Måndag 3/9 - Feber

Livet här är så helt och fulländat. Jag saknar ingenting. …eller förresten, det händer faktiskt att jag längtar efter något som fungerar – bara något litet. En konservöppnare skulle räcka.
Men det är verkligen ingen viktig grej, en detalj, en fåfäng längtan som snabbt försvinner igen.

Idag fick jag, lite oväntat veta att jag är insatt på en kurs i grundläggande datorkunskap för obemedlade barn. Jag ska enligt detta lika formella som oväntade memo utbilda 80 ungar från en närliggande township i grundläggande datorkunskap. Det låter kul. Men svårt. Hur börjar man förklara för någon som inte ens har el hemma?
Jag hoppas det blir av.

Utöver de fasta utbildningslinjerna hålls här olika seminarier med inriktning på genderfrågor, HIV/AIDS, fredsarbete, demokratiskt ledarskap, arbete med utsatta barn etc. Och, naturligtvis, för dom allra minsta:

Grundkurs i överlevnadsteknik - Urban inriktning.

Jag vet inte vad den kursen innehåller men jag gissar att det är sånt som hur man bygger ett hem av en flyttkartong och några tomburkar och vilka sopor som måste tillredas innan dom går att äta osv. – ett ämne som väl närmast motsvaras av hemkunskapen i våra svenska skolor.

Om jag inte minns fel var det på en sådan kurs en av Jennies skyddslingar först dök upp. Han får i detta sammanhang namnet S.

En datumlös morgon vaknar jag av att S knackar på min dörr. Han söker Jennie. (Jennie bodde tidigare i det hus där jag nu residerar). S såg inte särskilt eländig ut och jag var trött och tänkte inte närmare på saken, jag sa bara att ”Jennie bor inte här längre”.

Senare på eftermiddagen, när Jennie just kommit hem efter en shoppingrunda i Kitwe och jag just tittat in för att hjälpa henne med något datorstrul, knackar S på dörren.

Han missade henne i morse och har väntat utanför hennes hus hela dagen.

S bor i en fönsterlöst skrubb i källaren under en kyrka. Dom är sju grabbar som bor där och det finns tre sängar. S går upp före soluppgång varje morgon och tvättar sin kläder (han har bara en uppsättning). Sedan väntar han på att kläderna ska torka (vilket i och för sig går rätt fort när väl solen är uppe). Därefter börjar han sin långa vandring till den kommunala ”gratisskolan” där man får gå om man inte har någon familj och inte har råd att köpa vare sig skoluniform eller skolböcker (som man måste ha i den statliga skolan).

(Min kompis Diana, som är lärare på den kommunala skolan har 102 elever i sin klass).

Ur ett svenskt perspektiv är det obegripligt hur hårt S anstränger sig - varje dag - bara för att få gå i skolan. Och ännu konstigare blir det när han berättar hur tacksam han är över denna möjlighet.

- Någon gång har du väl ändå skolkat?

- Varför skulle man göra något sådant..? S är uppriktigt förvånad och sneglar tvivlande på mig. Menar jag allvar?

Varje dag, måndag till fredag går han upp före solen för att tvätta sina kläder. Sedan läser han sina böner, repeterar gårdagens läxor i huvudet (skolböckerna får inte lämna skolområdet), sköter sin hygien, gnider tänderna rena med en pinne, bäddar den gemensamma sängen, sopar golvet och kyrktrappan och ger han sig av på den drygt timmeslånga vandringen till skolan.

Måndag blir tisdag blir onsdag blir torsdag blir fredag…

Och sedan kommer helgen.
Då promenerar han den 5-6 km långa vägen till Jennie.

Och tillbaka.

Han gör detta därför att hos Jennie får han en smörgås med jordnötssmör.
Och en stunds bibelstudium

Men i dag var alltså hans möda förslösad. Hela dagen satt han på huk bakom Jennies hus och väntade på sin jordnötssmörsmacka. Inte på framsidan, där han kunnat sätta sig bekvämt och titta på förbipasserande (Jenni hade inte haft något emot det).
Den här lilla pojken har nämligen inte en aning om att han har ett människovärde, förtjänar respekt och har rättigheter. Detta är för honom okända principer. Och ärligt talat är det nog lika bra att det förblir så.

Mat för dagen, arbete och någonstans att sova är vad de flesta här kämpar för, medan begrepp som frihet, jämlikhet och rättvisa är meningslösa abstraktioner.

Hemma, under myggnätet, hukad över min laptop med dual core processor, som, om man sålde den, skulle kunna hålla ett helt barnhem på fötter i en månad (och således komma till verklig nytta), kan jag skramla med isbitarna i den sentimentala whiskeyn och uppfyllas av revolutionär indignation. Men sådana tankar är inget för S - han har kommit för en smörgås med jordnötssmör och en stunds bibelstudium.

Jennie beklagar att hon inte varit hemma och erbjuder sig att sitta en stund med honom nu. Han tackar för erbjudandet men förklarar att han måste börja gå för att hinna tillbaka innan dom låser kyrkan.

-…men gärna i morgon om det går bra?

En smörgås hinner han i alla fall med och han äter den oändligt långsamt och omsorgsfullt trots att detta förmodligen är den enda mat han får idag. Och naturligtvis börjar han inte äta förrän han läst sin bordsbön.

Innan han lämnar oss diskar han, utan uppmaning, av kniven och sin tallrik. (När senast inträffade det att en svensk tonåring diskade upp efter sig annat än under hotet om indragen veckopeng?)

- Imorgon då?
- Ja, i morgon

När S knackade på min dörr i morse trodde jag han var barn till någon på campus. Till det yttre är han avsevärt mer välvårdad än de ungdomar jag ser hemma.
Jag tror inte att det finns någon i hela pankakssverige som skulle misstänka S för fattig.
Jag gjorde det i alla fall inte.
Jag använder inte gärna termen ”välvårdad” hemma (den har så skumma biljud i ordningsstaten) Men här betyder den något. Den uttrycker värdighet – förmågan att resa sig ur den hopplösaste situation.
Och gå vidare med högburet huvud.

Mot vad?

S har en röd fotbollströja, beigea byxor och ett jättelikt mässingskors i kedja runt halsen. i en annan kontext skulle han se ut som en rapstjärna.
Fast magrare.
Och utan limousin.

Jag gissar att han är ca 13 år.

- Han är faktiskt 18, säger Jennie, när S lämnat oss och börjat sin vandring mot rummet utan fönster.
- S blev föräldralös när han var 6 år och har klarat sig själv sedan dess. Han har helt enkelt inte haft dom näringsmässiga förutsättningarna att utvecklas i normal takt.

Så jävla grymt kan livet vara att en 6-åring lämnas åt sig själv i det som måste var ensamhetens mörkaste vrå.

Där tycker man spontant att det räcker. Mycket mer än detta ska väl ändå inte en hederlig svensk skattebetalare behöva höra?

Men naturligtvis måste det bli värre:

För S var inte helt ensam. Han hade också sin tre månader gamla lillasyster att ta hand om. Men spädbarn har dålig uthållighet mot undernäring och hon dog. Han matade henne med uppblött nshima men hade såklart inte råd med välling eller mjölk.

Han vaknade en morgon men det gjorde inte hon. Lilla syster dog i sin sexårige förmyndares famn: Det var svårt att få loss den lilla handen som stelnat i ett fast grepp om storebrors tröja.

…och då måste jag gå ut en stund. Ta en nypa frisk luft.

Men ute är luften tjock som nshima. Jag sparkar frenetiskt på en rot som har krupit upp ur den torra jorden. Jag fantiserar om var S gjorde av lillasysters kvarblivna kropp. Antagligen begravde han henne längs med spåret som knyter samman koppargruvorna i Ndola med Kitwe. Där finns gott om lösa stenar. Annars är den röda marken torr och hård som själva berget.

Och nu, 200 hundra år senare, är hon varje dag med i hans aftonbön berättar han allvarligt och osentimentalt.

Och - helvete - jag är på väg mot dörren igen, men hejdar mig och biter ihop. Jag skäms inte ett dugg för min känsloinkontinens men jag vill inte att S ska förstå hur fruktansvärd hans historia är. För honom är detta livet och jag vill inte att han ska känna sig som elefantmannen.

Men när S gått, och ett slammer från köket berättar att myggnätsdörren förseglat köksingången och att inget ont kan nå oss den vägen, ser jag plötsligt lillasyster komma inglidande på en och en halv meters höjd och hon vinkar till mig som någonting ur en David Lynch-film. Jag har utan att märka det bitit mig i underläppen och det smakar blod och lillasyster vinkar och jag börjar hysteriskt rabbla IP-adresser tyst för mig själv.
192.168.0.135
Och Jennie som är en underbart gin och tonicångande, science fictionläsande uppfinnarmetodist med mer empati än en normalstor svensk församling, pratar obesvärat om en annan av sina pojkar, en som inte har samma begränsade förståndsgåvor som S och som hon har stora planer för. Men jag har inte plats för en till övergiven liten pojke i mitt konsulthuvud och jag har ingen aning om vad hon snackar om men det har att göra med undernäring och fetter i hjärnan, och jag tänker att finns det något annat där? Hon snackar om R nu. R som är bäst i klassen. R som verkligen har förutsättningar, fantastiska möjligheter, talanger, bla, bla, bla.
192.168.0.155
155! – Det är Emelys IP-adress, Emely i biblioteket. Men Emelys historia är också vemodig för den handlar om hur okunskap och vidskeplighet kan förvandla polio till trolldom och ond magi, så att en underbar människa måste leva ensam och utstött och osynlig bara för att hon inte kan gå som andra, så avvisad att hon blir ledsen och tror att man hånar henne om man säger något snällt…
192.168.0.158

…och därför har Jennie och en annan botgörare (bla, bla, bla) som, f.ö. också råkar vara från Sverige kommit överens om att skapa en webbplats åt R för att samla in pengar så att han kan utbilda sig till läkare och visa världen att minsann…!
Och jag börjar tro att metodisten tappat förståndet eller åtminstone överdoserat lite. Det har varit rätt många turer till köket.
Jag svarar nåt obegripligt och låtsas att det är tekniskt facksnack som metodisten inte förstår och bekräftar högtidligt min medverkan i detta angelägna projekt.
Men hela tiden hoovrar lillasyster ovanför predikantens silversskimmrande kalufs som en vemodig pepparkaksängel och jag låtsas ha spänningshuvudvärk och masserar oberört min egen nacke för att med brutal hankraft tvinga bort blicken från den leviterande systern.

Till slut har jag inget annat val än att trycka Ctrl+Alt+Delete. Jag går där ifrån och jag är full av ilska. För första gången på över 30 år pratar jag med Gud och jag säger att: ”Nu får du ta och rycka upp dig, för alla sjunger vackert fär din skull och hyllar dig som en andevärldens Henke Larsson, varenda dag! Vill du att jag ska vara kvar och försöka göra något vettigt av allt det här får du faktiskt komma med lite vägledning! - Och det där med peparkaksänglar som flyger rätt igenom myggnätet impar verkligen inte på en gammal syratrippare”.

192.168.0.901 och jag har nu räknat ut mig långt, långt utanför det synliga spektret.

--------- här slutar egentligen denna blogg. (Jag har som princip att aldrig gå tillbaka och ändra annat än stavfel och grova språktabbar). Men det finns ett tillägg… -----------

L’Enfant - Privat samling. Svettbatik på Fetkonsultsbuk, Mindolo 2007.

Jag vaknar alldeles för plötsligt. Svetten organiserar sig i rännilar, som utspilld saft på en vaxduk. Nattens ogenomträngliga mörker skriver sent, och avsaknaden av droppande kranar preciserar till före 04:30
Jag trevar efter mobilen men hittar den inte.
Jag har drömt om Freddie - hon som försökte lära mig vikten av att skilja på ord och handling, och förkunnade att moralen är en estetisk yta. Det borde varit en mardröm men det känns inte så. Jag saknar att knäppa upp pjäxorna i liftkön bredvid förnekelseprinsessan.
- En till paraplydrink, sen Kite-surfar vi hem till Kungliga BakelseSverige, 116 32 SOFO.

Jag tror att jag har fått Malaria – jag har alla symptom i boken. Å andra sidan – det har jag alltid haft…

Nu har jag hittat pannlampan som Johan rådde mig att ta med: Varmt hjärta, kall hjärna, pannlampa och myggnät – jag har allt på listan men känner mig ändå inte helt trygg. Jag vill inte att små, små barn ska begrava sina systrar på banvallen.

Det känns ovanligt svårt att skilja ut vad som är verklighet nu.

Så jag går ut i badrummet. Jag har sovit på mage, med kuddar och skrynkliga lakan och myggnät under mig. När badrummets flämtande lysrör slutat kämpa emot och det bleka återskenet av denna lönnfeta IT-konsult möter mig i den fuktskadade spegeln ser jag något som inte går att stänga ute med vanliga ögonlock:

På den plats som jag innerligt hoppas gömmer ett hjärta har svettbatiken format det alldeles för tydliga avtrycket av en barnhand.