Fredag 31/8 Bara För Mig

… Man tror kanske inte att det finns en djupare misär men det gör det alltid, och därför var det en grupp elever på medialinjen som skulle göra ett reportage med några av dom oräkneliga mammor som lever med fullt utvecklad AIDS och har 5, 6, 7, eller 8 ungar att försörja men inte vet hur för dom får inte ens dom sämsta jobben i hela Zambia för dom är stigmatiserade - utanför till och med utanförskapet - och dom lever i en misär som är ungefär som vanlig misär fast lite värre och dom tömmer sina tarmar i gropar vid flodkanten fast jag inte kan begripa vad det finns att tömma men när vattnet stiger blir det en salig röra och det är ju det enda vattnet dom har och det förstår ju vem som helst att det inte är så bra och bussen kom dit fyra timmar för sent men alla mammorna hade väntat i den stekande hettan fast man i det här landet aldrig vet om någon verkligen kommer men dom hade väntat och väntat och väntat och när bussen kom sjöng dom och var så glada och gungade och vinkade och jag förstår inte hur alla kan hålla sig så rena och fina för jag kan grisa ihop till en Gollum på bara en helg eller kanske fyra dagar men dom är så måna om sitt yttre fast dom snart ska dö och så noggranna och sedan var det nåt jag inte förstod men som jag tror är en medicin som man får av Zambiska staten när man har AIDS som gör att man skakar och som heter Retrovirus, det var förvirrat men i vilket fall så satt dom och skakade fast det var drygt 100 grader varmt och jag tror att dom tänkte på maten som dom skulle få och som stod kvar i bussen och kallnade fast ingenting egentligen kan kallna i den här hettan men mammorna som satt och frös skakade hövligt och lyssnade på A som var så förtjust i sin egen röst att hon antagligen trodde att mammorna skakade av rörelse och ingen frågade efter maten eller ens tittade hungrigt på bussen där långpannorna stod och A pratade och pratade och pratade och var så ABSORBERAD av den vibrerande uppmärksamheten att jag helst hade velat trycka ner henne i en bajsgrop men det faller inte inom ramen för min uppdragsbeskrivning och här i Zambia är man ganska noga med formaliteter och jag tänkte att NU FÅR DET SNART VARA NOG och då kom äntligen, äntligen den kalla nshiman och de snålt tilltagna små torra kycklingvingarna men vissa musungus fattade inte att det här var ett VÄLDIGT BRA TILLFÄLLE ATT GE FAN I ATT ÄTA, möjligheten att avstå från ETT av dagens tre mål så att det blev lite mer till dom andra dök liksom inte upp i deras små soltorkade studenthjärnor men lik förbannat skulle det stannas och köpas munkar på vägen hem men dom skakande mammorna var tydligen klarare i skallen för dom stoppade diskret in sin mat under dom vackra blå klänningarna och då kom det en förbannat liten tår, annars har jag nästan helt slutat med sånt, och dom tackade och förklarade att dom var proppmätta och jag har tyvärr slutat röka för det känns orimligt att röka bland folk som svälter så därför är jag en smula IRRITERAD faktiskt och lättretlig det ska jag VERKLIGEN erkänna!

~~~

Det har gått nio dagar men känns som nio år.
Länge, länge har jag gömt mig på trygga campus, länge vårdat såren från första mötet.
I morgon blir det tufft på riktigt. Men det är mitt val.
För jag är stark. Stark som svarta lådan i ett flygplan. Och, såframt icke jag eller nätet ligger nere,
kommer jag att rännblogga tills sirenen från gruvan skrålar att nattskiftet får gå hem,
tills krokodilen bakom biblioteket kommer upp för lura till sig en frukosthund.
Det är den enda utvägen.
Inte för krokodilen alltså, bara för mig.

Bara För Mig.