Mina vänner

Scott Liz Keneekwa Jenny Carmen Bruce Richard Adrian

Slutet närmar sig och jag vill visa människorna jag pratat om.

Adrian är den han är. Knappast någonsin har jag träffat någon som är så mycket den han är. Gud kallade honom till Zambia. Han sålde sin gård och reste hit.
Richard är min personlige grönsaksshoppare och rådgivare i romantiska frågor.

Jenny är den gindrivna metodisten som man kan berätta samma historia för kväll efter kväll och hon kommer att skratta lika överraskat förvånad varje gång.

Sedan har vi Carmen den amerikanska prästen som jag aldrig fick knulla. Hon är något så osannolikt som en 29-årig oskuld - om man får tro henne själv. Och det gör jag. Jag fick emellertid kyssa hennes bröst. Hon tog av sig tröjan och sa att ”det här är så långt du någonsin kommer Swedish Mike” och jag var faktiskt ganska nöjd med det.

Sedan har vi Scott, den unge mannen som är allt jag önskat att jag hade varit i hans ålder – en osentimental, hälsosam, omtänksam 2 meter lång kanadensisk basketbollspelare.

En annan figur som förekommit i mina bloggar men som inte får var med i bild är Rona. Ett kort ögonblick fick hon mig att tro att jag var 28 år, snygg och vältränad. Men ganska snart kallades jag tillbaka till verkligheten. Ronas hjärta var inte fullt av kärlek för denna 44-årige, lönnfeta IT-konsult, hon längtade bara bort. Men trots att jag i min oro fick henne att gå och testa sig – och hon kom ut negativ – sov jag aldrig bredvid henne. Och det tror jag var bra gjort av mig. Eller inte gjort, om man säger så.

Vem finns kvar? Liz, förstås. Underbara, gudfruktiga Liz. Hon som kom med Mac'n Chees när jag låg på det kalla stengolvet och var helt förlorad i mina bubblande, kokande galna känslor. Hon har rest till norra provinsen och jobbar där som barnmorska utan vare sig el eller rinnande vatten.

Jag kommer inte på några fler…

Jo förresten, Keneekwa, Socialarbetaren i Race Course. Jag fixade ett jobb åt hennes fästman. Det var något jag kunde göra i min egenskap av musungu. För en musungus ord är inget man tar lätt på här. Och sedan måste jag också nämna underbara sorgliga lilla A… Tror inte jag skrivit om henne i bloggen, men jag vet att jag skrivit om henne i DN. Hon som älskade med hela sitt stora, varma hjärta och fick det förbannade, jävla HIV-viruset som minne. Det är klart att jag inte kan visa henne på bild. Hon heter inte ens nåt som börjar på A. Det är en rädd och olycklig liten flicka nu

Vem kvar? Jo, såklart Bruce. Min SweZamkollega som är så ung och snygg och hälsosam och kristen att alla måste älska honom. Under förberedelserna för World Aids day hade vi så mycket att göra att han bodde hos mig (för att slippa restiden tur-och-retur Kalalushi). Han kom då upp om morgnarna och käkade frukost i bar överkropp. Hans vältränade bruna bringa lös av liv och lust och jag ville verkligen ta en bild av honom men jag vågade inte för jag var rädd att han skulle tro att jag var bög och det är något som anses väldigt dåligt här i Zambia, och dom som blir påkomna i någon onämnbar bögaktivitet kastas skoningslös i fängelse. Så vad gäller Bruce får ni nöja er med ett påklätt porträtt.

Jag tror det var alla huvudpersoner. Jag hoppas ni ska älska dom nästan lika mycket som jag, för dom är alla väldigt underbara, anständiga och älskvärda människor.