Lunch med tårar

Jag är faktiskt, på något tillkrånglat vis, glad för den här dagen!

Men för att börja från början. Jag minns inte om jag redan skrivit om detta (och jag har som princip att aldrig gå tillbaka och läsa vad jag skrivit) men i Ipisukilo bor en grupp tappra underbara kvinnor som alla är döende i aids men, som till skillnad från de flesta ”positiva” zambier valt att vara öppna med sin sjukdom och för det straffas dom hårt.
Dom är allra, allra längst ned på skalan. Man kan göra vad man vill med dom. Dom är helt rättslösa och räknas knappt som människor.

En dag satt Jenny och jag på Mukwa Lodge och åt lunch. Mukwa är ett renodlat musunguställe. Dom Afrikaner man ser är serveringspersonal. Maten är väldigt bra och miljön, i skönt kolonial eskapistisk stil, med porlande fontäner. stora burar med färgglada fåglar, är ett underbart avbrott i den zambiska verkligheten. Man kan sitta i trädgården eller inne bland omsorgsfullt utvalda konstföremål i ljus och luftig miljö.

Jenny och jag satt i trädgården och åt lunch efter en dag av tröttsamt shoppande (jo visst problemen är så himla olika). Vi pratade om kvinnorna i Ipusikilo, hur vi skulle kunna hjälpa dom att få rent vatten under regnperioden, klortabletter, filter, bla, bla bla, då det plötsligt slår mig, mitt i en djup och girig klunk av importerad öl, att vi borde ta dom hit, till Mukwa, på en jullunch!

Jag fattar mycket väl att det handlar om skuldkänslor och att det är en romantisk dröm om att få vara god och bla, bla bla, men just då föreföll det som en fullständigt brilliant idé. Och Jenny som är om möjligt än mer sentimental än jag hakade genast på.

Jag är på väg hem. Snart lämnar jag sagolandet. När jag kliver ur planet på Arlanda kommer allt att vara som vanligt. Kanske, kanske – och det hoppas jag verkligen – kommer jag att lite mer uppskatta vad jag har, men kvinnorna i Ipisukilo kommer att blekna bort ur mitt minne och snart kommer jag börja oroa mig över kabel-TV- och bredbandsräkningar.

Jag är nog inte mer synisk än någon annan men jag tror att det är så vi människor fungerar. Man kan under en begränsad tid ta till sig någon annans lidande och man kan till och med anstränga sig, uppoffra sig, för att hjälpa dom som har det sämre. Men utgångspunkten är just att ”dom har det sämre”.
Jag skulle t.ex. kunna sälja min lägenhet i SoFo. För dom pengarna skulle kvinnorna i Ipisukilo alla kunna leva skönt och bekvämt för resten av sina (korta) liv.
Men det gör jag inte.

Usäkta, jag kommer från ämnet.

Så jag sa till Jenny:
- Jag vill bjuda kvinnorna i Ipusikilo på lunch här på Mukwa innan jag åker.

Sedan gav jag henne alla mina pengar för jag vet med mig, att hur väl jag än vill så är jag hopplös med pengar och om detta skulle bli möjligt gällde det att säkra upp resurserna omgående.

Sedan ringde jag Barbro, en svensk som kom hit på 70-talet med sin 8-årige son och blev kvar. Hon är restaurangchef på Mukwa.

En natt vaknade Barbro av att inbrottstjuvar tagit sig in i huset.

- Snälla, kan ni vara tysta, sa hon, min son skulle bli jätterädd om han vaknade.
Det lovade tjuvarna vara, för dom hade själva barn och visste vad hon talade om.
Barbro hjälpte till att packa stöldgodset i kartonger, sedan tackade tjuvarna för sig och tassade ut på tå.
Det är för mig Zambierna i ett nötskal.

Och jag kommer från ämnet ännu en gång.
Egentligen ville jag berätta om lunchen.

För den blev faktiskt av.

Men först: Jag ringde, som sagt, Barbro och berättade läget.
Till min förvåning började hon yra om att dom nog inte skulle tycka om den (mexikanska) menyn, att dom nog hellre åt Nshima - med händerna - osv. osv Men hon skulle ”fundera på saken och återkomma”.
Jag tänkte – hon ringer aldrig upp mig igen. Hon vill inte se dom här kvinnorna, på sin fina restaurang.

Barbro, om du läser detta, förlåt mig för mina förutfattade meningar.

Barbro ringde tillbaka redan dagen efter.
- Nu har jag satt ihop en meny som jag tror ska passa dessa kvinnor. Jag har förberett köksperonalen och allt är klart, men det är bra om ni kommer klockan 12, innan lunchrusningen, då får ni den bästa servicen.

Så kom dagen för vår Jullunch.
Agnes, kvinnornas ledare, hade organiserat hela gruppen från Ipisukilo till Shoprite, i stan. Jag vet inte riktigt varför det blev så, för det är ca 30 min promenad från Shoprite till Mukwa. Men där stod vi i alla fall och klockan var 11:30. Jag ville verkligen att vi skulle komma ”i tid” (det är ett koncept som inte ens finns i den här delen av världen – men det var vad jag ville) så jag föreslog att vi skulle ta några taxis. ”A” som är en riktig Zambier följde med mig som förhandlingsstöd när jag gick till taxistationen. Hon körde en stenhård strategi om 5000 Kwacha/bil men förhandlingarna drog ut på tiden och jag, som var lite nervös redan från början, sa tillslut:
- Säg 7.000 så vi kommer iväg någon jävla gång!
- Jag kunde ha fixat det för fem, förebrådde mig A. Och jag skämdes en smula över att ha slösat bort motsvarande 3 kr och 40 öre men jag var, som sagt, lite nervös.

Under promenaden till taxistationen passerade vi tre blinda män som sjöng och spelade på en gitarr och en tom plastdunk. Både A och jag fastnade en stund, för det var vackert,
Jag frågade A om det var meningen att man skulle ge dom pengar,
- Yeah, that is probably the idea, bucket head, svarade A, sarkastiskt…
- But how? Undrade jag. (att ta upp plånboken här är som att stå på akterdäck av en Ålandsbåt med en hink strömming). Och dom här nissarna var ju t.o.m blinda.
- What do u wanna give? Undrade A, och jag fiskade upp 10.000 Kwcha.
A tog sedeln och gick fram till snubben som spelade på tom vattendunk, följde hans arm ned till handen, nonchalerandes alla som stod runt omkring och försäkrade att dom var orkesterns revisorer. Hon släppte inte hans hand förrän han stoppat sedeln i fickan.
- Så gör man.
Jag filmade denna lilla orkester med min mobiltetelfon, Här finns inte bandbredd nog att lägga upp detta men när jag kommer hem till Sverige ska jag publicera min mobildokumentär.

Kommer bestämt från ämnet hela tiden.

Vi anlände slutligen Mokwa Lodge och vi leds in till ett dukat bord med precis alla dom komponenter som jag önskade skulle finnas.

Jag har fått mail från en högstadielärare som skriver att hon använder min blogg i undervisningen. Hon skriver att jag ger en ”autentisk och rättvis Afrikabild”. Först blev jag naturligtvis oerhört smickrad men sedan tänkte jag att det är ju helt sjukt att mina naiva och okunniga reflexioner får status av undervisningsmaterial.

Jag minns från min egen skolgång hur Afrika beskrevs som en kontinent av primitiva vildar med jättestora läppar och benpipor i öronsnibbarna. Men jag trodde verkligen inte att informationsbristen fortfarande var så allvarlig att en förstagångsbesökares förundrade och oerfarna iakttagelser kunde förvandlas till skolbok!

Snälla Sverige, kan vi inte bättre än så..?

Hur som helst.

Vi kommer till Mokwa. Allt är så fint och personalen är jättetrevlig.
Jag vet inte varför. Men jag håller på att explodera.
Jag pillar med mobiltelefonen. Hittar äntligen ”välj rington”-läget, Jag trycker på ”melody 1” och alla tror att min mobiltelefon ringer. Och för att inte var ohövlig skyndar jag ut från Mokwa lodge. Ut på gatan, där några bruna män arbetar med hackor och spadar, men jag skiter i det, och jag bara gråter och gråter och gråter och det sjuka är att jag inte ens vet varför. För alla andra är glada och hela projektet är jättelyckat. Och jag borde vara skitstolt. För alltihopa var min idé och jag till och med betalar för allt sammans (fast så blev det dock inte till slut, för Jenny och Adrian och jag delade hela monopol-låtsaspenagarnotan på tre).

Men utan att veta varför står jag utanför Mokwa Lodge, med ryggen mot en hög vit mur med glasslitter på toppen och grinar som ett barn.
Jag försöker rationalisera min sorg. Kanske är det att – åtminstone dom äldre – av dessa kvinnor kunde vara mina mammor. Men det är inte det. Och sedan tänker jag att när jag var en överbetald reklambyråpajas kunde jag ledigt göra av med mer pengar än vad hela det här kalaset kommer att kosta, bara på mig själv - en kväll på Café Opera. Men det är inte det heller.
Tillslut tänker jag att det kanske handlar om skuld, kollektiv skuld – det som Johan brukar retas för och som handlar om att vissa har så mycket när andra har så lite. Det kanske är det… Kanske - Jag vet verkligen inte men jag vill att det ska sluta.

Männen som arbetar på gatan tittar hövligt åt ett annat håll men här står, ta mig fan, en bölande musungu, och dom måste undra vad jag har att var ledsen över, med allt mitt bleka skinn.

Vad fan det än är så MÅSTE jag sluta grina - jag är faktiskt värd för det här kalaset! och förmodligen kommer ingen att börja äta förrän jag kommer tillbaka.
Bit ihop.
Vad mer är: Jag är den enda som är ledsen denna dag, och ur högtalarna hör Stilla Natt på italienska.
Jag kan inget annat ord på Italienska än Pizza och när jag äntligen återvänder till det väntande bordet slår jag ut med armarna i en urskuldande gest och säger ”Pizza”. Men ingen skrattar eller ens drar på munnen. Förmodligen vet dom inte ens att det är italienska. Så jag gör ett nytt försök och säger med tydlig adress till högtalarna: Musungu music och det anses lite lustigt och isen är bruten och alla börjar äta.

Men det är inget skämt, som dom käkar…

Barbro har dukat fram en buffé – ät så mycket du orkar! Ett gäng utsvultna långtradarchaffisar hade däckat i halvlek. Dessa små späda (med ett undantag) kvinnor lassar sina tallrikar till bredden. En och annan kycklingbit slinker nog ned i handväskan men det förklarar ändå inte den sanslösa åtgången,

Tänk dig en tallrik fylld med ris, kyckling, pasta, köttstuvning, cloeslaw osv. Tänk dig denna tallrik så fylld att den nästan inte går att bära. Och tänk dig detta igen och igen…

Jag är glad att dom gillar maten, men efter ett tag börjar jag bli generad. Jag har tagit ut en miljon zambiska pengar (ca 1.700 kr) Men kan dom inte sluta äta snart…? Jag säger till Jenny att ”jag går och tar ut lite mer pengar, snackar du med Barbro och säger att jag inte förutsåg detta men att jag självklart pröjsar för vad som går åt..?

Kvinnorna från Ipusukilo fortsätter äta.

Jag startade det här. Jag måste se det till slut, tänker jag.
Det är ca 20 min till närmsta bankomat men ingen märker att jag ger mig iväg. Jag har redan rusat ut och bölat så många gånger så dom nog vid det här laget tror att det är ett normalt musungulunchbeteende.

Halvvägs till bankomaten får jag ett SMS från Jenny: “I talked to Barb and this was expected, no need for extra money”

Jag vänder.

När jag kommer tillbaka står kvinnorna från Ipisukilo och skrapar långpannorna på det sista, lassar ner i ”doggy bags” av frigolit som uppenbarligen personalen tillhandahållit… Jag är mållös! (även om det förmodligen är den sämsta tänkbara metaforen i detta sammanhang).

Men kvinnorna från Ipisukilo är så mätta en människa möjligen kan bli och jag skickar en tacksam tanke till Barbro och hennes personal som, till skillnad från mig, förutsåg detta.
Jag har tröttnat.
Vill bara hem, Vart då hem, förresten?
Men då säger Agnes nåt på bemba och alla ställer sig upp och börjar sjunga och det är riktat mot mig och jag känner att jag behöver kräkas och jag känner att jag inte tycker om dom här jävla hungriga kärringarna längre och alla klappar händer till sången och jag ställer mig också upp också och försöker klappa med, men trots att jag gick musiklinjen på gymnasiet fixar jag inte takten och jag har ingen aning om hur jag ska bete mig och jag är jättegenerad och jag håller på att bli galen – på riktigt den här gången – av all uppmärksamheten. Men då utbrister – tack och lov – Jenny att det här var en julgåva från alla oss musungus (vilket, när notan kom, det faktiskt också blev) och jag låter mig uppslukas av tapeten som har nästan samma färg som mitt skinn och smiter så småningom ut på en av mina reguljära gråtrundor. Och när jag kommer tillbaka har Jenny redan betalat (hon hade mina pengar) och hela skiten är över.

Eller nästan över. Först måste jag kramas med allihop. Men jag har svettats av ångest och min T-shirt är dyngsur och jag ser deras lite besvärade miner och jag tänker ”det är faktiskt ni som har Aids och enligt gängse normer är det jag som ska vara rädd för era kroppsvätskor” men det säger jag naturligtvis inte utan jag försöker kramas med minsta möjliga kroppskontakt för att inte besvära.

Och nu är klockan 04:30 hemma på Campus och jag väntar otåligt på att vattnet ska kopplas på, inte för en dusch men för en kopp té.
Jag vet att det vi gjorde var bra. Inte för ett ögonblick tror jag att det gjorde någon skillnad. Men det faktum att dessa kvinnor, som lever i en slum av sådant slag att ingen svensk kan föreställa sig, om blott för ett par timmar, fick bli behandlade som respekterade fullvärdiga människor, var något gott. Ingen religiös jävla idiot eller flower power kommuist kommer någonsin att övertyga mig om att människor är lika mycket värda men jag är faktiskt (04:39 och fortfarande inget vatten!) glad att vi gjorde det vi gjorde och jag vet fortfarande inte varför jag behövde gråta. Nu behöver jag té.