Lördag 6/10 - It’s all about Trust

Sa jag att det var slutbloggat?
Nåväl, jag har även sagt att jag slutat röka….
Innan jag lägger tangentbordet på hyllan vill jag berätta om Mona-Lisa, om Trust och om den osannolika återuppståndelsen av Rona.

Min kollega Bruce som är en belevad ung man med utpräglat västerländska maner har en kompis som heter Trust. Trust har länge tjatat på Bruce om att få träffa hans musungukollega. Bruce är lite besvärad över situationen men har lovat Trust att fråga om jag vill följa med dom ut på lördag.
Det vill jag så klart.
Ännu har jag (förhoppningsvis) inte lagt mig till med några divalater och om det kan vara Bruce till gagn att låna ut musungun en kväll tänker inte jag snåla med min bleka nimbus.

Bruce och Trust ska hämta mig på Campus kl 19 med Trusts bil. Jag, som numera anpassat mig till den Afrikanska tidsrelativismen, börjar göra mig klar för utgång strax efter åtta. En halvtimme senare är jag färdig och funderar på vad jag ska ta mig för medan jag väntar Det kommer att dröja minst en timme till innan dom dyker upp så jag promenerar iväg till The Social Club för en öl.

Solen har redan gått ned och i mörkret ser alla Afrikaner likadana ut – i alla fall på avstånd - så jag hälsar med spelad igenkänning mot alla små grupper som sitter utspridda i mörkret. Jag köper en Castle och försöker bestämma mig för vilken grupp jag ska ta sikte på.
.
- The Musungo! Hör jag plötsligt Henrys bekanta stämma, och jag pinnar iväg med min öl över gräsplanen. En stol ställs fram och jag ansluter mig till den lilla skaran som diskuterar vad man ska göra åt ”dom förbannade amerikanerna som tror att dom ska styra hela världen”. Det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och jag gör mig redo att avfyra en svavelosande litania över ondskans hantlangare då jag plötsligt får syn på Rona.

Rona som jag inte sett sedan den där natten precis i början och som jag så skoningslöst avvisade vid min dörr.
Våra blickar möts och hon försöker se lite ointresserat sarkastisk ut men det lyckas inte – hon lyser och lockar som en elektrisk semla i mörkret och jag försöker att inte stirra.

Diskussionen har nu glidit över till att handla om Mugabe. Det är uppenbart att den västliga bilden av denna man som tyrann och despot inte delas av dessa människor. Jag kan för lite för att delta i samtalet menlyssnar intresserat för jag tror inte längre på något av det jag ”visste” om Afrika och jag har utvecklat en djup skepticism mot den ”fria” pressens rapportering ifrån denna kontinent.

En massiv flyktingström flyter för närvarande från Mugabes Zimbabwe till Zambia och varje dag hör jag människor diskutera hur man bäst ska ta emot och hjälpa dessa människor. Inte en enda gång har jag hört någon argumentera för en begränsad flyktingmottagning, inte en enda gång har jag hört någon beklaga sig eller ifrågasätta deras rätt att komma hit. Zambia är ett av världens absolut fattigaste länder men solidaritet har dom råd att hålla sig med.

Rona tilltalar mig plötsligt och ber att få låna min telefon. Jag räcker den till henne så obesvärat jag kan och låtsas vara uppslukad av den pågående diskussionen.
Under en kort lucka i samtalet annonserar jag att jag snart kommer att lämna sällskapet. (Man måste säga till i förväg om en sådan sak för det är väldigt ohövligt att bara resa sig upp och gå.)
Diskussionen fortsätter.

Jag har fått tillbaka min telefon och stoppat ned den i jeansen.
Efter en liten stund darrar det till i fickan och jag antar att jag fått SMS från Bruce om att dom är lite sena… Jag fiskar upp telefonen och klickar fram meddelandet:
i want 2 come with u, pliz /rona
Så det var därför hon ville låna min telefon. Jag tittar på Rona men hon är just nu är väldigt upptagen av samtalet och väldigt omedveten om mina blickar. Jag har helt klart förlorat förståndet och knappar in:
Ok…
Under resten av diskussionen sitter jag med frånvarande blick och funderar över vad det är som gör att jag tvångsmässigt måste försätta mig i hopplösa situationer.
Mina tankar avbryts av ett samtal från Bruce som meddelar att dom är på väg. Jag ber dom möta mig hemma. Under tiden försvinner Rona obemärkt i mörkret.

Jag letar mig upp i till vägen där Rona väntar, jag låter henne lite stelt fatta min hand och vi börjar ordlöst promenera hemåt. Grodorna bräker, cirrikadorna gnisslar, det prasslar i buskar och snår och jag tänker att det är skönt att den afrikanska natten är så högljudd att den överröstar mitt bultande hjärta.

Sedan kommer Bruce och Trust. Trust är alldeles till sig av förtjusning och skakar min hand länge och innerligt innan vi stiger in i hans nya fina bil. Trust är en riktig player och den första Zambier jag träffat som inte är fattig.
- Har ni det bra där bak frågar han mig och Rona medan han stolt skruvar på inställningarna för AC:n.
- Är musiken lagom hög?
- Det är perfekt! skriker jag..
Trust nickar nöjt och kör mot Park Lane som är Kitwes motsvarighet till Djursholm. Vi är på väg till Mona Lisa, ett ställe jag hört talas om men aldrig besökt.
Vi parkerar vid ett litet centrum med 3-4 barer i halvmåneform bredvid varandra. Allting badar i ljus. Detta är det mest upplysta ställe jag sett sedan jag kom till Afrika.

Trust går före in på Mona Lisa, pekar och berättar i stora yviga gester med en stolthet som om han själv byggt alltsammans. Vi banar oss in till baren. Alla hälsar på Trust och viker respektfullt åt sidan för vårt lilla sällskap.
- Ägaren är en italiensk konstsamlare, förklara Trust Han har döpt stället efter sin favorittavla... där hänger den föresten, upplyser han kunnigt och pekar på en inramad Mona Lisa högt ovanför baren.
- Jag förstår dock inte varför han är så förtjust i den, tillägger Trust med sänkt röst. Hon är ju inte ens särskilt snygg… men tydligen är den mycket värdefull.
- Jag har heller aldrig förstått vad som gör den så märkvärdig, instämmer jag.
- Har du varit här förut!? Undrar Trust med lika delar besvikelse och förvåning.
- Nä, men jag har sett originalet, är jag på väg att utbrista men hejdar mig eftersom jag inte vill göra honom generad. Resten av samtalet försvinner i sorlet.
Mona Lisa är ett övermåttan pretentiöst ställe, ett Zambiskt Café Opera som kryllar av musungus. Trust har uppenbarligen tagit oss hit för att imponera med vad som måste var det flottaste stället i hela Copper Belt men allt är precis som hemma… Och allt känns lika plagierat som den flinande tanten ovanför baren, Jag ser minst 15 vita vilket är den största musunguflock jag stött på sedan jag kom till Zambia.

Rona lyser med ögonen som ett barn på julafton. Bruce dricker en 7up med likgiltig min och jag sitter och surar med en Gin & Tonic och vägrar hälsa på alla musungus som nickar välkomnande mot mig men uppenbarligen inte ser mina kamrater. Trust far runt som en speedad programledare, bjuder alla på drinkar och släpar fram den ena ”kollegan” efter den andra för att hälsa på hans ”gamle vän från Sverige”.

Ovanför baren hänger en plasmaskärm som visar eurosport. Just nu är det Road Racing och jag förlorar mig i MC-körningens underbara värld. Plötsligt är det en förare som får en high side och står på öronen rejält. Jag vet precis hur det känns och mitt ansikte förvrids i ett plågat uttryck. Då ser jag hur minst tretio blickar nyfiket vänds mot TV:n!

Till och med här, på det mest västerländska stället i regionen är jag i uppmärksamhetens centrum och jag får en aning av hur det måste kännas att vara filmstjärna.
Ingenting jag gör är osynligt.

Trust fortsätter fara omkring och köpa drinkar åt alla samt presentera mig till höger och vänster. Rona har blivit lite berusad och dansar för sig själv vid baren.
Traditionell afrikansk dans är ganska yvig och använder gärna stora uttryck. Men när afrikanerna dansar ”socialt” är idealet att röra sig så lite som möjligt. Aldrig att man ser någon markera på åttondelarna, knappt ens på fjärdedelar. Med underarmarna lätt lyfta från armbågen och med nedslagen blick står man och gungar med höfterna, i mjuka svepande rörelser utan att flytta fötterna och utan att röra på överkroppen. Ämnet dans har f.ö. kommit upp flera gånger under kvällen och Trust har anförtrott mig att han inte kan dansa offentligt, i synnerhet inte på ett ställe som detta.
- Jag skulle starta ett upplopp, förklarar han allvarsamt, jag rör mig så sexigt att vad som helst kan hända… människor skulle få hämtas härifrån med ambulans.
Bruce himlar med ögonen och beställer en ny 7up.
Senare på kvällen lyckas jag dock övertala Trust att ge oss ett smakprov av sin danskonst. Efter en hel del trugande ställer han sig en i Elvisliknande position med en ena foten framför den andra, böjer ned sitt huvud som för bön och knycker i små, små spastiska rörelser med bäckenpartiet medan resten av kroppen förblir blickstilla. Detta pågår i ca 30 sekunder varefter han med förväntansfull blick tittar upp och säger, utan ett spår av ironi:
- Du förstår nu varför jag inte kan ta risken att fortsätta…
Bruce himlar åter med ögonen medan Rona verkar ha fallit i trans och är helt absorberad av sitt eget långsamma gungande.

Trust skyndar iväg. Han står aldrig still. Det lilla dansnumret var det mest återhållna jag sett av honom på hela kvällen.
Jag sitter bredbent på barnstolen med klackarna upphängda på en liten kant 30 cm övergolvet och med lätt böjda knän. Plötsligt märker jag hur Rona, med små, hasande steg, håller på att baklänges gunga sig in mellan mina ben. Jag vet att jag borde slå ihop knäna men lyckas inte mobilisera tillräcklig moralisk styrka och snart står hon mellan mina ben och gungar och det känns som att alla murar håller på att falla. Hennes tröja har glidit upp ur byxlinningen och jag börjar förstå allt snack om svart magi för det är helt klart inte min medvetna vilja som styr handen in till den mjuka bruna huden.

Trust har kommit överens med en kompis om att få låna hans lastbil för hemfärden eftersom han inte vill köra sin nya fina bil när han är full. Rona hoppar in med Trust i förarhytten och Bruce och jag sätter oss på flaket. Trust har uppenbara problem att komma ut från parkeringsplatsen. Tillslut ger han upp och kör istället tvärsigenom rabatter och planteringar, mejar ned en papperkorg och dunsar klumpigt ut på vägen medan växellådan skriker av smärta. Jag tittar på Bruce som är spiknykter.
- Are you sure this is a good idea? undrar jag.
- He’s a very good driver, försäkrar mig Bruce.
Men ute på stora vägen går det väldigt fort och jag sneglar åter oroat på Bruce som dock sorglöst pillar med sin mobiltelefon. Efter ett tag börjar det lukta skumt och jag ser att rök kommer från lastbilen underrede. Jag bankar på förarhytten för att påkalla Trusts uppmärksamhet men han sticker bara ut huvudet genom sidorutan och ylar som en varg varpå han ökar farten ytterligare. När vi äntligen stannar i ett stinkande moln av rök visar det sig att Trust glömt släppa på handbromsen.

Jag har tagit reda på var Rona bor. Det är inte långt ifrån mig och eftersom jag vill inte åka längre än nödvändigt med Trust hoppar jag av för att följa henne till dörren.

Gud, giv mig styrka.

Vi kommer runt en husknut och stannar framför ett litet rangligt skjul, bristfälligt tätat med trasor och hopvikta kartonger så lågt att det inte ens kan vara ståhöjd dör inne.
- Är det här du bor frågar jag och anstränger mig att inte låta förfärad.
Hon tittar på mig frågande och brister sedan ut i skratt.
- Nej det där är pappas hönshus, knäppa musungu.

Måhända är jag knäpp men jag har faktiskt sett människor bo betydligt sämre än så, tänker jag lättat och försöker frigöra mig ur hennes grepp.
– Aren’t you at least going to kiss me good night? klagar hon och trycker sig uppfodrande mot mig.
Jag skakar stumt på huvudet…
- Don’t you find me attractive..?
Mina kroppsliga reaktioner gör det omöjligt att ljuga.
- I do, I very much do! But you might have HIV, tilläger jag skoningslöst och försöker krångla mig loss,
- I might…, svarar Rona lugnt, but if that’s what worries you, why don’t we go together and take the test…? On Monday, after work?
- …on Monday, ekar jag.

Musungun vandrar hem i natten med pannan i djupa veck.

------------------------

På morgonen knackar Richard på min dörr, Han har hört att jag har slut på cigaretter och undrar om han ska gå och handla åt mig. (Hur kunde han veta?)
Jag accepterar tacksamt erbjudandet men ber honom först komma in på ett glas saft och en macka.
Jag måste lätta mitt hjärta och jag spiller ut hela gårdagen, i synnerhet Rona, över den unge mannen som lyssnar artigt.

Hon är ju så ung och vacker…

- Well you see, we have here in Zambia something called objectification, undervisar Richard allvarsamt, it means that sometimes people fall in love with a person’s possessions or the color of their skin rather than the actual person…

Allt för väl vet jag väl det, min unge vän. Jag hade bara hoppats att du skulle säga något annat…

- But of course, tillägger han snabbt när han ser min plågade min, it would be very good for her if you married her!

Det var dock inte I första hand äktenskap jag hade I tankarna denna söndagsmorgon.