Det har gått en massa underbara dagar fulla av äventyr och svindlande upplevelser men jag har inte kunnat skriva om detta för trafon till min dator råkade drunkna. Nu har jag köpt en ny trafo för det groteska överpriset av en halv miljon Kwacha men är man musungu så är man…
I lördags morse vaknade jag av att Liz knackade på. Jag ropade lite sömndrucket att:
- I’m not dressed yet …be with you in a sec…
- Ok, but you do know you’re flooded, don’t you?
- Say again? muttrade jag och satte ned ett par förvånade fötter i det ankeldjupa vattnet…
Jag hade inte haft vatten på några dagar. Efter fåfängt skruvande på alla kranar hade jag tydligen glömt kökskranen fullt öppen. Diskhon var naturligtvis full med odiskade tallrikar och avloppet ordentligt tillslutet i avvaktan på vattnets återkomst – något som alltså hade inträffat under natten. Vattenståndet i lägenheten var igenomsnitt 6 cm och stigande. Det enda utflödet var under ytterdörren, och denna glipa blev allt mindre i takt med att dörren svällde.
Där utanför stod nu alltså en förbryllad brittisk missionär, begrundade det utsipprande vattnet och undrande kanske om jag hade drunknat.
När jag tillslut lyckades få upp den kärvande ytterdörren attackerades jag bakifrån av en omkringflytande resväska. Liz hoppade emellertid nätt åt sidan för den framvällande flodvågen och jag satte mig trött på resväskan innan den hann segla ut i trädgården.
Efter denna hydrobisarra inledning följde den underbaraste dagen hittils.
Jag hade kommit överens med Scott en ung kanadensisk volontär som är förlagd till Race Course, det allra fattigaste området i dessa trakter, om att följa med honom till jobbet denna lördagsmorgon. Race Course har fått sitt namn av att engelsmännen hade en travbana där. Men efter att kolonisatörerna åkt hem och hästarna ätits upp började tillflyttande zambier slå upp sina skjul på banan och nu har området vuxit till en vidträckt och svåröverskådlig slum. Kommunen har ställt upp några vattenkiosker här och där men det finns ingen el och inget avlopp och jag kan bara föreställa mig hur de knöliga stigarna mellan skjulen ser ut under regnperioden.
Jag måste tillstå att jag hade förväntat mig ganska tunga upplevelser från detta besök. Jag hade under alla omständigheter aldrig kunnat ana att det skulle bli min ljusaste upplevelse hittills…
I lördags morse vaknade jag av att Liz knackade på. Jag ropade lite sömndrucket att:
- I’m not dressed yet …be with you in a sec…
- Ok, but you do know you’re flooded, don’t you?
- Say again? muttrade jag och satte ned ett par förvånade fötter i det ankeldjupa vattnet…
Jag hade inte haft vatten på några dagar. Efter fåfängt skruvande på alla kranar hade jag tydligen glömt kökskranen fullt öppen. Diskhon var naturligtvis full med odiskade tallrikar och avloppet ordentligt tillslutet i avvaktan på vattnets återkomst – något som alltså hade inträffat under natten. Vattenståndet i lägenheten var igenomsnitt 6 cm och stigande. Det enda utflödet var under ytterdörren, och denna glipa blev allt mindre i takt med att dörren svällde.
Där utanför stod nu alltså en förbryllad brittisk missionär, begrundade det utsipprande vattnet och undrande kanske om jag hade drunknat.
När jag tillslut lyckades få upp den kärvande ytterdörren attackerades jag bakifrån av en omkringflytande resväska. Liz hoppade emellertid nätt åt sidan för den framvällande flodvågen och jag satte mig trött på resväskan innan den hann segla ut i trädgården.
Efter denna hydrobisarra inledning följde den underbaraste dagen hittils.
Jag hade kommit överens med Scott en ung kanadensisk volontär som är förlagd till Race Course, det allra fattigaste området i dessa trakter, om att följa med honom till jobbet denna lördagsmorgon. Race Course har fått sitt namn av att engelsmännen hade en travbana där. Men efter att kolonisatörerna åkt hem och hästarna ätits upp började tillflyttande zambier slå upp sina skjul på banan och nu har området vuxit till en vidträckt och svåröverskådlig slum. Kommunen har ställt upp några vattenkiosker här och där men det finns ingen el och inget avlopp och jag kan bara föreställa mig hur de knöliga stigarna mellan skjulen ser ut under regnperioden.
Jag måste tillstå att jag hade förväntat mig ganska tunga upplevelser från detta besök. Jag hade under alla omständigheter aldrig kunnat ana att det skulle bli min ljusaste upplevelse hittills…
~ ~ ~
Till vardags färdas Scott med sitt tjänstefordon – den skramlande kvarstoden av vad som en gång varit en cykel - men eftersom jag saknar transportmedel, och det är svårt att få tag på en taxi som kör till Race Course, beslutar vi oss för att promenera.
I närmare en timme vandrar vi under den stekande solen på små slingrande stigar genom ett söndertorkat landskap av hård röd jord med fläckar av gult gräs, enorma termitstackar och enstaka döda träd. Det enda synliga tecknen på liv är en och annan ödla som kilar över vägen och snabbt försvinner i det prasslande gräset.
Plötsligt slår det mig att vi är i Afrika - jag har sett sådana här miljöer på TV och då kryllar dom alltid av hungriga lejon. Jag skrämmer upp mig själv med den tanken en stund och måste sedan fråga Scott…
- Naaae… I haven’t seen any, but some really big snakes!
Ja, det blev man ju hemskt mycket lugnare av.
Det går små stigar kors och tvärs över hela området och ibland ser vi andra vandrare på avstånd. Plötsligt dyker det upp en grupp skränande, berusande, unga män på en korsande stig. Dom ropar efter oss, förmodligen på Bemba för jag begriper inte ett ord men det låter inte vänligt.
- Just keep walking, säger Scott, they won’t do anything, the want money, that’s all.
Men dom orkar inte springa efter oss och skrålandet drunknar i syrsornas vassa gnissel när dom äntligen försvinner bakom termitstackarna,
Efter ett tag börjar Scott se sig förvirrat omkring och erkänner att han brukar ta en annan väg när han cyklar, att han nu inte längre vet riktigt säkert var vi befinner oss…
– Nåväl, låt oss angripa detta problem vetenskapligt, föreslår navigationssnillet från Nordpolen, var hade vi solen när vi började gå?
Scott pekar med ett ironiskt leende rakt uppåt. Och solen står verkligen, som alltid här, precis ovanför våra huvuden, så den idén måste vi skratta åt. Men innan vi hunnit bli allvarligt oroade stöter vi på en övergiven järnvägsräls och det är all information Scott behöver för att få oss på rätt spår igen.
Så är vi äntligen framme vid Race Course och Scott hälsar på ett gäng ungdomar som står och tuggar sockerrör.
Min närvaro väcker naturligtvis uppmärksamhet och jag finner mig snart stående i en cirkel där alla vill skaka hand, röra vid mig, hålla mina händer länge och väl. Jag måste sett lite överrumplad ut för en av ungdomarna säger urskuldande, på stapplande engelska:
- We just wanted to greet you…
Och det vet jag!
Jag är numera van vid den här typen av uppmärksamhet och känner mig inte det minsta obekväm. Kanske var det bara en kvardröjande orm- och lejonnoja han hade läst i mina ögon.
Vi fortsätter in ibland skjulen. Här och där ser man till och med små hus, byggda av lera som Scott berättar finns någon stans långt under den torra, hårda marken. Leran grävs upp och formas till tegelstenar som används för att bygga hus. Allt jag ser är tillverkat för hand, av material och delar som man kan hittas i naturen eller, undantagsvis, bland sopor. Jag känner mig som en tidsresenär för dom enda synliga spåren av modern teknik är petflaskor och plastdunkar som används till att förvara vatten i. Allt är färgglatt, ljust och luftigt, det är inte alls så kyffigt och trångt som i dom urbana kåkstäderna. Vi blir nyfiket men vänligt stirrade på från alla vi möter. Vi går på en liten väg där kanske ingen, eller åtminstone väldigt få musungus förut har gått.
Dr Livingstone, I presume?
En liten flicka som kommer ut från ett skjul hoppar förfärat till när hon ser mig men skrattar lättat när jag hälsar och hon förstår att jag är en riktig människa, bara lite blekare.
Scott kan en hel del Bemba och han förklarar att det finns en speciell hälsningsfras som används när man passerar någon som sitter vid sitt hus och en annan när båda parter står upp o.s.v. Om eskimåerna har elva olika uttryck för snö så har afrikanerna minst hundraelva hälsningsfraser.
Språket är samhällets själ.
När vi hälsar och respektfullt klappar oss på bröstet lyser dom upp i stora leenden och glittrar med vänliga ögon. Dom är uppenbart smickrade av att vi bemödat oss om att ta till lite lokala sedvänjor, och det känns otroligt belönande att så små ansträngningar kan ge så mycket uppskattning. Samtidigt ligger den dystra slutsatsen att detta nog inte är typiskt för musungus, också nära till hands…
Jag går bara runt och myser och det känns som jag kommit till Sagolandets hjärta.
Jag tror inte att jag har blivit förhärdad och kall, för jag ser fortfarande fattigdomen men den liksom försvinner i skuggan av all glädje och värdighet. Det finns ingen här som vill att vi ska tycka synd om dom – det vore nog snarast förolämpande. Dessa människor gör det bästa dom kan av det lilla dom har, och är med all rätt stolta över vad dom åstadkommer. Dom vet att fattigdomen inte är deras fel och har därför inget att skämmas för.
Det enda jag omöjligt kan begripa är varför dom inte hatar mig..?
Scott vill visa sitt kontor och vi går därför in på en gård där det finns en vattenkiosk, en pytteliten stuga - ”kontoret” - och en utomhusskola. Stugan har två rum varav det ena hyser ett lager av vattenflaskor, rit- och skrivmaterial samt lite primitiv sjukvårdsutrustning. Det andra är ett kontor, fullbelamrat av papper, böcker och pärmar. Utrymmet delas av tre olika välgörenhetsorganisationer samt tjänar som expedition för skolan.
På gården finns fem rader med träbänkar under en uppspänd pressning som ger lite skydd för solen - det är själva skolan. Det finns ingen svart tavla eller motsvarande men läraren har ett stort blädderblock som hon skriver på och håller upp så att alla kan se. Eleverna är i åldrarna 6-18 år och undervisningen består av överlevnadskunskap, AIDS-information och elementär engelska. Undervisningen pågår trots att det är lördag men den nya musungun väcker sådan uppståndelse att en spontan rast utannonseras så att alla ska hinna hälsa.
På lite avstånd, halvt dold bland några killar ser jag Richard som sköter mina matinköp. När jag först lägger märke till honom verkar han besvärad - jag undrar om det är för att han är lite för gammal för att gå i skolan eller om det är för att han skäms över att bo i Race Course (jag trodde nog att han bodde i Chimwemwe)? …kanske är han orolig att jag inte ska känna igen honom? Men när han ser min glada hälsning lyser han upp och får tillbaka sin säkra hållning. Jag ser att han säger något till sina kompisar med en nickning mot mig och i min koketta fåfänga inbillar jag mig att säger något i stil med:
- Jajamensan, den där musungun känner jag väl… har faktiskt varit på middag hos honom och ätit skitmysko musungumat, men man vill ju inte vara ohövlig så jag käkade och såg glad ut.
(Det var spagetti med köttfärssås).
Det är uppsluppen stämning på gården och allt känns så besynnerligt idylliskt. Det är därför sagoboksmetaforerna hela tiden poppar upp.
Har jag möjligen kommit till Kamomilla Stad?
Jag har fått min portion av europeisk slum. I synnerhet när jag jobbade i Istanbul. Där fanns misären överallt, det var skitigt och stinkande och ovänligt och vedervärdigt. Det samma gäller slummen i USA (som jag visserligen bara sett från insidan av en taxi eller nosat runt längs ytterkanten, eftersom det är livsfarligt för en vit att röra sig i dessa områden).
Här finns ingenting sådant.
Visst är det uppenbart att några av barnen är alldeles för magra. Och några har väldigt slitna kläder. Men alla är så öppna och nyfikna och sprudlande glada att man inte kan sluta skratta.
Vi fortsätter vår promenad och Scott berättar att även om en del bostäder ser lite skruttiga ut så är dom otroligt fina på insidan. Alla små gårdar är rensopade och det är inte skräpigt någonstans. Nästan inga bostäder har dörr, ingången täcks oftast bara av ett skynke. Utanför varje hus finns en ställning av pinnar till stöd för väggar av presenning, säckväv eller hopsydda trasor. Scott berättar att det är toaletter och jag frågar hur det kommer sig att det inte stinker i denna värme. Scott gissar att det beror på att dom gräver väldigt djupa hål och flyttar runt toaletterna ofta.
Vi är på väg mot fotbollsplanen som är Scotts egentliga arbetsplats. Han är nämligen här för att lära barnen olika lagsporter, sparka boll istället för varandra, stärka deras självförtroende …och kanske, kanske, kan någon liten promille på detta vis få en chans att komma härifrån.
Och på väg till fotbollsplanen händer det som gör idag till den underbaraste dagen hittills, ja, till och med en av dom underbaraste dagarna i mitt liv.
Vi kommer till ett område där en hel skock små barn leker och busar omkring. Någon börjar plötsligt hojta:
- Musungu, musungu!
Och plötsligt strömmar dom till från alla håll.
- Musungu, musungu...!
(Jag minns inte om jag skrivit om detta förut men det finns här en föreställning om att det bringar lycka att röra vid en musungu - särskilt kraftfull är denna magi om man lyckas röra vid musunguns hår).
- Mister, mister! Hundra små barnhänder sträcks fram mot mig, vill skaka hand, vill hålla i mig.
- Just keep walking, man, just keep walking skrattar Scott och trampar rutinerat på med bestämda steg.
Men hur kan jag nonchalera all denna överväldigande uppmärksamhet? Självklart måste jag skaka hand med allihop! På ett ögonblick har jag förvandlats till en mänsklig klätterställning. Överallt hänger och klänger fnittrande underbara, fjäderlätta barn som tävlar om att få trycka mina händer. Scott har stannat en bit bort och skrattar hjärtligt:
- Don’t say I didn’t warn you!
Det finns ingenting i situationen som är det minsta obehagligt. Barnen är så lätta att dom skulle fara iväg som dammtussar om jag råkade nysa, men det gör jag tack och lov inte. Jag delar med mig av min musungumagi så rättvist jag kan och försöker sedan varsamt frigöra mig ur den omslutande barnhopen som fortfarande växer av nya tillskyndande. Jag skrattar så jag kiknar, för så fort jag får loss en arm eller ett ben hänger det tio nya på motsatta sidan. När jag, trots allt, så smått lyckas slingra mig loss, tänker jag att visst är detta magi, för vad annat skulle kunna få mig uppfylld av en så ren och förbehållslös glädje.
- Just keep on walking and raise your arms, instruerar Scott sakkunnigt när han ser att jag börjar frigöra mig.
Så jag stövlar muntert iväg med armarna i luften och den fnittrande skocken tätt i hasorna.
Men vid sidan av vägen står en liten, liten flicka som är så tunn att man knappt förstår hur hon kan hålla huvudet uppe. Hennes vita klänning är så sliten och urtvättad att den nästan är helt genomskinlig men man anar att den en gång haft ett mönster av blå blommor. Hennes ögon är matta och oändligt trötta, hon orkar varken skratta eller klättra på musungun. Hon bara står där, utanför den svärmande hopen, och försöker ta sig från ett andetag till ett nästa.
Så jag går fram och stryker henne försiktigt över håret med min magiska musunguhand. Jag koncentrerar mig jättehårt och önskar av hela mitt väsen att detta ska få henne att vakna till liv.
Men ingenting händer.
Hon bara tittar på mig med sin matta uttryckslösa blick, halvt dold bakom nedsjunkna ögonlock.
Och som gripna av stundens allvar har dom andra barnen tystnat och slutat jaga mig.
Kan du inte le en smula, lilla älva, detta är en magisk musungu!
Inget händer. Jag är en vanlig IT-konsult som motvilligt lägger trollspöet på hyllan. Men jag är torr i munnen av vanmakt och frustration när jag lämnar den lilla vid vägens kant.
I närmare en timme vandrar vi under den stekande solen på små slingrande stigar genom ett söndertorkat landskap av hård röd jord med fläckar av gult gräs, enorma termitstackar och enstaka döda träd. Det enda synliga tecknen på liv är en och annan ödla som kilar över vägen och snabbt försvinner i det prasslande gräset.
Plötsligt slår det mig att vi är i Afrika - jag har sett sådana här miljöer på TV och då kryllar dom alltid av hungriga lejon. Jag skrämmer upp mig själv med den tanken en stund och måste sedan fråga Scott…
- Naaae… I haven’t seen any, but some really big snakes!
Ja, det blev man ju hemskt mycket lugnare av.
Det går små stigar kors och tvärs över hela området och ibland ser vi andra vandrare på avstånd. Plötsligt dyker det upp en grupp skränande, berusande, unga män på en korsande stig. Dom ropar efter oss, förmodligen på Bemba för jag begriper inte ett ord men det låter inte vänligt.
- Just keep walking, säger Scott, they won’t do anything, the want money, that’s all.
Men dom orkar inte springa efter oss och skrålandet drunknar i syrsornas vassa gnissel när dom äntligen försvinner bakom termitstackarna,
Efter ett tag börjar Scott se sig förvirrat omkring och erkänner att han brukar ta en annan väg när han cyklar, att han nu inte längre vet riktigt säkert var vi befinner oss…
– Nåväl, låt oss angripa detta problem vetenskapligt, föreslår navigationssnillet från Nordpolen, var hade vi solen när vi började gå?
Scott pekar med ett ironiskt leende rakt uppåt. Och solen står verkligen, som alltid här, precis ovanför våra huvuden, så den idén måste vi skratta åt. Men innan vi hunnit bli allvarligt oroade stöter vi på en övergiven järnvägsräls och det är all information Scott behöver för att få oss på rätt spår igen.
Så är vi äntligen framme vid Race Course och Scott hälsar på ett gäng ungdomar som står och tuggar sockerrör.
Min närvaro väcker naturligtvis uppmärksamhet och jag finner mig snart stående i en cirkel där alla vill skaka hand, röra vid mig, hålla mina händer länge och väl. Jag måste sett lite överrumplad ut för en av ungdomarna säger urskuldande, på stapplande engelska:
- We just wanted to greet you…
Och det vet jag!
Jag är numera van vid den här typen av uppmärksamhet och känner mig inte det minsta obekväm. Kanske var det bara en kvardröjande orm- och lejonnoja han hade läst i mina ögon.
Vi fortsätter in ibland skjulen. Här och där ser man till och med små hus, byggda av lera som Scott berättar finns någon stans långt under den torra, hårda marken. Leran grävs upp och formas till tegelstenar som används för att bygga hus. Allt jag ser är tillverkat för hand, av material och delar som man kan hittas i naturen eller, undantagsvis, bland sopor. Jag känner mig som en tidsresenär för dom enda synliga spåren av modern teknik är petflaskor och plastdunkar som används till att förvara vatten i. Allt är färgglatt, ljust och luftigt, det är inte alls så kyffigt och trångt som i dom urbana kåkstäderna. Vi blir nyfiket men vänligt stirrade på från alla vi möter. Vi går på en liten väg där kanske ingen, eller åtminstone väldigt få musungus förut har gått.
Dr Livingstone, I presume?
En liten flicka som kommer ut från ett skjul hoppar förfärat till när hon ser mig men skrattar lättat när jag hälsar och hon förstår att jag är en riktig människa, bara lite blekare.
Scott kan en hel del Bemba och han förklarar att det finns en speciell hälsningsfras som används när man passerar någon som sitter vid sitt hus och en annan när båda parter står upp o.s.v. Om eskimåerna har elva olika uttryck för snö så har afrikanerna minst hundraelva hälsningsfraser.
Språket är samhällets själ.
När vi hälsar och respektfullt klappar oss på bröstet lyser dom upp i stora leenden och glittrar med vänliga ögon. Dom är uppenbart smickrade av att vi bemödat oss om att ta till lite lokala sedvänjor, och det känns otroligt belönande att så små ansträngningar kan ge så mycket uppskattning. Samtidigt ligger den dystra slutsatsen att detta nog inte är typiskt för musungus, också nära till hands…
Jag går bara runt och myser och det känns som jag kommit till Sagolandets hjärta.
Jag tror inte att jag har blivit förhärdad och kall, för jag ser fortfarande fattigdomen men den liksom försvinner i skuggan av all glädje och värdighet. Det finns ingen här som vill att vi ska tycka synd om dom – det vore nog snarast förolämpande. Dessa människor gör det bästa dom kan av det lilla dom har, och är med all rätt stolta över vad dom åstadkommer. Dom vet att fattigdomen inte är deras fel och har därför inget att skämmas för.
Det enda jag omöjligt kan begripa är varför dom inte hatar mig..?
Scott vill visa sitt kontor och vi går därför in på en gård där det finns en vattenkiosk, en pytteliten stuga - ”kontoret” - och en utomhusskola. Stugan har två rum varav det ena hyser ett lager av vattenflaskor, rit- och skrivmaterial samt lite primitiv sjukvårdsutrustning. Det andra är ett kontor, fullbelamrat av papper, böcker och pärmar. Utrymmet delas av tre olika välgörenhetsorganisationer samt tjänar som expedition för skolan.
På gården finns fem rader med träbänkar under en uppspänd pressning som ger lite skydd för solen - det är själva skolan. Det finns ingen svart tavla eller motsvarande men läraren har ett stort blädderblock som hon skriver på och håller upp så att alla kan se. Eleverna är i åldrarna 6-18 år och undervisningen består av överlevnadskunskap, AIDS-information och elementär engelska. Undervisningen pågår trots att det är lördag men den nya musungun väcker sådan uppståndelse att en spontan rast utannonseras så att alla ska hinna hälsa.
På lite avstånd, halvt dold bland några killar ser jag Richard som sköter mina matinköp. När jag först lägger märke till honom verkar han besvärad - jag undrar om det är för att han är lite för gammal för att gå i skolan eller om det är för att han skäms över att bo i Race Course (jag trodde nog att han bodde i Chimwemwe)? …kanske är han orolig att jag inte ska känna igen honom? Men när han ser min glada hälsning lyser han upp och får tillbaka sin säkra hållning. Jag ser att han säger något till sina kompisar med en nickning mot mig och i min koketta fåfänga inbillar jag mig att säger något i stil med:
- Jajamensan, den där musungun känner jag väl… har faktiskt varit på middag hos honom och ätit skitmysko musungumat, men man vill ju inte vara ohövlig så jag käkade och såg glad ut.
(Det var spagetti med köttfärssås).
Det är uppsluppen stämning på gården och allt känns så besynnerligt idylliskt. Det är därför sagoboksmetaforerna hela tiden poppar upp.
Har jag möjligen kommit till Kamomilla Stad?
Jag har fått min portion av europeisk slum. I synnerhet när jag jobbade i Istanbul. Där fanns misären överallt, det var skitigt och stinkande och ovänligt och vedervärdigt. Det samma gäller slummen i USA (som jag visserligen bara sett från insidan av en taxi eller nosat runt längs ytterkanten, eftersom det är livsfarligt för en vit att röra sig i dessa områden).
Här finns ingenting sådant.
Visst är det uppenbart att några av barnen är alldeles för magra. Och några har väldigt slitna kläder. Men alla är så öppna och nyfikna och sprudlande glada att man inte kan sluta skratta.
Vi fortsätter vår promenad och Scott berättar att även om en del bostäder ser lite skruttiga ut så är dom otroligt fina på insidan. Alla små gårdar är rensopade och det är inte skräpigt någonstans. Nästan inga bostäder har dörr, ingången täcks oftast bara av ett skynke. Utanför varje hus finns en ställning av pinnar till stöd för väggar av presenning, säckväv eller hopsydda trasor. Scott berättar att det är toaletter och jag frågar hur det kommer sig att det inte stinker i denna värme. Scott gissar att det beror på att dom gräver väldigt djupa hål och flyttar runt toaletterna ofta.
Vi är på väg mot fotbollsplanen som är Scotts egentliga arbetsplats. Han är nämligen här för att lära barnen olika lagsporter, sparka boll istället för varandra, stärka deras självförtroende …och kanske, kanske, kan någon liten promille på detta vis få en chans att komma härifrån.
Och på väg till fotbollsplanen händer det som gör idag till den underbaraste dagen hittills, ja, till och med en av dom underbaraste dagarna i mitt liv.
Vi kommer till ett område där en hel skock små barn leker och busar omkring. Någon börjar plötsligt hojta:
- Musungu, musungu!
Och plötsligt strömmar dom till från alla håll.
- Musungu, musungu...!
(Jag minns inte om jag skrivit om detta förut men det finns här en föreställning om att det bringar lycka att röra vid en musungu - särskilt kraftfull är denna magi om man lyckas röra vid musunguns hår).
- Mister, mister! Hundra små barnhänder sträcks fram mot mig, vill skaka hand, vill hålla i mig.
- Just keep walking, man, just keep walking skrattar Scott och trampar rutinerat på med bestämda steg.
Men hur kan jag nonchalera all denna överväldigande uppmärksamhet? Självklart måste jag skaka hand med allihop! På ett ögonblick har jag förvandlats till en mänsklig klätterställning. Överallt hänger och klänger fnittrande underbara, fjäderlätta barn som tävlar om att få trycka mina händer. Scott har stannat en bit bort och skrattar hjärtligt:
- Don’t say I didn’t warn you!
Det finns ingenting i situationen som är det minsta obehagligt. Barnen är så lätta att dom skulle fara iväg som dammtussar om jag råkade nysa, men det gör jag tack och lov inte. Jag delar med mig av min musungumagi så rättvist jag kan och försöker sedan varsamt frigöra mig ur den omslutande barnhopen som fortfarande växer av nya tillskyndande. Jag skrattar så jag kiknar, för så fort jag får loss en arm eller ett ben hänger det tio nya på motsatta sidan. När jag, trots allt, så smått lyckas slingra mig loss, tänker jag att visst är detta magi, för vad annat skulle kunna få mig uppfylld av en så ren och förbehållslös glädje.
- Just keep on walking and raise your arms, instruerar Scott sakkunnigt när han ser att jag börjar frigöra mig.
Så jag stövlar muntert iväg med armarna i luften och den fnittrande skocken tätt i hasorna.
Men vid sidan av vägen står en liten, liten flicka som är så tunn att man knappt förstår hur hon kan hålla huvudet uppe. Hennes vita klänning är så sliten och urtvättad att den nästan är helt genomskinlig men man anar att den en gång haft ett mönster av blå blommor. Hennes ögon är matta och oändligt trötta, hon orkar varken skratta eller klättra på musungun. Hon bara står där, utanför den svärmande hopen, och försöker ta sig från ett andetag till ett nästa.
Så jag går fram och stryker henne försiktigt över håret med min magiska musunguhand. Jag koncentrerar mig jättehårt och önskar av hela mitt väsen att detta ska få henne att vakna till liv.
Men ingenting händer.
Hon bara tittar på mig med sin matta uttryckslösa blick, halvt dold bakom nedsjunkna ögonlock.
Och som gripna av stundens allvar har dom andra barnen tystnat och slutat jaga mig.
Kan du inte le en smula, lilla älva, detta är en magisk musungu!
Inget händer. Jag är en vanlig IT-konsult som motvilligt lägger trollspöet på hyllan. Men jag är torr i munnen av vanmakt och frustration när jag lämnar den lilla vid vägens kant.
~ ~ ~
Vi är framme vid fotbollsplanen, jag bublar åter av lycklig energi från dom klättrande barnen och hälsar glatt på alla ungdomar. Matchen är precis avslutad. ”Barcelona” vann med 2-1. Scott gör några imponerande trix med den hemmagjorda fotbollen av hopsydda trasor. Sportsnacket alienerar mig en smula men jag har fortfarande en del magi att dela med mig av. Även om dessa ungdomar är mer behärskade i sin uppskattning har jag hjärtligt kul och skrattar artigt åt alla lustigheter på obegriplig låtsasengelska.
Fotbollsplanen, som naturligtvis inte är mer än en torr, gräslös jordplätt utan riktiga mål eller linjemarkeringar, ligger i samhällets ytterkant. Här återfinns också den allra fattigaste delen av Race Course. Slummens slum. Det är några små tält, bokstavligen hoptråcklade av gamla klädesplagg och trasor. Jag vill inte tänka på hur dessa bostäder ser ut under regnperioden. Jag frågar Scott om jag verkligen ser vad jag tror att jag ser? (jag har fortfarande feberyran med pepparkaksänglar i färskt minne). Bor verkligen människor så här? Jag hade nog inte riktigt tänkt att man kunde ha det så fattigt att man inte ens kunde få ihop till ett skjul eller någonting med ett tak... Men Scott bekräftar lite bistert att såhär kan det faktiskt vara, å andra sidan, lugnar han mig, så blir det inte värre…
Fotbollsplanen, som naturligtvis inte är mer än en torr, gräslös jordplätt utan riktiga mål eller linjemarkeringar, ligger i samhällets ytterkant. Här återfinns också den allra fattigaste delen av Race Course. Slummens slum. Det är några små tält, bokstavligen hoptråcklade av gamla klädesplagg och trasor. Jag vill inte tänka på hur dessa bostäder ser ut under regnperioden. Jag frågar Scott om jag verkligen ser vad jag tror att jag ser? (jag har fortfarande feberyran med pepparkaksänglar i färskt minne). Bor verkligen människor så här? Jag hade nog inte riktigt tänkt att man kunde ha det så fattigt att man inte ens kunde få ihop till ett skjul eller någonting med ett tak... Men Scott bekräftar lite bistert att såhär kan det faktiskt vara, å andra sidan, lugnar han mig, så blir det inte värre…
- This is basically as bad as it gets.
Och på nåt sjukt sätt känner jag mig lättad över det beskedet.
Det var ganska länge sedan verkligheten överträffade mina fantasier om hur svårt människor kan ha det. Men ända sedan det hände har jag oroats över vad jag ska behöva se runt nästa hörn. Nu har jag klarat provet. Jag behöver inte vara rädd för något. Och jag måste säga, med risk att förhäva mig, att det är verkligen inte mycket som kan få mig ur balans längre.
Dom första dagarna var förjävliga. Jag packade inte ens upp väskan. Grät mig till sömns varje natt. Nu domineras mina dagar av glädje och hopp. För rent krasst, jag kan inte göra ett skit åt den här soppan. Det är inte ens därför jag är här. Jag är här för att jag behöver lära mig lite ödmjukhet och för att jag behöver förstå hur lycklig jag är och hur mycket jag har att glädjas åt. Jag är här för att lära mig grundläggande anständighet och för att påminnas om att kolonisationen pågår, lika aktivt som någonsin, om än i annan skepnad. Världsbanken och EU är lika skoningslösa exploatörer som en gång engelsmännen.
Eller som en av studenterna sa:
- Om Afrika vill köpa något bestämmer Väst priset. Om Afrika vill sälja något bestämmer Väst priset.
Men om Afrika fick vara med i världshandeln på samma villkor som resten av världen skulle den här skiten vara över på en generation. Om denna utsugna kontinent tilläts öka sin export med bara en enda liten procent skulle det motsvara mer än fem gånger hela världens samlade bistånd till Afrika.
Elva miljoner barn dör av svält varje år och vi inbillar oss att det inte är vårt fel. Vi inbillar oss till och med att vi hjälper dom stackarna så gott vi kan med olika biståndsprojekt.
Elva miljoner barn per år. Tjugoen barn i minuten.
Varje dag dör tretiotusen barn av svält. Hur jag än försöker säga det förblir det ofattbart. Men försök ändå att ta in detta och säg mig sedan: Om det inte är Ditt fel och inte Mitt, vems fel är det då?
Och på nåt sjukt sätt känner jag mig lättad över det beskedet.
Det var ganska länge sedan verkligheten överträffade mina fantasier om hur svårt människor kan ha det. Men ända sedan det hände har jag oroats över vad jag ska behöva se runt nästa hörn. Nu har jag klarat provet. Jag behöver inte vara rädd för något. Och jag måste säga, med risk att förhäva mig, att det är verkligen inte mycket som kan få mig ur balans längre.
Dom första dagarna var förjävliga. Jag packade inte ens upp väskan. Grät mig till sömns varje natt. Nu domineras mina dagar av glädje och hopp. För rent krasst, jag kan inte göra ett skit åt den här soppan. Det är inte ens därför jag är här. Jag är här för att jag behöver lära mig lite ödmjukhet och för att jag behöver förstå hur lycklig jag är och hur mycket jag har att glädjas åt. Jag är här för att lära mig grundläggande anständighet och för att påminnas om att kolonisationen pågår, lika aktivt som någonsin, om än i annan skepnad. Världsbanken och EU är lika skoningslösa exploatörer som en gång engelsmännen.
Eller som en av studenterna sa:
- Om Afrika vill köpa något bestämmer Väst priset. Om Afrika vill sälja något bestämmer Väst priset.
Men om Afrika fick vara med i världshandeln på samma villkor som resten av världen skulle den här skiten vara över på en generation. Om denna utsugna kontinent tilläts öka sin export med bara en enda liten procent skulle det motsvara mer än fem gånger hela världens samlade bistånd till Afrika.
Elva miljoner barn dör av svält varje år och vi inbillar oss att det inte är vårt fel. Vi inbillar oss till och med att vi hjälper dom stackarna så gott vi kan med olika biståndsprojekt.
Elva miljoner barn per år. Tjugoen barn i minuten.
Varje dag dör tretiotusen barn av svält. Hur jag än försöker säga det förblir det ofattbart. Men försök ändå att ta in detta och säg mig sedan: Om det inte är Ditt fel och inte Mitt, vems fel är det då?
2 kommentarer:
tack igen,
Jean
Var hälsad store äventyrare...vad hände sedan?
Jag har sträckläst och vill ha mer Afrika i mitt höstmörker....
Skicka en kommentar