Fredag 24/8 - Hemma

Zambia är gudomligt. Det är så vackert och så sorgligt att hjärtat vill brista och jag vill både sjunga och gråta på samma gång. Människorna är så ofattbart vänliga och välkomnande att man förstår hur lätt det måste varit - och fortfarande är - att kuva och plundra dem.

Jag kan bara beskriva. Knappt ens det. På morgonen: i det lilla kapellet, systrarna i grå dräkter och vita dok, alla som sjunger. Men inte som i svenska kyrkor, för alla sjunger vackert! Brister ut i spontana musikaliska figurer och stämmor så att man nästan måste bli religiös. Dom höjer sina armar. Där uppe finns Han. Dom sträcker sig högre och högre och dom är så troende och stolta och vackra. Systrarna står lite vid sidan om, lite mer återhållna. Alla sjunger fortfarande när vi går ut i den förlamande hettan och jag vet inte varför dom är så glada men det smittar av sig och jag skrattar och ler mot alla jag möter.
På dagen gör jag ingenting för ingen vill att jag ska göra något. Jag måste landa först, förklarar dom. Detta är den fjärde dagen och jag har nästan slutat bry mig om prestationslösheten i min närvaro. Och egentligen är det nog så att dessa människor inte behöver mig. Åtminstone inte tillnärmelsevis så mycket som jag behöver dom. Jag önskar att jag vore ung och klok, för här finns så ofantligt mycket att lära och jag hinner inte med –trots att allting går så olidligt långsamt.

Senare: På natten, när jag var den enda som var tillräckligt nykter (och det var jag verkligen inte) för att köra, och som aldrig kört i vänstertrafik, förut: Skjutsade hem Den Underbart Vackra. Långt in i kåkstadens ofattbara, skrämmande misär. På ofarbara vägar.
Längre och längre in.

Överallt i mörkret - människor. Svarta som den Zambiska natten. Och mitt i detta - den grisskära svensken som försöker väja för hundar och stenar och gropar och odefinierbara bylten. Vad händer om bilen stannar?

Och till slut: Alla skriker stanna-stanna-stanna! (Hur kan någon hitta här?) Lämnar Den Underbart Vackra vid dörren till något som en svensk hund inte skulle acceptera att bo i. Kanske har jag aldrig förut varit så rädd. Vad som helst kan komma fram ur detta mörker.

Och sedan: Tvungen att stanna på en bar, som tänker rasa samman när som helst. Ingen lyssnar till min vädjan om att åka hem. Aldrig förut har jag varit så långt ”hemifrån”. I rostiga oljefat brinner eldar och dom som har råd kan köpa en liten äcklig köttbit och lägga på elden, dom som inte har råd kan i alla fall köpa en öl och jag är så vit, så vit, som en skräckslagen Lucia. Men ingen vill mig illa.
Alla vill prata med mig och ta på mig, så vänliga och nyfikna men jag förstår inte vad dom säger, jag vet inte ens om dom pratar engelska eller Bemba eller Kaonde eller Mabwe-Lungu, för alla blandar språk och ord som inte finns, på ett sätt som inte finns. Ingen vill mig illa men alla vill mig något. Vem är jag? Vad är jag? En väg härifrån?

Efter ett tag är jag inte längre rädd. Bara skamsen över att ha så mycket - det Johan gärna retar mig för – ”den kollektiva skulden”. Jag blir tvungen att smaka lite på det äckliga köttet för det är väldigt ohövligt att tacka nej. Det finns så många koder som jag inte kan. Såhär hälsar man på en man, men absolut inte på en kvinna instruerar Papi. Möjligheterna till missförstånd är obegränsade men så mycket förstår jag att alla dom vackra kvinnorna inte älskar mig för min spirituella konversation och jag vet att jag inte får ta med dom hem. för det är farligt att göra det dom ber mig om när dom trycker sig emot mig med sina varma svarta kroppar i de vackraste tyger en fattig kan köpa i detta land där till och med myggorna är farliga. Men hon som heter Rona...

…är 24 år och så vacker att blodet pulserar som hammarslag och vissa delar nästan exploderar.

Och äntligen är jag tillbaka på det trygga campus med höga murar och beväpnade vakter, Rona har följt oss men hon får inte komma in till mig. I själva verket är hon redan djupt inne i mig… Dom andra skrattar och blinkar menande och klappar uppmuntrande i händerna men jag måste säga nej. Rona kräver att jag åtminstone ska kyssa henne god natt, men jag är osäker på om det är bra så jag måste tacka nej.
Hon är ju inne på Campus nu! Här är hon trygg och kan säkert hitta någon stans att sova, försöker jag resonera och skäms så att jag går från grisskär till tomatröd när jag skoningslöst stänger dörren efter mig. För även om alla här är snälla mot mig så är dom inte alltid så snälla mot sina kvinnor, har jag förstått, och det gör mig ledsen för det är nästan det enda som inte är underbart och perfekt i sagolandet.

Jag är trots allt glad att jag inte lät Mr. Nsofwa köra. Jag är glad att allt gick bra. Bara en gång tappade jag koncentrationen - svängde vänster ut på stora vägen och råkade hamna i höger körfält. Alla tutade och blinkade med helljusen men i min bil hördes bara skratt och applåder.

Sova nu. Jag kan fortfarande känna hettan i Ronas andedräkt. Orkar inte rigga upp det förbannade myggnätet som jag ändå bara trasslar in mig i - det får vara nog med försiktighet för idag! Och jag skrattar till i min ensamhet, för det är nog väldigt typiskt mig att resonera så. Nu har jag skrivit dessa rader och i lägenheten bredvid min bor en brittisk missionär och på något märkligt vis har jag aldrig förut känt mig så hemma.