Lördag 25/8 - De barmhärtiga

Och så var det morgon. Eller egentligen mitt på dagen och Liz, den brittiska missionären knackar på min dörr och frågar om jag vill följa med till Kitwe för att shoppa och jag säger tacksamt ja, för jag vill gärna spendera dagen med denna kultiverade, tédrickande genuint brittiska kvinna i 50-års åldern. Även om jag känner mig underbart hemma i mitt bleka utanförskap så blev det lite för mycket igår och jag längtar efter europeisk förutsägbarhet.

Men först går jag ett varv runt huset, förmodligen tittar jag efter Rona.
Med till Kitwe följer också Jennie – ännu en britt, som jag inte visste om. Det är så stort här. Jennie är en lätt ginmarinerad och hårdbarkad Metodist som är här på tre år med ett projekt för föräldralösa barn. Hon försöker hitta på olika sätt för dem att försörja sig med hjälp av ingenting och hon berättar om en spis hon gjord av en papperslåda som målats svart på insidan och fått en glasskiva på ovansidan. Man ställer den i solen och den svarta insidan absorberar så mycket värme att man kan steka, det man eventuellt hittar att äta, på ovansidan.

Hon har konstruerat en mängd finurliga saker, enbart baserat på sådant som kastas bort. Och det kräver en hel del kreativitet, för här är det lilla som kastas bort verkligen skräp. Jag känner mig skönt trygg med dessa två stabila kvinnor och vi tränger oss in den överfulla minibussen till Kitwe. När vi kommer fram kan jag inte längre stå på benen för jag har svettats ut all vätska jag hade i kroppen. Men mina rutinerade medresenärer har inte bara Jesus, utan också rejäla vattenförråd, i ryggsäckarna. Jag har aldrig tydligare upplevt innebörden i uttrycket att ”livsandarna återvänder”.

Efter detta banar vi oss in i marknadens myller av gångar och löst organiserade försäljningsställen där färggranna tyger samsas med kycklingar och små högar med stenar som Jennie berättar att man sväljer för att underlätta matsmältningen.

Någon säljer tomflaskor, en annan har tre små torra tomater att erbjuda. Och handeln med begagnade plastpåsar är en lokal näringsgren man inte ser så mycket av i Sverige.

Överallt i skuggan sitter kvinnor med barn hängande vid brösten, barn som jag kan se är alldeles för små men med stora mörka ögon - ögon som bottenlösa brunnar och jag måste titta bort för att inte ramla ned. Men alla är snälla och vänliga och nyfikna och ingenting känns farligt idag. Då kommer vi till ett område där det säljs begagnade kläder som mycket tydligt kommer ifrån väst. Jag tänker lite indignerat att det här är alltså resultatet av våra klädinsamlingar!? men inser sedan att det inte spelar någon roll. Det kommer ju ändå dom fattiga till godo. Vad spelar någonting för roll? Denna fattigdom är så obegripligt enorm att jag inte i mina friaste fantasier kan komma på någon lösning. Vemodet får lite extra bränsle av de många ansikten som skriver död.

Men alla är snälla och artiga. Dom visar sina små skatter men ingen tjatar, ingen ber mig om något, fast min runda mage och mitt rosa ansikte måste vara dagens bästa chans.
- You are a Zambian, utbrast Papi igår.
Men det vet jag att jag aldrig kan bli och jag vet också att min starka identifikation är en fet svensks patetiska fantasi om tillhörighet.
- You are my grandfather, utropar en ung man.
- …and you are my grandmother, tillägger han med blicken på den enbärsdoftande Metodisten. Vi ler smickrade och klappar artigt i händerna.

Gamla människor är nästan lika ovanliga som vita. Men här och där ser man en gammal kvinna - aldrig en man - med ansikte av bark. Där kan man läsa hela historien ifrån den första människan, som vetenskapen placerar något öster om där vi nu befinner oss, till idag och förbi… vidare mot slutet.
Dessa ansikten är fängslande berättelser och jag måste tvinga bort blicken. Jag vill inte lura någon. Jag kan inte rädda någon.

Sen går vi till Shoprite och fyller våra matkorgar. Köerna till kassorna i denna enda mataffär i Zambias näst största stad, slingrar sig ut i oändligheten och vi enas om att Liz och Jennie tar hand om min korg medan jag går mot utgången där det finns en särskild kassa för sprit och cigaretter. Jennie behöver nämligen fylla på ginförrådet och jag kommer efter viss tvekan till slutsatsen att jag nog också behöver något litet för nerverna.

Jag blir klar långt innan de båda brittiska välgörenhetsveteranerna, och går ut på gatan för att röka en cigarett och vänta. Under en affisch med en osannolikt ljus och äppelkindad liten afrobäbis som uppmanar till deltagande i "Johnsson’s Baby of the Year Competition" står en liten pojke så trasig och eländigt utmärglad att jag vill skjuta någon.

Med sin ena arm håller han upp en gammal kvinna med hundraårsansikte och ett par blinda, vitagrumliga marmorögon. Hans andra arm är håglöst utsträckt i en vädjande gest. Den ser ut som en bruten tändsticka och fast jag vet att det är fel och dumt och helt åt helvete meningslöst, lägger jag försiktigt 5.000 Kwatche i hans hand.

I nästa ögonblick står jag mitt i ett hav av trashankar, svältmärkta blodhostande barnspillror som ordlöst och uppgivet genomborrar mig från alla håll med sina vädjande blickar. Jag måste springa därifrån. Hur kunde dom plötsligt materialisera sig och omsluta mig från alla håll? Dom fanns inte där sekunden innan! Flaskorna klirrar i påsen när jag flåsar runt kvarteret. Ingen följer efter.

Kanske kan jag springa tills allting försvinner. Kanske.

När jag kommer tillbaka är trasbarnen borta - alla utom den lilla pojken och den blinda kvinnan. Han ler mot mig och klappar i händerna.
- My friend! hojtar han och klappar händer så hårt att jag är rädd att han ska gå sönder. Också den gamla kvinnan ler tacksamt mot något osynligt ungefär fyra meter till vänster om mig.
- You are my friend! Och hans ansikte lyser så att det svider i mitt rosa skinn.

Och Herren låte sitt ansikte lysa över oss…

Bilden av tändstickspojken förföljer mig och jag måste vara helt tyst under taxiresan hem till campus. Men Jennie som tror att det är den vansinniga trafiken som paralyserat mig talar lugnande från baksätet. Hon har åkt många gånger med just den här chauffören och det har alltid gått bra och han är jätteduktig och oftast nykter.

Hennes ord når mig men det låter som att hon pratar igenom ett rör.
Väl hemma bjuder Jennie in oss på té. Jag nickar tacksamt. Hennes hus är fullt med besynnerliga experiment. Fantastiska sopkonstruktioner som till och med Mattias skulle bli imponerad av. Hon har gjort en matskål av tidningspapper, varmt vatten och en tesked mjöl! Nu gäller det bara att komma på något sätt att impregnera den.

När jag försöker prata igen så är rösten inte helt pålitlig.
- Tar någon illa upp om jag tar mig en liten Wiskey?
Självklart inte!

Jag ser hur den lite härjade metodistens förhandlande blick sveper fram och tillbaka några gånger mellan ginflaskan och den strama praktbritten Liz. Men hon ger upp med en liten suck och té dukas fram och allt är väldigt brittiskt och civiliserat i ca 5 minuter.
Sedan går jag sönder.

Trots att jag håller emot allt vad jag orkar och biter ihop käkarna så att det gnisslar om tänderna, kan jag inte stoppa flödet. Sorgen rinner i floder ur mina ögon och de båda kvinnorna nickar igenkännande mot varandra.

Och som vore det en helt vanlig brittisk térittual hämtar Jennie en kartong pappersnäsdukar och ställer fram som alternativ till sconesen.

- I’m so sorry, är det enda jag får fram mellan hulkningarna.
- You weren’t really prepared, were you? Undrar Liz, uppriktigt medkännande.
- Don’t worry; we have all been there, försäkrar mig Jennie och brer hemmagjord apelsinmarmelad på en skorpa.

Dom är så underbart förstående, dessa religiösa höstlöv som valt att leva för andra och jag ångrar varje nedlåtande tanke jag tänkt och jag skulle vilja säga att ”Jag hejjar också på Gud!”. Men jag behöver inte säga något, dom vet precis vem jag är och dom ser mig och visar ingen vämjelse. Och för andra gången på två dagar känner jag mig så oerhört hemma och jag är lycklig och tacksam och vemodig. Och på kvällen när jag lagt mig på golvet för att känna stenens svalka och lyssna på mörkret i Sagolandet, knackar det på dörren.

Det är Liz, med en tallrik Chees’n Mac. Och jag vill bara omfamna henne, vilket naturligtvis vore djupt opassande så jag säger:
– How incredibly sweet of you! och ler mitt mest zambiska leende. Den silverhåriga missionären slår förläget ned blicken och förklarar att ”det var ju bara lite rester” innan hon skyndar iväg i mörkret.