Torsdag 30/8 Det är så det funkar här

Jag vaknar av det plötsliga ljudet av forsande vatten. Röjer runt i trasslet av svettiga lakan och myggnät och får tag i mobiltelefonen. Klockan är 05:30. Jag måste ha glömt en kran. Vattnet kopplas på på 05:30 och stängs av igen kl 09:00 och fantastiskt nog verkar det fungera med viss förutsägbarhet. I början var jag lite nervös och samlade på mig alla hinkar och kärl jag kunde hitta men nu, efter en dryg vecka, är det väldigt lite som kan göra mig orolig.
Innan jag reste sa alla jag känner, som vet nåt om biståndsarbete, att jag inte skulle ha för höga förväntningar.
-Tro inte att du kan åka iväg och rädda världen på 4 månader!

Att det var ett befogat råd tog inte många dagar att inse. Men hur stå ut med sin relativa obetydlighet? Jag vet att jag är en hopplös romantiker, men nu, på den åttonde dagen (när Gud har vilat ut och allt), känns det faktiskt som att Världen försöker rädda mig.

Jag går upp och stänger av kranen. Ligger sedan en stund och lyssnar till nattens ljud, reflekterar över hur detta äventyr inte på någon enda punkt har utvecklats till det jag förväntade. Så jag börjar skriva. Och jag tänker hur förvånande lätt det är att ta till sig den afrikanska verkligheten... den afrikanska märkligheten.

Resultatet av gårdagens arbete var ett löfte om att få en kopia av ett dokument - och jag är mycket nöjd med mig själv. Löftet kom dessutom från en kvinna, vilket i denna kultur innebär att det sannolikt kommer att införlivas. Jag förstår värdet av och respekterar den arbetsmarknadspolitiska prinipen om att så många människor som möjligt ska göra så lite som möjligt på så lång tid som möjligt. I denna kontext är det en vettig princip (på skolan där jag arbetar är det uppskattningsvis fem gånger fler personal än elever).
Men, kommandes från Prestationssverige kan man ibland bli lite frustrerad över att inget fungerar. Vad man då måste göra är att identifiera den, inom det aktuella området, närmast ansvariga kvinnan. Där finns lösningen.

Här är det nämligen så att det (relativt sett) lilla arbete som utförs, utförs av kvinnor. Männens prestationer är begränsade till att ge order samt utfärda instruktioner och styrdokument som ingen bryr sig om (de senare, bör tilläggas, skrivs naturligtvis ut av den kvinnliga sekreteraren).

Så, för att återvända till gårdagen: kopian jag blivit lovad är den av kontraktet mellan skolan och den lokala Internetleverantören. Jag behöver detta dokument för att göra något åt den obefintliga uppkopplingen. Här kan man inte ringa supporten och säga ”vår Internetanslutning fungerar inte”, ack nej! – Det krävs långa diskussioner i formella möten. Och utgången av dessa möten är inte på långa vägar given. Der kan mycket väl hända att jag har fel – att vår Internetuppkoppling visst fungerar. Men för att ens få till stånd ett möte måste jag först kunna uppvisa alla dom rätta dokumenten.

Frukten av en hel dags arbete var alltså utfästelsen om att jag kommer att få en kopia av skolans kontrakt med internetleverantören. Det sista papper jag behövde för att kunna köra huvudet i nästa vägg.

Och märkligt nog tycker jag inte att detta är det minsta absurt.

Hade jag varit svart hade det varit praktiskt omöjligt att komma så långt på en dag. Bara själva hänvisningsvalsen (…that would be Accounting, that would be Archive, that would be the Head of Administration, that would be Accounting but I’m afraid they have closed for today… osv) kan för en afrikan ta flera veckor - Som Musungu (vit) får man gå före i alla köer och får oftast prata direkt med högste chefen. Jag tyckte till en början att det var förskräckligt rasistiskt men eftersom ingen annan känner sig sårad eller ens ifrågasätter detta system måste jag komma till slutsatsen att det är så det fungerar här. Och jag vill inte ens tänkta tanken på vad som skulle hända om man börjar vända upp och ned på det lilla som faktiskt fungerar… Dessutom:
Om en svart afrikan skulle ha bråttom (vilket är åtminstone teoretiskt möjligt), kan han ta med sig en musungu för att få sitt ärende påskyndat. Företrädesprincipen gäller nämligen även ”medföljande och bekant till vit”.

Och nu när jag skriver detta slår det mig plötsligt att jag redan gör sådana inhopp dagligen! Min kollega Bruce tar t.ex alltid med mig när han ska ha möte med vår gemensamma chef – eftersom detta lite udda beteende väl kan motiveras utifrån den viktiga principen om strukturell ineffektivitet, har jag inte funderat närmare över saken. Jag trodde väl att han tog med mig för att vara vänlig eller för att hålla mig uppdaterad... men det är naturligtvis för att han ska slippa sitta och vänta hela dagen utanför chefens kontor!

Hur kan man annat än älska detta besynnerliga land där nästan allting går att lösa – bara man är beredd att krångla till det lite först!?

Det har hunnit ljusna och klockan är plötsligt tio i åtta! jag måste springa iväg till Kapellet. Och jag har inte ens berört det jag tänkte skriva om. Så ytterst afrikanskt av mig!

--------------------

Tillbaka: Några sömniga mornar har jag lekt med tanken på att inte gå till kapellet. Men jag tror att det skulle anses ohövligt… Dessutom: Så fort sången börjar kommer jag ihåg att den musikaliska upplevelsen i sig är anledning nog. I dag klappade kören några fantastiskt invecklade rytrmiska figurer, i ett halsbrytande men perfekt off-beat, för att inte den ljuva stämsången skulle bli för söt. Inte en chans att hänga på där inte. Och jag drar mig till minnes en rad ur Nordisk Familjebok: "Den negroida rasen kan hålla upp till sju olika rytmer i kroppen samtidigt och lämpar sig därför särskilt för trumspel", eller något liknande. Tintins Afrika har förhoppningsvis försvunnit ur det allmänna medvetandet vid det här laget. Men efter 8 dagar står min värld på huvudet och jag är inte på långa vägar så allmänorienterad som jag trodde.

Det jag egentligen tänkte skriva om idag var gårdagskvällens firande av det utlovade dokumentet. Sådant som: Om under vilka omständigheter en man bör niga; om ljuva Emelys sorgliga öde; om den lokala häxbrygden Pineapple Punsch som luktar gamla strumpor men smakar lösningsmedel; om mötet med Chimwemwes förre borgmästare och om krokodilen nedanför biblioteket. Kanske hinner jag ta upp dessa angelägna frågor senare. Nu står en värld för dörren och den väntar på att få rädda mig.