Lördag 1/9 - Natt i sagolandet & på jorden

Det är lördag kväll och jag är tillbaka hemma efter ett besök på Baren som tänker rasa samman när som helst - stället som skrämde mig bortom det begripliga för en vecka sedan, men som jag nu besöker med en vilopuls som skulle få en mumie att verka uppspelt…

Så bekvämt har jag funnit mig tillrätta i denna miljö att jag inte ens märker musungufällan som håller på att slå igen om min bleka ändalykt. Inte förrän Kashoki och Mrs Nsofwa burdust drar iväg mig till bilen och vi lämnar stället med en rivstart, fattar jag att något är på tok. Tre gånger har jag överrumplats av dylika abrupta räddningsaktioner. Bara en av dessa gånger hann jag själv uppfatta scenbytet, innan jag släpades i säkerhet…

– Mörka gestalter som dyker upp från ingenstans, luftens förtätning, cirkeln som ljudlöst krymper, tomma uttryckslösa ansikten som med centripetalkraftens obeveklighet faller mot kärnans aningslösa mitt…
Och då, genom en spricka i det som håller på att bli skal:
En räddande arm som tvingar ut mig ur trollcirkeln, ut i säkerhet. In i bilen. Iväg, iväg, iväg…

Jag skrattar lättat (och kanske lite hysteriskt).

När min dotter var liten brukade jag hålla henne högt i luften, låtsas tappa greppet och sedan fånga upp henne i absolut sista sekund. Hon kunde inte få nog av denna lek. Knappt jag heller för jag älskade hennes oreserverade tillit och den bekymmersfria närvaron som skapade oss ett eget rum, en plats utanför tiden.

- Negotiate, negotiate! Hojtas det från baksätet. Det betyder ”hinder på vägen”. Att köra bil här är en kollektiv angelägenhet och vid varje korsning eller vägskäl utbryter animerad diskussion.

Det slår mig att jag aldrig i hela mitt liv upplevt ett mörkare mörker än detta. För en blek konsult från landet där till och med hundarna har varseljus, är detta mörker overkligt. Att natten dessutom kan bli så bottenlöst svart mitt i en stadsmiljö gör inte saken mindre märklig. Nästa gång jag loggar på där det finns tillräcklig bandbredd ska jag gå till Google Earth för att se hur Afrikas natt ser ut jämfört med den elmissbrukande och (i åtminstone detta avseende) upplysta västvärldens. Ett mörker av denna densitet måste rimligen synas också från rymden, resonerar jag.
--------------------
Jo, en annan sak: vi träffade Den Underbart Vackra på Baren som tänker rasa samman när som helst.

Det var knappast en slump.
För här i sagolandet räcker det med att man tänker lite grand på någon, så står hon där och ler och vill bli vald (och hela familjen står i buskarna och håller tummarna).

Det är djupt olustigt! Och även om fantasierna ibland kan handla om just det, så är det oändligt mycket mer sorgligt än sexigt och jag börjar bli innerligt trött på mina musunguprerogativ. Som t.ex. det där med att följa med till än det ena än det andra och bara vara vit: Jag ställer mig i ett hörn med armarna bakom ryggen och gungar på hälarna och uträttar mirakel. Mycket märkligt.

Jag minns en tjej jag brukade klippa mig hos och som hade jättestora bröst. Hon gjorde en bröstförminskningsoperation och förlorade i ett slag halva sin manliga kundkrets.

Skokräm, tänker jag lite trött och gungar på hälarna.

Det kan låta som ett lyxproblem (och det är det naturligtvis också) men det är kränkande att bli reducerad till ett passerkort och det irriterar mig att alla verkar tycka att det är ett praktiskt och rationellt system.

Se denna musungu i naturlig storlek, knappt större än teskedsgumman, se människan bakom färglösheten, kom och titta!…

Men man får välja sina strider och det här är inget jag kommer att kunna ändra.

Så löjeväckande små är mina problem på tändstickspojkens planet.

Löjeväckande små är emellertid inte Hennes problem, Den Underbart Vackra, för hon har två små i skjulet. Ska dom hinna bli tillräckligt stora? Där fanns en gång också en man som var pappa till barnen och som hon älskade mycket och innerligt. Men han dog i februari 2004. Precis så gammal som statistiken säger att en Zambier ska bli. Han gick bort i en ”oförklarlig sjukdom” och när jag trycker hennes hand farväl vet jag att vi aldrig kommer att träffas igen, hur mycket slumpens medhjälpare än försöker. Fast egentligen har jag mest lust att skaka om henne och säga: Denna musungu är en internationell auktoritet inom området förnekelsebaserad verklighetsflykt. Den obehaglighet är ännu inte uppfunnen som jag inte har blundat för, och jag kan mot gedigen bakgrund med bestämdhet hävda: Allt finns kvar när man öppnar ögonen!

Dom underbaraste människor jag någonsin träffat håller på att dö bort och dom tror att det ska sluta om dom bara blundar.

På bussarna står: ”AIDS kills.” Och under detta, i mindre bokstäver: ”Having sex with a Virgin doesn’t cure you”.

Men denna vedervärdiga vanföreställning är ofattbart utbredd. Jennie berättar om dom mörkaste townships där över 90% av barnen blivit utsatta för övergrepp. Femåringar, fyraåringar, treåringar… Jag ber henne sluta sin hemska nedräkning. Inte mer nu. Inte mer om mödrar som skräckslaget vakar över sina små döttrar dygnet runt. Jag ber att få det hemska i små, små portioner. Jag har blivit väldigt petig med dosen.
– Du måste ta hand om dig själv, sa Johan och jag märker att detta blivit ett mantra. För det som annars kan hända är att hjärtat blir hårt som granit. Det där sista sa han inte. Så ovetenskapligt skulle nog aldrig en kirurg uttrycka sig. Men så tror jag att det är.

Och då jag tänker på att hugga i sten, närmare bestämt marmor. Och jag tänker på den vackra intendenten i Edsviks konsthall. Och för ett kort ögonblick tror jag att jag ska börja längta hem. Men det händer verkligen inte och jag skrattar åt denna orimliga tanke och är redo för nästa portion.

Som t.ex. att i vår (SweZams) välartade och välkammade ungdomsklubb gick alla barnen för att testa sig. Alla kom ut negativa, utom en.

En liten tjej skrattade inte den dagen eftersom hennes styvpappa uppenbarligen inte var bekant med föräldrakonceptets mest elementära gränser.

- Ett mycket uppmuntrande resultat anför min kollega Bruce. Och det har han väl rätt i.

Men hur fan kan man bara stövla in i en annans människas liv och ta för sig på det viset!? Som vi gör med Afrika. Som USA gör varhelst dom kommer åt. Jag vet! Men det ofattbara blir så olidligt fattbart i ögonen på ett sårat barn.

Det är svårt att inte hata. Det är svårt att inte se ondska. Små portioner så att hjärtat hinner vänja sig.

Jo, en sista sak. Jag skrev tidigare att jag stod inför en självpåtagen men svår uppgift, antydde att jag skulle rapportera om hemskheter av bibliskt format. Med sann cliff hanger-dramaturgi utlovades en kavalkad av känslodrypande U-landsporr.

Jag ber om ursäkt men den berättelsen måste jag tyvärr hålla inne ett tag. Till eventuella ombudsmisserabler vill jag dock säga: Misströsta inte! - Vad än som kan sägas om det sorgliga och hemska så finns det alltid kvar. Det är det lyckliga och underbara vi måste anstränga oss för att behålla.

Jag somnar lycklig. Hoppas ni gör det också, kamrater :-)
Natt i sagolandet.
Natt på jorden *)