Ipusukilo är Bemba och betyder Den Sista Tillflykten.
I Ipusukilo bor en grupp kvinnor som alla har fullt utvecklad Aids. Dom har också det gemensamt att dom är dom sista levande vuxna i sin familj och således ansvarar för en massa småbarn. Några av barnen har Aids men inte alla. Kvinnorna är utstötta och föraktade. Dom får inga arbeten och deras enda inkomst kommer från handarbeten dom sällan lyckas sälja. Zambiska staten ger dom gratis Aidsmedicin (ARV) men övriga mediciner måste dom själva betala. ARV fungerar dessutom inte särskilt bra om man inte äter ordentligt. Bristen på rent vatten är också ett stort problem för såväl vuxna som barn.
I Ipusukilo bor en grupp kvinnor som alla har fullt utvecklad Aids. Dom har också det gemensamt att dom är dom sista levande vuxna i sin familj och således ansvarar för en massa småbarn. Några av barnen har Aids men inte alla. Kvinnorna är utstötta och föraktade. Dom får inga arbeten och deras enda inkomst kommer från handarbeten dom sällan lyckas sälja. Zambiska staten ger dom gratis Aidsmedicin (ARV) men övriga mediciner måste dom själva betala. ARV fungerar dessutom inte särskilt bra om man inte äter ordentligt. Bristen på rent vatten är också ett stort problem för såväl vuxna som barn.
~~~
Kvinnorna väntar på oss i skuggan under den övergivna MTN-byggnadens plåttak. Vi är naturligtvis sena men dom visar ingen irritation, bara tacksamhet över att vi är här. Extra smickrade är dom över min närvaro. På alla svåra platser finns det kvinnor som kämpar för att hjälpa dom utsatta, men en man… Det är något extra! I synnerhet här!
Här där allt hopp är ute och där inga lysande framgångar någonsin kommer att rapporteras till hemmaorganisationen.
Kvinnorna i Ipusukilo är inget för en misärkarriärist, dom har hamnat utanför allt. Chet, en organisation för Aidssjuka i Zambia driver enligt uppgift något litet oengagerat program för dessa stigmatiserade och utstött kvinnor men det är allt.
Jag tänker på en term från finansvärlden: Cut your loses…
Och därför är dom nu alltså tacksamma över att få besök av en halvgalen ginpimplande metodist och en totalt oerfaren IT-konsult som precis blivit av med sin U-landsoskuld. Det är inte klokt.
Det är totalt 12 kvinnor i gruppen men tre av dem är inte här idag. Dom är för sjuka. Jag konstaterar tacksamt att inga barn är med denna gång. Är det nåt som verkligen går mig på nerverna så är det undernärda Aidssjuka barn. Särskilt dom där som inte reagerar på någonting, hur mycket man än pillar på dom eller gullar med dom eller kittlar dom. Tillslut vill man bara ta dom i fötterna och dänga dom i väggen så det en gång för alla blir slut på eländet.
Det vill jag naturligtvis inte göra på riktigt, men ibland kan maktlösheten och den stekande hettan få en konsulthjärna att koka. Och är det en sak jag lärt mig i Zambia så är det att psykologsnacket om att möta sina rädslor, bejaka sorgen o.s.v. nog kan funka när man är deppig över att flickvännen gjort slut eller att chefen är orättvis… här vore det en självmordsstrategi.
Vissa sorger är helt enkelt för stora för en människa att bära. Och är det något som inte behövs i Ipusukilo så är det en musungu som ligger i diket och snyftar att världen är orättvis.
Huvudfrågan för dagen är vattensituationen. Jag har hållit på hela veckan och laborerat med olika reningsmetoder och har faktiskt kommit fram till vad jag tror är en hyfsad lösning. Eftersom kvinnorna inte har några pengar och ingen välgörenhetsorganisation förbarmat sig över dom måste allting bygga på sådant som kan hittas i soporna.
Detta är vad jag pysslat ihop:
Man tar en petflaska och målar den svart till tre fjärdedelar. Sedan gräver man en skålformad grop i marken, som en parabolantenn riktad mot solen. Gropen klär man med insidan av isärsprättade chipspåsar (aluminiumfoli eller något annat högreflekterande material man kan hitta) sedan ställer man flaskan i mitten av gropen. Den svarta ytan hjälper till att ta upp värmen, både den direktstrålande och den reflekterade. Med denna metod kommer man snabbt upp i över 70 grader Celcius. Gropen minskar dessutom avkylningen från vinden. Genom den omålade övre fjärdedelen av flaskan kan UV-strålar tränga ned och skjuta sönder en del bakterier.
Vad jag inte lyckats lösa är den svarta färgen. Efter att flera gånger varit nära att bli överkörd under mina försök att skarpa fram något användbart ur den solmjuka asfalten kom Jennie och jag överens om att istället ta egna pengar och köpa en livsranson med svart målarfärg åt gruppen.
Det blir ju inte fråga om några större mängder…
Men just som jag står där och ritar och berättar inför dom tacksamt lyssnande kvinnorna blir jag plötsligt jättenervös och börjar stamma och min hand skakar så jag inte kan dra ett rakt sträck längre...
Jag har ju för fan inte en aning om vad jag håller på med!
Några skoltrötta minnen från gymnasiefysiken är allt jag lutar mig mot. Jag är en okunnig, bortskämd IT-konsult som fått ledigt en dag från datorerna för att åka och besöka dessa tappra kvinnor som lever under förhållanden som skulle knäcka mig på en dag; och som, trots att dom alla är döende, fortsätter kämpa för att deras sex, sju eller åtta barn ska hinna bli lite, lite äldre innan dom lämnas i total ensamhet.
…och nu skakar även mina knän!
Jag tittar skräckslaget på Jennie som tack och lov är tillräckligt nykter för att känna in läget och stadigt tar över från den hyperventilerande IT-konsulten.
Andas djupt och lugnt:
Om inte vi vore här vore ingen här.
Faktiskt!
Även om min kompetents kan ifrågasättas kommer mina idéer inte gör något sämre.
Så det så!
Vi har rejält med mat med oss och det är åtminstone något jag vet att dom behöver.
Minsann!
…djupa långa andetag,
in genom näsan,
ut genom munnen…
Under rekalmåren stod jag ofta och pladdrade om sådant jag inte hade en aning om. Utan att darra på stämman gav jag stora feta företagsledare och marknadschefer del av min ofantliga visdom och förklarade vad dom skulle göra med sina mångmiljonbudgetar. Jag erbjöd tröst och bekräftelse och förkunnade mammons evangelium:
- Mina Herrar, gör som jag föreslår så skall inget fattas er. Ett regn av guld skall falla över era tunnhåriga hjässor och era konkurrenter skall för evig förpassas till de dalande försäljningssiffrornas osaliga ängder.
Vad hände med den självsäkerheten?
Jag minns att det kändes som en lek.
Det här är något annat. Det är allvar.
Jennie demonstrerar sina matskålar som är gjorda av tidningspapper, hett vatten och en tesked mjöl. Kvinnorna blir mycket entusiastiska över denna finurlighet och Jennie lyser av stolthet.
Jag återfår fattningen (i den mån jag någonsin haft någon) och fortsätter mitt anförande. Kvinnornas milda leenden tycks säga: Ta det lugnt lille vän, ta den tid du behöver, vi vet vem du är…
Maten dukas fram. Trots att jag sett det många gånger vid det här laget, fascineras jag fortfarande av att det aldrig blir något stök eller hets när man delar ut mat. Inte ens bland små barn. Hur hungriga dom än är väntar dom snällt på sin tur och ingen börjar äta förrän alla fått.
Jag tänker på en svensk skolbespisning.
Agnes som är gruppens ledare är en imponerande person. Hon översätter blixtsnabbt för dom som inte kan engelska, hon tar anteckningar, styr upp diskussionen om det blir för svamligt, håller koll på alla…
Det pratas så mycket om bristen på kompetent ledarskap i Afrika. Jag tror att det stora problemet är att nästan inga kvinnor tillåts bli ledare.
Sedan är det matdags. Jag håller vattenflaskan och låter en tunnstråle av det dyrbara vattnet rinna över de framsträckta händerna. Det känns symboliskt på något sätt och en våg av rörelse strömmar igenom mig och kommer ut i små, små osynliga tårar men mina ögon rinner aldrig över. Jag är så tacksamhet över att få uppleva allt detta.
Jag hoppas verkligen att jag inte håller på att bli religiös…
Jennie och jag tar varsin liten symbolisk portion och så äter vi.
Bredvid mig sitter Violet som jag gissar är i 30-35 årsåldern. Hon tittar på mig när hon tror att jag inte ser men så fort jag tittar tillbaka fäller hon ned blicken. Det syns att hon har varit en mycket vacker ung kvinna. En gång kunde hon förföra vem som helst. En gång sprang hon skrattande över den gula slätten med dom vackra tygerna fladdrande i vinden, lekte ta fatt med sin älskade, rullade runt i det torra gräset och drömde om världen.
Nu dör hon för den kärleken. Allt som skulle bli hennes liv är borta. Inget kommer någonsin igen att vara enkelt för Violet. Men hon tittar på mig med sin dödsmärkta, vemodiga blick och jag tror att hon drömmer.
Jag är säkert den första man på mycket länge som i henne sett en fullvärdig människa, som mött henne utan förakt, som tagit hennes hand utan rädsla.
Det är klart att hon tittar på mig.
Tanken slår mig att uppmuntra hennes verklighetsflykt, kanske flirta lite, men jag avfärdar genast den idén. Det vore förmodligen bara grymt och jag är redan ute på djupt, djupt vatten…
Det är svårt att veta hur man ska orientera sig i allt detta fruktansvärda. Att hjälpa utan att väcka falska förhoppningar; att beröras utan att förtäras. Och: Att släppa det man inte kan göra något åt… det betyder att släppa nästan allt.
Jag vet inte varför jag är här - jag menar inte här i Zambia, utan här i Ipusukilo. Det har inget med dom förbannade vattenflaskorna att göra, så mycket är klart; och det handlar heller inte om maten vi delar ut – för den gör vare sig till eller från i långa loppet. Jag tror att det kanske handlar om respekt. För mig är det är nämligen helt omöjligt att möta dessa modiga kvinnor utan att känna djup beundra och respekt. Och om dom ser att jag ser dom kanske dom blir lite starkare, orkar lite till, åstadkommer ännu en liten skillnad.
Jag önskar i alla fall att det är så.
Det kan naturligtvis också vara så att är jag här uteslutande för min egen skull.
Kvinnorna i Ipusukilo är inget för en misärkarriärist, dom har hamnat utanför allt. Chet, en organisation för Aidssjuka i Zambia driver enligt uppgift något litet oengagerat program för dessa stigmatiserade och utstött kvinnor men det är allt.
Jag tänker på en term från finansvärlden: Cut your loses…
Och därför är dom nu alltså tacksamma över att få besök av en halvgalen ginpimplande metodist och en totalt oerfaren IT-konsult som precis blivit av med sin U-landsoskuld. Det är inte klokt.
Det är totalt 12 kvinnor i gruppen men tre av dem är inte här idag. Dom är för sjuka. Jag konstaterar tacksamt att inga barn är med denna gång. Är det nåt som verkligen går mig på nerverna så är det undernärda Aidssjuka barn. Särskilt dom där som inte reagerar på någonting, hur mycket man än pillar på dom eller gullar med dom eller kittlar dom. Tillslut vill man bara ta dom i fötterna och dänga dom i väggen så det en gång för alla blir slut på eländet.
Det vill jag naturligtvis inte göra på riktigt, men ibland kan maktlösheten och den stekande hettan få en konsulthjärna att koka. Och är det en sak jag lärt mig i Zambia så är det att psykologsnacket om att möta sina rädslor, bejaka sorgen o.s.v. nog kan funka när man är deppig över att flickvännen gjort slut eller att chefen är orättvis… här vore det en självmordsstrategi.
Vissa sorger är helt enkelt för stora för en människa att bära. Och är det något som inte behövs i Ipusukilo så är det en musungu som ligger i diket och snyftar att världen är orättvis.
Huvudfrågan för dagen är vattensituationen. Jag har hållit på hela veckan och laborerat med olika reningsmetoder och har faktiskt kommit fram till vad jag tror är en hyfsad lösning. Eftersom kvinnorna inte har några pengar och ingen välgörenhetsorganisation förbarmat sig över dom måste allting bygga på sådant som kan hittas i soporna.
Detta är vad jag pysslat ihop:
Man tar en petflaska och målar den svart till tre fjärdedelar. Sedan gräver man en skålformad grop i marken, som en parabolantenn riktad mot solen. Gropen klär man med insidan av isärsprättade chipspåsar (aluminiumfoli eller något annat högreflekterande material man kan hitta) sedan ställer man flaskan i mitten av gropen. Den svarta ytan hjälper till att ta upp värmen, både den direktstrålande och den reflekterade. Med denna metod kommer man snabbt upp i över 70 grader Celcius. Gropen minskar dessutom avkylningen från vinden. Genom den omålade övre fjärdedelen av flaskan kan UV-strålar tränga ned och skjuta sönder en del bakterier.
Vad jag inte lyckats lösa är den svarta färgen. Efter att flera gånger varit nära att bli överkörd under mina försök att skarpa fram något användbart ur den solmjuka asfalten kom Jennie och jag överens om att istället ta egna pengar och köpa en livsranson med svart målarfärg åt gruppen.
Det blir ju inte fråga om några större mängder…
Men just som jag står där och ritar och berättar inför dom tacksamt lyssnande kvinnorna blir jag plötsligt jättenervös och börjar stamma och min hand skakar så jag inte kan dra ett rakt sträck längre...
Jag har ju för fan inte en aning om vad jag håller på med!
Några skoltrötta minnen från gymnasiefysiken är allt jag lutar mig mot. Jag är en okunnig, bortskämd IT-konsult som fått ledigt en dag från datorerna för att åka och besöka dessa tappra kvinnor som lever under förhållanden som skulle knäcka mig på en dag; och som, trots att dom alla är döende, fortsätter kämpa för att deras sex, sju eller åtta barn ska hinna bli lite, lite äldre innan dom lämnas i total ensamhet.
…och nu skakar även mina knän!
Jag tittar skräckslaget på Jennie som tack och lov är tillräckligt nykter för att känna in läget och stadigt tar över från den hyperventilerande IT-konsulten.
Andas djupt och lugnt:
Om inte vi vore här vore ingen här.
Faktiskt!
Även om min kompetents kan ifrågasättas kommer mina idéer inte gör något sämre.
Så det så!
Vi har rejält med mat med oss och det är åtminstone något jag vet att dom behöver.
Minsann!
…djupa långa andetag,
in genom näsan,
ut genom munnen…
Under rekalmåren stod jag ofta och pladdrade om sådant jag inte hade en aning om. Utan att darra på stämman gav jag stora feta företagsledare och marknadschefer del av min ofantliga visdom och förklarade vad dom skulle göra med sina mångmiljonbudgetar. Jag erbjöd tröst och bekräftelse och förkunnade mammons evangelium:
- Mina Herrar, gör som jag föreslår så skall inget fattas er. Ett regn av guld skall falla över era tunnhåriga hjässor och era konkurrenter skall för evig förpassas till de dalande försäljningssiffrornas osaliga ängder.
Vad hände med den självsäkerheten?
Jag minns att det kändes som en lek.
Det här är något annat. Det är allvar.
Jennie demonstrerar sina matskålar som är gjorda av tidningspapper, hett vatten och en tesked mjöl. Kvinnorna blir mycket entusiastiska över denna finurlighet och Jennie lyser av stolthet.
Jag återfår fattningen (i den mån jag någonsin haft någon) och fortsätter mitt anförande. Kvinnornas milda leenden tycks säga: Ta det lugnt lille vän, ta den tid du behöver, vi vet vem du är…
Maten dukas fram. Trots att jag sett det många gånger vid det här laget, fascineras jag fortfarande av att det aldrig blir något stök eller hets när man delar ut mat. Inte ens bland små barn. Hur hungriga dom än är väntar dom snällt på sin tur och ingen börjar äta förrän alla fått.
Jag tänker på en svensk skolbespisning.
Agnes som är gruppens ledare är en imponerande person. Hon översätter blixtsnabbt för dom som inte kan engelska, hon tar anteckningar, styr upp diskussionen om det blir för svamligt, håller koll på alla…
Det pratas så mycket om bristen på kompetent ledarskap i Afrika. Jag tror att det stora problemet är att nästan inga kvinnor tillåts bli ledare.
Sedan är det matdags. Jag håller vattenflaskan och låter en tunnstråle av det dyrbara vattnet rinna över de framsträckta händerna. Det känns symboliskt på något sätt och en våg av rörelse strömmar igenom mig och kommer ut i små, små osynliga tårar men mina ögon rinner aldrig över. Jag är så tacksamhet över att få uppleva allt detta.
Jag hoppas verkligen att jag inte håller på att bli religiös…
Jennie och jag tar varsin liten symbolisk portion och så äter vi.
Bredvid mig sitter Violet som jag gissar är i 30-35 årsåldern. Hon tittar på mig när hon tror att jag inte ser men så fort jag tittar tillbaka fäller hon ned blicken. Det syns att hon har varit en mycket vacker ung kvinna. En gång kunde hon förföra vem som helst. En gång sprang hon skrattande över den gula slätten med dom vackra tygerna fladdrande i vinden, lekte ta fatt med sin älskade, rullade runt i det torra gräset och drömde om världen.
Nu dör hon för den kärleken. Allt som skulle bli hennes liv är borta. Inget kommer någonsin igen att vara enkelt för Violet. Men hon tittar på mig med sin dödsmärkta, vemodiga blick och jag tror att hon drömmer.
Jag är säkert den första man på mycket länge som i henne sett en fullvärdig människa, som mött henne utan förakt, som tagit hennes hand utan rädsla.
Det är klart att hon tittar på mig.
Tanken slår mig att uppmuntra hennes verklighetsflykt, kanske flirta lite, men jag avfärdar genast den idén. Det vore förmodligen bara grymt och jag är redan ute på djupt, djupt vatten…
Det är svårt att veta hur man ska orientera sig i allt detta fruktansvärda. Att hjälpa utan att väcka falska förhoppningar; att beröras utan att förtäras. Och: Att släppa det man inte kan göra något åt… det betyder att släppa nästan allt.
Jag vet inte varför jag är här - jag menar inte här i Zambia, utan här i Ipusukilo. Det har inget med dom förbannade vattenflaskorna att göra, så mycket är klart; och det handlar heller inte om maten vi delar ut – för den gör vare sig till eller från i långa loppet. Jag tror att det kanske handlar om respekt. För mig är det är nämligen helt omöjligt att möta dessa modiga kvinnor utan att känna djup beundra och respekt. Och om dom ser att jag ser dom kanske dom blir lite starkare, orkar lite till, åstadkommer ännu en liten skillnad.
Jag önskar i alla fall att det är så.
Det kan naturligtvis också vara så att är jag här uteslutande för min egen skull.
~~~
Vi besöker Agnes lilla hus som är gjort av sten och lera. Taket består av några asbestplattor. Hon visar oss det pyttelilla rum där hon, alla hennes barn och tre kycklingar bor. Jag förstår inte hur dom får plats. Dessutom är det olidligt varmt här inne.
- Det är för att taket är så lågt, förklarar Agnes.
Jag frågar varför en av väggarna är annorlunda mot dom övriga. Agnes pekar och förklarar. Förra regnperioden rasade husets ena sida in, krossade alla hennes kycklingar.
Och ett av hennes barn.
Typiskt att jag alltid ska fråga så mycket!
Jag känner hur sparkreflexen börjar tränga på men jag är fortfarande öm i tårna efter incidenten med järnröret och behärskar mig.
- Isn’t that terrible?, ojar sig den sentimentala metodisten vars mentala hälsa jag starkt börjar ifrågasätta.
- Tycker du? svarar jag på spydig svenska, hon har ju ändå så många barn…
Vissa saker behöver verkligen inte sägas.
Agnes har fött tre döttrar och två söner. Hon har begravt dom allihop. Nu har hon hand om 7 barnbarn men siffran sjunker. Hon har ett ytterligare barnbarn i Lusaka som bor på nåder hos någon avlägsen släkting. Hon känner inte familjen och har aldrig varit där men har fått en vägbeskrivning och håller på att samla ihop till resan. Hon visar en burk som innehåller mindre pengar än jag lägger på cigaretter på en dag.
Du modiga starka gamla kvinna!
När vi går ut ur det lilla kyffet vill jag råka tappa 50.000 Kwacha innanför dörren men det blir stökigt och jag fumlar, Agnes stänger dörren och hela planen misslyckas.
Agnes har inte alltid haft det så här fattigt. När hennes man dog kom hans familj och tog ifrån henne allt hon hade. Det är så det går till här. Detta håller dock på att förändras berättar vår chaufför Banock, senare, när vi är på väg hem. En änka kan numera gå till domstol och kräva att få behålla hus och hem. Men problemet är att mannens familj då brukar se till att få en förbannelse uttalad över henne och barnen, därför är det är nästan ingen som vågar använda sig av denna möjlighet…
- Tror du på sådant, frågar jag Banock
- Tror på? – Det finns och det händer!
- Det är för att taket är så lågt, förklarar Agnes.
Jag frågar varför en av väggarna är annorlunda mot dom övriga. Agnes pekar och förklarar. Förra regnperioden rasade husets ena sida in, krossade alla hennes kycklingar.
Och ett av hennes barn.
Typiskt att jag alltid ska fråga så mycket!
Jag känner hur sparkreflexen börjar tränga på men jag är fortfarande öm i tårna efter incidenten med järnröret och behärskar mig.
- Isn’t that terrible?, ojar sig den sentimentala metodisten vars mentala hälsa jag starkt börjar ifrågasätta.
- Tycker du? svarar jag på spydig svenska, hon har ju ändå så många barn…
Vissa saker behöver verkligen inte sägas.
Agnes har fött tre döttrar och två söner. Hon har begravt dom allihop. Nu har hon hand om 7 barnbarn men siffran sjunker. Hon har ett ytterligare barnbarn i Lusaka som bor på nåder hos någon avlägsen släkting. Hon känner inte familjen och har aldrig varit där men har fått en vägbeskrivning och håller på att samla ihop till resan. Hon visar en burk som innehåller mindre pengar än jag lägger på cigaretter på en dag.
Du modiga starka gamla kvinna!
När vi går ut ur det lilla kyffet vill jag råka tappa 50.000 Kwacha innanför dörren men det blir stökigt och jag fumlar, Agnes stänger dörren och hela planen misslyckas.
Agnes har inte alltid haft det så här fattigt. När hennes man dog kom hans familj och tog ifrån henne allt hon hade. Det är så det går till här. Detta håller dock på att förändras berättar vår chaufför Banock, senare, när vi är på väg hem. En änka kan numera gå till domstol och kräva att få behålla hus och hem. Men problemet är att mannens familj då brukar se till att få en förbannelse uttalad över henne och barnen, därför är det är nästan ingen som vågar använda sig av denna möjlighet…
- Tror du på sådant, frågar jag Banock
- Tror på? – Det finns och det händer!
~~~
Här och där ser man en affisch med en söt liten flicka i 8-9 års åldern. ”Having sex with me wont cure you from Aids”, står det…
Tror på?
Det finns.
Och det händer.
Tror på?
Det finns.
Och det händer.
1 kommentar:
Hej Micke, läste din krönika i DN idag (21/10) och nu har jag läst alla bloggar också, fantastiskt fint skrivna, skönt att läsa om någon annan som upplevt och gått igenom samma känslor som en själv, har rest lite i Afrika och inget i mitt liv har varit lika omtumlande som mötet med den afrikanska vardagsverkligheten, har kommit hem med en bisarr känsla av att det är vi som är "fattiga", längtar ständigt tillbaka... Hoppas du hittar något jobb så att du kan stanna, lycka till! /Karin
Skicka en kommentar