I kapellet i morse predikades tacksamhet och glädje. Och det är ju fin-fina egenskaper!
Men hur kommer det sig att den största tacksamhet och glädje jag någonsin mött är just här, i detta försummade hörn av skapelsen?
Den genuint svenska förmågan att gnälla över det dåliga utbudet på kabel-TV, skulle vara obegriplig i Zambia (i synnerhet som här bara finns en kanal. Den sänder statskontrollerad propaganda mellan 17:00-23:00 och då sitter alla som klistrade framför TVn).
Men hur kommer det sig att den största tacksamhet och glädje jag någonsin mött är just här, i detta försummade hörn av skapelsen?
Den genuint svenska förmågan att gnälla över det dåliga utbudet på kabel-TV, skulle vara obegriplig i Zambia (i synnerhet som här bara finns en kanal. Den sänder statskontrollerad propaganda mellan 17:00-23:00 och då sitter alla som klistrade framför TVn).
~~~
Bland alla underbara människor jag möter händer det ibland att välviljan, vid närmare granskning, har ett motiv. Det är lite trist. Men jag kan verkligen inte förebrå dom.
Jag har tillika blivit varse att här finns en liten koloni av vita som håller sig för sig själva, och som jag är välkommen att ansluta mig till...
Jag kan egentligen inte förebrå dom heller.
Klart jag förstår att jag blir utnyttjad när jag plötsligt har en hel skåplast nya vänner som låter mig betala för allt.
Men jag har ett val.
Och jag sitter hellre här i det Zambiska mörkret med en ljummen öl än jag hänger med ett gäng kvarglömda kolonivrak och pimplar gin och tonic på en klubb i Kitwe, skramlar med isbitarna och låtsas att allt är Europa.
Eller ännu värre: Att allt är Zambia – på den gamla goda tiden.
Ok, nu är jag djupt orättvis. Jag har inte ens träffat dom. Men jag är här i fyra månader och har så mycket att lära. Jag hinner inte, helt enkelt.
~~~
Kväll: Jag har beslutat ta paus från intensivkursen i Zambisk fritdsliv och insisterar på att få bli avsläppt utanför campus, vilket jag, efter en del trugande, beviljas.
Jag ska ta hand om mig själv ikväll.
Vid grindarna:
- Good evening sir, how are you to night?
- I’m just fine, thank you. And you?
- Very well, thank you.
- Please!
Och vi klappar oss på bröstet (detta ersätter tum-hand-manövern vid hälsning på avstånd).
- Good evening sir, how are you to night?
- I’m just fine, thank you. And you?
- Very well, thank you.
- Please!
Och vi klappar oss på bröstet (detta ersätter tum-hand-manövern vid hälsning på avstånd).
- Please!
- Thank you.
- Thank you very much.
Grindvakten hissar upp vägbommen åt mig, fast jag precis lika gärna kan gå runt.
- Jag bockar och klappar artigt i händerna.
- Thank you so much
- Thank you, sir.
Ha! -Jag börjar få kläm på det här nu. Hela ritualen flöt på utan avbrott!
Dessutom: Idag tackade jag nej till riset som är reserverat för bleka konsulter och tog Nshima, majsgröten, som alla andra äter. Jag avvisade också djärvt besticken som sträcktes fram mot mig.
Det var ingen tvekan om vem som var i uppmärksamhetens centrum denna lunch, till och med kökspersonalen kom ut för att titta. Och visst framkallade jag en hel del muntration där jag satt och kladdade, Bruce hade så roligt att han knappt fick i sig någon mat. Det bjuder jag på. Här hörs bara vänliga skratt.
När någon är annorlunda i Sverige krymper utrymmet.
När någon är annorlunda i Zambia växer det.
Grindvakten hissar upp vägbommen åt mig, fast jag precis lika gärna kan gå runt.
- Jag bockar och klappar artigt i händerna.
- Thank you so much
- Thank you, sir.
Ha! -Jag börjar få kläm på det här nu. Hela ritualen flöt på utan avbrott!
Dessutom: Idag tackade jag nej till riset som är reserverat för bleka konsulter och tog Nshima, majsgröten, som alla andra äter. Jag avvisade också djärvt besticken som sträcktes fram mot mig.
Det var ingen tvekan om vem som var i uppmärksamhetens centrum denna lunch, till och med kökspersonalen kom ut för att titta. Och visst framkallade jag en hel del muntration där jag satt och kladdade, Bruce hade så roligt att han knappt fick i sig någon mat. Det bjuder jag på. Här hörs bara vänliga skratt.
När någon är annorlunda i Sverige krymper utrymmet.
När någon är annorlunda i Zambia växer det.
~~~
Då jag först kom hit och blev upplockad på den slarvigt tillplattade åker som går under det stolta namnet Ndola International Airport, tre timmar efter överenskommen tid, förklarade chauffören generöst att det fanns tid för ett stopp ”at the crash site”. Han tog för givet att jag visste vad han pratade om och att jag uppskattade detta erbjudande.
Jag antog att det skett en flygolycka nyligen och nu skulle dom morbida afrikanerna dit och gotta sig i eländet. Ja, ja…
Det som mötte oss at the crash site var en prunkande park mitt ute i ingenstans, med ett monument och, i den bortre änden av parken, ett märkligt litet museum med arkitektoniska referenser till en flygplanskropp - allt samman omgärdat av välskötta rabatter.
Och allt samman uppfört till ära av Dag Hammarskjöld.
En entusiastisk ung man öppnade museet för oss, trots att det var efter stängningsdags, och förevisade ivrigt de små värdelösa objekten samt en uppsättning urblekta, xeroxskopierade foton av den fornstore svensken.
Bakom museet stod en cykel. Några andra fordon syntes inte till. Vår guide måste av allt att döma, ha flera mil att cykla till och från jobbet varje dag, men han stannade och öppnade museet för oss.
Hade det kunnat hända i Sverige?
I Zambia finns inga skitjobb. Dom som har ett jobb utför det men värdighet och entusiasm, med tacksamhet och glädje.
Dom som inte har ett jobb har ändå en värdighet som gör att man måste känna en djup respekt.
Antecknar: "Tacksamhet och glädje" - OBS: försök få med lite till Sverige.
Bara en gång har jag hört klagan. Sen kväll på campus: En ung man (det finns inga andra), kanske lite över tretio år, har nyligen mist sin syster och sitt barnbarn (!) i en av de dagliga trafikolyckorna. Det var hela hans familj. Och den krossades under en Tanzanisk lastbil.
Nu blir han utslängd från campus, eftersom det var systerns tjänstebostad och han söker förtvivlat efter arbete och någon stans att ta vägen…
- A lost everathing, säger han med ett vänligt leende men blir genast ångerfull.
- Ama sorry, sir. Didna mean to… Han slår ut med armarna. …ya ama littla drunk, sir, urskuldar han sig och lommar sorgset iväg i mörkret.
Jag antog att det skett en flygolycka nyligen och nu skulle dom morbida afrikanerna dit och gotta sig i eländet. Ja, ja…
Det som mötte oss at the crash site var en prunkande park mitt ute i ingenstans, med ett monument och, i den bortre änden av parken, ett märkligt litet museum med arkitektoniska referenser till en flygplanskropp - allt samman omgärdat av välskötta rabatter.
Och allt samman uppfört till ära av Dag Hammarskjöld.
En entusiastisk ung man öppnade museet för oss, trots att det var efter stängningsdags, och förevisade ivrigt de små värdelösa objekten samt en uppsättning urblekta, xeroxskopierade foton av den fornstore svensken.
Bakom museet stod en cykel. Några andra fordon syntes inte till. Vår guide måste av allt att döma, ha flera mil att cykla till och från jobbet varje dag, men han stannade och öppnade museet för oss.
Hade det kunnat hända i Sverige?
I Zambia finns inga skitjobb. Dom som har ett jobb utför det men värdighet och entusiasm, med tacksamhet och glädje.
Dom som inte har ett jobb har ändå en värdighet som gör att man måste känna en djup respekt.
Antecknar: "Tacksamhet och glädje" - OBS: försök få med lite till Sverige.
Bara en gång har jag hört klagan. Sen kväll på campus: En ung man (det finns inga andra), kanske lite över tretio år, har nyligen mist sin syster och sitt barnbarn (!) i en av de dagliga trafikolyckorna. Det var hela hans familj. Och den krossades under en Tanzanisk lastbil.
Nu blir han utslängd från campus, eftersom det var systerns tjänstebostad och han söker förtvivlat efter arbete och någon stans att ta vägen…
- A lost everathing, säger han med ett vänligt leende men blir genast ångerfull.
- Ama sorry, sir. Didna mean to… Han slår ut med armarna. …ya ama littla drunk, sir, urskuldar han sig och lommar sorgset iväg i mörkret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar