Untill the fat lady sings...

Jag trodde att jag hade förlorat intensiteten; att alla upplevelser gjort mig döv, blind och otillgänglig som en somnad fot - så där borta så att det sticker och pirrar lite grand men inget känns på riktigt.
Men igår på Mona Lisa skickade DJ’n ner en mikrofon från sitt upphöjda bås till den tjockaste kvinnan i hela Afrika. Och hon sjöng.
Hon sjöng så att tapeterna lossnade från väggarna. Hon sjöng så att baren stängde, så att köket stängde, så att hela stället stängde, så att alla stod tysta och lyssnade och ingen ville, eller ens kunde, gå därifrån.
Och mitt förkalkade rökarhjärta slog så hårt att jag trodde det skulle höras i pauserna, i mellanrummen när man bara ville att hennes underbart stora och vemodiga röst skulle komma tillbaka.
Vad sjöng hon om? Hur skulle jag kunna veta? Men hon sjöng sig rakt in i denna förhärdade svensk som nästan hade slutat hoppas. Hon sjöng mig till barndomens sagoboksfantasier, till en värld mycket enklare, mycket renare och tydligare än den här.

Jag vet att jag sagt att jag aldrig tänker åka härifrån men det tänker jag.
Jag är trött nu.
Jag längtar efter förutsägbarhet. Jag längtar efter att frysa lite och att sova med täcke. Jag längtar efter överviktiga, blekrosa gnällsvenskar, jag längtar efter att förstå vad som händer. Jag längtar efter mina galna vänner i Candyland. Jag längtar efter en galenskap som är kontrollerad. Och frivillig.
Jag kommer att åka hem, äta tunnbrödsrullar med räksallad, titta på TV, skumpa runt några varv i stan med svindyra SL eller Connex eller vad kollektivutsugningen numera heter. Och sedan kommer jag att resa tillbaka.
För Zambia är som en vansinnig och passionerad förälskelse.
Därför måste jag tillbaka.
Och med samma lagbundenhet måste det sluta i katastrof.

Men när jag lämnar Sagolandet kommer mina starkaste minnen inte vara små trasiga, hungriga barn, det kommer inte vara dom dödsmärkta aidssjuka, det kommer inte vara kåkstädernas misär, det kommer inte vara något av det sorgliga. Det kommer heller inte vara den lättsamma semesterveckan med mamman och dottern, kryssningen upp för Zambezifloden eller safarin med den svindlande upplevelsen av att stå några meter från Kazungulas sista vita noshörningen, som med minsta möjliga marginal klarat sig från att tjuvskjutas och malas till verkningslöst afrodisiakum (vad är det med män och deras erektioner!?). Det kommer heller inte att vara Victoriafallens dånande majestät.

Det kommer att vara sången.

Och inte bara den underbara tjockisen på Mona Lisa, men också sången från dom överfulla lastbilsflaken, sången från köket med kastrullskrammel och brusande kranar, sången i kapellet om mornarna, sången från dom böjda kvinnorna som skyfflar sågspån i kolmilorna, sången från barnen i skoluniform som passerar utanför murarna på sin långa vandring till skolan.

Sången är vad jag kommer att minnas mest.

Men på Mona Lisa, igår, gick jag fram till tjockisen, när hon slutat sjunga och sa:
- Tack så jättemycket för att du sjöng sådär fint för jag var nästan utan hopp för en stund sedan men när din röst trängde in i den ölstinna patetikens kollappsande universum blev jag underbart berörd och håret på mina taniga Musunguarmar reste sig som en miljon soldater och jag ville krypa in mellan dina enorma bröst och ligga där i det varma och skvalpiga, nära källan, och bara lyssna, för du vet verkligen vad du sjunger om, fast jag vet ju i och för sig inte vad du sjunger om. Men jag är säker på att du vet vad du sjunger om, och att det är något alldeles underbart och viktigt står fullt klart, även ifrån mitt lite dimmiga perspektiv, sa jag med stor och uppriktig tacksamhet.

Men då hände såklart det som alltid händer. Tjockisen försökte äta upp mig. Hon omslöt mig som en hungrig Barbamamma, och nu var det ord och inga visor, för detta var hennes chans att fånga en egen musungu och jag tror inte ens hon hörde min bön om nåd. Jag fick kämpa mig fri och som mången gång förr, huvudstupa fly, likt en utrotningshotad vit noshörning. Och Bruce och Trust skrattade såklart, tills deras mörka anleten skiftade i vackert mahognyrött.

Ibland är jag trött på att vara rosa.