Låt den stackaren smita i mellan...

Jag tog mig till Road & Traffic för att skaffa ett Zambiskt körkort. Och jag börjar förstå varför nästan ingen jag känner har körkort, även om alla kör bil.
Den Zambiska körkortsmyndigheten ligger en bra bit utanför stan och man måste ha bil för att komma dit.
Den lilla byggnaden har ingångar på alla sidor. Och ifrån alla dörrar slingrar sig långa köer. Jag går ett varv runt huset innan jag bestämmer mig för en ingång och tränger mig in. I ena änden av lokalen finns en informationsdisk. Jag försöker urskilja vilken av köerna som leder dit och ställer mig att vänta. När det återstår fem personer framför mig får biträdet syn på mitt rosa ansikte och börjar hojta något på bemba, plötsligt flyttar sig alla åt sidan och jag vinkas fram. Jag övervinner impulsen att påpeka att det fanns personer före mig, skrider fram till disken som en god musungu och framlägger mitt ärende.
Jag får ett formulär att fylla i, uppmanas bifoga en kopia av mitt europeiska körkort och gå med dokumenten till ”disken där borta…”
Mest av obstinat nyfikenhet frågar jag var jag kan ta en kopia och får veta att närmsta koiperingsställe är inne i Kitwe, ca 3 km härifrån.
Men jag har varit med förr.
Besöket på immigrationsmyndigheten i Lusaka var en grundlig lektion i byråkratiskt krångel och jag vet att man alltid måste bifoga kopior av olika slag. Så jag kommer laddad med kopior av pass, körkort, arbetstillstånd, visum och även ett allround-dokument på svenska med många stämplar och underskrifter. Det senare är en reservplan - om det är något särkilt intyg eller bevis jag inte kan få fram så häftar jag bara fast en vidimerad översättning med lämpligt innehåll och lämnar in detta officiösa dokument som ändå ingen kan läsa.

Jag går således med ifyllt formulär och bilagor och ställer mig i nästa kö. Den slingrar sig dock runt ett hörn precis innan disken och jag kommer inte att bli ”upptäckt” och framvinkad förrän jag redan är nästan framme. Jag skulle utan vidare kunna gå förbi alla och ställa mig längst fram, ingen skulle protestera. Men även om hettan är olidlig och jag är trött och irriterad förmår jag inte utnyttja detta prerogativ utan väntar snällt på min tur, vilket tar ca en timme. Väl framme får jag beskedet att jag stått i fel kö och måst ta mina papper till luckan bredvid. Men nu är mitt tålamod nästan slut och jag gör en ”liftkömanöver” (förlåt!-jag-är-så-dålig-på-att-bromsa-kanske-säkrast-att-jag-stannar-här) och blir stående på tredje plats. Jag blir snart framvinkad till luckan. Tjänstemannen tar mina papper, knappar in något på sin dator och blir sedan sittande med fisklik blick utan att göra något. Jag vet att det finns en slags variant av epilepsi där den drabbande blir sittande i världsfrånvänd trans och sedan plötsligt återvänder som om inget hade hänt… Men när jag tittar mig omkring ser jag att precis samma besynnerliga beteende upprepas vid alla diskar och det är ju inte troligt att hela personalen är epileptiker.
Efter kanske fem minuter av total overksamhet frågar jag vad vi väntar på..? Den frånvarande tjänstemannen hoppar till lite grand och svarar:
- Datorn… och faller sedan åter i trans.
Det visar sig att denna myndighet nyligen övergått från manuell hantering till ett modernt datorbaserat ärendesystem. Detta är orsaken till dom oändliga köerna. Efter varje inmatning följer en paus på 8-10 minuter.

När mina uppgifter är vederbörligen införda uppmanas jag gå till nästa anhalt för att bli fotograferad. Mitt foto kommer sedan, förklara biträdet med uppenbar stolthet, att lagras elektroniskt, och när jag sedan kommit fram till kassan (ny kö) för att betala, kommer allt redan att vara klart.
Vi får väl se, tänker jag.
Efter en dryg halvtimme i kön för fotografering hör jag plötsligt någon hojta Musungu. Jag blir invinkad i ett litet rum som är proppfullt med väntande Zambier. En liten korpulent tjänsteman rusar fram och jagar ut alla utom mig. Sitter jag bra? Det är väl inte för varmt?
Sedan stänger man för lunch.
Jag har fått nog.
Det är visserligen ofta poliskontroller här men knappast någon skulle komma på tanken att stoppa en musungu, så egentligen, vad ska jag med körkort till?

Är jag orättvis? Arrogant och överlägsen? Förmodligen… men det är så här det fungerar - eller inte fungerar. Som vit västerlänning kan man bli galen på ineffektiviteten, men det är en frustration som utgår ifrån att effektivitet är det viktigaste som finns. Afrikanerna blir inte irriterade som jag. Dom blir inte ens irriterade när jag blir framvinkad och får gå före hela kön, av den enda anledningen att jag är vit.
Annat är viktigt för dom.
Jag börjar tro att hela den här idiotrasistiska prylen med att få gå före för att man är vit inte är något annat än en eftergift åt den vite mannens otålighet.
Musungun klarar inte att vänta – låt den stackaren smita i mellan så han inte får ett nervöst sammanbrott…
Kan det vara så? Jag vill gärna tro att jag är en öppen och fritänkande person men ändå kommer jag på mig själv med att ha något slags överlägset kolonisatörsperspektiv titt som tätt. Kan det vara så att allt detta daltande är för att dom ser mig som svagare varelse som eljest inte skulle klara mig?

Herregud, människor ni vet väl att det är vi musungus som härskar i världen!?

Jag har dock läst mig till detta: När dom engelska imperialisterna trängde upp längs Nigerfloden och systematiskt krossade Igbofolkets mångtusenåriga kultur, ödelade dom en djupt demokratisk samhällsform som präglades av fredsträvan, samförstånd och respekt för mänskliga rättigheter. Det var så det över huvud taget blev möjligt: För Igbo var det nämligen självklart att dessa besynnerliga nykomlingar skulle ges plats.
Man förintade ett högfungerande samhälle med starkt medborgarinflytande och där t.ex. kvinnors politiska makt var på en nivå som det skulle dröja ytterligare 100 år (om ens då) innan vi lyckades uppnå i den västliga hemisfären.

Det är jättejobbigt att varje dag möta sådant som man först tycker är fel och dåligt för att i nästa sekund inse att det är utifrån mina referensramar och mitt aningslöst vita perspektiv som jag kommer till dessa omdömen.

Ur ett annat perspektiv är det dåliga gott, det ineffektiva effektivt och det knasiga helt rimligt.
Det känns som jag vet så pinsamt lite och det känns som jag har jättemycket fördomar och förutfattade meningar, och det är verkligen inte en självbild jag trivs med.
Men förmodligen är den skoningslöst sann.
Jag tyckte bättre om när jag var hemma och kunde förklara hur det låg till med saker och ting här i världen. Hemma visste jag så mycket. Okunskapen är som en glass. Den är jättegod och får en att bli glad och trivas med livet, men i den afrikanska solen smälter den fort.