Nu har jag kommit på vad jag ska göra! Det är så perfekt.
Jag insåg tidigt att jag måste bli kvar här, men jag visste inte hur eller varför. Och så plötsligt, i går, när jag traskade runt med Jennie på marknaden och letade efter material för att reparera husen i Ipusukilo, fick jag en uppenbarelse av sådan dimension att det skulle fått Jeanne d'Arc att framstå som en hallucinerande fjolla i jämförelse…
Jag ska bygga en lekplats åt barnen i Race Course.
Gungor, klätterställningar, rutschkanor, kanske en linbana – byggmaterial kostar inte mycket här.
Det är möjligt.
Jag har krupit runt på golvet hela eftermiddagen, lagt en mosaik av ritningar och beräkningar. Material, transporter, hyra av svets och betongblandare, mitt uppehälle och ”presenter” till eventuella tjänstemän vars tillstånd behöver inhämtas – kan enligt mina kalkyler klaras av på i storleksordningen 60.000 kr.
SEK 60.000!
Det är bara den lilla detaljen som behöver lösas.
Om någon som läser detta har förslag på en lämplig sponsor, snälla, skriv ett mail!
I fattiga Zambia finns inget utrymme för moraliskt koketteri. Vill någon göra något gott så tar man på sig T-shirten utan att knussla. Polisen har jackorna fulla med sponsorernas varumärken, Coca Cola leder kampen mot Aids och svenska Sandvik åker runt med tankbilar och sprutar kåkstäderna med myggmedel. (Nästan lite tyskvarning på det beteendet men det är faktiskt en bra grej, för Malaria är den vanligaste dödsorsaken i Zambia).
Det finns liksom inte utrymme att ifrågasätta motiven när någon vill hjälpa.
T.o.m. den ur djävulens arsle utkrupna ondskemaskinen George W Bush har donerat 200.000 myggnät till Zambia, hörde jag här om dagen. Men dom har tydligen blivit liggande i ett förråd någonstans, för, som kollegan Bruce uttryckte saken: ”Någonting skumt är det så klart…”
Men en lekpark ska jag faktiskt bygga.
(Och då, Mattias, måste du komma hit och hjälpa till, för det står recycling och skrotkonst på schemat. Och du har ju byggt lekplatser och andra underbara saker av nästan ingenting. ;-)
Apropå myggnätskonspiratorikern Bruce…
Jag måste berätta en insiktsdrivande och besynnerlig händelse.
Förra söndagen hade jag en krönika i DN. Jag vet inte hur det riktigt gick till. Det fanns en tid då jag kunnat göra vad som helst för att bli publicerad på så prominent plats. Men nu fick jag ett mail från en redaktör som läst min blogg och undrande om jag ville skriva en provtext till dom. Jag blev inte förvånad. Det är klart att den här världen är intressant - annars skulle den inte ha hållits dold för oss så länge... Jag fick dock bara skriva 2.400 tecken. Men om jag gjorde bra ifrån mig så skulle jag få skriva en ny krönika var fjärde vecka.
Så jag skrev en liten, liten text.
Väldigt liten.
Och nu har jag alltså fått tillgång till detta lilla men underbara utrymme var fjärde vecka.
Dessutom får jag betalt! Och pengarna ska jag naturligtvis använda till att bygga lekplats.
Hur som helst, min kollega Bruce har tjatat på mig hela veckan att jag ska översätta min DN-krönika åt honom och i fredags gjorde jag det (DN 21/7).
Innan jag kunde sätta igång var jag dock tvungen att förklara några begrepp: Astrid Lindgrens Värld, Tunbnbrödsrullar, Prozac, Rågsved och Överflödssverige krävde en del utredning.
Därefter översatte jag rakt upp och ned från början till slut. Och jag svär att i denna starke och stolta mans kastanjebruna ögon framträdde ett glansigt vemod som fullkomligt tog mig med överraskning.
Det var ju hans vardag jag berättade om!
Jag har gråtit över detta. Men för Bruce är det ju den mest kända verkligheten, hans liv. Hur kunde han bli så berörd…?
Då plötsligt gick det upp för mig att Bruce och miljoner andra Zambier visserligen lever denna verklighet, men det betyder inte att dom inte förstår hur det skulle kunna vara.
I Zambia dör var femte bäbis innan fem år ålder. Men för den skull blir inte Zambiska föräldrar mindre ledsna än svenska.
Jag har redan, under min korta tid här, två gånger, på nära håll mött sådan outhärdligt meningslös död.
Och jag lever i en väldigt skyddad miljö.
En sen kväll på Slussens tunnelbanestation såg jag en familj, som förmodligen kom från Ålandsfärjan, där mamman och pappan var så jävla fulla att dom inte kunde stå på benen. Dom två små barnen (kanske fem och sju år gamla) var så nervösa och oroliga och försökte i sin ångesttyngda maktlöshet hålla ihop det hela.
I Zambia finns det över en miljon föräldralösa barn som skulle göra vad som helst för att byta plats med dessa små stackare.
Alltså: På nåt märkligt vis har jag vant mig så mycket vid hur det är här, att jag inte trodde att en Zambier kunde bli sorgsen av mina små observationer om 2.400 tecken (inkl blanksteg).
Det som förvirrar är att vardagen är så full av död och lidande att ingen hinner sörja färdigt. Mitt i alltihopa dör nästa. Och nästa.
Jag skäms att tillstå, men glädjen, värmen och styrkan hos dessa underbara människor har på något ogenomtänkt plan fått mig att tro att dom faktiskt står ut med det hela. Helt rasistiskt har jag lyckats inbilla mig att dessa människor tar allt med en klackspark och muntert sjunger sig ur skiten.
Så är det naturligtvis inte.
Detta är deras land. Som Sverige är mitt. Och dom älskar Zambia. Som jag älskar Sverige. Men dom är också väldigt, väldigt ledsna för att allting är så orättvist, för att deras barn dör, för att föräldrarna dör, för att nästan ingen får äta sig mätt och för att dom inte rår på dessa orättvisor hur hårt dom än sliter, hur hårt dom än försöker.
Och mitt i detta kåserar jag om studenter som dansar så att tofsarna på deras doktorshattar skumpar i lustig rumbatakt…
Jag ska nog starta en ny blogg: Den Aningslösa Turisten.
-----------
Epilog: när jag i mitten av denna text skrev att ”mamman och pappan var så jävla fulla att dom inte kunde stå på benen”, fick jag ett sånt där grönt streck under ”jävla” och gjorde en nyfiken högerklickning för att utröna vilken synd jag begått…
”Beakta ordformen ’jävla’. Den kan ge ett talspråkligt eller vardagligt intryck i skriven text…”
Och då tänker jag att vilken jävla bra vardaglighet vi svenskar, trots allt har.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Du skriver så bra om ett brännande intressant ämne.
Hoppas det är ok att jag länkar till dig från min blogg?
Så klart :-)
Hit kommer jag att återvända.
Ja, jag har också länkat ..., det är makalöst intressant det du skriver om och så fyllt av känslor!
Min mamma tillbringade20 år som hjälparbetare i Bolivia.Jag var där och hälsade på i en månads tid och allt var förstås tvärtom mot för hemma. Det kom att påverka hela ens sätt att se på tillvaron.
När tidningarna skriker om "Kajsa utröstad ur Idol!" med världskrigsrubriker,tänker man ..."och vem bryr sig...?"
Hej! Följde länk hos Marge_II och fann din fina blogg. Jag kommer nog att följa dina tankegångar så ofta jag bara kan. Det är inte utan att jag känner igen en del du skriver om. Under tider i Afrika, bl a i Zambias södra delar, pendlade det mellan positiva och negativa känslor, tankar och upplevelser för mig. Det ska bli intressant att följa dina upplevelser och reflektioner.
Du skriver fantastiskt väl (kan man säga så utan att låta som en svenskfröken?) och engagerande.
Micke, det är fantastiskt att läsa det du skriver. Dels för att det är så intressant, men också för att jag tycker att ditt språk är så jättebra. Vilka ordbilder och liknelser och härliga uttryck!Grattis också till publiceringen i DN.
Hej Micki!
Sant så sant att du skriver fantastiskt bra! Och medkännande (så klart). Kan inte DN t.ex. ge ett bidrag utöver din "lön" för att sponsra lekplatsen? Vintern var här för några dagar och vände .... Ruskigt grått och tråkigt - november är ju en särdeles grå och tråkig månad. Din tillvaro låter oerhört fascinerande! Kram från Bittte
Läste din första DN-krönika i en flyplansstol(DASH 400..) på väg till ett kirurgmöte i Amsterdam om (kostsamma) kirugiska behandlingsalterantiv av kronisk halsbränna vilket på tjugo års sikt ökar risken lite grand för cancer.-Så ohyggligt befriande att nån vill,kan och inte minst får prata om nåt väsentligt.När jag idag läser din andra DN krönika tåras det i ögonen och vattnas det i munnen-igen.Jag vill också "vara där ute i det hemska".
Hej Micke - först läste jag och kände starkt, sen kände jag ännu mera för din text, SEN läste jag ditt namn och SEN tittade jag på din bild - det är ju DU!!! Dig som jag sökt som en dåre för att böna och be om hjälp med mina mail som inte vill åka iväg...och så är du DÄR och berättar så att man bara blir sittande - i värmen av din djupt ärliga text, - här är ännu en beundrare, du trollbinder! hälsningar från Rissne/Barbro
Jag har föreslagit min skola att skramla lite pengar (man brukar göra det innan Jul!) till klättreställningsprojektet. Det vore kul om mina små elever kunde få uppleva att någonting konkret går att göra. Vet inte än vad det kan bli av mitt förslag men i fall att undrar jag var vi kan lägga pengarna.
Ha det bra,
Jean
Hej Micke.
Mycket intressant att läsa dina funderingar om livet i Zambia. Det är inte riktigt som i Sverige. Hoppas du får många läsare efter dina krönikor i DN.
Var i Mufulira, som inte ligger så långt ifrån Kitwe, för ett par år sedan. Vi hade en gästlärare 1 termin här i Orsa som kom därifrån och vi åkte ner och hälsade på et par veckor. Mycket intressant. Jag fick lite av samma känsla som jag tycker mig märka i din blogg, att man inte riktigt förstår vad som händer, hur saker fungerar, ja egentligen var allt annorlunda på något sätt.
Samtidigt var det mycket intressant att upleva ett helt annat samhälle än det vi har i mellanmjölkens förlovade land.Ett typiskt exempel var en gång när vi var ute och kikade på omgivningarna. Jag hade druckit ur en colaburk och som ordentlig svensk sparade jag den för att slänga den senare. En av mina vänner sade då "Släng du den där, det är säkert någon som kan använda den till något"
Hoppas du fortsätter skriva för det är jätteintressant.
Christer
Skicka en kommentar