Men först: Jag trodde att Dianas och min vänskap skulle kunna förbli platonisk. Men nu var det tydligen slutdaltat. I ett obevakat ögonblick under fredagskvällens partajande överrumplade hon mig med en kyss. Från den stunden hängde hotet om vild, passionerad och hämningslös sex över mig hela kvällen med obevekligheten hos ett tropiskt regn i annalkande.
Senare: När vi skulle lämna Diana i Chimwemwe försökte hela sällskapet med förenade krafter få mig att stanna där.
Mången svagare själ hade givit upp inför denna övermakt. Men mitt omdömesinsufficienta tillstånd till trots, insåg jag att det med kapitulationens passionerade konsekvens skulle följa en oro jag inte är beredd att bära.
Således: Likt en Sven Musungu Duva vid dygdens bro, klamrade jag mig fast i den lilla skrotbilen. Med fötterna inkilade under förarsätet och säkerhetsbältet flera varv runt armen slogs jag denna natt för min kyskhet med sådan tapperhet att syndens apostlar till slut tvingades ge upp.
En situation man inte hamnar i så ofta där hemma.
Men: Därför var jag lite nervös när jag ringde Diana i morse för att be henne promenera mig till Race Course. Jag behövde en vägvisare och hon hade under gårdagskvällen med stor övertygelse argumenterat för sin lämplighet och kompetens för detta uppdrag. Och jag kunde inte komma på någon annan att fråga.
Det hade också uppdagats att Richard, som sköter mina matinköp, undervisar en grupp barn i Life Skills vid utomhusskolan där jag såg honom förra lördagen, och jag hade lovat komma för att titta på hans lektion kl 10:00 denna lördag Richard var så tydligt smickrad av mitt intresse att jag omöjligt kunde stanna hemma (även om det var den lösning mitt värkande huvud och den stekande hettan mest talade för…).
Richard är en fascinerande människa. Han är kanske 20 år och försörjer ensam sin familj bestående av lillebror, syster och farmor. Familjen lever på omkring 3.000 Kwacha om dagen (5 kr). För det köper dom kol att elda med, Nshima och lite olja.
Richard har en intellektuell skärpa som jag inte kan begripa hur han lyckats utveckla. Han är dessutom ödmjuk, anspråkslös och genuint ärlig (något som av naturliga skäl är svårt att vara i hans situation). Det skulle behövas så lite för att han skulle kunna ha en framtid. Men just det lilla finns inte och kommer sannolikt aldrig att finnas för honom.
Richard brukar titta nyfiket på min gitarr och en dag frågade jag om han ville pröva att spela lite. Han blev mycket entusiastisk över erbjudandet och satte igång att borsta av sina byxor och tvätta händerna och hade en hel massa besynnerligheter för sig, innan han andaktsfullt, och med komisk försiktighet, tog emot det framräckta instrumentet. Han hade aldrig förut hållit i något så fantastiskt, tror jag, och jag såg ingen annan möjlighet än att erbjuda honom gitarrlektioner. I gengäld undervisar han mig i Bemba. Det tog Richard en timme att lära sig spela Norwegian Wood. På ungefär samma tid lärde jag mig säga Ulishani med ett någorlunda begripligt uttala.
Svårt att hålla sig till ämnet idag…
Jag var hur som helst på väg Race Course med den tickande sexbomben Diana, som vägvisare. Hon var en duglig guide för det tog oss drygt 30 minuter att komma dit det tog en timme att gå med Scott.
Vid den lilla skolan möter vi en Richard som strålar av självsäkerhet och tillförsikt. Detta är hans hemmaplan och hit har en musungu och en riktig skolfröken kommit för att lyssna till hans lektion. Det var tydligt att han trivdes med situationen.
Richard läser på engelska ur sin manual och översätter momentant till Bemba. Organisationen han arbetar för, och som betalar honom 9.000 kwacha för totalt 28 timmars undervisning fördelat över 14 lördagar, bär det suspekta namnen USAID och har sin logga tryckt på alla lediga ytor. Faktum är att man nuförtiden ser fler spår efter Amerikanarna än engelsmännen här. I Dag Hammarskjölds Library finns t.o.m. ett American Corner, inrett som ett litet tempel, rikligt pyntat med flaggor och beläten av George W Bush, Bill Gates och andra gudar.
Hur kommer det sig att vi yvs över Ondskans Män som Mugabe och Idi Amin men blundar för den skoningslösa grymheten hos en Nixon och en Bush?
Två av de starkaste bilderna från min barndom:
Den ena var avrättningen av Saigons polischef, en amerikansk soldat som obesvärat, och liksom i förbigående, stegar fram till den taniga, bakbundna och skräckslagna vietnamesen och skjuter honom i tinningen. Under det mannen faller samman sprutar en smal stråle blod med märklig kraft ur det finkalibriga hålet i hans huvud. Allt är frid och fröjd. Amerikanska frihetskämpar har än en gång hjälpt Gud att skipa rättvisa. Den bilden följde mig genom hela min barndom.
Be ware of the boogieman…
Den andra bilden var den av den lilla nakna vietnamesiska flickan, som förtvivlat springer längs en landsväg med ryggen täckt av brinnande napalm. Hon har antagligen slitit av sig kläderna för att undkomma lågorna men det hjälper inte inte. Det är hon själv - det är hennes hud som brinner, säkert blir det bara värre av att hon springer.
Nästan alla i min generation minns dessa bilder, men på något sätt har vi glömt vem förövaren var.
Någon berättar att napalmflickan fortfarande lever och ca 200 plastikoperationer senare arbetar som läkare i USA! Och jag kan inte låta bli att fascineras av den amerikanske PR-apparatens fantastiska uppfinningsrikedom. Idén att först nästa steka ett barn till döds och sedan – när detta blivit en internationell pinsamhet – lyckas hitta och ”rädda" henne, piffa upp det stekta barnet med ett team av världens ledande experter (alla naturligtvis amerikaner) och sedan varsamt valla henne genom en läkarutbildning (hon var säkert inte ens läskunnig när dom hittade henne medium rare på något vietnamesiskt fältsjukhus). Hur vedervärdigt detta än kan tyckas måste jag beundra dessa mediala illusionister för deras enastående hantverksskicklighet.
Tänk bara på det välregisserade Kuwaitkriget; det spektakulära tillfångatagandet av Saddam Hussein och det kanske mest framgångsrika förvandlingsnumret genom tiderna; att göra Islam till ett annat ord för terrorism…
Jag har (liksom f.ö. de flesta afrikaner) en oförsonlig och fördömande syn på USA, men jag vet ingen annan nation i modern tid som ställt till så mycket elände och förorsakat så mycket lidande, långt utanför sina egna gränser.
Men nu kom jag bort från ämnet igen.
Temat för Richards lektion idag är Att Söka Jobb.
- Vad är ”intressen”? Frågar Richard sitt auditorium.
Inga förslag hörs från klassen.
- It’s something you do out of your free choice and enjoy while your doing it, förklarar Richard.
Det fanns, för inte länge sedan, hemma i fördomsfrodiga Sverige en myt om Den Lata Negern.
De flesta afrikaner jag mött vet inte vad fritid är. Från att dom vaknar till att dom lägger sig handlar dagen om att överleva, att skaffa mat, att hitta bränsle, att bära vatten, och att gå. Jag har aldrig mött några människor som går så långa sträckor, till skolan, till kyrkan, till arbetet (om man har något).
Därför vet Richards elever inte vad intressen är. Dom kan med svårighet föreställa sig en handling som utförs utan ett nyttoperspektiv.
Nästa punkt på programmet är mål. Men även tankar kring vad man vill uppnå i livet, hur man vill forma sin framtid blir abstraktioner när man har fullt upp med att överleva.
När lektionen är slut ser jag att Richard räknar sina elever. Jag tror att det är för rapporteringen till USAID och pekar uppmuntrande på mig och Diana…
Det kan väl inte skada med ett par extra deltagare, och vi har ju faktiskt varit där hela lektionen.
Alldeles för sent inser jag att det handlar om mat. Varje deltagare får nämligen en liten bulle och en flaska Maheu efter lektionen.
För några är detta dagens enda mål.
Jag skäms som en hund men det är för sent.
Att inte ta emot den mat som erbjuds är en oacceptabel förolämpning och jag sätter generat tänderna i min bulle och dricker upp den gryniga majsmjölsvällingen med banansmak.
Richards som varit upptagen av administrativa sysslor har ännu inte börjat äta.
~~~
Men nu slår han ihop pärmen och bryter sin bulle i små, små bitar som han delar ut bland dom 2-3 åringar som är för små för att få vara med på kursen men som under hela denna lektion stått i tyst väntan och tittat på.
Det blir ingen trängsel, alla väntar på sin tur att få några smulor av Richards bulle. Jag hade faktiskt funderat över vad dom stod och väntade på. Det framstår nu tydligt att detta är den vanliga rutinen.
..men en av dom dyrbara bullarna försvann i den överviktiga musunguns omättliga gap.
Jag vet att Richard bara äter en gång om dagen. Nshima. Bara det. Det är ingen liten uppoffring för honom att avstå sin bulle.
Hur kunde jag missa den möjligheten!? Jag håller nästan på att kräkas av skam. Jag går jag därifrån utan att ta några bilder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar