Måndag 11/9 - Verkligheten kallar hem mig.

Jag har varit sjuk med hög feber några dagar och alla trodde det var malaria men det var bara en ovanligt brutal förkylning. Jag var så vimmelkantig att jag inte ens orkade bli upprörd när syster på kliniken vinkade fram mig, förbi hela den långa slingrande kön av sjuka afrikaner.

Inne på mottagningen ser allting ut att vara hämtat från medicinhistoriska museet (om det finns ett sådant). Men en handtextad skylt med uppmaningen: ”Remember: One patient – One syringe” vittnar om att detta är en vårdinrättning av modernt snitt och jag ser roat på medan den uppenbart multikompetenta Syster Sträng blandar till sina mystiska dekokter och ger mig en flaska av något läskigt brunt och en påse anonyma tabletter som garanterat är förbjudna i Lagomsverige för jag blir kärnfrisk på två timmar.

En sjuksyster i denna del av skapelsen är högsta medicinska auktoritet. I Zambia finns det nämligen en läkare per 15.000 personer så det mesta utom möjligen hjärnkirurgi sker på delegation.

Och går man in på ett apotek så finns det en stor allmän disk samt ett litet bås med skylten ”Prescriptions”. Behöver man receptbelagd medicin går man således till Prescriptionbåset där det sitter en apotekare med lite finare hatt än dom andra. Inför honom får man redogöra för sina besvär och om apotekaren med den fina hatten finner framställan trovärdig utfärdar han ett recept som man tar med sig till den allmänna disken där man kan hämta ut sin medicin. Mycket praktiskt. Mycket Zambiskt.

Ibland kommer jag på mig själv med att fnittra åt olikheterna men oftast reagerar jag inte för här i sagolandet är allting gott och Pippi skulle vara nöjd.

Man ska inte ge pengar har jag lärt mig. Däremot är det inget som hindrar att man anställer olika hjälpredor och jag börjar bli en arbetsgivare av sådana dimensioner att jag inte blir förvånad om det dyker upp en hårdnackad Zambisk Jimmy Hoffa på min trapp vilken dag som helst. Senaste tillskottet i personalen är en lövplockare som, måste jag säga, gör ett oklanderligt jobb i att hålla den lilla tvåmetersgången lövfri. Det händer till och med att han fångar löven i luften – en mycket alert ung man. På fredag börjar min personliga grönsaksshoppare sitt sakkunniga potatisklämmande. Grönsakerna kan jag sedan donera till tvätterskan under förevändning att dom annars blir dåliga och på så vis rullar allting på i fantastisk harmoni i detta underbara land där jag för första gången ärligt och förbehållslöst kan säga att jag är lycklig.

Just därför att jag är omgiven av så mycket svårt och sorgligt framträder det vackra och lyckliga med en tydlighet och lyster jag aldrig förut upplevt. Och allt som hemma är självklart - t.ex. en god och riklig måltid – blir i detta sammanhang en underbar lyx. Men mest av allt är det ändå människorna som gör mig glad; i varje ansikte möter jag ett vänligt leende – må vara att det är en kulturell konvention som kanske inte betyder så mycket, det smittar ändå av sig, mina steg blir lätta och jag skrattar mer på en dag i Zambia än på en månad i Sverige.

Jag blir jätteglad när det finns varmvatten och det och det känns lyxigt när det finns el och jag vet verkligen inte vad man skulle kunna irritera sig på…

M <3 Z = Zant