Måndag 24/9 - Rädslans geogafi

Vart tog alla rädslor vägen? Det skrämmande i att vara fel och annorlunda… Jag var helt säker på att det var något som fanns i mig. Inte kan det väl varit själva Sverige som gjorde mig så nervös..?

Jag sitter på the Social Club och läppjar en kall Castel. Klockan är åtta på kvällen och det massiva afrikanska mörkret omsluter oss redan. TVn står på och det är nu tredje veckan i rad som nyheterna toppas av flickan som påstår att hon är reinkarnationen av någon som dog för tre år sedan. Familjen vars döda dotter hon säger sig vara bekräftar detta. Dom säger att det är ställt utom allt tvivel att detta är deras dotter. Men situationen kompliceras av att en annan familj hävdar att hon i själva verket är deras dotter, att hon rymde hemifrån för några månader sedan och nu är besatt av demoner. Nyhetsrapporteringen är precis lika saklig och torr som hemma i SanningsSverige.

En bitter kamp pågår mellan de båda familjerna och jag tycker synd om den förvirrade flickan som nog bara ville ha lite uppmärksamhet men råkade tappa kontrollen och nu, för tredje veckan, är den största inrikesnyheten i Zambia. Hur ska hon ta sig ur detta…?

Den senare familjen kräver att ett blodprov ska skickas till Sydafrika för DNA-test.

Den kalla ölen gör gott i hettan. Jag lyssnar halvt på nyheterna halvt på Henry som är bekymrad över att inte kunna betala sin dotters skolavgift. Det saknas 600.000 Kwacha (ca:1.000 kr) och jag slår bort tanken på att betala det åt honom. Den typen av storslagna gester slår alltid fel på något sätt. Jag har lärt mig den hårda vägen att inte ingripa i människors liv med mina, jämförelsevis omåttliga resurser.

Mörkret är fullt av ljud; syrsor, grodor, prasslande och susande - här finns till och med fåglar som sjunger om natten! Detta är en högljutt levande värld. Den skräniga TVn har svårt att hävda sig.

Men plötsligt händer något.

Naturen blir knäpptyst. Det känns som att allting håller andan. Tystnaden är nästan lite otäck; alla berättelser om svart magi, den mööörka Afrikanska natten… vad är det som pågår...? Då hörs ett knäppande ljud från det korrugerade plåttaket ovanför våra huvuden. Knäpp… knäpp…knäpp-knäppknäpp.

Och i samma ögonblick som jag förstår vad det är faller ett ton massivt vatten med en gigantisk duns mot den torra marken, plåttakets knäppande har blivit ett mäktigt dån och jag rusar genast ut på gräsplanen för att dansa lite.

Upprörda röster hojtar åt mig att komma tillbaka med det samma! Vet jag inte att detta är det första regnet!?
- Jo visst vet jag det!
- Den som blir blöt i det första regnet kommer att bli blöt varenda gång det regnar och kommer dessutom att drabbas av fruktansvärd malaria och en hel del annan olycka, förklarar mina oroade kamrater allvarsamt från under sitt plåttak.

– Ni är för jävla knäppa hela högen! skrattar jag på vänlig svenska och svänger runt som en sjöblöt Rönnedahl i det underbara svalkande regnet tills jag slinter omkull och blir sittande i det centimerterdjupa vattnet som den torra marken inte hunnit svälja.

Det bildas en rejäl pöl på betonggolvet när jag återvänder till min plats under taket. Mina kamrater tittar på mig med sådant allvar och medkännande att jag bara måste skratta. Dessa män kommer att rapportera för sina fruar att det nu är definitivt och slutgiltigt klarlagt att musungun inte besitter samma förståndsgåvor som vanliga människor. Och i morgon kommer det att tisslas och fnittras en del på Campus - men som alltid, på ett vänligt och överseende sätt.Dom är så snälla mot mig, som om jag var ett litet tokigt barn som inte förstår bättre. Och egentligen är det nog precis det jag äntligen har blivit i detta underbara, dyblöta land…