Lördag 29/9 Vid vägens slut

Jag är en soldat på permission från fronten, tillfälligt på besök i det enkla och trygga. Kanonernas muller hörs som avlägsen åska, men jag är säker här. Här och bara här går jag fri från bly och eld och världens ondska.

Idag kom det till mig - inte som en plötslig insikt, utan smygande, det har varit på väg en tid, det har nästan uttalat sig i mina tankar men jag har slagit bort det. Idag framträdde hela den oundvikliga, omöjliga slutsatsen med sådan tydlighet att alla försök att blunda blev meningslösa.

Jag Kan Inte Åka Hem.

- Du kommer aldrig tillbaka, konstaterade Bea lakoniskt ett par dagar innan jag reste.

Och i onsdags fick jag erbjudande om en fast tjänst som kursansvarig för mediaprogrammet men jag avböjde mycket bestämt.

- Why not? Undrade Reverend Ruben Daka, skolans högste chef och tillika andlige ledare, med utseendet hos en stor svart padda (jag kan inte låt bli att snegla på hans jättelika händer, jag är nästan säker på att han har simhud mellan fingrarna).

Och första gången jag träffade honom dreglade han. Jag blev så generad så jag var tvungen att titta bort lite. Och just då hördes ett sådant där rappt, lite snärt-klaffsigt spla-datt-ljud som när en padda skickar ut 35 cm tunga och rullar in en fet fluga.
Jag SÅG naturligtvis aldrig själva tungan i flygande aktivitet men ljudet är bevis nog för mig.

- Why not? Bräkte Ruben med hela missnöjdheten hos en padda som kanske aldrig förut råkat ut för någon som sagt Nej…

- Därför att jag är alldeles för blek.

Ett problem är nämligen att nästa alla Zambier tror att det och dom som kommer från Väst är ”bättre”. Detta groteska missförstånd retar gallfeber på mig. Och jag fantiserar ibland om att skicka ett gäng Zambier till Blekinge så att dom kan få sig en dos, bigotteri, egoism, dörrvaktsrasism, trångsynthet och intolerans, avrundat med ett rejält snöoväder.

Det skulle nog få dem att tänka om!

Jag måste tacka nej, För här är i Landet Tvärt-Om är lärare förebilder - aktade, respekterade, beundrade auktoriteter. Och hur skulle det se ut om ledaren för en prestigefull utbildning vid en av södra Afrikas mest välrenommerade läroanstalter var en musungu..?

Färglöst?

Jag är naturligtvis på det klara med att min tid här gjort mig till rasist, men som alla rasister skyller jag på verkligheten - och mina svampiga, grisrosa anfäder känns inte som annat än misslyckade plagiat - slarviga piratkopior av dessa stolta människor. Så känns det.

- Du kommer aldrig tillbaka, konstaterade Bea.

Och det är klart att jag inte gör. Det finns ingen återvändo.
Jag har rest runt jorden, jag har haft en massa udda och besynnerliga jobb, jag har sovit i fyllceller och i palats, jag har prövat fler saker än jag borde, och haft alldeles för många kärlekar. Men detta är första gången i mitt långa, långa liv jag varit hemma. Att lämna det här måste vara att resa bort.

~ ~ ~

Trots mitt katastrofala fiasko förra lördagen återvänder jag som en envis fluga till Race Course. Jag behöver detta ställe. Jag behöver värmen, glädjen, musiken och energin. Och jag vill ta några bilder för att visa er.

Jag känner numera igen dom flesta barnen. Jag tittar länge efter flickan med den urtvättade klänningen som en gång haft ett mönster av blå blommor, men ser henne ingenstans.

Kanske är du för trött för att gå ut idag, lilla älva?.

Jag har tagit med mig Carmen till Race Course. Carmen är en nyanländ amerikansk musungupräst från Manhattan och hon är så obekväm här och så rädd för allting att jag känner mig tvungen att visa henne det vackraste jag vet.

Vi sitter med på Richards lektion och sedan går vi och tittar på barnen som samlas utanför den kommunala skolan på lördagar, för att dansa och sjunga. Vi ser ett litet dramauppförande som handlade om AIDS i familjen, och vi hälsar på massor av skrattande underbara ungar. Det går jättebra.

Men efteråt, när Richard bjuder hem oss till sitt hus, ser jag att Carmen tappar greppet lite grand, plötsligt börjar hon yra om hur fantastiskt fint dom bor och vilket förtjusande hem detta är och jag vill väldigt gärna att hon ska dämpa sin entusiasm lite, för Richard vet hur musungus bor och musungus sover inte fyra personer på golvet i ett litet, litet rum med bastmattor på som enda inredning.
Så väldigt Very Nice är det faktiskt inte.

Och när manhattanprästen hänfört beundrar familjens konstsamling, som består av en liten remsa mönstrat omslagspapper som ramats in och hängts på den skrovliga lerväggen, ber jag tyst till hennes gud att han ska lägga sordin på sin babblande tjänare.

Men inte förrän Richard frågar om vi vill ha något att äta, och jag inte vågar riskera att Carmen i sin översvallande välvilja ska tacka ja och aningslöst sätta i sig familjens middag, griper jag in och förklarar att vi har bråttom tillbaka.

Tillbaka?
- Du kommer aldrig tillbaka, ekar Bea.

~ ~ ~

Richard kom förresten till mig i veckan med tre handskrivna ark papper.

Under rubriken “Richard Lukamas Life Story” Tecknar han en berättelse så full av död, elände och utsatthet att jag inte orkar ta in det. Det värsta av allt kommer sist i berättelsen. Efter några rader om att han skulle vilja bli läkare avslutar han:

I would like, whom ever this concerns to contribute towards my sponsorship: My family and I are in great need. Please help us out of our predicament by helping us achieve our career goals.

Richard ber mig publicera berättelsen i min blogg men det kan jag inte göra.

Jag vet precis var detta kommer ifrån. Richard är Jennys pet project. Hon har fastnat för honom för att han är så smart, och någonstans i sitt ginmarinerade metodisthjärta inbillar hon sig att hon ska kunna rädda honom. Det gör mig förbannad att en vuxen, intelligent (om dock något intoxikerad) människa kan tillåta sig att ur den egna sentimentaliteten ingjuta hopp i en kille för vilken inget hopp finns. Visst, han är säkert intelligentare än de flesta läkarstudenter men han är också ensam ansvarig för sina syskon och sin gamla farmor och han är lika osannolik i en akademisk miljö som jag i Race Course.

Richar går i 11:e klass och är enligt Jenny skolan smartaste elev. Hans mål just nu är att få ihop pengar så att hans lillasyster ska kunna börja skolan. Hon är 16 år och knappt läskunnig. Jag har bestämt mig för att betala hennes skolavgift men ännu inte berättat det för Richard. Jag vill först komma på något jobb han kan göra för mig så att det blir en lön istället för en allmosa.

Men jag tänker inte publicera hans hemska berättelse. Det tänker jag inte.

~ ~ ~

Här slutar jag för idag och ska istället försöka lägga upp lite text på Bloggen. Jag hoppas att jag lyckas få med några bilder men om inte så kommer dom senare.

Massor av kärlek och hälsningar från sagolandet! :-)

Och till Bea: Hur kunde du veta?

Torsdag 27/9 - Snapshots II

Nyckelpersoner

Att ha nycklar är en statussybol här – ju större nyckelknippa desto viktigare person. Dom flesta är också ytterst obenägna att låna ut sina nycklar, hellre följer dom med och låser upp än dom släpper ifrån sig nycklarna. När jag här om dagen lyckades låsa mig ute från kontoret och sökte upp övervaktmästaren för att be att få låna deras nyckel blev jag således inte förvånad över svaret: - Jag skickar dit någon som öppnar åt dig.

Jag gick tillbaka till kontoret och det dröjde inte länge förrän en man i blå overall dök upp, bärandes på en stol…
- Är det här det ska öppnas?
Jag nickade mot dörren.

Han ställde stolen en bit från dörren, klev upp på sitsen och måttade en välriktad spark mot låset så att flisor och låsdelar yrde.

- Thank you very much, sa jag lite förvirrat.
- You’re welcome, sir, don’t forget to apply for a new lock.


I hövlighetens hemland.

I Kitwe finns två mjukglasmaskiner, den ena i en glassbar nära marknaden, den andra på snabbmatstället the Hungry Lion. Jag har inte ätit glass på över en månad och går till glassbaren för att stilla detta plötsliga och starka behov. Dessvärre har dom precis fyllt på maskinen och det kommer att dröja 8-10 minuter innan jag kan få min glass, upplyser expediten och ber vänligt om ursäkt för olägenheten.

Jag har nog fått en släng av solsting för jag återkallar min beställning, viftar bort hans ursäkter med en irriterad gest och snäser att:

- Forget it! I don’t have time for that I’m going to the Hungry Lion!

- Yes, of course, sir, thank you for popping by.

Det är så absurt att jag börjar skratta, men expediten är helt allvarlig. Det finns inte ett spår av sarkasm hos honom och han ler hövligt mot den flabbande musungun.

(Säkert gläder det någon att glassmaskinen på Hungry Lion var trasig).

Måndag 24/9 - Rädslans geogafi

Vart tog alla rädslor vägen? Det skrämmande i att vara fel och annorlunda… Jag var helt säker på att det var något som fanns i mig. Inte kan det väl varit själva Sverige som gjorde mig så nervös..?

Jag sitter på the Social Club och läppjar en kall Castel. Klockan är åtta på kvällen och det massiva afrikanska mörkret omsluter oss redan. TVn står på och det är nu tredje veckan i rad som nyheterna toppas av flickan som påstår att hon är reinkarnationen av någon som dog för tre år sedan. Familjen vars döda dotter hon säger sig vara bekräftar detta. Dom säger att det är ställt utom allt tvivel att detta är deras dotter. Men situationen kompliceras av att en annan familj hävdar att hon i själva verket är deras dotter, att hon rymde hemifrån för några månader sedan och nu är besatt av demoner. Nyhetsrapporteringen är precis lika saklig och torr som hemma i SanningsSverige.

En bitter kamp pågår mellan de båda familjerna och jag tycker synd om den förvirrade flickan som nog bara ville ha lite uppmärksamhet men råkade tappa kontrollen och nu, för tredje veckan, är den största inrikesnyheten i Zambia. Hur ska hon ta sig ur detta…?

Den senare familjen kräver att ett blodprov ska skickas till Sydafrika för DNA-test.

Den kalla ölen gör gott i hettan. Jag lyssnar halvt på nyheterna halvt på Henry som är bekymrad över att inte kunna betala sin dotters skolavgift. Det saknas 600.000 Kwacha (ca:1.000 kr) och jag slår bort tanken på att betala det åt honom. Den typen av storslagna gester slår alltid fel på något sätt. Jag har lärt mig den hårda vägen att inte ingripa i människors liv med mina, jämförelsevis omåttliga resurser.

Mörkret är fullt av ljud; syrsor, grodor, prasslande och susande - här finns till och med fåglar som sjunger om natten! Detta är en högljutt levande värld. Den skräniga TVn har svårt att hävda sig.

Men plötsligt händer något.

Naturen blir knäpptyst. Det känns som att allting håller andan. Tystnaden är nästan lite otäck; alla berättelser om svart magi, den mööörka Afrikanska natten… vad är det som pågår...? Då hörs ett knäppande ljud från det korrugerade plåttaket ovanför våra huvuden. Knäpp… knäpp…knäpp-knäppknäpp.

Och i samma ögonblick som jag förstår vad det är faller ett ton massivt vatten med en gigantisk duns mot den torra marken, plåttakets knäppande har blivit ett mäktigt dån och jag rusar genast ut på gräsplanen för att dansa lite.

Upprörda röster hojtar åt mig att komma tillbaka med det samma! Vet jag inte att detta är det första regnet!?
- Jo visst vet jag det!
- Den som blir blöt i det första regnet kommer att bli blöt varenda gång det regnar och kommer dessutom att drabbas av fruktansvärd malaria och en hel del annan olycka, förklarar mina oroade kamrater allvarsamt från under sitt plåttak.

– Ni är för jävla knäppa hela högen! skrattar jag på vänlig svenska och svänger runt som en sjöblöt Rönnedahl i det underbara svalkande regnet tills jag slinter omkull och blir sittande i det centimerterdjupa vattnet som den torra marken inte hunnit svälja.

Det bildas en rejäl pöl på betonggolvet när jag återvänder till min plats under taket. Mina kamrater tittar på mig med sådant allvar och medkännande att jag bara måste skratta. Dessa män kommer att rapportera för sina fruar att det nu är definitivt och slutgiltigt klarlagt att musungun inte besitter samma förståndsgåvor som vanliga människor. Och i morgon kommer det att tisslas och fnittras en del på Campus - men som alltid, på ett vänligt och överseende sätt.Dom är så snälla mot mig, som om jag var ett litet tokigt barn som inte förstår bättre. Och egentligen är det nog precis det jag äntligen har blivit i detta underbara, dyblöta land…

Lördag 22/9 – En tuff lektion för musungun

Idag återvände jag till Race Course. Jag hade tänkt ta några bilder men det enda som kom att exponeras var min obetänksamhet.

Men först: Jag trodde att Dianas och min vänskap skulle kunna förbli platonisk. Men nu var det tydligen slutdaltat. I ett obevakat ögonblick under fredagskvällens partajande överrumplade hon mig med en kyss. Från den stunden hängde hotet om vild, passionerad och hämningslös sex över mig hela kvällen med obevekligheten hos ett tropiskt regn i annalkande.

Senare: När vi skulle lämna Diana i Chimwemwe försökte hela sällskapet med förenade krafter få mig att stanna där.

Mången svagare själ hade givit upp inför denna övermakt. Men mitt omdömesinsufficienta tillstånd till trots, insåg jag att det med kapitulationens passionerade konsekvens skulle följa en oro jag inte är beredd att bära.

Således: Likt en Sven Musungu Duva vid dygdens bro, klamrade jag mig fast i den lilla skrotbilen. Med fötterna inkilade under förarsätet och säkerhetsbältet flera varv runt armen slogs jag denna natt för min kyskhet med sådan tapperhet att syndens apostlar till slut tvingades ge upp.

En situation man inte hamnar i så ofta där hemma.

Men: Därför var jag lite nervös när jag ringde Diana i morse för att be henne promenera mig till Race Course. Jag behövde en vägvisare och hon hade under gårdagskvällen med stor övertygelse argumenterat för sin lämplighet och kompetens för detta uppdrag. Och jag kunde inte komma på någon annan att fråga.

Det hade också uppdagats att Richard, som sköter mina matinköp, undervisar en grupp barn i Life Skills vid utomhusskolan där jag såg honom förra lördagen, och jag hade lovat komma för att titta på hans lektion kl 10:00 denna lördag Richard var så tydligt smickrad av mitt intresse att jag omöjligt kunde stanna hemma (även om det var den lösning mitt värkande huvud och den stekande hettan mest talade för…).

Richard är en fascinerande människa. Han är kanske 20 år och försörjer ensam sin familj bestående av lillebror, syster och farmor. Familjen lever på omkring 3.000 Kwacha om dagen (5 kr). För det köper dom kol att elda med, Nshima och lite olja.

Richard har en intellektuell skärpa som jag inte kan begripa hur han lyckats utveckla. Han är dessutom ödmjuk, anspråkslös och genuint ärlig (något som av naturliga skäl är svårt att vara i hans situation). Det skulle behövas så lite för att han skulle kunna ha en framtid. Men just det lilla finns inte och kommer sannolikt aldrig att finnas för honom.

Richard brukar titta nyfiket på min gitarr och en dag frågade jag om han ville pröva att spela lite. Han blev mycket entusiastisk över erbjudandet och satte igång att borsta av sina byxor och tvätta händerna och hade en hel massa besynnerligheter för sig, innan han andaktsfullt, och med komisk försiktighet, tog emot det framräckta instrumentet. Han hade aldrig förut hållit i något så fantastiskt, tror jag, och jag såg ingen annan möjlighet än att erbjuda honom gitarrlektioner. I gengäld undervisar han mig i Bemba. Det tog Richard en timme att lära sig spela Norwegian Wood. På ungefär samma tid lärde jag mig säga Ulishani med ett någorlunda begripligt uttala.

Svårt att hålla sig till ämnet idag…

Jag var hur som helst på väg Race Course med den tickande sexbomben Diana, som vägvisare. Hon var en duglig guide för det tog oss drygt 30 minuter att komma dit det tog en timme att gå med Scott.

Vid den lilla skolan möter vi en Richard som strålar av självsäkerhet och tillförsikt. Detta är hans hemmaplan och hit har en musungu och en riktig skolfröken kommit för att lyssna till hans lektion. Det var tydligt att han trivdes med situationen.

Richard läser på engelska ur sin manual och översätter momentant till Bemba. Organisationen han arbetar för, och som betalar honom 9.000 kwacha för totalt 28 timmars undervisning fördelat över 14 lördagar, bär det suspekta namnen USAID och har sin logga tryckt på alla lediga ytor. Faktum är att man nuförtiden ser fler spår efter Amerikanarna än engelsmännen här. I Dag Hammarskjölds Library finns t.o.m. ett American Corner, inrett som ett litet tempel, rikligt pyntat med flaggor och beläten av George W Bush, Bill Gates och andra gudar.

Hur kommer det sig att vi yvs över Ondskans Män som Mugabe och Idi Amin men blundar för den skoningslösa grymheten hos en Nixon och en Bush?

Två av de starkaste bilderna från min barndom:

Den ena var avrättningen av Saigons polischef, en amerikansk soldat som obesvärat, och liksom i förbigående, stegar fram till den taniga, bakbundna och skräckslagna vietnamesen och skjuter honom i tinningen. Under det mannen faller samman sprutar en smal stråle blod med märklig kraft ur det finkalibriga hålet i hans huvud. Allt är frid och fröjd. Amerikanska frihetskämpar har än en gång hjälpt Gud att skipa rättvisa. Den bilden följde mig genom hela min barndom.

Be ware of the boogieman…

Den andra bilden var den av den lilla nakna vietnamesiska flickan, som förtvivlat springer längs en landsväg med ryggen täckt av brinnande napalm. Hon har antagligen slitit av sig kläderna för att undkomma lågorna men det hjälper inte inte. Det är hon själv - det är hennes hud som brinner, säkert blir det bara värre av att hon springer.
Nästan alla i min generation minns dessa bilder, men på något sätt har vi glömt vem förövaren var.

Någon berättar att napalmflickan fortfarande lever och ca 200 plastikoperationer senare arbetar som läkare i USA! Och jag kan inte låta bli att fascineras av den amerikanske PR-apparatens fantastiska uppfinningsrikedom. Idén att först nästa steka ett barn till döds och sedan – när detta blivit en internationell pinsamhet – lyckas hitta och ”rädda" henne, piffa upp det stekta barnet med ett team av världens ledande experter (alla naturligtvis amerikaner) och sedan varsamt valla henne genom en läkarutbildning (hon var säkert inte ens läskunnig när dom hittade henne medium rare på något vietnamesiskt fältsjukhus). Hur vedervärdigt detta än kan tyckas måste jag beundra dessa mediala illusionister för deras enastående hantverksskicklighet.

Tänk bara på det välregisserade Kuwaitkriget; det spektakulära tillfångatagandet av Saddam Hussein och det kanske mest framgångsrika förvandlingsnumret genom tiderna; att göra Islam till ett annat ord för terrorism…

Jag har (liksom f.ö. de flesta afrikaner) en oförsonlig och fördömande syn på USA, men jag vet ingen annan nation i modern tid som ställt till så mycket elände och förorsakat så mycket lidande, långt utanför sina egna gränser.

Men nu kom jag bort från ämnet igen.

Temat för Richards lektion idag är Att Söka Jobb.
- Vad är ”intressen”? Frågar Richard sitt auditorium.
Inga förslag hörs från klassen.
- It’s something you do out of your free choice and enjoy while your doing it, förklarar Richard.

Det fanns, för inte länge sedan, hemma i fördomsfrodiga Sverige en myt om Den Lata Negern.

De flesta afrikaner jag mött vet inte vad fritid är. Från att dom vaknar till att dom lägger sig handlar dagen om att överleva, att skaffa mat, att hitta bränsle, att bära vatten, och att gå. Jag har aldrig mött några människor som går så långa sträckor, till skolan, till kyrkan, till arbetet (om man har något).

Därför vet Richards elever inte vad intressen är. Dom kan med svårighet föreställa sig en handling som utförs utan ett nyttoperspektiv.

Nästa punkt på programmet är mål. Men även tankar kring vad man vill uppnå i livet, hur man vill forma sin framtid blir abstraktioner när man har fullt upp med att överleva.

När lektionen är slut ser jag att Richard räknar sina elever. Jag tror att det är för rapporteringen till USAID och pekar uppmuntrande på mig och Diana…

Det kan väl inte skada med ett par extra deltagare, och vi har ju faktiskt varit där hela lektionen.

Alldeles för sent inser jag att det handlar om mat. Varje deltagare får nämligen en liten bulle och en flaska Maheu efter lektionen.

För några är detta dagens enda mål.

Jag skäms som en hund men det är för sent.

Att inte ta emot den mat som erbjuds är en oacceptabel förolämpning och jag sätter generat tänderna i min bulle och dricker upp den gryniga majsmjölsvällingen med banansmak.

Richards som varit upptagen av administrativa sysslor har ännu inte börjat äta.

~~~

Men nu slår han ihop pärmen och bryter sin bulle i små, små bitar som han delar ut bland dom 2-3 åringar som är för små för att få vara med på kursen men som under hela denna lektion stått i tyst väntan och tittat på.

Det blir ingen trängsel, alla väntar på sin tur att få några smulor av Richards bulle. Jag hade faktiskt funderat över vad dom stod och väntade på. Det framstår nu tydligt att detta är den vanliga rutinen.

..men en av dom dyrbara bullarna försvann i den överviktiga musunguns omättliga gap.

Jag vet att Richard bara äter en gång om dagen. Nshima. Bara det. Det är ingen liten uppoffring för honom att avstå sin bulle.

Hur kunde jag missa den möjligheten!? Jag håller nästan på att kräkas av skam. Jag går jag därifrån utan att ta några bilder.

Måndag 17/9 – Ett mönster av blå blommor

Det har gått en massa underbara dagar fulla av äventyr och svindlande upplevelser men jag har inte kunnat skriva om detta för trafon till min dator råkade drunkna. Nu har jag köpt en ny trafo för det groteska överpriset av en halv miljon Kwacha men är man musungu så är man…

I lördags morse vaknade jag av att Liz knackade på. Jag ropade lite sömndrucket att:
- I’m not dressed yet …be with you in a sec…
- Ok, but you do know you’re flooded, don’t you?
- Say again? muttrade jag och satte ned ett par förvånade fötter i det ankeldjupa vattnet…

Jag hade inte haft vatten på några dagar. Efter fåfängt skruvande på alla kranar hade jag tydligen glömt kökskranen fullt öppen. Diskhon var naturligtvis full med odiskade tallrikar och avloppet ordentligt tillslutet i avvaktan på vattnets återkomst – något som alltså hade inträffat under natten. Vattenståndet i lägenheten var igenomsnitt 6 cm och stigande. Det enda utflödet var under ytterdörren, och denna glipa blev allt mindre i takt med att dörren svällde.
Där utanför stod nu alltså en förbryllad brittisk missionär, begrundade det utsipprande vattnet och undrande kanske om jag hade drunknat.

När jag tillslut lyckades få upp den kärvande ytterdörren attackerades jag bakifrån av en omkringflytande resväska. Liz hoppade emellertid nätt åt sidan för den framvällande flodvågen och jag satte mig trött på resväskan innan den hann segla ut i trädgården.

Efter denna hydrobisarra inledning följde den underbaraste dagen hittils.

Jag hade kommit överens med Scott en ung kanadensisk volontär som är förlagd till Race Course, det allra fattigaste området i dessa trakter, om att följa med honom till jobbet denna lördagsmorgon. Race Course har fått sitt namn av att engelsmännen hade en travbana där. Men efter att kolonisatörerna åkt hem och hästarna ätits upp började tillflyttande zambier slå upp sina skjul på banan och nu har området vuxit till en vidträckt och svåröverskådlig slum. Kommunen har ställt upp några vattenkiosker här och där men det finns ingen el och inget avlopp och jag kan bara föreställa mig hur de knöliga stigarna mellan skjulen ser ut under regnperioden.

Jag måste tillstå att jag hade förväntat mig ganska tunga upplevelser från detta besök. Jag hade under alla omständigheter aldrig kunnat ana att det skulle bli min ljusaste upplevelse hittills…

~ ~ ~

Till vardags färdas Scott med sitt tjänstefordon – den skramlande kvarstoden av vad som en gång varit en cykel - men eftersom jag saknar transportmedel, och det är svårt att få tag på en taxi som kör till Race Course, beslutar vi oss för att promenera.

I närmare en timme vandrar vi under den stekande solen på små slingrande stigar genom ett söndertorkat landskap av hård röd jord med fläckar av gult gräs, enorma termitstackar och enstaka döda träd. Det enda synliga tecknen på liv är en och annan ödla som kilar över vägen och snabbt försvinner i det prasslande gräset.

Plötsligt slår det mig att vi är i Afrika - jag har sett sådana här miljöer på TV och då kryllar dom alltid av hungriga lejon. Jag skrämmer upp mig själv med den tanken en stund och måste sedan fråga Scott…

- Naaae… I haven’t seen any, but some really big snakes!

Ja, det blev man ju hemskt mycket lugnare av.

Det går små stigar kors och tvärs över hela området och ibland ser vi andra vandrare på avstånd. Plötsligt dyker det upp en grupp skränande, berusande, unga män på en korsande stig. Dom ropar efter oss, förmodligen på Bemba för jag begriper inte ett ord men det låter inte vänligt.

- Just keep walking, säger Scott, they won’t do anything, the want money, that’s all.

Men dom orkar inte springa efter oss och skrålandet drunknar i syrsornas vassa gnissel när dom äntligen försvinner bakom termitstackarna,

Efter ett tag börjar Scott se sig förvirrat omkring och erkänner att han brukar ta en annan väg när han cyklar, att han nu inte längre vet riktigt säkert var vi befinner oss…
– Nåväl, låt oss angripa detta problem vetenskapligt, föreslår navigationssnillet från Nordpolen, var hade vi solen när vi började gå?

Scott pekar med ett ironiskt leende rakt uppåt. Och solen står verkligen, som alltid här, precis ovanför våra huvuden, så den idén måste vi skratta åt. Men innan vi hunnit bli allvarligt oroade stöter vi på en övergiven järnvägsräls och det är all information Scott behöver för att få oss på rätt spår igen.

Så är vi äntligen framme vid Race Course och Scott hälsar på ett gäng ungdomar som står och tuggar sockerrör.
Min närvaro väcker naturligtvis uppmärksamhet och jag finner mig snart stående i en cirkel där alla vill skaka hand, röra vid mig, hålla mina händer länge och väl. Jag måste sett lite överrumplad ut för en av ungdomarna säger urskuldande, på stapplande engelska:
- We just wanted to greet you…
Och det vet jag!
Jag är numera van vid den här typen av uppmärksamhet och känner mig inte det minsta obekväm. Kanske var det bara en kvardröjande orm- och lejonnoja han hade läst i mina ögon.

Vi fortsätter in ibland skjulen. Här och där ser man till och med små hus, byggda av lera som Scott berättar finns någon stans långt under den torra, hårda marken. Leran grävs upp och formas till tegelstenar som används för att bygga hus. Allt jag ser är tillverkat för hand, av material och delar som man kan hittas i naturen eller, undantagsvis, bland sopor. Jag känner mig som en tidsresenär för dom enda synliga spåren av modern teknik är petflaskor och plastdunkar som används till att förvara vatten i. Allt är färgglatt, ljust och luftigt, det är inte alls så kyffigt och trångt som i dom urbana kåkstäderna. Vi blir nyfiket men vänligt stirrade på från alla vi möter. Vi går på en liten väg där kanske ingen, eller åtminstone väldigt få musungus förut har gått.

Dr Livingstone, I presume?

En liten flicka som kommer ut från ett skjul hoppar förfärat till när hon ser mig men skrattar lättat när jag hälsar och hon förstår att jag är en riktig människa, bara lite blekare.

Scott kan en hel del Bemba och han förklarar att det finns en speciell hälsningsfras som används när man passerar någon som sitter vid sitt hus och en annan när båda parter står upp o.s.v. Om eskimåerna har elva olika uttryck för snö så har afrikanerna minst hundraelva hälsningsfraser.

Språket är samhällets själ.

När vi hälsar och respektfullt klappar oss på bröstet lyser dom upp i stora leenden och glittrar med vänliga ögon. Dom är uppenbart smickrade av att vi bemödat oss om att ta till lite lokala sedvänjor, och det känns otroligt belönande att så små ansträngningar kan ge så mycket uppskattning. Samtidigt ligger den dystra slutsatsen att detta nog inte är typiskt för musungus, också nära till hands…

Jag går bara runt och myser och det känns som jag kommit till Sagolandets hjärta.

Jag tror inte att jag har blivit förhärdad och kall, för jag ser fortfarande fattigdomen men den liksom försvinner i skuggan av all glädje och värdighet. Det finns ingen här som vill att vi ska tycka synd om dom – det vore nog snarast förolämpande. Dessa människor gör det bästa dom kan av det lilla dom har, och är med all rätt stolta över vad dom åstadkommer. Dom vet att fattigdomen inte är deras fel och har därför inget att skämmas för.

Det enda jag omöjligt kan begripa är varför dom inte hatar mig..?

Scott vill visa sitt kontor och vi går därför in på en gård där det finns en vattenkiosk, en pytteliten stuga - ”kontoret” - och en utomhusskola. Stugan har två rum varav det ena hyser ett lager av vattenflaskor, rit- och skrivmaterial samt lite primitiv sjukvårdsutrustning. Det andra är ett kontor, fullbelamrat av papper, böcker och pärmar. Utrymmet delas av tre olika välgörenhetsorganisationer samt tjänar som expedition för skolan.

På gården finns fem rader med träbänkar under en uppspänd pressning som ger lite skydd för solen - det är själva skolan. Det finns ingen svart tavla eller motsvarande men läraren har ett stort blädderblock som hon skriver på och håller upp så att alla kan se. Eleverna är i åldrarna 6-18 år och undervisningen består av överlevnadskunskap, AIDS-information och elementär engelska. Undervisningen pågår trots att det är lördag men den nya musungun väcker sådan uppståndelse att en spontan rast utannonseras så att alla ska hinna hälsa.

På lite avstånd, halvt dold bland några killar ser jag Richard som sköter mina matinköp. När jag först lägger märke till honom verkar han besvärad - jag undrar om det är för att han är lite för gammal för att gå i skolan eller om det är för att han skäms över att bo i Race Course (jag trodde nog att han bodde i Chimwemwe)? …kanske är han orolig att jag inte ska känna igen honom? Men när han ser min glada hälsning lyser han upp och får tillbaka sin säkra hållning. Jag ser att han säger något till sina kompisar med en nickning mot mig och i min koketta fåfänga inbillar jag mig att säger något i stil med­­:
- Jajamensan, den där musungun känner jag väl… har faktiskt varit på middag hos honom och ätit skitmysko musungumat, men man vill ju inte vara ohövlig så jag käkade och såg glad ut.

(Det var spagetti med köttfärssås).

Det är uppsluppen stämning på gården och allt känns så besynnerligt idylliskt. Det är därför sagoboksmetaforerna hela tiden poppar upp.

Har jag möjligen kommit till Kamomilla Stad?

Jag har fått min portion av europeisk slum. I synnerhet när jag jobbade i Istanbul. Där fanns misären överallt, det var skitigt och stinkande och ovänligt och vedervärdigt. Det samma gäller slummen i USA (som jag visserligen bara sett från insidan av en taxi eller nosat runt längs ytterkanten, eftersom det är livsfarligt för en vit att röra sig i dessa områden).

Här finns ingenting sådant.

Visst är det uppenbart att några av barnen är alldeles för magra. Och några har väldigt slitna kläder. Men alla är så öppna och nyfikna och sprudlande glada att man inte kan sluta skratta.

Vi fortsätter vår promenad och Scott berättar att även om en del bostäder ser lite skruttiga ut så är dom otroligt fina på insidan. Alla små gårdar är rensopade och det är inte skräpigt någonstans. Nästan inga bostäder har dörr, ingången täcks oftast bara av ett skynke. Utanför varje hus finns en ställning av pinnar till stöd för väggar av presenning, säckväv eller hopsydda trasor. Scott berättar att det är toaletter och jag frågar hur det kommer sig att det inte stinker i denna värme. Scott gissar att det beror på att dom gräver väldigt djupa hål och flyttar runt toaletterna ofta.

Vi är på väg mot fotbollsplanen som är Scotts egentliga arbetsplats. Han är nämligen här för att lära barnen olika lagsporter, sparka boll istället för varandra, stärka deras självförtroende …och kanske, kanske, kan någon liten promille på detta vis få en chans att komma härifrån.

Och på väg till fotbollsplanen händer det som gör idag till den underbaraste dagen hittills, ja, till och med en av dom underbaraste dagarna i mitt liv.

Vi kommer till ett område där en hel skock små barn leker och busar omkring. Någon börjar plötsligt hojta:
- Musungu, musungu!
Och plötsligt strömmar dom till från alla håll.
- Musungu, musungu...!

(Jag minns inte om jag skrivit om detta förut men det finns här en föreställning om att det bringar lycka att röra vid en musungu - särskilt kraftfull är denna magi om man lyckas röra vid musunguns hår).

- Mister, mister! Hundra små barnhänder sträcks fram mot mig, vill skaka hand, vill hålla i mig.
- Just keep walking, man, just keep walking skrattar Scott och trampar rutinerat på med bestämda steg.

Men hur kan jag nonchalera all denna överväldigande uppmärksamhet? Självklart måste jag skaka hand med allihop! På ett ögonblick har jag förvandlats till en mänsklig klätterställning. Överallt hänger och klänger fnittrande underbara, fjäderlätta barn som tävlar om att få trycka mina händer. Scott har stannat en bit bort och skrattar hjärtligt:
- Don’t say I didn’t warn you!

Det finns ingenting i situationen som är det minsta obehagligt. Barnen är så lätta att dom skulle fara iväg som dammtussar om jag råkade nysa, men det gör jag tack och lov inte. Jag delar med mig av min musungumagi så rättvist jag kan och försöker sedan varsamt frigöra mig ur den omslutande barnhopen som fortfarande växer av nya tillskyndande. Jag skrattar så jag kiknar, för så fort jag får loss en arm eller ett ben hänger det tio nya på motsatta sidan. När jag, trots allt, så smått lyckas slingra mig loss, tänker jag att visst är detta magi, för vad annat skulle kunna få mig uppfylld av en så ren och förbehållslös glädje.

- Just keep on walking and raise your arms, instruerar Scott sakkunnigt när han ser att jag börjar frigöra mig.

Så jag stövlar muntert iväg med armarna i luften och den fnittrande skocken tätt i hasorna.

Men vid sidan av vägen står en liten, liten flicka som är så tunn att man knappt förstår hur hon kan hålla huvudet uppe. Hennes vita klänning är så sliten och urtvättad att den nästan är helt genomskinlig men man anar att den en gång haft ett mönster av blå blommor. Hennes ögon är matta och oändligt trötta, hon orkar varken skratta eller klättra på musungun. Hon bara står där, utanför den svärmande hopen, och försöker ta sig från ett andetag till ett nästa.

Så jag går fram och stryker henne försiktigt över håret med min magiska musunguhand. Jag koncentrerar mig jättehårt och önskar av hela mitt väsen att detta ska få henne att vakna till liv.

Men ingenting händer.

Hon bara tittar på mig med sin matta uttryckslösa blick, halvt dold bakom nedsjunkna ögonlock.

Och som gripna av stundens allvar har dom andra barnen tystnat och slutat jaga mig.

Kan du inte le en smula, lilla älva, detta är en magisk musungu!

Inget händer. Jag är en vanlig IT-konsult som motvilligt lägger trollspöet på hyllan. Men jag är torr i munnen av vanmakt och frustration när jag lämnar den lilla vid vägens kant.

~ ~ ~

Vi är framme vid fotbollsplanen, jag bublar åter av lycklig energi från dom klättrande barnen och hälsar glatt på alla ungdomar. Matchen är precis avslutad. ”Barcelona” vann med 2-1. Scott gör några imponerande trix med den hemmagjorda fotbollen av hopsydda trasor. Sportsnacket alienerar mig en smula men jag har fortfarande en del magi att dela med mig av. Även om dessa ungdomar är mer behärskade i sin uppskattning har jag hjärtligt kul och skrattar artigt åt alla lustigheter på obegriplig låtsasengelska.

Fotbollsplanen, som naturligtvis inte är mer än en torr, gräslös jordplätt utan riktiga mål eller linjemarkeringar, ligger i samhällets ytterkant. Här återfinns också den allra fattigaste delen av Race Course. Slummens slum. Det är några små tält, bokstavligen hoptråcklade av gamla klädesplagg och trasor. Jag vill inte tänka på hur dessa bostäder ser ut under regnperioden. Jag frågar Scott om jag verkligen ser vad jag tror att jag ser? (jag har fortfarande feberyran med pepparkaksänglar i färskt minne). Bor verkligen människor så här? Jag hade nog inte riktigt tänkt att man kunde ha det så fattigt att man inte ens kunde få ihop till ett skjul eller någonting med ett tak... Men Scott bekräftar lite bistert att såhär kan det faktiskt vara, å andra sidan, lugnar han mig, så blir det inte värre…

- This is basically as bad as it gets.

Och på nåt sjukt sätt känner jag mig lättad över det beskedet.
Det var ganska länge sedan verkligheten överträffade mina fantasier om hur svårt människor kan ha det. Men ända sedan det hände har jag oroats över vad jag ska behöva se runt nästa hörn. Nu har jag klarat provet. Jag behöver inte vara rädd för något. Och jag måste säga, med risk att förhäva mig, att det är verkligen inte mycket som kan få mig ur balans längre.

Dom första dagarna var förjävliga. Jag packade inte ens upp väskan. Grät mig till sömns varje natt. Nu domineras mina dagar av glädje och hopp. För rent krasst, jag kan inte göra ett skit åt den här soppan. Det är inte ens därför jag är här. Jag är här för att jag behöver lära mig lite ödmjukhet och för att jag behöver förstå hur lycklig jag är och hur mycket jag har att glädjas åt. Jag är här för att lära mig grundläggande anständighet och för att påminnas om att kolonisationen pågår, lika aktivt som någonsin, om än i annan skepnad. Världsbanken och EU är lika skoningslösa exploatörer som en gång engelsmännen.
Eller som en av studenterna sa:
- Om Afrika vill köpa något bestämmer Väst priset. Om Afrika vill sälja något bestämmer Väst priset.

Men om Afrika fick vara med i världshandeln på samma villkor som resten av världen skulle den här skiten vara över på en generation. Om denna utsugna kontinent tilläts öka sin export med bara en enda liten procent skulle det motsvara mer än fem gånger hela världens samlade bistånd till Afrika.

Elva miljoner barn dör av svält varje år och vi inbillar oss att det inte är vårt fel. Vi inbillar oss till och med att vi hjälper dom stackarna så gott vi kan med olika biståndsprojekt.

Elva miljoner barn per år. Tjugoen barn i minuten.

Varje dag dör tretiotusen barn av svält. Hur jag än försöker säga det förblir det ofattbart. Men försök ändå att ta in detta och säg mig sedan: Om det inte är Ditt fel och inte Mitt, vems fel är det då?

Det att vara annorlunda ;-)

Måndag 11/9 - Verkligheten kallar hem mig.

Jag har varit sjuk med hög feber några dagar och alla trodde det var malaria men det var bara en ovanligt brutal förkylning. Jag var så vimmelkantig att jag inte ens orkade bli upprörd när syster på kliniken vinkade fram mig, förbi hela den långa slingrande kön av sjuka afrikaner.

Inne på mottagningen ser allting ut att vara hämtat från medicinhistoriska museet (om det finns ett sådant). Men en handtextad skylt med uppmaningen: ”Remember: One patient – One syringe” vittnar om att detta är en vårdinrättning av modernt snitt och jag ser roat på medan den uppenbart multikompetenta Syster Sträng blandar till sina mystiska dekokter och ger mig en flaska av något läskigt brunt och en påse anonyma tabletter som garanterat är förbjudna i Lagomsverige för jag blir kärnfrisk på två timmar.

En sjuksyster i denna del av skapelsen är högsta medicinska auktoritet. I Zambia finns det nämligen en läkare per 15.000 personer så det mesta utom möjligen hjärnkirurgi sker på delegation.

Och går man in på ett apotek så finns det en stor allmän disk samt ett litet bås med skylten ”Prescriptions”. Behöver man receptbelagd medicin går man således till Prescriptionbåset där det sitter en apotekare med lite finare hatt än dom andra. Inför honom får man redogöra för sina besvär och om apotekaren med den fina hatten finner framställan trovärdig utfärdar han ett recept som man tar med sig till den allmänna disken där man kan hämta ut sin medicin. Mycket praktiskt. Mycket Zambiskt.

Ibland kommer jag på mig själv med att fnittra åt olikheterna men oftast reagerar jag inte för här i sagolandet är allting gott och Pippi skulle vara nöjd.

Man ska inte ge pengar har jag lärt mig. Däremot är det inget som hindrar att man anställer olika hjälpredor och jag börjar bli en arbetsgivare av sådana dimensioner att jag inte blir förvånad om det dyker upp en hårdnackad Zambisk Jimmy Hoffa på min trapp vilken dag som helst. Senaste tillskottet i personalen är en lövplockare som, måste jag säga, gör ett oklanderligt jobb i att hålla den lilla tvåmetersgången lövfri. Det händer till och med att han fångar löven i luften – en mycket alert ung man. På fredag börjar min personliga grönsaksshoppare sitt sakkunniga potatisklämmande. Grönsakerna kan jag sedan donera till tvätterskan under förevändning att dom annars blir dåliga och på så vis rullar allting på i fantastisk harmoni i detta underbara land där jag för första gången ärligt och förbehållslöst kan säga att jag är lycklig.

Just därför att jag är omgiven av så mycket svårt och sorgligt framträder det vackra och lyckliga med en tydlighet och lyster jag aldrig förut upplevt. Och allt som hemma är självklart - t.ex. en god och riklig måltid – blir i detta sammanhang en underbar lyx. Men mest av allt är det ändå människorna som gör mig glad; i varje ansikte möter jag ett vänligt leende – må vara att det är en kulturell konvention som kanske inte betyder så mycket, det smittar ändå av sig, mina steg blir lätta och jag skrattar mer på en dag i Zambia än på en månad i Sverige.

Jag blir jätteglad när det finns varmvatten och det och det känns lyxigt när det finns el och jag vet verkligen inte vad man skulle kunna irritera sig på…

M <3 Z = Zant

Måndag 3/9 - Feber

Livet här är så helt och fulländat. Jag saknar ingenting. …eller förresten, det händer faktiskt att jag längtar efter något som fungerar – bara något litet. En konservöppnare skulle räcka.
Men det är verkligen ingen viktig grej, en detalj, en fåfäng längtan som snabbt försvinner igen.

Idag fick jag, lite oväntat veta att jag är insatt på en kurs i grundläggande datorkunskap för obemedlade barn. Jag ska enligt detta lika formella som oväntade memo utbilda 80 ungar från en närliggande township i grundläggande datorkunskap. Det låter kul. Men svårt. Hur börjar man förklara för någon som inte ens har el hemma?
Jag hoppas det blir av.

Utöver de fasta utbildningslinjerna hålls här olika seminarier med inriktning på genderfrågor, HIV/AIDS, fredsarbete, demokratiskt ledarskap, arbete med utsatta barn etc. Och, naturligtvis, för dom allra minsta:

Grundkurs i överlevnadsteknik - Urban inriktning.

Jag vet inte vad den kursen innehåller men jag gissar att det är sånt som hur man bygger ett hem av en flyttkartong och några tomburkar och vilka sopor som måste tillredas innan dom går att äta osv. – ett ämne som väl närmast motsvaras av hemkunskapen i våra svenska skolor.

Om jag inte minns fel var det på en sådan kurs en av Jennies skyddslingar först dök upp. Han får i detta sammanhang namnet S.

En datumlös morgon vaknar jag av att S knackar på min dörr. Han söker Jennie. (Jennie bodde tidigare i det hus där jag nu residerar). S såg inte särskilt eländig ut och jag var trött och tänkte inte närmare på saken, jag sa bara att ”Jennie bor inte här längre”.

Senare på eftermiddagen, när Jennie just kommit hem efter en shoppingrunda i Kitwe och jag just tittat in för att hjälpa henne med något datorstrul, knackar S på dörren.

Han missade henne i morse och har väntat utanför hennes hus hela dagen.

S bor i en fönsterlöst skrubb i källaren under en kyrka. Dom är sju grabbar som bor där och det finns tre sängar. S går upp före soluppgång varje morgon och tvättar sin kläder (han har bara en uppsättning). Sedan väntar han på att kläderna ska torka (vilket i och för sig går rätt fort när väl solen är uppe). Därefter börjar han sin långa vandring till den kommunala ”gratisskolan” där man får gå om man inte har någon familj och inte har råd att köpa vare sig skoluniform eller skolböcker (som man måste ha i den statliga skolan).

(Min kompis Diana, som är lärare på den kommunala skolan har 102 elever i sin klass).

Ur ett svenskt perspektiv är det obegripligt hur hårt S anstränger sig - varje dag - bara för att få gå i skolan. Och ännu konstigare blir det när han berättar hur tacksam han är över denna möjlighet.

- Någon gång har du väl ändå skolkat?

- Varför skulle man göra något sådant..? S är uppriktigt förvånad och sneglar tvivlande på mig. Menar jag allvar?

Varje dag, måndag till fredag går han upp före solen för att tvätta sina kläder. Sedan läser han sina böner, repeterar gårdagens läxor i huvudet (skolböckerna får inte lämna skolområdet), sköter sin hygien, gnider tänderna rena med en pinne, bäddar den gemensamma sängen, sopar golvet och kyrktrappan och ger han sig av på den drygt timmeslånga vandringen till skolan.

Måndag blir tisdag blir onsdag blir torsdag blir fredag…

Och sedan kommer helgen.
Då promenerar han den 5-6 km långa vägen till Jennie.

Och tillbaka.

Han gör detta därför att hos Jennie får han en smörgås med jordnötssmör.
Och en stunds bibelstudium

Men i dag var alltså hans möda förslösad. Hela dagen satt han på huk bakom Jennies hus och väntade på sin jordnötssmörsmacka. Inte på framsidan, där han kunnat sätta sig bekvämt och titta på förbipasserande (Jenni hade inte haft något emot det).
Den här lilla pojken har nämligen inte en aning om att han har ett människovärde, förtjänar respekt och har rättigheter. Detta är för honom okända principer. Och ärligt talat är det nog lika bra att det förblir så.

Mat för dagen, arbete och någonstans att sova är vad de flesta här kämpar för, medan begrepp som frihet, jämlikhet och rättvisa är meningslösa abstraktioner.

Hemma, under myggnätet, hukad över min laptop med dual core processor, som, om man sålde den, skulle kunna hålla ett helt barnhem på fötter i en månad (och således komma till verklig nytta), kan jag skramla med isbitarna i den sentimentala whiskeyn och uppfyllas av revolutionär indignation. Men sådana tankar är inget för S - han har kommit för en smörgås med jordnötssmör och en stunds bibelstudium.

Jennie beklagar att hon inte varit hemma och erbjuder sig att sitta en stund med honom nu. Han tackar för erbjudandet men förklarar att han måste börja gå för att hinna tillbaka innan dom låser kyrkan.

-…men gärna i morgon om det går bra?

En smörgås hinner han i alla fall med och han äter den oändligt långsamt och omsorgsfullt trots att detta förmodligen är den enda mat han får idag. Och naturligtvis börjar han inte äta förrän han läst sin bordsbön.

Innan han lämnar oss diskar han, utan uppmaning, av kniven och sin tallrik. (När senast inträffade det att en svensk tonåring diskade upp efter sig annat än under hotet om indragen veckopeng?)

- Imorgon då?
- Ja, i morgon

När S knackade på min dörr i morse trodde jag han var barn till någon på campus. Till det yttre är han avsevärt mer välvårdad än de ungdomar jag ser hemma.
Jag tror inte att det finns någon i hela pankakssverige som skulle misstänka S för fattig.
Jag gjorde det i alla fall inte.
Jag använder inte gärna termen ”välvårdad” hemma (den har så skumma biljud i ordningsstaten) Men här betyder den något. Den uttrycker värdighet – förmågan att resa sig ur den hopplösaste situation.
Och gå vidare med högburet huvud.

Mot vad?

S har en röd fotbollströja, beigea byxor och ett jättelikt mässingskors i kedja runt halsen. i en annan kontext skulle han se ut som en rapstjärna.
Fast magrare.
Och utan limousin.

Jag gissar att han är ca 13 år.

- Han är faktiskt 18, säger Jennie, när S lämnat oss och börjat sin vandring mot rummet utan fönster.
- S blev föräldralös när han var 6 år och har klarat sig själv sedan dess. Han har helt enkelt inte haft dom näringsmässiga förutsättningarna att utvecklas i normal takt.

Så jävla grymt kan livet vara att en 6-åring lämnas åt sig själv i det som måste var ensamhetens mörkaste vrå.

Där tycker man spontant att det räcker. Mycket mer än detta ska väl ändå inte en hederlig svensk skattebetalare behöva höra?

Men naturligtvis måste det bli värre:

För S var inte helt ensam. Han hade också sin tre månader gamla lillasyster att ta hand om. Men spädbarn har dålig uthållighet mot undernäring och hon dog. Han matade henne med uppblött nshima men hade såklart inte råd med välling eller mjölk.

Han vaknade en morgon men det gjorde inte hon. Lilla syster dog i sin sexårige förmyndares famn: Det var svårt att få loss den lilla handen som stelnat i ett fast grepp om storebrors tröja.

…och då måste jag gå ut en stund. Ta en nypa frisk luft.

Men ute är luften tjock som nshima. Jag sparkar frenetiskt på en rot som har krupit upp ur den torra jorden. Jag fantiserar om var S gjorde av lillasysters kvarblivna kropp. Antagligen begravde han henne längs med spåret som knyter samman koppargruvorna i Ndola med Kitwe. Där finns gott om lösa stenar. Annars är den röda marken torr och hård som själva berget.

Och nu, 200 hundra år senare, är hon varje dag med i hans aftonbön berättar han allvarligt och osentimentalt.

Och - helvete - jag är på väg mot dörren igen, men hejdar mig och biter ihop. Jag skäms inte ett dugg för min känsloinkontinens men jag vill inte att S ska förstå hur fruktansvärd hans historia är. För honom är detta livet och jag vill inte att han ska känna sig som elefantmannen.

Men när S gått, och ett slammer från köket berättar att myggnätsdörren förseglat köksingången och att inget ont kan nå oss den vägen, ser jag plötsligt lillasyster komma inglidande på en och en halv meters höjd och hon vinkar till mig som någonting ur en David Lynch-film. Jag har utan att märka det bitit mig i underläppen och det smakar blod och lillasyster vinkar och jag börjar hysteriskt rabbla IP-adresser tyst för mig själv.
192.168.0.135
Och Jennie som är en underbart gin och tonicångande, science fictionläsande uppfinnarmetodist med mer empati än en normalstor svensk församling, pratar obesvärat om en annan av sina pojkar, en som inte har samma begränsade förståndsgåvor som S och som hon har stora planer för. Men jag har inte plats för en till övergiven liten pojke i mitt konsulthuvud och jag har ingen aning om vad hon snackar om men det har att göra med undernäring och fetter i hjärnan, och jag tänker att finns det något annat där? Hon snackar om R nu. R som är bäst i klassen. R som verkligen har förutsättningar, fantastiska möjligheter, talanger, bla, bla, bla.
192.168.0.155
155! – Det är Emelys IP-adress, Emely i biblioteket. Men Emelys historia är också vemodig för den handlar om hur okunskap och vidskeplighet kan förvandla polio till trolldom och ond magi, så att en underbar människa måste leva ensam och utstött och osynlig bara för att hon inte kan gå som andra, så avvisad att hon blir ledsen och tror att man hånar henne om man säger något snällt…
192.168.0.158

…och därför har Jennie och en annan botgörare (bla, bla, bla) som, f.ö. också råkar vara från Sverige kommit överens om att skapa en webbplats åt R för att samla in pengar så att han kan utbilda sig till läkare och visa världen att minsann…!
Och jag börjar tro att metodisten tappat förståndet eller åtminstone överdoserat lite. Det har varit rätt många turer till köket.
Jag svarar nåt obegripligt och låtsas att det är tekniskt facksnack som metodisten inte förstår och bekräftar högtidligt min medverkan i detta angelägna projekt.
Men hela tiden hoovrar lillasyster ovanför predikantens silversskimmrande kalufs som en vemodig pepparkaksängel och jag låtsas ha spänningshuvudvärk och masserar oberört min egen nacke för att med brutal hankraft tvinga bort blicken från den leviterande systern.

Till slut har jag inget annat val än att trycka Ctrl+Alt+Delete. Jag går där ifrån och jag är full av ilska. För första gången på över 30 år pratar jag med Gud och jag säger att: ”Nu får du ta och rycka upp dig, för alla sjunger vackert fär din skull och hyllar dig som en andevärldens Henke Larsson, varenda dag! Vill du att jag ska vara kvar och försöka göra något vettigt av allt det här får du faktiskt komma med lite vägledning! - Och det där med peparkaksänglar som flyger rätt igenom myggnätet impar verkligen inte på en gammal syratrippare”.

192.168.0.901 och jag har nu räknat ut mig långt, långt utanför det synliga spektret.

--------- här slutar egentligen denna blogg. (Jag har som princip att aldrig gå tillbaka och ändra annat än stavfel och grova språktabbar). Men det finns ett tillägg… -----------

L’Enfant - Privat samling. Svettbatik på Fetkonsultsbuk, Mindolo 2007.

Jag vaknar alldeles för plötsligt. Svetten organiserar sig i rännilar, som utspilld saft på en vaxduk. Nattens ogenomträngliga mörker skriver sent, och avsaknaden av droppande kranar preciserar till före 04:30
Jag trevar efter mobilen men hittar den inte.
Jag har drömt om Freddie - hon som försökte lära mig vikten av att skilja på ord och handling, och förkunnade att moralen är en estetisk yta. Det borde varit en mardröm men det känns inte så. Jag saknar att knäppa upp pjäxorna i liftkön bredvid förnekelseprinsessan.
- En till paraplydrink, sen Kite-surfar vi hem till Kungliga BakelseSverige, 116 32 SOFO.

Jag tror att jag har fått Malaria – jag har alla symptom i boken. Å andra sidan – det har jag alltid haft…

Nu har jag hittat pannlampan som Johan rådde mig att ta med: Varmt hjärta, kall hjärna, pannlampa och myggnät – jag har allt på listan men känner mig ändå inte helt trygg. Jag vill inte att små, små barn ska begrava sina systrar på banvallen.

Det känns ovanligt svårt att skilja ut vad som är verklighet nu.

Så jag går ut i badrummet. Jag har sovit på mage, med kuddar och skrynkliga lakan och myggnät under mig. När badrummets flämtande lysrör slutat kämpa emot och det bleka återskenet av denna lönnfeta IT-konsult möter mig i den fuktskadade spegeln ser jag något som inte går att stänga ute med vanliga ögonlock:

På den plats som jag innerligt hoppas gömmer ett hjärta har svettbatiken format det alldeles för tydliga avtrycket av en barnhand.

Lördag 1/9 - Natt i sagolandet & på jorden

Det är lördag kväll och jag är tillbaka hemma efter ett besök på Baren som tänker rasa samman när som helst - stället som skrämde mig bortom det begripliga för en vecka sedan, men som jag nu besöker med en vilopuls som skulle få en mumie att verka uppspelt…

Så bekvämt har jag funnit mig tillrätta i denna miljö att jag inte ens märker musungufällan som håller på att slå igen om min bleka ändalykt. Inte förrän Kashoki och Mrs Nsofwa burdust drar iväg mig till bilen och vi lämnar stället med en rivstart, fattar jag att något är på tok. Tre gånger har jag överrumplats av dylika abrupta räddningsaktioner. Bara en av dessa gånger hann jag själv uppfatta scenbytet, innan jag släpades i säkerhet…

– Mörka gestalter som dyker upp från ingenstans, luftens förtätning, cirkeln som ljudlöst krymper, tomma uttryckslösa ansikten som med centripetalkraftens obeveklighet faller mot kärnans aningslösa mitt…
Och då, genom en spricka i det som håller på att bli skal:
En räddande arm som tvingar ut mig ur trollcirkeln, ut i säkerhet. In i bilen. Iväg, iväg, iväg…

Jag skrattar lättat (och kanske lite hysteriskt).

När min dotter var liten brukade jag hålla henne högt i luften, låtsas tappa greppet och sedan fånga upp henne i absolut sista sekund. Hon kunde inte få nog av denna lek. Knappt jag heller för jag älskade hennes oreserverade tillit och den bekymmersfria närvaron som skapade oss ett eget rum, en plats utanför tiden.

- Negotiate, negotiate! Hojtas det från baksätet. Det betyder ”hinder på vägen”. Att köra bil här är en kollektiv angelägenhet och vid varje korsning eller vägskäl utbryter animerad diskussion.

Det slår mig att jag aldrig i hela mitt liv upplevt ett mörkare mörker än detta. För en blek konsult från landet där till och med hundarna har varseljus, är detta mörker overkligt. Att natten dessutom kan bli så bottenlöst svart mitt i en stadsmiljö gör inte saken mindre märklig. Nästa gång jag loggar på där det finns tillräcklig bandbredd ska jag gå till Google Earth för att se hur Afrikas natt ser ut jämfört med den elmissbrukande och (i åtminstone detta avseende) upplysta västvärldens. Ett mörker av denna densitet måste rimligen synas också från rymden, resonerar jag.
--------------------
Jo, en annan sak: vi träffade Den Underbart Vackra på Baren som tänker rasa samman när som helst.

Det var knappast en slump.
För här i sagolandet räcker det med att man tänker lite grand på någon, så står hon där och ler och vill bli vald (och hela familjen står i buskarna och håller tummarna).

Det är djupt olustigt! Och även om fantasierna ibland kan handla om just det, så är det oändligt mycket mer sorgligt än sexigt och jag börjar bli innerligt trött på mina musunguprerogativ. Som t.ex. det där med att följa med till än det ena än det andra och bara vara vit: Jag ställer mig i ett hörn med armarna bakom ryggen och gungar på hälarna och uträttar mirakel. Mycket märkligt.

Jag minns en tjej jag brukade klippa mig hos och som hade jättestora bröst. Hon gjorde en bröstförminskningsoperation och förlorade i ett slag halva sin manliga kundkrets.

Skokräm, tänker jag lite trött och gungar på hälarna.

Det kan låta som ett lyxproblem (och det är det naturligtvis också) men det är kränkande att bli reducerad till ett passerkort och det irriterar mig att alla verkar tycka att det är ett praktiskt och rationellt system.

Se denna musungu i naturlig storlek, knappt större än teskedsgumman, se människan bakom färglösheten, kom och titta!…

Men man får välja sina strider och det här är inget jag kommer att kunna ändra.

Så löjeväckande små är mina problem på tändstickspojkens planet.

Löjeväckande små är emellertid inte Hennes problem, Den Underbart Vackra, för hon har två små i skjulet. Ska dom hinna bli tillräckligt stora? Där fanns en gång också en man som var pappa till barnen och som hon älskade mycket och innerligt. Men han dog i februari 2004. Precis så gammal som statistiken säger att en Zambier ska bli. Han gick bort i en ”oförklarlig sjukdom” och när jag trycker hennes hand farväl vet jag att vi aldrig kommer att träffas igen, hur mycket slumpens medhjälpare än försöker. Fast egentligen har jag mest lust att skaka om henne och säga: Denna musungu är en internationell auktoritet inom området förnekelsebaserad verklighetsflykt. Den obehaglighet är ännu inte uppfunnen som jag inte har blundat för, och jag kan mot gedigen bakgrund med bestämdhet hävda: Allt finns kvar när man öppnar ögonen!

Dom underbaraste människor jag någonsin träffat håller på att dö bort och dom tror att det ska sluta om dom bara blundar.

På bussarna står: ”AIDS kills.” Och under detta, i mindre bokstäver: ”Having sex with a Virgin doesn’t cure you”.

Men denna vedervärdiga vanföreställning är ofattbart utbredd. Jennie berättar om dom mörkaste townships där över 90% av barnen blivit utsatta för övergrepp. Femåringar, fyraåringar, treåringar… Jag ber henne sluta sin hemska nedräkning. Inte mer nu. Inte mer om mödrar som skräckslaget vakar över sina små döttrar dygnet runt. Jag ber att få det hemska i små, små portioner. Jag har blivit väldigt petig med dosen.
– Du måste ta hand om dig själv, sa Johan och jag märker att detta blivit ett mantra. För det som annars kan hända är att hjärtat blir hårt som granit. Det där sista sa han inte. Så ovetenskapligt skulle nog aldrig en kirurg uttrycka sig. Men så tror jag att det är.

Och då jag tänker på att hugga i sten, närmare bestämt marmor. Och jag tänker på den vackra intendenten i Edsviks konsthall. Och för ett kort ögonblick tror jag att jag ska börja längta hem. Men det händer verkligen inte och jag skrattar åt denna orimliga tanke och är redo för nästa portion.

Som t.ex. att i vår (SweZams) välartade och välkammade ungdomsklubb gick alla barnen för att testa sig. Alla kom ut negativa, utom en.

En liten tjej skrattade inte den dagen eftersom hennes styvpappa uppenbarligen inte var bekant med föräldrakonceptets mest elementära gränser.

- Ett mycket uppmuntrande resultat anför min kollega Bruce. Och det har han väl rätt i.

Men hur fan kan man bara stövla in i en annans människas liv och ta för sig på det viset!? Som vi gör med Afrika. Som USA gör varhelst dom kommer åt. Jag vet! Men det ofattbara blir så olidligt fattbart i ögonen på ett sårat barn.

Det är svårt att inte hata. Det är svårt att inte se ondska. Små portioner så att hjärtat hinner vänja sig.

Jo, en sista sak. Jag skrev tidigare att jag stod inför en självpåtagen men svår uppgift, antydde att jag skulle rapportera om hemskheter av bibliskt format. Med sann cliff hanger-dramaturgi utlovades en kavalkad av känslodrypande U-landsporr.

Jag ber om ursäkt men den berättelsen måste jag tyvärr hålla inne ett tag. Till eventuella ombudsmisserabler vill jag dock säga: Misströsta inte! - Vad än som kan sägas om det sorgliga och hemska så finns det alltid kvar. Det är det lyckliga och underbara vi måste anstränga oss för att behålla.

Jag somnar lycklig. Hoppas ni gör det också, kamrater :-)
Natt i sagolandet.
Natt på jorden *)