somliga går utan trasiga skor...
...säg, vad beror det på?
onsdag 26 december 2007
tisdag 18 december 2007
Om att ropa Varg
Ok, jag ska erkänna… jag var smickrad över proteststormen (som Johan åstadkom) sist jag förklarade att denna blogg led mot sitt slut. Men den här gången är det faktiskt sant.
En blogg är en färskvara.
Jag borde egentligen stänga ner redan nu. Men så blir det inte, för jag har min lilla krönika i DN och där i by-linen står min bloggadress och det skulle kännas knäppt om hänvisningen ledde till ”page not found”.
Så jag låter dessa mina små funderingar ligga framme en stund till. Och när den sista krönikan klingat av – jag tänker i min självupptagna storvulenhet att det tar ca en vecka – är det tack och adjö! Således stängs fönstret, om jag inte räknat fel, den 24:e januari.
Stort tack till alla er som läst.
Jag har haft en Google-statistic-koppling till bloggen och det visar sig att jag har läsare från fjorton länder.
Det måste man ju bli lite förvånad över.
Och bland dessa fjorton ingår en (1) läsare ifrån Nordamerika – det är förmodligen inte Geroge W Bush.
Jag tror snarare att det är min moster.
Min moster är, sin nationalitet till trots, en god människa som sysselsätter sig med att föda upp hästar och jag kan verkligen inte tro hon konspirerar mot demokratiska uttryck på den internationella arenan. Jag tror inte ens hon röstade på den lille rödglödgade ondskemaskin som kröp ut ur djävulens rektum för att ikläda sig ämbetet som chef för världens ledande producent av vapen och porr.
Har jag föresten sagt att jag inte är helt galen i USA?
Det är viktigt att man redogör sina personliga preferenser så att läsaren kan kritiskt ifrågasätta eventuella tendensiösa drag i texten.
Det håller jag hårt på.
Så för att undvika ev. missförstånd: Jag är inte jätteimponnerad av USA’s strävan att bekämpa demokratin var helst den sticker upp sitt fula tryne!
Nåväl.
Bland dessa läsare i fjorton nationer är det en läsare som särskilt förbryllar mig. Det är en person i Malaga (Spanien) som jag omöjligt kan härleda. Jag har många vänner från Spanien men ingen, vad jag vet, från Malaga. Så om någon kan förklara detta – snälla, skicka ett mail, eller skriv en kommentar, för min malagaianaska läsare är något som verkligen som förbryllar.
Eljest är det, som sagt, tack och adjö den 24:e January.
Jag är på väg mot semlornas hemland :-)
En blogg är en färskvara.
Jag borde egentligen stänga ner redan nu. Men så blir det inte, för jag har min lilla krönika i DN och där i by-linen står min bloggadress och det skulle kännas knäppt om hänvisningen ledde till ”page not found”.
Så jag låter dessa mina små funderingar ligga framme en stund till. Och när den sista krönikan klingat av – jag tänker i min självupptagna storvulenhet att det tar ca en vecka – är det tack och adjö! Således stängs fönstret, om jag inte räknat fel, den 24:e januari.
Stort tack till alla er som läst.
Jag har haft en Google-statistic-koppling till bloggen och det visar sig att jag har läsare från fjorton länder.
Det måste man ju bli lite förvånad över.
Och bland dessa fjorton ingår en (1) läsare ifrån Nordamerika – det är förmodligen inte Geroge W Bush.
Jag tror snarare att det är min moster.
Min moster är, sin nationalitet till trots, en god människa som sysselsätter sig med att föda upp hästar och jag kan verkligen inte tro hon konspirerar mot demokratiska uttryck på den internationella arenan. Jag tror inte ens hon röstade på den lille rödglödgade ondskemaskin som kröp ut ur djävulens rektum för att ikläda sig ämbetet som chef för världens ledande producent av vapen och porr.
Har jag föresten sagt att jag inte är helt galen i USA?
Det är viktigt att man redogör sina personliga preferenser så att läsaren kan kritiskt ifrågasätta eventuella tendensiösa drag i texten.
Det håller jag hårt på.
Så för att undvika ev. missförstånd: Jag är inte jätteimponnerad av USA’s strävan att bekämpa demokratin var helst den sticker upp sitt fula tryne!
Nåväl.
Bland dessa läsare i fjorton nationer är det en läsare som särskilt förbryllar mig. Det är en person i Malaga (Spanien) som jag omöjligt kan härleda. Jag har många vänner från Spanien men ingen, vad jag vet, från Malaga. Så om någon kan förklara detta – snälla, skicka ett mail, eller skriv en kommentar, för min malagaianaska läsare är något som verkligen som förbryllar.
Eljest är det, som sagt, tack och adjö den 24:e January.
Jag är på väg mot semlornas hemland :-)
Mina vänner
Scott
Liz
Keneekwa
Jenny
Carmen
Bruce
Richard
Adrian
Slutet närmar sig och jag vill visa människorna jag pratat om.
Liz
Keneekwa
Jenny
Carmen
Bruce
Richard
Adrian
Slutet närmar sig och jag vill visa människorna jag pratat om.
Adrian är den han är. Knappast någonsin har jag träffat någon som är så mycket den han är. Gud kallade honom till Zambia. Han sålde sin gård och reste hit.
Richard är min personlige grönsaksshoppare och rådgivare i romantiska frågor.
Richard är min personlige grönsaksshoppare och rådgivare i romantiska frågor.
Jenny är den gindrivna metodisten som man kan berätta samma historia för kväll efter kväll och hon kommer att skratta lika överraskat förvånad varje gång.
Sedan har vi Carmen den amerikanska prästen som jag aldrig fick knulla. Hon är något så osannolikt som en 29-årig oskuld - om man får tro henne själv. Och det gör jag. Jag fick emellertid kyssa hennes bröst. Hon tog av sig tröjan och sa att ”det här är så långt du någonsin kommer Swedish Mike” och jag var faktiskt ganska nöjd med det.
Sedan har vi Scott, den unge mannen som är allt jag önskat att jag hade varit i hans ålder – en osentimental, hälsosam, omtänksam 2 meter lång kanadensisk basketbollspelare.
En annan figur som förekommit i mina bloggar men som inte får var med i bild är Rona. Ett kort ögonblick fick hon mig att tro att jag var 28 år, snygg och vältränad. Men ganska snart kallades jag tillbaka till verkligheten. Ronas hjärta var inte fullt av kärlek för denna 44-årige, lönnfeta IT-konsult, hon längtade bara bort. Men trots att jag i min oro fick henne att gå och testa sig – och hon kom ut negativ – sov jag aldrig bredvid henne. Och det tror jag var bra gjort av mig. Eller inte gjort, om man säger så.
Vem finns kvar? Liz, förstås. Underbara, gudfruktiga Liz. Hon som kom med Mac'n Chees när jag låg på det kalla stengolvet och var helt förlorad i mina bubblande, kokande galna känslor. Hon har rest till norra provinsen och jobbar där som barnmorska utan vare sig el eller rinnande vatten.
Jag kommer inte på några fler…
Jo förresten, Keneekwa, Socialarbetaren i Race Course. Jag fixade ett jobb åt hennes fästman. Det var något jag kunde göra i min egenskap av musungu. För en musungus ord är inget man tar lätt på här. Och sedan måste jag också nämna underbara sorgliga lilla A… Tror inte jag skrivit om henne i bloggen, men jag vet att jag skrivit om henne i DN. Hon som älskade med hela sitt stora, varma hjärta och fick det förbannade, jävla HIV-viruset som minne. Det är klart att jag inte kan visa henne på bild. Hon heter inte ens nåt som börjar på A. Det är en rädd och olycklig liten flicka nu
Vem kvar? Jo, såklart Bruce. Min SweZamkollega som är så ung och snygg och hälsosam och kristen att alla måste älska honom. Under förberedelserna för World Aids day hade vi så mycket att göra att han bodde hos mig (för att slippa restiden tur-och-retur Kalalushi). Han kom då upp om morgnarna och käkade frukost i bar överkropp. Hans vältränade bruna bringa lös av liv och lust och jag ville verkligen ta en bild av honom men jag vågade inte för jag var rädd att han skulle tro att jag var bög och det är något som anses väldigt dåligt här i Zambia, och dom som blir påkomna i någon onämnbar bögaktivitet kastas skoningslös i fängelse. Så vad gäller Bruce får ni nöja er med ett påklätt porträtt.
Jag tror det var alla huvudpersoner. Jag hoppas ni ska älska dom nästan lika mycket som jag, för dom är alla väldigt underbara, anständiga och älskvärda människor.
Lunch med tårar
Jag är faktiskt, på något tillkrånglat vis, glad för den här dagen!
Men för att börja från början. Jag minns inte om jag redan skrivit om detta (och jag har som princip att aldrig gå tillbaka och läsa vad jag skrivit) men i Ipisukilo bor en grupp tappra underbara kvinnor som alla är döende i aids men, som till skillnad från de flesta ”positiva” zambier valt att vara öppna med sin sjukdom och för det straffas dom hårt.
Dom är allra, allra längst ned på skalan. Man kan göra vad man vill med dom. Dom är helt rättslösa och räknas knappt som människor.
En dag satt Jenny och jag på Mukwa Lodge och åt lunch. Mukwa är ett renodlat musunguställe. Dom Afrikaner man ser är serveringspersonal. Maten är väldigt bra och miljön, i skönt kolonial eskapistisk stil, med porlande fontäner. stora burar med färgglada fåglar, är ett underbart avbrott i den zambiska verkligheten. Man kan sitta i trädgården eller inne bland omsorgsfullt utvalda konstföremål i ljus och luftig miljö.
Jenny och jag satt i trädgården och åt lunch efter en dag av tröttsamt shoppande (jo visst problemen är så himla olika). Vi pratade om kvinnorna i Ipusikilo, hur vi skulle kunna hjälpa dom att få rent vatten under regnperioden, klortabletter, filter, bla, bla bla, då det plötsligt slår mig, mitt i en djup och girig klunk av importerad öl, att vi borde ta dom hit, till Mukwa, på en jullunch!
Jag fattar mycket väl att det handlar om skuldkänslor och att det är en romantisk dröm om att få vara god och bla, bla bla, men just då föreföll det som en fullständigt brilliant idé. Och Jenny som är om möjligt än mer sentimental än jag hakade genast på.
Jag är på väg hem. Snart lämnar jag sagolandet. När jag kliver ur planet på Arlanda kommer allt att vara som vanligt. Kanske, kanske – och det hoppas jag verkligen – kommer jag att lite mer uppskatta vad jag har, men kvinnorna i Ipisukilo kommer att blekna bort ur mitt minne och snart kommer jag börja oroa mig över kabel-TV- och bredbandsräkningar.
Jag är nog inte mer synisk än någon annan men jag tror att det är så vi människor fungerar. Man kan under en begränsad tid ta till sig någon annans lidande och man kan till och med anstränga sig, uppoffra sig, för att hjälpa dom som har det sämre. Men utgångspunkten är just att ”dom har det sämre”.
Jag skulle t.ex. kunna sälja min lägenhet i SoFo. För dom pengarna skulle kvinnorna i Ipisukilo alla kunna leva skönt och bekvämt för resten av sina (korta) liv.
Men det gör jag inte.
Usäkta, jag kommer från ämnet.
Så jag sa till Jenny:
- Jag vill bjuda kvinnorna i Ipusikilo på lunch här på Mukwa innan jag åker.
Sedan gav jag henne alla mina pengar för jag vet med mig, att hur väl jag än vill så är jag hopplös med pengar och om detta skulle bli möjligt gällde det att säkra upp resurserna omgående.
Sedan ringde jag Barbro, en svensk som kom hit på 70-talet med sin 8-årige son och blev kvar. Hon är restaurangchef på Mukwa.
En natt vaknade Barbro av att inbrottstjuvar tagit sig in i huset.
- Snälla, kan ni vara tysta, sa hon, min son skulle bli jätterädd om han vaknade.
Det lovade tjuvarna vara, för dom hade själva barn och visste vad hon talade om.
Barbro hjälpte till att packa stöldgodset i kartonger, sedan tackade tjuvarna för sig och tassade ut på tå.
Det är för mig Zambierna i ett nötskal.
Och jag kommer från ämnet ännu en gång.
Egentligen ville jag berätta om lunchen.
För den blev faktiskt av.
Men först: Jag ringde, som sagt, Barbro och berättade läget.
Till min förvåning började hon yra om att dom nog inte skulle tycka om den (mexikanska) menyn, att dom nog hellre åt Nshima - med händerna - osv. osv Men hon skulle ”fundera på saken och återkomma”.
Jag tänkte – hon ringer aldrig upp mig igen. Hon vill inte se dom här kvinnorna, på sin fina restaurang.
Barbro, om du läser detta, förlåt mig för mina förutfattade meningar.
Barbro ringde tillbaka redan dagen efter.
- Nu har jag satt ihop en meny som jag tror ska passa dessa kvinnor. Jag har förberett köksperonalen och allt är klart, men det är bra om ni kommer klockan 12, innan lunchrusningen, då får ni den bästa servicen.
Så kom dagen för vår Jullunch.
Agnes, kvinnornas ledare, hade organiserat hela gruppen från Ipisukilo till Shoprite, i stan. Jag vet inte riktigt varför det blev så, för det är ca 30 min promenad från Shoprite till Mukwa. Men där stod vi i alla fall och klockan var 11:30. Jag ville verkligen att vi skulle komma ”i tid” (det är ett koncept som inte ens finns i den här delen av världen – men det var vad jag ville) så jag föreslog att vi skulle ta några taxis. ”A” som är en riktig Zambier följde med mig som förhandlingsstöd när jag gick till taxistationen. Hon körde en stenhård strategi om 5000 Kwacha/bil men förhandlingarna drog ut på tiden och jag, som var lite nervös redan från början, sa tillslut:
- Säg 7.000 så vi kommer iväg någon jävla gång!
- Jag kunde ha fixat det för fem, förebrådde mig A. Och jag skämdes en smula över att ha slösat bort motsvarande 3 kr och 40 öre men jag var, som sagt, lite nervös.
Under promenaden till taxistationen passerade vi tre blinda män som sjöng och spelade på en gitarr och en tom plastdunk. Både A och jag fastnade en stund, för det var vackert,
Jag frågade A om det var meningen att man skulle ge dom pengar,
- Yeah, that is probably the idea, bucket head, svarade A, sarkastiskt…
- But how? Undrade jag. (att ta upp plånboken här är som att stå på akterdäck av en Ålandsbåt med en hink strömming). Och dom här nissarna var ju t.o.m blinda.
- What do u wanna give? Undrade A, och jag fiskade upp 10.000 Kwcha.
A tog sedeln och gick fram till snubben som spelade på tom vattendunk, följde hans arm ned till handen, nonchalerandes alla som stod runt omkring och försäkrade att dom var orkesterns revisorer. Hon släppte inte hans hand förrän han stoppat sedeln i fickan.
- Så gör man.
Jag filmade denna lilla orkester med min mobiltetelfon, Här finns inte bandbredd nog att lägga upp detta men när jag kommer hem till Sverige ska jag publicera min mobildokumentär.
Kommer bestämt från ämnet hela tiden.
Vi anlände slutligen Mokwa Lodge och vi leds in till ett dukat bord med precis alla dom komponenter som jag önskade skulle finnas.
Jag har fått mail från en högstadielärare som skriver att hon använder min blogg i undervisningen. Hon skriver att jag ger en ”autentisk och rättvis Afrikabild”. Först blev jag naturligtvis oerhört smickrad men sedan tänkte jag att det är ju helt sjukt att mina naiva och okunniga reflexioner får status av undervisningsmaterial.
Jag minns från min egen skolgång hur Afrika beskrevs som en kontinent av primitiva vildar med jättestora läppar och benpipor i öronsnibbarna. Men jag trodde verkligen inte att informationsbristen fortfarande var så allvarlig att en förstagångsbesökares förundrade och oerfarna iakttagelser kunde förvandlas till skolbok!
Snälla Sverige, kan vi inte bättre än så..?
Hur som helst.
Vi kommer till Mokwa. Allt är så fint och personalen är jättetrevlig.
Jag vet inte varför. Men jag håller på att explodera.
Jag pillar med mobiltelefonen. Hittar äntligen ”välj rington”-läget, Jag trycker på ”melody 1” och alla tror att min mobiltelefon ringer. Och för att inte var ohövlig skyndar jag ut från Mokwa lodge. Ut på gatan, där några bruna män arbetar med hackor och spadar, men jag skiter i det, och jag bara gråter och gråter och gråter och det sjuka är att jag inte ens vet varför. För alla andra är glada och hela projektet är jättelyckat. Och jag borde vara skitstolt. För alltihopa var min idé och jag till och med betalar för allt sammans (fast så blev det dock inte till slut, för Jenny och Adrian och jag delade hela monopol-låtsaspenagarnotan på tre).
Men utan att veta varför står jag utanför Mokwa Lodge, med ryggen mot en hög vit mur med glasslitter på toppen och grinar som ett barn.
Jag försöker rationalisera min sorg. Kanske är det att – åtminstone dom äldre – av dessa kvinnor kunde vara mina mammor. Men det är inte det. Och sedan tänker jag att när jag var en överbetald reklambyråpajas kunde jag ledigt göra av med mer pengar än vad hela det här kalaset kommer att kosta, bara på mig själv - en kväll på Café Opera. Men det är inte det heller.
Tillslut tänker jag att det kanske handlar om skuld, kollektiv skuld – det som Johan brukar retas för och som handlar om att vissa har så mycket när andra har så lite. Det kanske är det… Kanske - Jag vet verkligen inte men jag vill att det ska sluta.
Männen som arbetar på gatan tittar hövligt åt ett annat håll men här står, ta mig fan, en bölande musungu, och dom måste undra vad jag har att var ledsen över, med allt mitt bleka skinn.
Vad fan det än är så MÅSTE jag sluta grina - jag är faktiskt värd för det här kalaset! och förmodligen kommer ingen att börja äta förrän jag kommer tillbaka.
Bit ihop.
Vad mer är: Jag är den enda som är ledsen denna dag, och ur högtalarna hör Stilla Natt på italienska.
Jag kan inget annat ord på Italienska än Pizza och när jag äntligen återvänder till det väntande bordet slår jag ut med armarna i en urskuldande gest och säger ”Pizza”. Men ingen skrattar eller ens drar på munnen. Förmodligen vet dom inte ens att det är italienska. Så jag gör ett nytt försök och säger med tydlig adress till högtalarna: Musungu music och det anses lite lustigt och isen är bruten och alla börjar äta.
Men det är inget skämt, som dom käkar…
Barbro har dukat fram en buffé – ät så mycket du orkar! Ett gäng utsvultna långtradarchaffisar hade däckat i halvlek. Dessa små späda (med ett undantag) kvinnor lassar sina tallrikar till bredden. En och annan kycklingbit slinker nog ned i handväskan men det förklarar ändå inte den sanslösa åtgången,
Tänk dig en tallrik fylld med ris, kyckling, pasta, köttstuvning, cloeslaw osv. Tänk dig denna tallrik så fylld att den nästan inte går att bära. Och tänk dig detta igen och igen…
Jag är glad att dom gillar maten, men efter ett tag börjar jag bli generad. Jag har tagit ut en miljon zambiska pengar (ca 1.700 kr) Men kan dom inte sluta äta snart…? Jag säger till Jenny att ”jag går och tar ut lite mer pengar, snackar du med Barbro och säger att jag inte förutsåg detta men att jag självklart pröjsar för vad som går åt..?
Kvinnorna från Ipusukilo fortsätter äta.
Jag startade det här. Jag måste se det till slut, tänker jag.
Det är ca 20 min till närmsta bankomat men ingen märker att jag ger mig iväg. Jag har redan rusat ut och bölat så många gånger så dom nog vid det här laget tror att det är ett normalt musungulunchbeteende.
Halvvägs till bankomaten får jag ett SMS från Jenny: “I talked to Barb and this was expected, no need for extra money”
Jag vänder.
När jag kommer tillbaka står kvinnorna från Ipisukilo och skrapar långpannorna på det sista, lassar ner i ”doggy bags” av frigolit som uppenbarligen personalen tillhandahållit… Jag är mållös! (även om det förmodligen är den sämsta tänkbara metaforen i detta sammanhang).
Men kvinnorna från Ipisukilo är så mätta en människa möjligen kan bli och jag skickar en tacksam tanke till Barbro och hennes personal som, till skillnad från mig, förutsåg detta.
Jag har tröttnat.
Vill bara hem, Vart då hem, förresten?
Men då säger Agnes nåt på bemba och alla ställer sig upp och börjar sjunga och det är riktat mot mig och jag känner att jag behöver kräkas och jag känner att jag inte tycker om dom här jävla hungriga kärringarna längre och alla klappar händer till sången och jag ställer mig också upp också och försöker klappa med, men trots att jag gick musiklinjen på gymnasiet fixar jag inte takten och jag har ingen aning om hur jag ska bete mig och jag är jättegenerad och jag håller på att bli galen – på riktigt den här gången – av all uppmärksamheten. Men då utbrister – tack och lov – Jenny att det här var en julgåva från alla oss musungus (vilket, när notan kom, det faktiskt också blev) och jag låter mig uppslukas av tapeten som har nästan samma färg som mitt skinn och smiter så småningom ut på en av mina reguljära gråtrundor. Och när jag kommer tillbaka har Jenny redan betalat (hon hade mina pengar) och hela skiten är över.
Eller nästan över. Först måste jag kramas med allihop. Men jag har svettats av ångest och min T-shirt är dyngsur och jag ser deras lite besvärade miner och jag tänker ”det är faktiskt ni som har Aids och enligt gängse normer är det jag som ska vara rädd för era kroppsvätskor” men det säger jag naturligtvis inte utan jag försöker kramas med minsta möjliga kroppskontakt för att inte besvära.
Och nu är klockan 04:30 hemma på Campus och jag väntar otåligt på att vattnet ska kopplas på, inte för en dusch men för en kopp té.
Jag vet att det vi gjorde var bra. Inte för ett ögonblick tror jag att det gjorde någon skillnad. Men det faktum att dessa kvinnor, som lever i en slum av sådant slag att ingen svensk kan föreställa sig, om blott för ett par timmar, fick bli behandlade som respekterade fullvärdiga människor, var något gott. Ingen religiös jävla idiot eller flower power kommuist kommer någonsin att övertyga mig om att människor är lika mycket värda men jag är faktiskt (04:39 och fortfarande inget vatten!) glad att vi gjorde det vi gjorde och jag vet fortfarande inte varför jag behövde gråta. Nu behöver jag té.
Jag har hört pappa prata
Jag vet att jag kanske lämnar ut människor i mina bloggar men jag hoppas jag gör det med kärlek? Jag hoppas också att jag inte lämnar ut någon mer än jag lämnar ut mig själv? För det vore illa…
Jag har också fått kritik för att jag skriver saker min dotter eventuellt inte skulle vilja läsa - äckliga vuxensaker! Det tar jag emellertid mer lättvindigt. För Emelie läser inte min blogg. Hon säger:
- Jag har hört pappa prata. Det räcker.
Jag har också fått kritik för att jag skriver saker min dotter eventuellt inte skulle vilja läsa - äckliga vuxensaker! Det tar jag emellertid mer lättvindigt. För Emelie läser inte min blogg. Hon säger:
- Jag har hört pappa prata. Det räcker.
fredag 14 december 2007
Födelsedag...
Jag vet att det sägs om mig att jag är lite korkad, att jag går på nästan vad som helst… Det kanske är sant. Men riktigt så korkad är jag faktiskt inte, för när Anthony, min trädgårdsmästare, knackar på och, med milda, ärliga ögon berättar att det är hans födelsedag idag och att han så gärna skulle vilja fira detta på något vis med familjen …om jag kunde tänka mig att bidra? (annars blir det bara en pytteliten portion nshima), så säger jag, spydigt:
- Detta är din tredje födelsedag sedan augusti och jag börjar tvivla på att du är riktigt ärlig…
- Första gången du fyllde år sa du att du var fjorton. Är du alltså 16 nu?
Anthony skruvar lite förläget på sig och hänvisar mumlande till den abstrusa afrikanska tideräkningen.
Men jag vill plåga honom lite mer, för i torsdags skulle han överraska mig med att klippa gräset på baksidan av huset, dit ingen någonsin går, och där jag hade planterat några väldigt speciella örter. Fem ”pin” tyckte han kunde vara en själig ersättning för denna synnerligen oönskade insats.
- Nå Anthony, insisterar jag. Hur gammal är du idag?
- Jag tror jag går till den amerikanska prästen, svarar den lille trädgårdsmästaren och lommar purket iväg.
Senare på eftermiddagen tittar jag in hos Carmen. Hon har fullt upp med att baka en tårta.
- Anthony fyller år idag, förklarar Carmen, jag tror inte den lille stackaren ens vet vad en födelsedagstårta är… tillägger hon och plutar lite medlidsamt med sin amerikanska mun.
Carmen har vackra ögon och lite mjöl på näsan.
- Detta är din tredje födelsedag sedan augusti och jag börjar tvivla på att du är riktigt ärlig…
- Första gången du fyllde år sa du att du var fjorton. Är du alltså 16 nu?
Anthony skruvar lite förläget på sig och hänvisar mumlande till den abstrusa afrikanska tideräkningen.
Men jag vill plåga honom lite mer, för i torsdags skulle han överraska mig med att klippa gräset på baksidan av huset, dit ingen någonsin går, och där jag hade planterat några väldigt speciella örter. Fem ”pin” tyckte han kunde vara en själig ersättning för denna synnerligen oönskade insats.
- Nå Anthony, insisterar jag. Hur gammal är du idag?
- Jag tror jag går till den amerikanska prästen, svarar den lille trädgårdsmästaren och lommar purket iväg.
Senare på eftermiddagen tittar jag in hos Carmen. Hon har fullt upp med att baka en tårta.
- Anthony fyller år idag, förklarar Carmen, jag tror inte den lille stackaren ens vet vad en födelsedagstårta är… tillägger hon och plutar lite medlidsamt med sin amerikanska mun.
Carmen har vackra ögon och lite mjöl på näsan.
Dentalmetaforik
Swezams ungdomsklubb höll en tillställning med anledning av Internationella Aidsdagen. Det bjöds på diktuppläsning, dramaframställningar, dans, föreläsningar mm. Efteråt, just innan det var dags för tårta, kom dom obligatoriska avtackningarna. Jag gissar att genomsnittszambiern tillbringar ca: 20% av sin vakna tid med att uttrycka tacksamhet. När man kommer från Sverige där en säkert större tidsandel åtgår till att klaga och uttrycka missnöje, utgör detta lite av en kulturchock. Men det är så det är här.
När turen kom till publiken att uttrycka sin tacksamhet utsågs, traditionsenligt, den äldste, vilket var en kvinna, i starka klara färger. Hon gick fram till scenen, log ett stort, tandlöst leende och sade:
– Jag är femtioåtta år och har inga tänder. Ni dör med munnen fulla av tänder. Jag minns mycket väl hur frestande kärleken kan vara. Men snälla ni, tänk er för! Jag vet inte varför det blivit såhär; jag vet inte varför Gud sänt oss denna prövning; men i bibeln finns svaret på vad ni måste göra: Ni måste avhålla er från sex innan äktenskapet och ni måste förbli er partner trogna. Det är vad ni måste göra, om ni vill bli tandlösa som jag.
När turen kom till publiken att uttrycka sin tacksamhet utsågs, traditionsenligt, den äldste, vilket var en kvinna, i starka klara färger. Hon gick fram till scenen, log ett stort, tandlöst leende och sade:
– Jag är femtioåtta år och har inga tänder. Ni dör med munnen fulla av tänder. Jag minns mycket väl hur frestande kärleken kan vara. Men snälla ni, tänk er för! Jag vet inte varför det blivit såhär; jag vet inte varför Gud sänt oss denna prövning; men i bibeln finns svaret på vad ni måste göra: Ni måste avhålla er från sex innan äktenskapet och ni måste förbli er partner trogna. Det är vad ni måste göra, om ni vill bli tandlösa som jag.
måndag 3 december 2007
Svårt att svälja
Jag har märkt att Violet, som sköter min städning, går igenom soporna innan hon bär ut dom. Hon plockar på sig sådant hon tycker är ätbart. Därför har jag börjat bli noga med när och hur jag slänger saker. Jag lägger t.ex. inte ruttna grönsaker bland fimpar och äckliga snytpapper. Ska jag kasta några alldeles för gamla, mjukläbbiga potatisar så spar jag dom i kylskåpet till nästa tisdag (Violet kommer på tisdagar). Sedan ”slänger” jag en plastkasse som liksom råkar hamna som avdelare mot det äckliga i botten av sophinken. Ovanpå denna lägger jag dom utgångna potatisarna. Och om jag har en flaska mjölk som blivit sur så behåller jag den i kylen till tisdag morgon, och i stället för att hälla ut mjölken i vasken och slänga den tomma flaskan, ställer jag flaska med innehåll bredvid sophinken precis innan Violet kommer så det ser ut som att den liksom inte fick plats.
Hon tar hem den till sina barn.
Jag betalar Violet väldigt bra. Så bra att vissa tycker att det är opassande. Och jag har sagt henne att hon får äta allt hon hittar i kylskåpet - en förmån hon utnyttjar ytterst sparsamt (förmodligen rädd att bli av med jobbet). Men jag kan inte förmå mig till att säga ”varsågod lilla vän här får du en fin påse ruttna grönsaker och en halv limpa mögligt bröd att ta hem till dom små hjärteklimparna”. Det kan jag inte göra.
Så jag källsorterar.
Ätligt här och oätligt där.
Och hur hemskt jag än tycker att det är… så vet jag faktiskt inte hur jag skulle kunna göra något bättre av denna sorgliga och absurda situation.
Hon tar hem den till sina barn.
Jag betalar Violet väldigt bra. Så bra att vissa tycker att det är opassande. Och jag har sagt henne att hon får äta allt hon hittar i kylskåpet - en förmån hon utnyttjar ytterst sparsamt (förmodligen rädd att bli av med jobbet). Men jag kan inte förmå mig till att säga ”varsågod lilla vän här får du en fin påse ruttna grönsaker och en halv limpa mögligt bröd att ta hem till dom små hjärteklimparna”. Det kan jag inte göra.
Så jag källsorterar.
Ätligt här och oätligt där.
Och hur hemskt jag än tycker att det är… så vet jag faktiskt inte hur jag skulle kunna göra något bättre av denna sorgliga och absurda situation.
lördag 1 december 2007
Carmens vemod
Jag var hemma hos Carmen, den amerikanska musunguprästen, och åt middag. Hon har inte varit här mer än ett par månader men förändringen är tydlig. Hon längtar hem. Hon vill att det ska finnas ett slut. Några små sorgligheter tror jag hon hade hoppats på, men inte att det skulle vara så mycket.
När vi sätter oss till bords frågar jag om jag får läsa bordsbönen. Jag har aldrig förut i mitt liv läst bordsbön och Carmen, som hört mina ateistiska utläggningar hur många gånger som helst, häpnar.
Mest kommer sig detta infall av att jag vill smickra henne. Även om jag respekterar dom som verkligen tror, är Gud för mig, inget mer än en låtsaskamrat. Men jag vill muntra upp Carmen för jag ser att ljuset i hennes ögon har mattats. När hon först kom hit – direkt från Manhattan – strålade hon som en amerikansk julgran. Nu har hon falnat och skenet från hennes ögon flämtar som lågan hos en oljelampa i ett dragigt skjul i Chimwemwe.
Två månader lilla Carmen, två månader och du är redan trött?
Ändå kom hon nyligen tillbaka från en missionärsutflykt till Kenya som, efter vad hon berättade, lät mer som en charterresa. Där hade det solats och druckits drinkar och snorklats bland korallrev. Hon beskrev entusiastiskt det rika kulturutbudet, speciellt ”dom resliga och vackra Masaierna som spelade på trumma och dansade så fint i röda dräkter”…
Jag bad alltså att få läsa bordsbönen. Kan man göra någon glad så ska man. Det är inget manipulativt eller ohederligt i den saken. Om Carmen tror att jag håller på att bli omvänd, att hennes ord slutligen trängt i den svenske hedningens stenhjärta, ser jag ingen anledning att beröva henne den fantasin.
Mitt livs första bordsbön:
Så löd min bön. Och jag är faktiskt lite stolt, för jag tycker jag fick med det viktigaste utan att bli långrandig och jag menade vart enda ord. Men jag kände mig lite fånig för det där med ”hej då” – så brukar man inte säga, det liksom bara slank ur mig.
Men Carmen gillade det och jag mente nog att hon fick tillbaka lite ljus i ögonen.
Effekten var dock inte bestående. När vi ätit färdigt mörknade hon åter och därför halade jag upp en flaska Vodka ur ryggsäcken – en, enligt min erfarenhet, betydligt mer verkningsfull medicin mot tungsinne än religionen, och hon tackade ja till ett glas.
Det hör kanske till själva prästgrejen att inte ha groggvirke hemma så vi fick blanda vår vodka med någon slags amerikansk pulversaft som smakade syntetiska körsbär.
- Det här är den godaste saft jag vet, sa Carmen.
Pulversaften var portionsförpackad i små papperspåsar, ungefär som dom man får socker i på caféerna. Carmen visade mig en låda med säkert tvåhundra små portionsförpackningar.
Vem reser till andra sidan jorden, till ett land där man bara behöver sticka ut handen genom fönstret för att få tag på en färsk Mango, medförandes en årsförbrukning av pulversaft utan naturliga smakämnen?
- Jag längtar hem, sa Carmen.
- Jag vet, sa jag.
Jag satte mig i soffan, Carmen i fåtöljen mitt emot. Det eventuella ljus min bordsbön frammanat var helt försvunnet och det verkade inte ens som om körsbärsvodkan skulle få upp henne ur diket.
- Jag saknar mina vänner, sa Carmen.
- Jag vet, sa jag. Jag också! Jag får mail om vad som händer – spännande utställningar, installationer, galna och oförutsägbara upptåg...
- Och semlorna, babblade jag på, … kan inte minnas när jag senast åt en semla!
- Vad är en semla? undrade den melankoliska pulverprästen.
- Det är… det är... sammanbakat allt jag älskar med Sverige!
- Med pudersocker på locket och mandelmassa i mitten, tillade jag.
Jag hade nog trott att detta, avsiktligt lite knasiga, uttalande skulle provocera den unga Gudstjänarinnan till att följa med på en tokrolig, dadaistisk diskussion av det slag som så ofta är den enda utvägen när man känner sig vemodig i Zambia.
- Swedish Mike (hon kallar mig så), jag saknar inga upptåg, jag saknar tryggheten, det vanliga och det kända.
Jag tror att jag blivit en öppnare människa av att vara i Zambia, för här sitter jag - en svensk ateist som hatar USA, med en amerikansk präst som längtar hem. Och jag känner inget annat än sann och uppriktig medkänsla med denna vilsna predikant som rest runt jorden med en låda pulversaft.
Jag tänker också på Jenny, den hårdbarkade metodisten som sjunger psalmer till sin lilla Casio-orgel, pimplar gin och tonic och somnar ifrån stearinljuset, men inte alls är så hårdbarkad, när allt kommer omkring, utan håller sig nykter och vaken en hel natt (i alla fall vaken) och lagar så mycket mat som hennes blygsamma arvode från metodistkyrkan medger, för att sedan ta en taxi dit nästan ingen taxi vill köra och dela med sig bland dom som inget har.
Hur kan man annat än älska henne?
Och Adrian, den kufiske bonden från södra England som knappt förut ens varit i London och som plötsligt en morgon vaknade, övertygad om att Gud sagt till honom att sälja gården och fara till Afrika - han som går runt i sin gigantiska solhatt med hakband, och varje morgon smörjer in näsan med solskyddsfaktor 15, och som förmodligen aldrig i sitt liv sagt något nedlåtande om en annan människa.
Hur kan man känna annat än djup och uppriktig respekt inför en sådan person?
Till och med Scott, den tjugofyraårige Canadensiska överklassvalpen som avbrutit sina läkarstudier och lämnat all bekvämlighet för att leva på 400.000 kwacha i månaden (ca 700:-) och varje morgon cyklar till Race Course för att lära slummens vinddrivna och föräldralösa att spela fotboll med en, inte särskilt klotformad, boll, stoppad med hopknölat gräs och tidningspapper.
Dom är alla lika osannolikt udda och enastående och jag älskar var enda en, men jag vet att jag aldrig skulle ägnat någon av dom ens fem minuter av mitt superviktiga liv innan jag kom hit.
Så jag tror att jag blivit en öppnare människa av att vara i Zambia.
Tonen i vår lilla kontingent är kärleksfull men ganska rå. Det finns dock en outtalad överenskommelse att när galghumorn och sarkasmen inte räcker till, får man undantagsvis bli allvarlig. Då gäller plötsligt helt nya regler. Man får prata hur länge man vill utan att bli avbruten, man kan säga vad som helst utan att riskera sarkastiska mothugg. Och sedan, säger den oskrivna regelboken, är det den vemodige som bestämmer när allt ska bli som vanligt igen. Detta markerar man t.ex. genom att slänga ur sig någon rå och absurd kommentar.
- Men va fan, det var ju bara en liten negerunge, det hade varit förskräckligt om det varit en liten vaniljdoftande musungubäbis!
Och vips är allt som vanligt igen och igen låtsas om att man fortfarande är rödögd och har en rinnande näsa. Det är väldigt skönt att det fungerar så. för vissa saker går inte att skämta bort. Jag, som är en fjunig nybörjare i denna skara, hamnar titt som tätt i avgrunden, men även dom riktigt rutinerade faller ibland. Just ikväll är det Carmen som håller på att slukas av sitt vemod. När jag inser detta stoppar jag snabbt undan semlor och sarkasmer och häller upp en rejäl vodka med bara en liten nypa syntetsaft. Detta är första gången Carmen bett mig slänga ned ett rep, och det absolut sista jag vill är att slarva bort förtroendet, även om det bara gäller en amerikansk präst. Så jag tystnar och lyssnar.
Detta var vad Carmen behövde berätta:
”Det kom in en flicka idag. Bara 21 år. Hon bad att få något att äta och visade upp ett gigantiskt ärr över magen. Hon var stomiopererad och använde en plastkasse från Shoprite som stomipåse. Hon var väldigt sjuk. Öppningen på magen var sårig och svårt infekterad och det hela var hemskt. Så jag gick och hämtade vår läkare. Läkaren frågade vem som gjort operationen. Det visade sig att en amerikanisk familj hade bekostat ingreppet som utförts på ett riktigt sjukhus. När den amerikanska familjen reste hem lämnade dom pengar till flickans familj för uppföljande kontroller och sjukvårdsmateriel men pengarna hade behövts till annat och dessutom hade det visat sig att hennes belägenhet var en tillgång när hon tiggde pengar i Kitwe.”
- Det här är mycket allvarligt, sa läkaren, du behöver omgående komma till sjukhus.
- Nej det kan jag inte, jag vill bara ha en smörgås, hade hon svarat.
- Jag tror inte du förstår hur allvarligt, hade läkaren insisterat, du kommer att vara död inom 48 timmar om du inte får vård. Men vi ska hjälpa dig, vi betalar alla kostnader.
-Kyrkan betalar allt, hade Carmen entusiastiskt förtydligat. Du får gratis vård. Det kostar dig ingenting.
- Jag kan inte. Det finns människor som behöver mig.
Och sedan hade hon börjat gå mot Race Course, för det var där hon bodde.
Promenaden från MEF till Race Cource tar ca 40 minuter. Är man stomiopererad med en Shopritepåse på magen tar det förmodligen längre.
- Vår läkare är ingen sentimental typ, berättade Carmen vidare, han överdriver aldrig, snarare tvärt om.
- Skulle knappast tro att hon kommer fram, hade läkare sagt och hastat iväg till något brådskande ärende.
"Hennes engelska var inte särskilt bra… och hon var bara 21 år och… och… av någon anledning gör det mig ledsen att jag… aldrig… aldrig kommer att se henne igen. Och det värsta var att i all uppståndelse glömde jag att ge henne en smörgås. Hon gick utan ens ha fått en smörgås och det gör mig så väldigt, väldigt ledsen" snörvlade den amerikanska prästen lite osammanhängande, fast hon knappt hade rört sin drink.
-Inte ledsen sa jag, "vemodig", vemodig är det rätta ordet.
Sedan satt vi en lång stund och bara tittade på varandra. Det kändes att det där med smörgåsen betydde mycket för Carmen. Förmodligen var det någon prästgrej – sista måltiden och alltihop... Jag ska dock inte sticka under stol med att också jag kände mig en smula modfälld. Även om jag sällan ger mig utanför Stockholms tullar tycker jag dock om att se mig själv som stadig, robust svensk med rötterna i fjällnära urskog. Därför hostade jag några gånger. Man kan bli lite glansig i ögonen av att hosta. Det vet alla.
Sen gick det liksom över.
I alla fall för mig.
Men Carmen var fortsatt tyst.
Jag är förmodligen helt sjuk, men min nästa tanke var att jag kanske borde förföra henne. Jag tror inte det hade varit svårt. Vi var båda vemodiga, och långt, långt hemifrån. Det stod bara ett litet soffbord mellan oss, knappt ens det. Jag har f.ö. aldrig knullat en präst och det vore fint att ha i CVn.
Men mitt i den fantasin dök den stomiopererade flickan upp, liggande ensam och döende på en stig bland termitstackarna, någonstans mellan MEF och Race Course och det tog liksom ner mig.
Dessutom har jag sett många Hollywoodfilmer, och så mycket vet jag om amerikansk kultur att den är dikotomisk: Dom man inte älskar skjuter man – och oavsett vilket, hade det varit mer än jag var beredd att gå med på just denna kväll.
Så jag beslöt att avstå, sade i stället: God natt Carmen.
Och senare: God natt lilla döda flicka utan namn, jag hoppas att du får din smörgås snart.
När vi sätter oss till bords frågar jag om jag får läsa bordsbönen. Jag har aldrig förut i mitt liv läst bordsbön och Carmen, som hört mina ateistiska utläggningar hur många gånger som helst, häpnar.
Mest kommer sig detta infall av att jag vill smickra henne. Även om jag respekterar dom som verkligen tror, är Gud för mig, inget mer än en låtsaskamrat. Men jag vill muntra upp Carmen för jag ser att ljuset i hennes ögon har mattats. När hon först kom hit – direkt från Manhattan – strålade hon som en amerikansk julgran. Nu har hon falnat och skenet från hennes ögon flämtar som lågan hos en oljelampa i ett dragigt skjul i Chimwemwe.
Två månader lilla Carmen, två månader och du är redan trött?
Ändå kom hon nyligen tillbaka från en missionärsutflykt till Kenya som, efter vad hon berättade, lät mer som en charterresa. Där hade det solats och druckits drinkar och snorklats bland korallrev. Hon beskrev entusiastiskt det rika kulturutbudet, speciellt ”dom resliga och vackra Masaierna som spelade på trumma och dansade så fint i röda dräkter”…
Jag bad alltså att få läsa bordsbönen. Kan man göra någon glad så ska man. Det är inget manipulativt eller ohederligt i den saken. Om Carmen tror att jag håller på att bli omvänd, att hennes ord slutligen trängt i den svenske hedningens stenhjärta, ser jag ingen anledning att beröva henne den fantasin.
Mitt livs första bordsbön:
Käre gode Gud, tack så hemskt mycket för att vi får sitta här i kväll och äta
god mat med hela kostcirkeln representerad. Man uppskattar verkligen den saken
när man är i Zambia där nästan ingen får äta sig mätt och ännu färre får äta så
gott som vi. Jag hoppas du har tid att påminna mig och Carmen, när vi rest här
ifrån, om hur mycket vi har att vara tacksamma för, så vi inte glömmer bort den
saken när vi är på ställen där alla får äta gott och mycket.
Tja, det var väl det hela.
Hejdå.
Amen.
Så löd min bön. Och jag är faktiskt lite stolt, för jag tycker jag fick med det viktigaste utan att bli långrandig och jag menade vart enda ord. Men jag kände mig lite fånig för det där med ”hej då” – så brukar man inte säga, det liksom bara slank ur mig.
Men Carmen gillade det och jag mente nog att hon fick tillbaka lite ljus i ögonen.
Effekten var dock inte bestående. När vi ätit färdigt mörknade hon åter och därför halade jag upp en flaska Vodka ur ryggsäcken – en, enligt min erfarenhet, betydligt mer verkningsfull medicin mot tungsinne än religionen, och hon tackade ja till ett glas.
Det hör kanske till själva prästgrejen att inte ha groggvirke hemma så vi fick blanda vår vodka med någon slags amerikansk pulversaft som smakade syntetiska körsbär.
- Det här är den godaste saft jag vet, sa Carmen.
Pulversaften var portionsförpackad i små papperspåsar, ungefär som dom man får socker i på caféerna. Carmen visade mig en låda med säkert tvåhundra små portionsförpackningar.
Vem reser till andra sidan jorden, till ett land där man bara behöver sticka ut handen genom fönstret för att få tag på en färsk Mango, medförandes en årsförbrukning av pulversaft utan naturliga smakämnen?
- Jag längtar hem, sa Carmen.
- Jag vet, sa jag.
Jag satte mig i soffan, Carmen i fåtöljen mitt emot. Det eventuella ljus min bordsbön frammanat var helt försvunnet och det verkade inte ens som om körsbärsvodkan skulle få upp henne ur diket.
- Jag saknar mina vänner, sa Carmen.
- Jag vet, sa jag. Jag också! Jag får mail om vad som händer – spännande utställningar, installationer, galna och oförutsägbara upptåg...
- Och semlorna, babblade jag på, … kan inte minnas när jag senast åt en semla!
- Vad är en semla? undrade den melankoliska pulverprästen.
- Det är… det är... sammanbakat allt jag älskar med Sverige!
- Med pudersocker på locket och mandelmassa i mitten, tillade jag.
Jag hade nog trott att detta, avsiktligt lite knasiga, uttalande skulle provocera den unga Gudstjänarinnan till att följa med på en tokrolig, dadaistisk diskussion av det slag som så ofta är den enda utvägen när man känner sig vemodig i Zambia.
- Swedish Mike (hon kallar mig så), jag saknar inga upptåg, jag saknar tryggheten, det vanliga och det kända.
Jag tror att jag blivit en öppnare människa av att vara i Zambia, för här sitter jag - en svensk ateist som hatar USA, med en amerikansk präst som längtar hem. Och jag känner inget annat än sann och uppriktig medkänsla med denna vilsna predikant som rest runt jorden med en låda pulversaft.
Jag tänker också på Jenny, den hårdbarkade metodisten som sjunger psalmer till sin lilla Casio-orgel, pimplar gin och tonic och somnar ifrån stearinljuset, men inte alls är så hårdbarkad, när allt kommer omkring, utan håller sig nykter och vaken en hel natt (i alla fall vaken) och lagar så mycket mat som hennes blygsamma arvode från metodistkyrkan medger, för att sedan ta en taxi dit nästan ingen taxi vill köra och dela med sig bland dom som inget har.
Hur kan man annat än älska henne?
Och Adrian, den kufiske bonden från södra England som knappt förut ens varit i London och som plötsligt en morgon vaknade, övertygad om att Gud sagt till honom att sälja gården och fara till Afrika - han som går runt i sin gigantiska solhatt med hakband, och varje morgon smörjer in näsan med solskyddsfaktor 15, och som förmodligen aldrig i sitt liv sagt något nedlåtande om en annan människa.
Hur kan man känna annat än djup och uppriktig respekt inför en sådan person?
Till och med Scott, den tjugofyraårige Canadensiska överklassvalpen som avbrutit sina läkarstudier och lämnat all bekvämlighet för att leva på 400.000 kwacha i månaden (ca 700:-) och varje morgon cyklar till Race Course för att lära slummens vinddrivna och föräldralösa att spela fotboll med en, inte särskilt klotformad, boll, stoppad med hopknölat gräs och tidningspapper.
Dom är alla lika osannolikt udda och enastående och jag älskar var enda en, men jag vet att jag aldrig skulle ägnat någon av dom ens fem minuter av mitt superviktiga liv innan jag kom hit.
Så jag tror att jag blivit en öppnare människa av att vara i Zambia.
Tonen i vår lilla kontingent är kärleksfull men ganska rå. Det finns dock en outtalad överenskommelse att när galghumorn och sarkasmen inte räcker till, får man undantagsvis bli allvarlig. Då gäller plötsligt helt nya regler. Man får prata hur länge man vill utan att bli avbruten, man kan säga vad som helst utan att riskera sarkastiska mothugg. Och sedan, säger den oskrivna regelboken, är det den vemodige som bestämmer när allt ska bli som vanligt igen. Detta markerar man t.ex. genom att slänga ur sig någon rå och absurd kommentar.
- Men va fan, det var ju bara en liten negerunge, det hade varit förskräckligt om det varit en liten vaniljdoftande musungubäbis!
Och vips är allt som vanligt igen och igen låtsas om att man fortfarande är rödögd och har en rinnande näsa. Det är väldigt skönt att det fungerar så. för vissa saker går inte att skämta bort. Jag, som är en fjunig nybörjare i denna skara, hamnar titt som tätt i avgrunden, men även dom riktigt rutinerade faller ibland. Just ikväll är det Carmen som håller på att slukas av sitt vemod. När jag inser detta stoppar jag snabbt undan semlor och sarkasmer och häller upp en rejäl vodka med bara en liten nypa syntetsaft. Detta är första gången Carmen bett mig slänga ned ett rep, och det absolut sista jag vill är att slarva bort förtroendet, även om det bara gäller en amerikansk präst. Så jag tystnar och lyssnar.
Detta var vad Carmen behövde berätta:
”Det kom in en flicka idag. Bara 21 år. Hon bad att få något att äta och visade upp ett gigantiskt ärr över magen. Hon var stomiopererad och använde en plastkasse från Shoprite som stomipåse. Hon var väldigt sjuk. Öppningen på magen var sårig och svårt infekterad och det hela var hemskt. Så jag gick och hämtade vår läkare. Läkaren frågade vem som gjort operationen. Det visade sig att en amerikanisk familj hade bekostat ingreppet som utförts på ett riktigt sjukhus. När den amerikanska familjen reste hem lämnade dom pengar till flickans familj för uppföljande kontroller och sjukvårdsmateriel men pengarna hade behövts till annat och dessutom hade det visat sig att hennes belägenhet var en tillgång när hon tiggde pengar i Kitwe.”
- Det här är mycket allvarligt, sa läkaren, du behöver omgående komma till sjukhus.
- Nej det kan jag inte, jag vill bara ha en smörgås, hade hon svarat.
- Jag tror inte du förstår hur allvarligt, hade läkaren insisterat, du kommer att vara död inom 48 timmar om du inte får vård. Men vi ska hjälpa dig, vi betalar alla kostnader.
-Kyrkan betalar allt, hade Carmen entusiastiskt förtydligat. Du får gratis vård. Det kostar dig ingenting.
- Jag kan inte. Det finns människor som behöver mig.
Och sedan hade hon börjat gå mot Race Course, för det var där hon bodde.
Promenaden från MEF till Race Cource tar ca 40 minuter. Är man stomiopererad med en Shopritepåse på magen tar det förmodligen längre.
- Vår läkare är ingen sentimental typ, berättade Carmen vidare, han överdriver aldrig, snarare tvärt om.
- Skulle knappast tro att hon kommer fram, hade läkare sagt och hastat iväg till något brådskande ärende.
"Hennes engelska var inte särskilt bra… och hon var bara 21 år och… och… av någon anledning gör det mig ledsen att jag… aldrig… aldrig kommer att se henne igen. Och det värsta var att i all uppståndelse glömde jag att ge henne en smörgås. Hon gick utan ens ha fått en smörgås och det gör mig så väldigt, väldigt ledsen" snörvlade den amerikanska prästen lite osammanhängande, fast hon knappt hade rört sin drink.
-Inte ledsen sa jag, "vemodig", vemodig är det rätta ordet.
Sedan satt vi en lång stund och bara tittade på varandra. Det kändes att det där med smörgåsen betydde mycket för Carmen. Förmodligen var det någon prästgrej – sista måltiden och alltihop... Jag ska dock inte sticka under stol med att också jag kände mig en smula modfälld. Även om jag sällan ger mig utanför Stockholms tullar tycker jag dock om att se mig själv som stadig, robust svensk med rötterna i fjällnära urskog. Därför hostade jag några gånger. Man kan bli lite glansig i ögonen av att hosta. Det vet alla.
Sen gick det liksom över.
I alla fall för mig.
Men Carmen var fortsatt tyst.
Jag är förmodligen helt sjuk, men min nästa tanke var att jag kanske borde förföra henne. Jag tror inte det hade varit svårt. Vi var båda vemodiga, och långt, långt hemifrån. Det stod bara ett litet soffbord mellan oss, knappt ens det. Jag har f.ö. aldrig knullat en präst och det vore fint att ha i CVn.
Men mitt i den fantasin dök den stomiopererade flickan upp, liggande ensam och döende på en stig bland termitstackarna, någonstans mellan MEF och Race Course och det tog liksom ner mig.
Dessutom har jag sett många Hollywoodfilmer, och så mycket vet jag om amerikansk kultur att den är dikotomisk: Dom man inte älskar skjuter man – och oavsett vilket, hade det varit mer än jag var beredd att gå med på just denna kväll.
Så jag beslöt att avstå, sade i stället: God natt Carmen.
Och senare: God natt lilla döda flicka utan namn, jag hoppas att du får din smörgås snart.
torsdag 22 november 2007
Yes Bwana!
Jag talar ofta om hur frustrerande det är möta inställningen att allt dom vita är och gör är bättre… Det är lite som när man möter en människa som har dom mest underbara egenskaper men så dåligt självförtroende att hon förminskar sig själv hela tiden… Man tänker, vad onödigt – se dig själv! Du är vacker och fantastiskt... Skillnaden är att här gäller det ett helt folk. Eller rättare, en hel massa folk, en hel kontinent.
Problemet är att om man kopierar det dom vita gör, utan att ha erövrarnas historia i ryggen, kommer man att begå samma misstag som dom vita gjorde på 200 år - men på mycket kortare tid. Följden blir administrativa och politiska haverier som ibland är så överväldigande att hela projektet måste ses som misslyckat.
Och med det förlorade tidsperspektivet kommer det dåliga självförtroendet, och sedan: Den Orimliga Beundran av Väst.
Vi försöker i olika biståndsinsatser, på vårt sätt och under våra villkor hjälpa dessa människor på traven mot vad som oundvikligen måste bli en västlig utveckling. Sällan söks på allvar en samhällsutveckling baserad på den afrikanska historien. Det kanske är förståligt. Men inte ens Afrikanerna själva (i alla fall inte särskilt många) verkar ta sin historia på allvar. Istället retirerar man allt som oftast till den bisarra idén att Väst är Bäst...
Jag tycker Väst lyckats ganska bra i mycket. Jag tycker dom flesta västliga demokratier är hyfsat demokratiska, och att de generellt antagna resolutionerna om människors lika rätt och värde är bra (visst, tillämpningen haltar på sina ställen). Men jag tycker detta utifrån min historia - min kulturella, etiska och religiösa bakgrund.
Det finns sådant vi uppfattar som förfärligt barbari i den Afrikanska kulturen. Men det finns också sidor av vår kultur, som ur ett afrikanskt perspektiv, är inhumana och obegripliga. Att t.ex. inte hjälpa någon som ber om hjälp, vore otänkbart för en afrikan (man vet aldrig när man själv kommer att behöva hjälp, säger dom) och det görs, mig veterligen, få avsteg ifrån denna princip.
Även på det ytligt planet förvirrar dom olika bakgrunderna: Det är för en Afrikan en grov förolämpning att bara gå förbi någon man känner. Som allra minst måste man hälsa och utbyta några hövlighetsfraser. Vill vederbörande berätta något måste man stanna och låta detta ta den tid det tar.
Det är klart att punktlighet inte fungerar i Afrika. Men frågan är: Vilket indikerar den högsta utvecklingsnivån – punktligheten eller vänligheten?
Det finns inte någon verklig grund för premissen att vårt västliga, vita sätt skulle vara bättre eller mer högtstående.
Mycket av överflödet och det vi ser som vår överlägsna utvecklingsnivå har dessutom blivit möjligt genom exploatering, kolonisation och slaveri. Sverige är inget undantag, den gamla svenska kolonin S:t Bartholome var en kommersiell knutpunkt och ett centrum för slavhandel på sin tid. Gör det oss ”bättre”? Är det med denna rätt vi fortsätter behandla Afrika som den efterblivna kusinen från landet?
Här i Afrika finns nöd och ofattbar misär och det känns inte som att det är till vår fördel, än mindre till stöd för tesen om vår ”högre utvecklingsnivå”, att det får fortgå.
Vad vore då det rätta sättet att hjälpa vår syster i nöd? Det vet naturligtvis inte jag men en bra början vore förmodligen att kolla med Afrikanerna… Om man tittar på nyhetsinslag från någon av alla konferenser om Afrikas framtid, kan man inte undgå att förundras över hur få afrikaner som deltar i dessa överläggningar… Och även om dom blir inbjudna bör man veta att för länder med fattigdom av ett omfång vi inte kan föreställa oss, är t.o.m. kostnaden för att skicka delegater ibland ett hinder.
Men oftast är faktiskt problemet att dom inte blir inbjudna, i synnerhet inte till dom slutna överläggningar där ämnen av känslig ekonomisk natur dryftas. (Det är kanske säkrast så. För visst vore det pinsamt om dom riktiga kannibalerna avslöjades..?)
Våra höga ideal avseende rättvisa, jämlikhet och solidaritet är uppenbarligen inte tillämpliga på internationell nivå. Men jag måste undra: Hur kan det finnas en solidaritet som bara gäller särskilt utvalda?
Problemet är att om man kopierar det dom vita gör, utan att ha erövrarnas historia i ryggen, kommer man att begå samma misstag som dom vita gjorde på 200 år - men på mycket kortare tid. Följden blir administrativa och politiska haverier som ibland är så överväldigande att hela projektet måste ses som misslyckat.
Och med det förlorade tidsperspektivet kommer det dåliga självförtroendet, och sedan: Den Orimliga Beundran av Väst.
Vi försöker i olika biståndsinsatser, på vårt sätt och under våra villkor hjälpa dessa människor på traven mot vad som oundvikligen måste bli en västlig utveckling. Sällan söks på allvar en samhällsutveckling baserad på den afrikanska historien. Det kanske är förståligt. Men inte ens Afrikanerna själva (i alla fall inte särskilt många) verkar ta sin historia på allvar. Istället retirerar man allt som oftast till den bisarra idén att Väst är Bäst...
Jag tycker Väst lyckats ganska bra i mycket. Jag tycker dom flesta västliga demokratier är hyfsat demokratiska, och att de generellt antagna resolutionerna om människors lika rätt och värde är bra (visst, tillämpningen haltar på sina ställen). Men jag tycker detta utifrån min historia - min kulturella, etiska och religiösa bakgrund.
Det finns sådant vi uppfattar som förfärligt barbari i den Afrikanska kulturen. Men det finns också sidor av vår kultur, som ur ett afrikanskt perspektiv, är inhumana och obegripliga. Att t.ex. inte hjälpa någon som ber om hjälp, vore otänkbart för en afrikan (man vet aldrig när man själv kommer att behöva hjälp, säger dom) och det görs, mig veterligen, få avsteg ifrån denna princip.
Även på det ytligt planet förvirrar dom olika bakgrunderna: Det är för en Afrikan en grov förolämpning att bara gå förbi någon man känner. Som allra minst måste man hälsa och utbyta några hövlighetsfraser. Vill vederbörande berätta något måste man stanna och låta detta ta den tid det tar.
Det är klart att punktlighet inte fungerar i Afrika. Men frågan är: Vilket indikerar den högsta utvecklingsnivån – punktligheten eller vänligheten?
Det finns inte någon verklig grund för premissen att vårt västliga, vita sätt skulle vara bättre eller mer högtstående.
Mycket av överflödet och det vi ser som vår överlägsna utvecklingsnivå har dessutom blivit möjligt genom exploatering, kolonisation och slaveri. Sverige är inget undantag, den gamla svenska kolonin S:t Bartholome var en kommersiell knutpunkt och ett centrum för slavhandel på sin tid. Gör det oss ”bättre”? Är det med denna rätt vi fortsätter behandla Afrika som den efterblivna kusinen från landet?
Här i Afrika finns nöd och ofattbar misär och det känns inte som att det är till vår fördel, än mindre till stöd för tesen om vår ”högre utvecklingsnivå”, att det får fortgå.
Vad vore då det rätta sättet att hjälpa vår syster i nöd? Det vet naturligtvis inte jag men en bra början vore förmodligen att kolla med Afrikanerna… Om man tittar på nyhetsinslag från någon av alla konferenser om Afrikas framtid, kan man inte undgå att förundras över hur få afrikaner som deltar i dessa överläggningar… Och även om dom blir inbjudna bör man veta att för länder med fattigdom av ett omfång vi inte kan föreställa oss, är t.o.m. kostnaden för att skicka delegater ibland ett hinder.
Men oftast är faktiskt problemet att dom inte blir inbjudna, i synnerhet inte till dom slutna överläggningar där ämnen av känslig ekonomisk natur dryftas. (Det är kanske säkrast så. För visst vore det pinsamt om dom riktiga kannibalerna avslöjades..?)
Våra höga ideal avseende rättvisa, jämlikhet och solidaritet är uppenbarligen inte tillämpliga på internationell nivå. Men jag måste undra: Hur kan det finnas en solidaritet som bara gäller särskilt utvalda?
onsdag 21 november 2007
Låt den stackaren smita i mellan...
Jag tog mig till Road & Traffic för att skaffa ett Zambiskt körkort. Och jag börjar förstå varför nästan ingen jag känner har körkort, även om alla kör bil.
Den Zambiska körkortsmyndigheten ligger en bra bit utanför stan och man måste ha bil för att komma dit.
Den lilla byggnaden har ingångar på alla sidor. Och ifrån alla dörrar slingrar sig långa köer. Jag går ett varv runt huset innan jag bestämmer mig för en ingång och tränger mig in. I ena änden av lokalen finns en informationsdisk. Jag försöker urskilja vilken av köerna som leder dit och ställer mig att vänta. När det återstår fem personer framför mig får biträdet syn på mitt rosa ansikte och börjar hojta något på bemba, plötsligt flyttar sig alla åt sidan och jag vinkas fram. Jag övervinner impulsen att påpeka att det fanns personer före mig, skrider fram till disken som en god musungu och framlägger mitt ärende.
Jag får ett formulär att fylla i, uppmanas bifoga en kopia av mitt europeiska körkort och gå med dokumenten till ”disken där borta…”
Mest av obstinat nyfikenhet frågar jag var jag kan ta en kopia och får veta att närmsta koiperingsställe är inne i Kitwe, ca 3 km härifrån.
Men jag har varit med förr.
Besöket på immigrationsmyndigheten i Lusaka var en grundlig lektion i byråkratiskt krångel och jag vet att man alltid måste bifoga kopior av olika slag. Så jag kommer laddad med kopior av pass, körkort, arbetstillstånd, visum och även ett allround-dokument på svenska med många stämplar och underskrifter. Det senare är en reservplan - om det är något särkilt intyg eller bevis jag inte kan få fram så häftar jag bara fast en vidimerad översättning med lämpligt innehåll och lämnar in detta officiösa dokument som ändå ingen kan läsa.
Jag går således med ifyllt formulär och bilagor och ställer mig i nästa kö. Den slingrar sig dock runt ett hörn precis innan disken och jag kommer inte att bli ”upptäckt” och framvinkad förrän jag redan är nästan framme. Jag skulle utan vidare kunna gå förbi alla och ställa mig längst fram, ingen skulle protestera. Men även om hettan är olidlig och jag är trött och irriterad förmår jag inte utnyttja detta prerogativ utan väntar snällt på min tur, vilket tar ca en timme. Väl framme får jag beskedet att jag stått i fel kö och måst ta mina papper till luckan bredvid. Men nu är mitt tålamod nästan slut och jag gör en ”liftkömanöver” (förlåt!-jag-är-så-dålig-på-att-bromsa-kanske-säkrast-att-jag-stannar-här) och blir stående på tredje plats. Jag blir snart framvinkad till luckan. Tjänstemannen tar mina papper, knappar in något på sin dator och blir sedan sittande med fisklik blick utan att göra något. Jag vet att det finns en slags variant av epilepsi där den drabbande blir sittande i världsfrånvänd trans och sedan plötsligt återvänder som om inget hade hänt… Men när jag tittar mig omkring ser jag att precis samma besynnerliga beteende upprepas vid alla diskar och det är ju inte troligt att hela personalen är epileptiker.
Efter kanske fem minuter av total overksamhet frågar jag vad vi väntar på..? Den frånvarande tjänstemannen hoppar till lite grand och svarar:
- Datorn… och faller sedan åter i trans.
Det visar sig att denna myndighet nyligen övergått från manuell hantering till ett modernt datorbaserat ärendesystem. Detta är orsaken till dom oändliga köerna. Efter varje inmatning följer en paus på 8-10 minuter.
När mina uppgifter är vederbörligen införda uppmanas jag gå till nästa anhalt för att bli fotograferad. Mitt foto kommer sedan, förklara biträdet med uppenbar stolthet, att lagras elektroniskt, och när jag sedan kommit fram till kassan (ny kö) för att betala, kommer allt redan att vara klart.
Vi får väl se, tänker jag.
Efter en dryg halvtimme i kön för fotografering hör jag plötsligt någon hojta Musungu. Jag blir invinkad i ett litet rum som är proppfullt med väntande Zambier. En liten korpulent tjänsteman rusar fram och jagar ut alla utom mig. Sitter jag bra? Det är väl inte för varmt?
Sedan stänger man för lunch.
Jag har fått nog.
Det är visserligen ofta poliskontroller här men knappast någon skulle komma på tanken att stoppa en musungu, så egentligen, vad ska jag med körkort till?
Är jag orättvis? Arrogant och överlägsen? Förmodligen… men det är så här det fungerar - eller inte fungerar. Som vit västerlänning kan man bli galen på ineffektiviteten, men det är en frustration som utgår ifrån att effektivitet är det viktigaste som finns. Afrikanerna blir inte irriterade som jag. Dom blir inte ens irriterade när jag blir framvinkad och får gå före hela kön, av den enda anledningen att jag är vit.
Annat är viktigt för dom.
Jag börjar tro att hela den här idiotrasistiska prylen med att få gå före för att man är vit inte är något annat än en eftergift åt den vite mannens otålighet.
Musungun klarar inte att vänta – låt den stackaren smita i mellan så han inte får ett nervöst sammanbrott…
Kan det vara så? Jag vill gärna tro att jag är en öppen och fritänkande person men ändå kommer jag på mig själv med att ha något slags överlägset kolonisatörsperspektiv titt som tätt. Kan det vara så att allt detta daltande är för att dom ser mig som svagare varelse som eljest inte skulle klara mig?
Herregud, människor ni vet väl att det är vi musungus som härskar i världen!?
Jag har dock läst mig till detta: När dom engelska imperialisterna trängde upp längs Nigerfloden och systematiskt krossade Igbofolkets mångtusenåriga kultur, ödelade dom en djupt demokratisk samhällsform som präglades av fredsträvan, samförstånd och respekt för mänskliga rättigheter. Det var så det över huvud taget blev möjligt: För Igbo var det nämligen självklart att dessa besynnerliga nykomlingar skulle ges plats.
Man förintade ett högfungerande samhälle med starkt medborgarinflytande och där t.ex. kvinnors politiska makt var på en nivå som det skulle dröja ytterligare 100 år (om ens då) innan vi lyckades uppnå i den västliga hemisfären.
Det är jättejobbigt att varje dag möta sådant som man först tycker är fel och dåligt för att i nästa sekund inse att det är utifrån mina referensramar och mitt aningslöst vita perspektiv som jag kommer till dessa omdömen.
Ur ett annat perspektiv är det dåliga gott, det ineffektiva effektivt och det knasiga helt rimligt.
Det känns som jag vet så pinsamt lite och det känns som jag har jättemycket fördomar och förutfattade meningar, och det är verkligen inte en självbild jag trivs med.
Men förmodligen är den skoningslöst sann.
Jag tyckte bättre om när jag var hemma och kunde förklara hur det låg till med saker och ting här i världen. Hemma visste jag så mycket. Okunskapen är som en glass. Den är jättegod och får en att bli glad och trivas med livet, men i den afrikanska solen smälter den fort.
Den Zambiska körkortsmyndigheten ligger en bra bit utanför stan och man måste ha bil för att komma dit.
Den lilla byggnaden har ingångar på alla sidor. Och ifrån alla dörrar slingrar sig långa köer. Jag går ett varv runt huset innan jag bestämmer mig för en ingång och tränger mig in. I ena änden av lokalen finns en informationsdisk. Jag försöker urskilja vilken av köerna som leder dit och ställer mig att vänta. När det återstår fem personer framför mig får biträdet syn på mitt rosa ansikte och börjar hojta något på bemba, plötsligt flyttar sig alla åt sidan och jag vinkas fram. Jag övervinner impulsen att påpeka att det fanns personer före mig, skrider fram till disken som en god musungu och framlägger mitt ärende.
Jag får ett formulär att fylla i, uppmanas bifoga en kopia av mitt europeiska körkort och gå med dokumenten till ”disken där borta…”
Mest av obstinat nyfikenhet frågar jag var jag kan ta en kopia och får veta att närmsta koiperingsställe är inne i Kitwe, ca 3 km härifrån.
Men jag har varit med förr.
Besöket på immigrationsmyndigheten i Lusaka var en grundlig lektion i byråkratiskt krångel och jag vet att man alltid måste bifoga kopior av olika slag. Så jag kommer laddad med kopior av pass, körkort, arbetstillstånd, visum och även ett allround-dokument på svenska med många stämplar och underskrifter. Det senare är en reservplan - om det är något särkilt intyg eller bevis jag inte kan få fram så häftar jag bara fast en vidimerad översättning med lämpligt innehåll och lämnar in detta officiösa dokument som ändå ingen kan läsa.
Jag går således med ifyllt formulär och bilagor och ställer mig i nästa kö. Den slingrar sig dock runt ett hörn precis innan disken och jag kommer inte att bli ”upptäckt” och framvinkad förrän jag redan är nästan framme. Jag skulle utan vidare kunna gå förbi alla och ställa mig längst fram, ingen skulle protestera. Men även om hettan är olidlig och jag är trött och irriterad förmår jag inte utnyttja detta prerogativ utan väntar snällt på min tur, vilket tar ca en timme. Väl framme får jag beskedet att jag stått i fel kö och måst ta mina papper till luckan bredvid. Men nu är mitt tålamod nästan slut och jag gör en ”liftkömanöver” (förlåt!-jag-är-så-dålig-på-att-bromsa-kanske-säkrast-att-jag-stannar-här) och blir stående på tredje plats. Jag blir snart framvinkad till luckan. Tjänstemannen tar mina papper, knappar in något på sin dator och blir sedan sittande med fisklik blick utan att göra något. Jag vet att det finns en slags variant av epilepsi där den drabbande blir sittande i världsfrånvänd trans och sedan plötsligt återvänder som om inget hade hänt… Men när jag tittar mig omkring ser jag att precis samma besynnerliga beteende upprepas vid alla diskar och det är ju inte troligt att hela personalen är epileptiker.
Efter kanske fem minuter av total overksamhet frågar jag vad vi väntar på..? Den frånvarande tjänstemannen hoppar till lite grand och svarar:
- Datorn… och faller sedan åter i trans.
Det visar sig att denna myndighet nyligen övergått från manuell hantering till ett modernt datorbaserat ärendesystem. Detta är orsaken till dom oändliga köerna. Efter varje inmatning följer en paus på 8-10 minuter.
När mina uppgifter är vederbörligen införda uppmanas jag gå till nästa anhalt för att bli fotograferad. Mitt foto kommer sedan, förklara biträdet med uppenbar stolthet, att lagras elektroniskt, och när jag sedan kommit fram till kassan (ny kö) för att betala, kommer allt redan att vara klart.
Vi får väl se, tänker jag.
Efter en dryg halvtimme i kön för fotografering hör jag plötsligt någon hojta Musungu. Jag blir invinkad i ett litet rum som är proppfullt med väntande Zambier. En liten korpulent tjänsteman rusar fram och jagar ut alla utom mig. Sitter jag bra? Det är väl inte för varmt?
Sedan stänger man för lunch.
Jag har fått nog.
Det är visserligen ofta poliskontroller här men knappast någon skulle komma på tanken att stoppa en musungu, så egentligen, vad ska jag med körkort till?
Är jag orättvis? Arrogant och överlägsen? Förmodligen… men det är så här det fungerar - eller inte fungerar. Som vit västerlänning kan man bli galen på ineffektiviteten, men det är en frustration som utgår ifrån att effektivitet är det viktigaste som finns. Afrikanerna blir inte irriterade som jag. Dom blir inte ens irriterade när jag blir framvinkad och får gå före hela kön, av den enda anledningen att jag är vit.
Annat är viktigt för dom.
Jag börjar tro att hela den här idiotrasistiska prylen med att få gå före för att man är vit inte är något annat än en eftergift åt den vite mannens otålighet.
Musungun klarar inte att vänta – låt den stackaren smita i mellan så han inte får ett nervöst sammanbrott…
Kan det vara så? Jag vill gärna tro att jag är en öppen och fritänkande person men ändå kommer jag på mig själv med att ha något slags överlägset kolonisatörsperspektiv titt som tätt. Kan det vara så att allt detta daltande är för att dom ser mig som svagare varelse som eljest inte skulle klara mig?
Herregud, människor ni vet väl att det är vi musungus som härskar i världen!?
Jag har dock läst mig till detta: När dom engelska imperialisterna trängde upp längs Nigerfloden och systematiskt krossade Igbofolkets mångtusenåriga kultur, ödelade dom en djupt demokratisk samhällsform som präglades av fredsträvan, samförstånd och respekt för mänskliga rättigheter. Det var så det över huvud taget blev möjligt: För Igbo var det nämligen självklart att dessa besynnerliga nykomlingar skulle ges plats.
Man förintade ett högfungerande samhälle med starkt medborgarinflytande och där t.ex. kvinnors politiska makt var på en nivå som det skulle dröja ytterligare 100 år (om ens då) innan vi lyckades uppnå i den västliga hemisfären.
Det är jättejobbigt att varje dag möta sådant som man först tycker är fel och dåligt för att i nästa sekund inse att det är utifrån mina referensramar och mitt aningslöst vita perspektiv som jag kommer till dessa omdömen.
Ur ett annat perspektiv är det dåliga gott, det ineffektiva effektivt och det knasiga helt rimligt.
Det känns som jag vet så pinsamt lite och det känns som jag har jättemycket fördomar och förutfattade meningar, och det är verkligen inte en självbild jag trivs med.
Men förmodligen är den skoningslöst sann.
Jag tyckte bättre om när jag var hemma och kunde förklara hur det låg till med saker och ting här i världen. Hemma visste jag så mycket. Okunskapen är som en glass. Den är jättegod och får en att bli glad och trivas med livet, men i den afrikanska solen smälter den fort.
Untill the fat lady sings...
Jag trodde att jag hade förlorat intensiteten; att alla upplevelser gjort mig döv, blind och otillgänglig som en somnad fot - så där borta så att det sticker och pirrar lite grand men inget känns på riktigt.
Men igår på Mona Lisa skickade DJ’n ner en mikrofon från sitt upphöjda bås till den tjockaste kvinnan i hela Afrika. Och hon sjöng.
Hon sjöng så att tapeterna lossnade från väggarna. Hon sjöng så att baren stängde, så att köket stängde, så att hela stället stängde, så att alla stod tysta och lyssnade och ingen ville, eller ens kunde, gå därifrån.
Och mitt förkalkade rökarhjärta slog så hårt att jag trodde det skulle höras i pauserna, i mellanrummen när man bara ville att hennes underbart stora och vemodiga röst skulle komma tillbaka.
Vad sjöng hon om? Hur skulle jag kunna veta? Men hon sjöng sig rakt in i denna förhärdade svensk som nästan hade slutat hoppas. Hon sjöng mig till barndomens sagoboksfantasier, till en värld mycket enklare, mycket renare och tydligare än den här.
Jag vet att jag sagt att jag aldrig tänker åka härifrån men det tänker jag.
Jag är trött nu.
Jag längtar efter förutsägbarhet. Jag längtar efter att frysa lite och att sova med täcke. Jag längtar efter överviktiga, blekrosa gnällsvenskar, jag längtar efter att förstå vad som händer. Jag längtar efter mina galna vänner i Candyland. Jag längtar efter en galenskap som är kontrollerad. Och frivillig.
Jag kommer att åka hem, äta tunnbrödsrullar med räksallad, titta på TV, skumpa runt några varv i stan med svindyra SL eller Connex eller vad kollektivutsugningen numera heter. Och sedan kommer jag att resa tillbaka.
För Zambia är som en vansinnig och passionerad förälskelse.
Därför måste jag tillbaka.
Och med samma lagbundenhet måste det sluta i katastrof.
Men när jag lämnar Sagolandet kommer mina starkaste minnen inte vara små trasiga, hungriga barn, det kommer inte vara dom dödsmärkta aidssjuka, det kommer inte vara kåkstädernas misär, det kommer inte vara något av det sorgliga. Det kommer heller inte vara den lättsamma semesterveckan med mamman och dottern, kryssningen upp för Zambezifloden eller safarin med den svindlande upplevelsen av att stå några meter från Kazungulas sista vita noshörningen, som med minsta möjliga marginal klarat sig från att tjuvskjutas och malas till verkningslöst afrodisiakum (vad är det med män och deras erektioner!?). Det kommer heller inte att vara Victoriafallens dånande majestät.
Det kommer att vara sången.
Och inte bara den underbara tjockisen på Mona Lisa, men också sången från dom överfulla lastbilsflaken, sången från köket med kastrullskrammel och brusande kranar, sången i kapellet om mornarna, sången från dom böjda kvinnorna som skyfflar sågspån i kolmilorna, sången från barnen i skoluniform som passerar utanför murarna på sin långa vandring till skolan.
Sången är vad jag kommer att minnas mest.
Men på Mona Lisa, igår, gick jag fram till tjockisen, när hon slutat sjunga och sa:
- Tack så jättemycket för att du sjöng sådär fint för jag var nästan utan hopp för en stund sedan men när din röst trängde in i den ölstinna patetikens kollappsande universum blev jag underbart berörd och håret på mina taniga Musunguarmar reste sig som en miljon soldater och jag ville krypa in mellan dina enorma bröst och ligga där i det varma och skvalpiga, nära källan, och bara lyssna, för du vet verkligen vad du sjunger om, fast jag vet ju i och för sig inte vad du sjunger om. Men jag är säker på att du vet vad du sjunger om, och att det är något alldeles underbart och viktigt står fullt klart, även ifrån mitt lite dimmiga perspektiv, sa jag med stor och uppriktig tacksamhet.
Men då hände såklart det som alltid händer. Tjockisen försökte äta upp mig. Hon omslöt mig som en hungrig Barbamamma, och nu var det ord och inga visor, för detta var hennes chans att fånga en egen musungu och jag tror inte ens hon hörde min bön om nåd. Jag fick kämpa mig fri och som mången gång förr, huvudstupa fly, likt en utrotningshotad vit noshörning. Och Bruce och Trust skrattade såklart, tills deras mörka anleten skiftade i vackert mahognyrött.
Ibland är jag trött på att vara rosa.
Men igår på Mona Lisa skickade DJ’n ner en mikrofon från sitt upphöjda bås till den tjockaste kvinnan i hela Afrika. Och hon sjöng.
Hon sjöng så att tapeterna lossnade från väggarna. Hon sjöng så att baren stängde, så att köket stängde, så att hela stället stängde, så att alla stod tysta och lyssnade och ingen ville, eller ens kunde, gå därifrån.
Och mitt förkalkade rökarhjärta slog så hårt att jag trodde det skulle höras i pauserna, i mellanrummen när man bara ville att hennes underbart stora och vemodiga röst skulle komma tillbaka.
Vad sjöng hon om? Hur skulle jag kunna veta? Men hon sjöng sig rakt in i denna förhärdade svensk som nästan hade slutat hoppas. Hon sjöng mig till barndomens sagoboksfantasier, till en värld mycket enklare, mycket renare och tydligare än den här.
Jag vet att jag sagt att jag aldrig tänker åka härifrån men det tänker jag.
Jag är trött nu.
Jag längtar efter förutsägbarhet. Jag längtar efter att frysa lite och att sova med täcke. Jag längtar efter överviktiga, blekrosa gnällsvenskar, jag längtar efter att förstå vad som händer. Jag längtar efter mina galna vänner i Candyland. Jag längtar efter en galenskap som är kontrollerad. Och frivillig.
Jag kommer att åka hem, äta tunnbrödsrullar med räksallad, titta på TV, skumpa runt några varv i stan med svindyra SL eller Connex eller vad kollektivutsugningen numera heter. Och sedan kommer jag att resa tillbaka.
För Zambia är som en vansinnig och passionerad förälskelse.
Därför måste jag tillbaka.
Och med samma lagbundenhet måste det sluta i katastrof.
Men när jag lämnar Sagolandet kommer mina starkaste minnen inte vara små trasiga, hungriga barn, det kommer inte vara dom dödsmärkta aidssjuka, det kommer inte vara kåkstädernas misär, det kommer inte vara något av det sorgliga. Det kommer heller inte vara den lättsamma semesterveckan med mamman och dottern, kryssningen upp för Zambezifloden eller safarin med den svindlande upplevelsen av att stå några meter från Kazungulas sista vita noshörningen, som med minsta möjliga marginal klarat sig från att tjuvskjutas och malas till verkningslöst afrodisiakum (vad är det med män och deras erektioner!?). Det kommer heller inte att vara Victoriafallens dånande majestät.
Det kommer att vara sången.
Och inte bara den underbara tjockisen på Mona Lisa, men också sången från dom överfulla lastbilsflaken, sången från köket med kastrullskrammel och brusande kranar, sången i kapellet om mornarna, sången från dom böjda kvinnorna som skyfflar sågspån i kolmilorna, sången från barnen i skoluniform som passerar utanför murarna på sin långa vandring till skolan.
Sången är vad jag kommer att minnas mest.
Men på Mona Lisa, igår, gick jag fram till tjockisen, när hon slutat sjunga och sa:
- Tack så jättemycket för att du sjöng sådär fint för jag var nästan utan hopp för en stund sedan men när din röst trängde in i den ölstinna patetikens kollappsande universum blev jag underbart berörd och håret på mina taniga Musunguarmar reste sig som en miljon soldater och jag ville krypa in mellan dina enorma bröst och ligga där i det varma och skvalpiga, nära källan, och bara lyssna, för du vet verkligen vad du sjunger om, fast jag vet ju i och för sig inte vad du sjunger om. Men jag är säker på att du vet vad du sjunger om, och att det är något alldeles underbart och viktigt står fullt klart, även ifrån mitt lite dimmiga perspektiv, sa jag med stor och uppriktig tacksamhet.
Men då hände såklart det som alltid händer. Tjockisen försökte äta upp mig. Hon omslöt mig som en hungrig Barbamamma, och nu var det ord och inga visor, för detta var hennes chans att fånga en egen musungu och jag tror inte ens hon hörde min bön om nåd. Jag fick kämpa mig fri och som mången gång förr, huvudstupa fly, likt en utrotningshotad vit noshörning. Och Bruce och Trust skrattade såklart, tills deras mörka anleten skiftade i vackert mahognyrött.
Ibland är jag trött på att vara rosa.
Tron på FN
Igen kommer jag hem och knäpper på TVn.
Huvudnyheten: Upplopp och gatukravaller i Lusaka på grund av vattenbrist. Fyra gånger i timmen bryts för ett meddelande från Zambias Vatten & Avloppsverk som manar till lugn och ber så väldigt mycket om ursäkt men på grund av tekniska problem är följande områden i Lusaka för tillfället utan vatten…
Det är märkligt att tänka sig människor råka i panik för att vattnet försvinner… Det kommer ju tillbaka… Det gör det väl alltid…? Så är det i alla fall hemma… Som sagt.
Sedan ett halvtimmeslångt program ägnat åt den nyligen antagna FN-resolutionen som erkänner den 14/11 som den internationella världsdiabetesdagen. Resolutionen läses upp i sin helhet av en allvarlig professor i statsvetenskap. Han har grå kostym och sitter på en enkel pinnstol framför den Zambiska flaggan.
Detta följs av lärda utläggningar om resolutionens faktiska utsträckning, eventuella oavsiktliga tolkningsutrymmen och djupare innebörd. Till sist, en medicinsk rapport om diabetes och ett inslag om hur man bör äta och leva för att förebygga diabetes…
Jag vet inte om det finns några diabetiker i Zambia. Jag skulle gissa att dom generna försvinner ganska snabbt i ett land som saknar allmän sjukvård och där folk dör av behandlingsbara struntsaker varje dag.
Men uppmärksamheten handlar knappast om diabetes, den handlar om FN. Allt som har den minsta anknytning till FN blir automatiskt huvudnyhet här.
Är det inte konstigt att det på den kontinent som tjänar absolut minst på det överstatliga ”samarbetet” hålls denna institution som högst? FN är pinnhållet under Gud. Och Dag Hammarskjöld är definitivt granne med Gud.
Ett anglopretentiöst kostymdagis som inte ens låtsas att alla länder är lika mycket värda. Vad gör FN så märkvärdigt?
Svaret jag får igen och igen:
- Fredsarbetet. För Afrikaner är fred den viktigaste egenskapen hos ett samhälle…
Men jag kan inte släppa ett så idiotiskt uttalande okommenterat och måste därför uppnosigt fråga:
- Och alla dessa blodiga stamkrig..?
- Just därför.
Oj.
Tanken på ett samhälle som är villigt att lära av sina misstag med en kortare reaktionstid än de vanliga 2-3 generationerna är hisnande. Och jag måste tystna en liten stund.
Huvudnyheten: Upplopp och gatukravaller i Lusaka på grund av vattenbrist. Fyra gånger i timmen bryts för ett meddelande från Zambias Vatten & Avloppsverk som manar till lugn och ber så väldigt mycket om ursäkt men på grund av tekniska problem är följande områden i Lusaka för tillfället utan vatten…
Det är märkligt att tänka sig människor råka i panik för att vattnet försvinner… Det kommer ju tillbaka… Det gör det väl alltid…? Så är det i alla fall hemma… Som sagt.
Sedan ett halvtimmeslångt program ägnat åt den nyligen antagna FN-resolutionen som erkänner den 14/11 som den internationella världsdiabetesdagen. Resolutionen läses upp i sin helhet av en allvarlig professor i statsvetenskap. Han har grå kostym och sitter på en enkel pinnstol framför den Zambiska flaggan.
Detta följs av lärda utläggningar om resolutionens faktiska utsträckning, eventuella oavsiktliga tolkningsutrymmen och djupare innebörd. Till sist, en medicinsk rapport om diabetes och ett inslag om hur man bör äta och leva för att förebygga diabetes…
Jag vet inte om det finns några diabetiker i Zambia. Jag skulle gissa att dom generna försvinner ganska snabbt i ett land som saknar allmän sjukvård och där folk dör av behandlingsbara struntsaker varje dag.
Men uppmärksamheten handlar knappast om diabetes, den handlar om FN. Allt som har den minsta anknytning till FN blir automatiskt huvudnyhet här.
Är det inte konstigt att det på den kontinent som tjänar absolut minst på det överstatliga ”samarbetet” hålls denna institution som högst? FN är pinnhållet under Gud. Och Dag Hammarskjöld är definitivt granne med Gud.
Ett anglopretentiöst kostymdagis som inte ens låtsas att alla länder är lika mycket värda. Vad gör FN så märkvärdigt?
Svaret jag får igen och igen:
- Fredsarbetet. För Afrikaner är fred den viktigaste egenskapen hos ett samhälle…
Men jag kan inte släppa ett så idiotiskt uttalande okommenterat och måste därför uppnosigt fråga:
- Och alla dessa blodiga stamkrig..?
- Just därför.
Oj.
Tanken på ett samhälle som är villigt att lära av sina misstag med en kortare reaktionstid än de vanliga 2-3 generationerna är hisnande. Och jag måste tystna en liten stund.
Som ett rättslöst barn...
Jag kommer hem en trött kväll. Stoppar in USB-kortet med analog TV-motagare i min överdådiga laptop. Det är Zambiska propagandakanalens nyhetstid och jag hamnar mitt i ett orimligt långt inslag om elevinflytande. Vid några försigkomna experimentskolor i Lusakaområdet har man infört elevråd.
Detta är nytt, det är stort och det är banbrytande.
Men som en intervjuad politiker uttrycker saken:
- Har man som trettonåring blivit familjeöverhuvud och ansvarig för en stor skara småsyskon, vilket är vanligt bland dessa ungdomar, bör man också tillåtas ett visst inflytande över sin studiesituation. Det är orimligt att på ett visst område åläggas stort ansvar och på ett annat behandlas som ett ”rättslöst barn”.
Dom uttrycker sig så formellt, dessa officiella Zambier.
Sedan kommer några välregisserade intervjuer med elevrådsaktiva ungdomar som förklarar att en av elevrådets viktigaste uppgifter kommer att bli att öka respekten för lärarna.
Därefter följer en intervju med en djärv ung tjej som kliver utanför det förväntade och tar upp en kritisk synpunkt. Tydligen inte värre än att den tillåts vara med i inslaget (å andra sidan skulle det inte förvåna mig om någon får sparken för detta). Hon säger:
- Några av oss går så långt som två mil till skolan varje morgon. Och sedan går vi två mil hem på eftermiddagen. Det är långt att gå. Det blir långa dagar. Och man blir trött. Särskilt om man inte har möjlighet att äta under dagen. Jag gick med i elevrådet för jag vill arbeta för gratis skolskjuts och kexpaket för dom som inte kan köpa lunch.
Det hörs att hon övat på detta anförande många gånger. Orden är säkra men rösten är skygg som väntade hon sig en örfil för sin fräckhet.
Jag börjar nästan gråta över denna modiga tonårings hopplösa vision. Å sedan börjar jag nästan gråta av lättnad över min välmående tonårsdotter som kämpar med skolbespisningen hemma i jultomtesverige för att även vegetarianer ska få en näringsriktig och varierad kost i lunchbespisningen. Men det kommer inga tårar på riktigt, för jag har slutat med sånt sentimentalt trams.
Detta är nytt, det är stort och det är banbrytande.
Men som en intervjuad politiker uttrycker saken:
- Har man som trettonåring blivit familjeöverhuvud och ansvarig för en stor skara småsyskon, vilket är vanligt bland dessa ungdomar, bör man också tillåtas ett visst inflytande över sin studiesituation. Det är orimligt att på ett visst område åläggas stort ansvar och på ett annat behandlas som ett ”rättslöst barn”.
Dom uttrycker sig så formellt, dessa officiella Zambier.
Sedan kommer några välregisserade intervjuer med elevrådsaktiva ungdomar som förklarar att en av elevrådets viktigaste uppgifter kommer att bli att öka respekten för lärarna.
Därefter följer en intervju med en djärv ung tjej som kliver utanför det förväntade och tar upp en kritisk synpunkt. Tydligen inte värre än att den tillåts vara med i inslaget (å andra sidan skulle det inte förvåna mig om någon får sparken för detta). Hon säger:
- Några av oss går så långt som två mil till skolan varje morgon. Och sedan går vi två mil hem på eftermiddagen. Det är långt att gå. Det blir långa dagar. Och man blir trött. Särskilt om man inte har möjlighet att äta under dagen. Jag gick med i elevrådet för jag vill arbeta för gratis skolskjuts och kexpaket för dom som inte kan köpa lunch.
Det hörs att hon övat på detta anförande många gånger. Orden är säkra men rösten är skygg som väntade hon sig en örfil för sin fräckhet.
Jag börjar nästan gråta över denna modiga tonårings hopplösa vision. Å sedan börjar jag nästan gråta av lättnad över min välmående tonårsdotter som kämpar med skolbespisningen hemma i jultomtesverige för att även vegetarianer ska få en näringsriktig och varierad kost i lunchbespisningen. Men det kommer inga tårar på riktigt, för jag har slutat med sånt sentimentalt trams.
Rannsakan
Det var länge sedan jag bloggade. Det beror på att jag haft en off-linesemester, farit runt och turistat med min hitresta mor och dotter.
Det beror också på att sedan jag började skriva krönikor i DN har denna blogg plötsligt fått massor av läsare. Och det skrämmer mig.
Såklart.
Mina små introverta resonemang har huvudstupa kastats ut i offentlighetens skoningslösa ljus där varje skavank och repa blir plågsamt tydlig.
För mig har alltid texten föregått tanken. Om jag någon gång råkar gå tillbaka och läsa vad jag skrivit blir jag nästan alltid generad över hur insiktslös jag var.
Så det brukar jag undvika.
Alltihopa är egentligen en läroprocess, en resa – förhoppningsvis – mot större insikter. Just den här resan började jag från noll och det har gjort några läsare upprörda, tex. Katarina och Anonym. Jag hoppas dock att det ska finnas en utveckling i det jag skriver.
Frågan som obetingat inställer sig är: Får man göra en så privat process offentlig?
Jag måste komma fram till att det får man.
Enkannerligen i perspektiv av Big Brother, Baren, Bonde söker Blondin och allt vad det heter…
Så jag fortsätter ett tag till, dock med justeringen att jag framgent kommer vara mycket försiktigare när jag skriver om identifierbara personer. Det borde jag nog ha varit redan från början… men, som sagt, texten föregår tanken.
söndag 28 oktober 2007
Söndag 28/10 - Nu vet jag vad jag ska göra
Nu har jag kommit på vad jag ska göra! Det är så perfekt.
Jag insåg tidigt att jag måste bli kvar här, men jag visste inte hur eller varför. Och så plötsligt, i går, när jag traskade runt med Jennie på marknaden och letade efter material för att reparera husen i Ipusukilo, fick jag en uppenbarelse av sådan dimension att det skulle fått Jeanne d'Arc att framstå som en hallucinerande fjolla i jämförelse…
Jag ska bygga en lekplats åt barnen i Race Course.
Gungor, klätterställningar, rutschkanor, kanske en linbana – byggmaterial kostar inte mycket här.
Det är möjligt.
Jag har krupit runt på golvet hela eftermiddagen, lagt en mosaik av ritningar och beräkningar. Material, transporter, hyra av svets och betongblandare, mitt uppehälle och ”presenter” till eventuella tjänstemän vars tillstånd behöver inhämtas – kan enligt mina kalkyler klaras av på i storleksordningen 60.000 kr.
SEK 60.000!
Det är bara den lilla detaljen som behöver lösas.
Om någon som läser detta har förslag på en lämplig sponsor, snälla, skriv ett mail!
I fattiga Zambia finns inget utrymme för moraliskt koketteri. Vill någon göra något gott så tar man på sig T-shirten utan att knussla. Polisen har jackorna fulla med sponsorernas varumärken, Coca Cola leder kampen mot Aids och svenska Sandvik åker runt med tankbilar och sprutar kåkstäderna med myggmedel. (Nästan lite tyskvarning på det beteendet men det är faktiskt en bra grej, för Malaria är den vanligaste dödsorsaken i Zambia).
Det finns liksom inte utrymme att ifrågasätta motiven när någon vill hjälpa.
T.o.m. den ur djävulens arsle utkrupna ondskemaskinen George W Bush har donerat 200.000 myggnät till Zambia, hörde jag här om dagen. Men dom har tydligen blivit liggande i ett förråd någonstans, för, som kollegan Bruce uttryckte saken: ”Någonting skumt är det så klart…”
Men en lekpark ska jag faktiskt bygga.
(Och då, Mattias, måste du komma hit och hjälpa till, för det står recycling och skrotkonst på schemat. Och du har ju byggt lekplatser och andra underbara saker av nästan ingenting. ;-)
Apropå myggnätskonspiratorikern Bruce…
Jag måste berätta en insiktsdrivande och besynnerlig händelse.
Förra söndagen hade jag en krönika i DN. Jag vet inte hur det riktigt gick till. Det fanns en tid då jag kunnat göra vad som helst för att bli publicerad på så prominent plats. Men nu fick jag ett mail från en redaktör som läst min blogg och undrande om jag ville skriva en provtext till dom. Jag blev inte förvånad. Det är klart att den här världen är intressant - annars skulle den inte ha hållits dold för oss så länge... Jag fick dock bara skriva 2.400 tecken. Men om jag gjorde bra ifrån mig så skulle jag få skriva en ny krönika var fjärde vecka.
Så jag skrev en liten, liten text.
Väldigt liten.
Och nu har jag alltså fått tillgång till detta lilla men underbara utrymme var fjärde vecka.
Dessutom får jag betalt! Och pengarna ska jag naturligtvis använda till att bygga lekplats.
Hur som helst, min kollega Bruce har tjatat på mig hela veckan att jag ska översätta min DN-krönika åt honom och i fredags gjorde jag det (DN 21/7).
Innan jag kunde sätta igång var jag dock tvungen att förklara några begrepp: Astrid Lindgrens Värld, Tunbnbrödsrullar, Prozac, Rågsved och Överflödssverige krävde en del utredning.
Därefter översatte jag rakt upp och ned från början till slut. Och jag svär att i denna starke och stolta mans kastanjebruna ögon framträdde ett glansigt vemod som fullkomligt tog mig med överraskning.
Det var ju hans vardag jag berättade om!
Jag har gråtit över detta. Men för Bruce är det ju den mest kända verkligheten, hans liv. Hur kunde han bli så berörd…?
Då plötsligt gick det upp för mig att Bruce och miljoner andra Zambier visserligen lever denna verklighet, men det betyder inte att dom inte förstår hur det skulle kunna vara.
I Zambia dör var femte bäbis innan fem år ålder. Men för den skull blir inte Zambiska föräldrar mindre ledsna än svenska.
Jag har redan, under min korta tid här, två gånger, på nära håll mött sådan outhärdligt meningslös död.
Och jag lever i en väldigt skyddad miljö.
En sen kväll på Slussens tunnelbanestation såg jag en familj, som förmodligen kom från Ålandsfärjan, där mamman och pappan var så jävla fulla att dom inte kunde stå på benen. Dom två små barnen (kanske fem och sju år gamla) var så nervösa och oroliga och försökte i sin ångesttyngda maktlöshet hålla ihop det hela.
I Zambia finns det över en miljon föräldralösa barn som skulle göra vad som helst för att byta plats med dessa små stackare.
Alltså: På nåt märkligt vis har jag vant mig så mycket vid hur det är här, att jag inte trodde att en Zambier kunde bli sorgsen av mina små observationer om 2.400 tecken (inkl blanksteg).
Det som förvirrar är att vardagen är så full av död och lidande att ingen hinner sörja färdigt. Mitt i alltihopa dör nästa. Och nästa.
Jag skäms att tillstå, men glädjen, värmen och styrkan hos dessa underbara människor har på något ogenomtänkt plan fått mig att tro att dom faktiskt står ut med det hela. Helt rasistiskt har jag lyckats inbilla mig att dessa människor tar allt med en klackspark och muntert sjunger sig ur skiten.
Så är det naturligtvis inte.
Detta är deras land. Som Sverige är mitt. Och dom älskar Zambia. Som jag älskar Sverige. Men dom är också väldigt, väldigt ledsna för att allting är så orättvist, för att deras barn dör, för att föräldrarna dör, för att nästan ingen får äta sig mätt och för att dom inte rår på dessa orättvisor hur hårt dom än sliter, hur hårt dom än försöker.
Och mitt i detta kåserar jag om studenter som dansar så att tofsarna på deras doktorshattar skumpar i lustig rumbatakt…
Jag ska nog starta en ny blogg: Den Aningslösa Turisten.
-----------
Epilog: när jag i mitten av denna text skrev att ”mamman och pappan var så jävla fulla att dom inte kunde stå på benen”, fick jag ett sånt där grönt streck under ”jävla” och gjorde en nyfiken högerklickning för att utröna vilken synd jag begått…
”Beakta ordformen ’jävla’. Den kan ge ett talspråkligt eller vardagligt intryck i skriven text…”
Och då tänker jag att vilken jävla bra vardaglighet vi svenskar, trots allt har.
Jag insåg tidigt att jag måste bli kvar här, men jag visste inte hur eller varför. Och så plötsligt, i går, när jag traskade runt med Jennie på marknaden och letade efter material för att reparera husen i Ipusukilo, fick jag en uppenbarelse av sådan dimension att det skulle fått Jeanne d'Arc att framstå som en hallucinerande fjolla i jämförelse…
Jag ska bygga en lekplats åt barnen i Race Course.
Gungor, klätterställningar, rutschkanor, kanske en linbana – byggmaterial kostar inte mycket här.
Det är möjligt.
Jag har krupit runt på golvet hela eftermiddagen, lagt en mosaik av ritningar och beräkningar. Material, transporter, hyra av svets och betongblandare, mitt uppehälle och ”presenter” till eventuella tjänstemän vars tillstånd behöver inhämtas – kan enligt mina kalkyler klaras av på i storleksordningen 60.000 kr.
SEK 60.000!
Det är bara den lilla detaljen som behöver lösas.
Om någon som läser detta har förslag på en lämplig sponsor, snälla, skriv ett mail!
I fattiga Zambia finns inget utrymme för moraliskt koketteri. Vill någon göra något gott så tar man på sig T-shirten utan att knussla. Polisen har jackorna fulla med sponsorernas varumärken, Coca Cola leder kampen mot Aids och svenska Sandvik åker runt med tankbilar och sprutar kåkstäderna med myggmedel. (Nästan lite tyskvarning på det beteendet men det är faktiskt en bra grej, för Malaria är den vanligaste dödsorsaken i Zambia).
Det finns liksom inte utrymme att ifrågasätta motiven när någon vill hjälpa.
T.o.m. den ur djävulens arsle utkrupna ondskemaskinen George W Bush har donerat 200.000 myggnät till Zambia, hörde jag här om dagen. Men dom har tydligen blivit liggande i ett förråd någonstans, för, som kollegan Bruce uttryckte saken: ”Någonting skumt är det så klart…”
Men en lekpark ska jag faktiskt bygga.
(Och då, Mattias, måste du komma hit och hjälpa till, för det står recycling och skrotkonst på schemat. Och du har ju byggt lekplatser och andra underbara saker av nästan ingenting. ;-)
Apropå myggnätskonspiratorikern Bruce…
Jag måste berätta en insiktsdrivande och besynnerlig händelse.
Förra söndagen hade jag en krönika i DN. Jag vet inte hur det riktigt gick till. Det fanns en tid då jag kunnat göra vad som helst för att bli publicerad på så prominent plats. Men nu fick jag ett mail från en redaktör som läst min blogg och undrande om jag ville skriva en provtext till dom. Jag blev inte förvånad. Det är klart att den här världen är intressant - annars skulle den inte ha hållits dold för oss så länge... Jag fick dock bara skriva 2.400 tecken. Men om jag gjorde bra ifrån mig så skulle jag få skriva en ny krönika var fjärde vecka.
Så jag skrev en liten, liten text.
Väldigt liten.
Och nu har jag alltså fått tillgång till detta lilla men underbara utrymme var fjärde vecka.
Dessutom får jag betalt! Och pengarna ska jag naturligtvis använda till att bygga lekplats.
Hur som helst, min kollega Bruce har tjatat på mig hela veckan att jag ska översätta min DN-krönika åt honom och i fredags gjorde jag det (DN 21/7).
Innan jag kunde sätta igång var jag dock tvungen att förklara några begrepp: Astrid Lindgrens Värld, Tunbnbrödsrullar, Prozac, Rågsved och Överflödssverige krävde en del utredning.
Därefter översatte jag rakt upp och ned från början till slut. Och jag svär att i denna starke och stolta mans kastanjebruna ögon framträdde ett glansigt vemod som fullkomligt tog mig med överraskning.
Det var ju hans vardag jag berättade om!
Jag har gråtit över detta. Men för Bruce är det ju den mest kända verkligheten, hans liv. Hur kunde han bli så berörd…?
Då plötsligt gick det upp för mig att Bruce och miljoner andra Zambier visserligen lever denna verklighet, men det betyder inte att dom inte förstår hur det skulle kunna vara.
I Zambia dör var femte bäbis innan fem år ålder. Men för den skull blir inte Zambiska föräldrar mindre ledsna än svenska.
Jag har redan, under min korta tid här, två gånger, på nära håll mött sådan outhärdligt meningslös död.
Och jag lever i en väldigt skyddad miljö.
En sen kväll på Slussens tunnelbanestation såg jag en familj, som förmodligen kom från Ålandsfärjan, där mamman och pappan var så jävla fulla att dom inte kunde stå på benen. Dom två små barnen (kanske fem och sju år gamla) var så nervösa och oroliga och försökte i sin ångesttyngda maktlöshet hålla ihop det hela.
I Zambia finns det över en miljon föräldralösa barn som skulle göra vad som helst för att byta plats med dessa små stackare.
Alltså: På nåt märkligt vis har jag vant mig så mycket vid hur det är här, att jag inte trodde att en Zambier kunde bli sorgsen av mina små observationer om 2.400 tecken (inkl blanksteg).
Det som förvirrar är att vardagen är så full av död och lidande att ingen hinner sörja färdigt. Mitt i alltihopa dör nästa. Och nästa.
Jag skäms att tillstå, men glädjen, värmen och styrkan hos dessa underbara människor har på något ogenomtänkt plan fått mig att tro att dom faktiskt står ut med det hela. Helt rasistiskt har jag lyckats inbilla mig att dessa människor tar allt med en klackspark och muntert sjunger sig ur skiten.
Så är det naturligtvis inte.
Detta är deras land. Som Sverige är mitt. Och dom älskar Zambia. Som jag älskar Sverige. Men dom är också väldigt, väldigt ledsna för att allting är så orättvist, för att deras barn dör, för att föräldrarna dör, för att nästan ingen får äta sig mätt och för att dom inte rår på dessa orättvisor hur hårt dom än sliter, hur hårt dom än försöker.
Och mitt i detta kåserar jag om studenter som dansar så att tofsarna på deras doktorshattar skumpar i lustig rumbatakt…
Jag ska nog starta en ny blogg: Den Aningslösa Turisten.
-----------
Epilog: när jag i mitten av denna text skrev att ”mamman och pappan var så jävla fulla att dom inte kunde stå på benen”, fick jag ett sånt där grönt streck under ”jävla” och gjorde en nyfiken högerklickning för att utröna vilken synd jag begått…
”Beakta ordformen ’jävla’. Den kan ge ett talspråkligt eller vardagligt intryck i skriven text…”
Och då tänker jag att vilken jävla bra vardaglighet vi svenskar, trots allt har.
lördag 27 oktober 2007
fredag 26 oktober 2007
Fredag 26/10 - Den blomstertid nu kommen...
I fredags var det examensdag på skolan. Det var högtidligt som en nobelfest, samtidigt uppsluppet och ystert som ett barnkalas. En procession akademiker i fotsida svarta kappor och doktorshattar, med tofsar och allt, dansande och sjöng sig fram till podiet för att hämta sina diplom. Dom djupa, suggestiva trummorna omslöt den svängande församlingen, och i de högre frekvenserna fylldes luften av tremolon från snabba afrikanska glädjetjut. (Jag måste be någon lära mig låta på det viset… det är som en slags höghastighetsjoddling i falsett eller kanske snarare som tjutet från en säkerhetsventil hos någon som håller på att explodera av glädje.)
Jag tog några bilder av dessa lärde män och kvinnor som högtidligt accepterade sina utmärkelser, i ett bubblande glädjerus och med ett kroppsspråk som skulle få Elvis att framstå som en stelopererad katolsk präst.
Jag ska försöka publicera dessa bilder när bandbredden räcker till, för det såg väldigt roligt ut och det var underbart annorlunda mot det intellektuella allvaret i västvärldens akademiska tradition.
Jag tog några bilder av dessa lärde män och kvinnor som högtidligt accepterade sina utmärkelser, i ett bubblande glädjerus och med ett kroppsspråk som skulle få Elvis att framstå som en stelopererad katolsk präst.
Jag ska försöka publicera dessa bilder när bandbredden räcker till, för det såg väldigt roligt ut och det var underbart annorlunda mot det intellektuella allvaret i västvärldens akademiska tradition.
onsdag 24 oktober 2007
Onsdag 24/10 - Sen kväll
Mitt i den mest förlamande hettan kommer så plötsligt det underbara, efterlängtade, svala, befriande regnet.
Jag hör det från min kammare där jag precis öppnat ett tomt Word-dokument.
Måste ut på trappen och känna.
Jag sträcker ut tungan för att fånga några droppar.
Med utsträckt tunga gapar jag lyckligt mot månen och glömmer att mörkret alltid är fullt av människor…
- Good evening sir, enjoying the blessing are we?
Jag hör det från min kammare där jag precis öppnat ett tomt Word-dokument.
Måste ut på trappen och känna.
Jag sträcker ut tungan för att fånga några droppar.
Med utsträckt tunga gapar jag lyckligt mot månen och glömmer att mörkret alltid är fullt av människor…
- Good evening sir, enjoying the blessing are we?
måndag 22 oktober 2007
Söndag 21/10 - Älgjägaren med hjärtat i Örnsköldsvik
Isac, en, efter Zambiska mått, gammal man sitter mitt emot mig i den mörka natten och försöker formulera sig på engelska.
- We call it extended family…
…How many kids I have? Han tittar uppfordrande på Agrippa, ett annat mörkt ansikte i mörkret.
Agrippa räknar tyst.
Sjutton eller arton, säger han till sist.
- You see? Undrar Isac. Moste of them don’t even know I’m not their real father. When my brothers and sisters died the kids were all very small.
Agrippan nickar tyst och respektfullt mot denne man som med sin lilla, lilla lön försörjer motsvarande ett svenskt dagis.
Agrippa är något så sällsynt som en Zambier som varit i Sverige och där nedlagt en Älg.
Efter ett antal obegripliga läten och många ambitiösa försök ger jag upp ansträngningarna att identifiera Var i Sverige han varit. Senare framgår emellertid att han var i Örnsköldsvik. Agrippa berättar om sin fantastiska resa som gick via Heathrow – ”en flygplats lika stor som hela campus”. Jag kväver ett uppbubblande skratt för Heathrow är minst 50 gånger större än campus.
- Sverige är fantastiskt! tillkännager denna levande reklampelare, men väldigt, väldigt kallt. Det går nästan inte att föreställa sig – man kan inte gå ut i bara T-shirt på kvällarna för då fryser man.
- När var du där undrar jag.
- I oktober.
Nej, då var nog inte T-shirt tillräckligt om kvällarna.
- Vad var så fantastiskt med Sverige?
- Alla var så snälla och hjälpsamma…
- Och du är säker på att det var i Sverige du var? måste jag undra…
Agrippa har en dröm att en gång återvända till Sverige.
Jag kan aldrig riktigt få ur honom varför ha tycker så mycket om Sverige men så småningom framgår att där fanns en kvinna.
Agrippa älskade en kvinna i Örnsköldsvik och av någon anledning önskar jag att hennes namn ska vara Henrietta.
- Men fanns det då inget som var dåligt med Sverige? Undrar jag.
- Nej, det är det bästa landet i världen.
- Det måste vara Henrietta, muttrar jag.
- Excuse me..?
Jag viftar bort hans undran. Jag vill inte veta vad hon heter på riktigt för då kommer jag bli tvungen att leta upp henne, berätta om denne reslige, ödmjuka man som lämnade sitt hjärta i Örnsköldsvik. Jag kommer antagligen inte få ro förrän jag sammanfört de unga tu – jag är en sån sentimental pajas ibland.
Dessutom: Henrietta bor säkert i radhus nu och oroas över avbetalningarna till Volvofinans och labradorens dåliga andedräkt.
Henrietta ska du också glömma.
Natten är så het, så het och jag är lite nervös när jag går hem för det är så många skumma saker som plötsligt springer över vägen.
Jag anstränger mig att behålla fattningen för även om man inte ser dom, finns det människor överallt i mörkret och jag vill helst inte göra bort mig. Men när nåt blött och kalt plötsligt landar på min sandalfot ger jag ifrån mig ett avgrundsskrik och sparkar den stackars lilla grodan säkert tjugometer upp i luften, trots att jag aldrig varit särskilt sportintresserad.
Sedan rodnar så jag tror att bilarna ute på stora vägen ska börja bromsa, men här i Zambia är det ingen som tar särskilt högtidligt på trafikljus och inget händer förutom att en luftburen och groda svischar fram genom den afrikanska natten…
Hemma antecknar jag i mitt block: Agrippa – ung, lång älgjägare med hjärtat i Örnsköldsvik.
Jag för dessa noteringar eftersom den första fråga jag alltid får när jag möter någon för andra gången är:
- You don’t remember me, do you?
Men dom blir jättesmickrade när jag säger att “of course I do, You are…”.
För jag vill helst inte bekräfta några förutfattade meningar.
Och till Henrietta i Örnsköldsvik (vad än du heter). Om du läser detta, skicka mig ett mail och låt mig hälsa till Agrippa, du kan vara lugn, Han kommer aldrig kunna återvända men sin dröm lär han bära i många år....
- We call it extended family…
…How many kids I have? Han tittar uppfordrande på Agrippa, ett annat mörkt ansikte i mörkret.
Agrippa räknar tyst.
Sjutton eller arton, säger han till sist.
- You see? Undrar Isac. Moste of them don’t even know I’m not their real father. When my brothers and sisters died the kids were all very small.
Agrippan nickar tyst och respektfullt mot denne man som med sin lilla, lilla lön försörjer motsvarande ett svenskt dagis.
Agrippa är något så sällsynt som en Zambier som varit i Sverige och där nedlagt en Älg.
Efter ett antal obegripliga läten och många ambitiösa försök ger jag upp ansträngningarna att identifiera Var i Sverige han varit. Senare framgår emellertid att han var i Örnsköldsvik. Agrippa berättar om sin fantastiska resa som gick via Heathrow – ”en flygplats lika stor som hela campus”. Jag kväver ett uppbubblande skratt för Heathrow är minst 50 gånger större än campus.
- Sverige är fantastiskt! tillkännager denna levande reklampelare, men väldigt, väldigt kallt. Det går nästan inte att föreställa sig – man kan inte gå ut i bara T-shirt på kvällarna för då fryser man.
- När var du där undrar jag.
- I oktober.
Nej, då var nog inte T-shirt tillräckligt om kvällarna.
- Vad var så fantastiskt med Sverige?
- Alla var så snälla och hjälpsamma…
- Och du är säker på att det var i Sverige du var? måste jag undra…
Agrippa har en dröm att en gång återvända till Sverige.
Jag kan aldrig riktigt få ur honom varför ha tycker så mycket om Sverige men så småningom framgår att där fanns en kvinna.
Agrippa älskade en kvinna i Örnsköldsvik och av någon anledning önskar jag att hennes namn ska vara Henrietta.
- Men fanns det då inget som var dåligt med Sverige? Undrar jag.
- Nej, det är det bästa landet i världen.
- Det måste vara Henrietta, muttrar jag.
- Excuse me..?
Jag viftar bort hans undran. Jag vill inte veta vad hon heter på riktigt för då kommer jag bli tvungen att leta upp henne, berätta om denne reslige, ödmjuka man som lämnade sitt hjärta i Örnsköldsvik. Jag kommer antagligen inte få ro förrän jag sammanfört de unga tu – jag är en sån sentimental pajas ibland.
Dessutom: Henrietta bor säkert i radhus nu och oroas över avbetalningarna till Volvofinans och labradorens dåliga andedräkt.
Henrietta ska du också glömma.
Natten är så het, så het och jag är lite nervös när jag går hem för det är så många skumma saker som plötsligt springer över vägen.
Jag anstränger mig att behålla fattningen för även om man inte ser dom, finns det människor överallt i mörkret och jag vill helst inte göra bort mig. Men när nåt blött och kalt plötsligt landar på min sandalfot ger jag ifrån mig ett avgrundsskrik och sparkar den stackars lilla grodan säkert tjugometer upp i luften, trots att jag aldrig varit särskilt sportintresserad.
Sedan rodnar så jag tror att bilarna ute på stora vägen ska börja bromsa, men här i Zambia är det ingen som tar särskilt högtidligt på trafikljus och inget händer förutom att en luftburen och groda svischar fram genom den afrikanska natten…
Hemma antecknar jag i mitt block: Agrippa – ung, lång älgjägare med hjärtat i Örnsköldsvik.
Jag för dessa noteringar eftersom den första fråga jag alltid får när jag möter någon för andra gången är:
- You don’t remember me, do you?
Men dom blir jättesmickrade när jag säger att “of course I do, You are…”.
För jag vill helst inte bekräfta några förutfattade meningar.
Och till Henrietta i Örnsköldsvik (vad än du heter). Om du läser detta, skicka mig ett mail och låt mig hälsa till Agrippa, du kan vara lugn, Han kommer aldrig kunna återvända men sin dröm lär han bära i många år....
söndag 21 oktober 2007
Söndag 21/10 - Söndag, helt enkelt
Om man går nästan ett helt liv med klump i magen. Om man aldrig känner sig riktig hemma, alltid undrar vad man gör fel och varför man inte är som dom andra julklappssvenskarna bland tussilagon i folkhemshagen. Och om man en dag plötsligt kommer till Afrika, i vanlig ordning utan att veta varför eller hur man hamnade där, så blir man plötsligt lugn och glad. Det kan jag faktiskt lova.
lördag 20 oktober 2007
Lödag 20/10 - Matblogg
Efter tillkännagivandet av min plan att låta denna blogg stilla somna in överrumplades jag av en massiv proteststorm från, tja… i alla fall en av mina läsare. Jag mottog även ett mail från min mor med frågan: ”Har du slutat skriva din blog, faktiskt?” Men mot bakgrund av decenniers erfarenhet av undertecknads oförmåga att sluta i tid, måste nog detta förstås som ett utryck av försiktig förhoppning.
Min mor kommer f.ö. på besök om en dryg vecka, tillsammans med min dotter, och hon frågade, med anledning av detta, om hon skulle ta med några ”barnböcker på engelska” (Snapshots) Det gjorde mig lite rörd. För visst vore det underbart att slå sig ned bland dom utsvultna trashankarna i Ipusukilo eller Race Course, som en tvättäkta Beppe och läsa om Max som inte vill ha sin gröt, om Pippi som äter gräddtårta med hela ansiktet och, vem var det? (Lina? Madicken?) som pillade upp en ärta i näsan…
Men man skulle nog få en del svåra frågor.
Richard som sköter mina matinköp var här igår och skrev sin lista.
- Do you eat cheese every day? undrade han.
Det var jag väl tvungen att tillstå…
- But what does it do for your body?
Trots att Richard är van att umgås med musungus och har god insikt i hur vi överflödsblekingar lever, kunde han tydligen inte släppa överlevnadsperspektivet och omfatta tanken på att äta något bara för att det är gott.
Richard och hans familj äter en gång om dagen, oftast bara Nshima, ibland med lite kål eller kokta pumpablad. Dom äter för att överleva.
Richard frågar försynt om han får ta hem dom ruttna potatisarna jag just slängde i soporna.
Han ber också att få den sura mjölken som jag är på väg att hålla ut.
Det är klart som fan att jag skäms.
Men Richard är en av dom gynnade.
I stan finns dom allra fattigaste. Dom som inte ens har ett skjul i slummen. Det är mest barn. Och en del gamla (oftast blinda) kvinnor, Vissa ungar slår sig ihop men en äldre kvinna. Jag vet inte varför. Kanske fungerar tiggandet bättre, kanske ger det en slags trygghet med en vuxen vid sin sida.
Om natten kryper dom in under någon byggnad för att söka skydd. Dom små flickorna blir våldtagna av äldre män. Detta ses inte som ett brott utan som en slags gratisprostitution. Och när männen rullat av och återvänt till sina familjer kommer myggorna.
Den afrikanska motsvarigheten till Kinder Egg:
Malaria, Aids och Undernäring - Tre överraskningar i en!
Men visst vore det trevligt med några barnböcker.
Visst vore det trevligt med något som liknar barndom.
I mina mest romantiska fantasier föreställer jag mig en lekpark med klätterställningar och gungor och rutschkanor.
Min mor kommer f.ö. på besök om en dryg vecka, tillsammans med min dotter, och hon frågade, med anledning av detta, om hon skulle ta med några ”barnböcker på engelska” (Snapshots) Det gjorde mig lite rörd. För visst vore det underbart att slå sig ned bland dom utsvultna trashankarna i Ipusukilo eller Race Course, som en tvättäkta Beppe och läsa om Max som inte vill ha sin gröt, om Pippi som äter gräddtårta med hela ansiktet och, vem var det? (Lina? Madicken?) som pillade upp en ärta i näsan…
Men man skulle nog få en del svåra frågor.
Richard som sköter mina matinköp var här igår och skrev sin lista.
- Do you eat cheese every day? undrade han.
Det var jag väl tvungen att tillstå…
- But what does it do for your body?
Trots att Richard är van att umgås med musungus och har god insikt i hur vi överflödsblekingar lever, kunde han tydligen inte släppa överlevnadsperspektivet och omfatta tanken på att äta något bara för att det är gott.
Richard och hans familj äter en gång om dagen, oftast bara Nshima, ibland med lite kål eller kokta pumpablad. Dom äter för att överleva.
Richard frågar försynt om han får ta hem dom ruttna potatisarna jag just slängde i soporna.
Han ber också att få den sura mjölken som jag är på väg att hålla ut.
Det är klart som fan att jag skäms.
Men Richard är en av dom gynnade.
I stan finns dom allra fattigaste. Dom som inte ens har ett skjul i slummen. Det är mest barn. Och en del gamla (oftast blinda) kvinnor, Vissa ungar slår sig ihop men en äldre kvinna. Jag vet inte varför. Kanske fungerar tiggandet bättre, kanske ger det en slags trygghet med en vuxen vid sin sida.
Om natten kryper dom in under någon byggnad för att söka skydd. Dom små flickorna blir våldtagna av äldre män. Detta ses inte som ett brott utan som en slags gratisprostitution. Och när männen rullat av och återvänt till sina familjer kommer myggorna.
Den afrikanska motsvarigheten till Kinder Egg:
Malaria, Aids och Undernäring - Tre överraskningar i en!
Men visst vore det trevligt med några barnböcker.
Visst vore det trevligt med något som liknar barndom.
I mina mest romantiska fantasier föreställer jag mig en lekpark med klätterställningar och gungor och rutschkanor.
~~~
När Adrian, den bortkomna nykomlingen, och jag var i stan idag fick vi en liten tiggarpojke efter oss:
- Bwana, Sir, please, some money for Nshima…
- Man vill bra gärna ge dom en liten slant, försöker Adrian.
- Nej! under inga omständigheter, väser jag mellan sammanbitna tänder.
- Boss, please, please, I’m so hungry…
- Men det är ju bara en och han är ju så liten, insisterar Adrian.
- Känn dig helt fri att göra vilka misstag du vill, fräser jag. - Faktiskt! Gå till bankomaten och ta ut hela ditt traktamente och ställ dig på torget och dela ut och se om du räddar världen. Jag tänker verkligen inte hindra dig!
Efter det orättvisa påhoppet tystnar den försynte engelska agrikulturella volontären. Men jag har fått upp ångan ordentligt nu och slår skoningslöst i den sista spiken:
- It was you and your ancestors who created this. It was you who raped and plundered this country and left this people in misery so don’t, - DO NOT – make me the bad guy, just start paying through your nose, Englishman!
Sen måste jag naturligtvis be om så hemskt jättemycket om ursäkt. Och fast jag inte vill, känner jag mig tvungen att berätta hur jag startade ett smärre upplopp när jag gav 5.000 Kwacha till en liten tiggarpojke, hur jag fick springa därifrån. Och hur något i mig gick så innihelvete jävla sönder så jag var tvungen att gråta flera timmar efteråt, och hur dom små blodhostande undernärda barntrasorna fortfarande jagar mig i drömmarna ibland, och att jag verkligen inte menade vad jag sa men att det kändes som att det var mitt fel att den lilla pojken inte fick äta och att det var därför jag tappade fattningen…
Och senare, hemma på Campus, knackar jag på med en försonigsflaska Whiskey.
- Thank you very much... But I don’t drink, avslöjar den snustorre kolonisatörsättlingen.
Men vi skrattade båda två, så jag tror att han förstod. Och förlät.
Jag hoppas det.
Zambia är underbart. Jag älskar detta land och dessa människor men man kan bli alldeles galen av vanmakt ibland och bland det värsta är okunskapen, omedvetenheten ”där hemma” om att vi fortfarande behandlar Afrika ifrån ett kollonisatörsperspektiv. Vi släpper inte in denna kontinent i ”Världen Ägd av Väst”. Det talas så lyriskt om dom fria marknadskrafternas allsaliggörande förmågor men vi litar tydligen inte tillräckligt på denna teori för att öppna dörren för Afrika. Jag har försökt undvika politiska resonemang i denna blogg eftersom jag kan och vet för lite. En gång (Ett mönster av Blå Blommor)gjorde jag ett avsteg från denna princip och proklamerade högtidligt att ”om bara Afrika fick vara med på samma villkor som resten av världen skulle det här vara över på en generation”. Jag fick då följande mail från min vän och mentor Johan von Schreeb:
”Det är klart att man måste vara politisk men kanske akta sig ngt
för svepande konstateranden, det blir lätt fel. - - - Det svåra är att det tar
sån tid. En viktig insats vore att ta bort OECDs jordbrukssubventioner som idag
uppgår till 300 miljarder USD medan jordbruksbiståndet är 2 miljarder USD.
Frågan är om det skulle ordna sig på ”en generation”, men på några generationer
kan det nog gå… Observera även att andelen fattiga i världen minskar men att den
totala mängden varit konstant runt 1,4 miljarder. Om det fortsätter som nu
kommer antalet i reella tal faktiskt minska rejält till år 2015. Det går bättre
för de flesta länder medan det för ett fåtal länder i konflikt, och/eller med en
HIV prevalens över 5% går sämre . De flesta av dess länder ligger i Afrika söder
om Sahara. Kolla in http://www.gapminder.org/ så kan du få fler
illustrationer av hur världen utvecklas, det är min chef som gjort programmen.”
Kursiveringarna är mina.
Fattigdomsgränsen går vid en inkomst motsvarande mindre än 1 USD per dag.
Zambia är ett av dom fattigaste länderna i världen och tillika ett av dom hårdast drabbade vad gäller HIV/Aids med närmare 20% prevalens i genomsnitt över befolkningen (15-49 år) och uppåt 40% i städerna.
Så, för att hålla mig till det språk som är mitt: Jag hatar EU-protektionismen, Världsbanken och USA. Jag hatar för att dom bara handlar om egoism. Hur svårt är det att se mänskligheten som en? Att se jorden som en? Jag önskar verkligen att Gud fanns kvar, han skulle aldrig ha tillåtit detta, åtminstone inte den rättrådiga (och något hämndlystna) Gud jag läst om i Bibeln.
Skulle han jaga runt Israels stammar under 40år i öknen för några struntsaker men låta George W Bush härja fritt? Knappast troligt, va!… Han skulle låta en rungande blixt slå ned i den silverhårige tyrannens ondskefulla hjässa. Inga Patriot-robotar skulle hinna i mellan.
Så som i himmelen, så ock på jorden.
Om Gud fanns, alltså.
Men min krassa slutsats är att den värld vi har är den värld vi skapar. Ingen annan att skylla på. Och jag önskar att jag kunde komma på ett sätt att säga detta så att folk blev berörda och gick med på att söka förändring, men mina ord är så arga att jag knappt själv kan ta dom på allvar - eller så är dom ledsna och balanserar på slak lina över patetikens avgrund.
Om någon från Sverige kunde skicka mig en låda lussebullar skulle nog allt bli bra igen.
http://www.face-it-act-now.org/Campaign/home
torsdag 11 oktober 2007
Bilder, Ipusukilo
Violet
Agnes
Barn i Ipusukilo
Bilden är från förra veckan. Den lilla pojken lever inte längre.
Kvinnorna i Ipusukilo
(Självklart har jag frågat om lov innan jag la ut dessa bilder)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)