Som ett rättslöst barn...

Jag kommer hem en trött kväll. Stoppar in USB-kortet med analog TV-motagare i min överdådiga laptop. Det är Zambiska propagandakanalens nyhetstid och jag hamnar mitt i ett orimligt långt inslag om elevinflytande. Vid några försigkomna experimentskolor i Lusakaområdet har man infört elevråd.
Detta är nytt, det är stort och det är banbrytande.
Men som en intervjuad politiker uttrycker saken:
- Har man som trettonåring blivit familjeöverhuvud och ansvarig för en stor skara småsyskon, vilket är vanligt bland dessa ungdomar, bör man också tillåtas ett visst inflytande över sin studiesituation. Det är orimligt att på ett visst område åläggas stort ansvar och på ett annat behandlas som ett ”rättslöst barn”.

Dom uttrycker sig så formellt, dessa officiella Zambier.

Sedan kommer några välregisserade intervjuer med elevrådsaktiva ungdomar som förklarar att en av elevrådets viktigaste uppgifter kommer att bli att öka respekten för lärarna.

Därefter följer en intervju med en djärv ung tjej som kliver utanför det förväntade och tar upp en kritisk synpunkt. Tydligen inte värre än att den tillåts vara med i inslaget (å andra sidan skulle det inte förvåna mig om någon får sparken för detta). Hon säger:

- Några av oss går så långt som två mil till skolan varje morgon. Och sedan går vi två mil hem på eftermiddagen. Det är långt att gå. Det blir långa dagar. Och man blir trött. Särskilt om man inte har möjlighet att äta under dagen. Jag gick med i elevrådet för jag vill arbeta för gratis skolskjuts och kexpaket för dom som inte kan köpa lunch.

Det hörs att hon övat på detta anförande många gånger. Orden är säkra men rösten är skygg som väntade hon sig en örfil för sin fräckhet.

Jag börjar nästan gråta över denna modiga tonårings hopplösa vision. Å sedan börjar jag nästan gråta av lättnad över min välmående tonårsdotter som kämpar med skolbespisningen hemma i jultomtesverige för att även vegetarianer ska få en näringsriktig och varierad kost i lunchbespisningen. Men det kommer inga tårar på riktigt, för jag har slutat med sånt sentimentalt trams.