somliga går utan trasiga skor...
...säg, vad beror det på?
onsdag 26 december 2007
tisdag 18 december 2007
Om att ropa Varg
Ok, jag ska erkänna… jag var smickrad över proteststormen (som Johan åstadkom) sist jag förklarade att denna blogg led mot sitt slut. Men den här gången är det faktiskt sant.
En blogg är en färskvara.
Jag borde egentligen stänga ner redan nu. Men så blir det inte, för jag har min lilla krönika i DN och där i by-linen står min bloggadress och det skulle kännas knäppt om hänvisningen ledde till ”page not found”.
Så jag låter dessa mina små funderingar ligga framme en stund till. Och när den sista krönikan klingat av – jag tänker i min självupptagna storvulenhet att det tar ca en vecka – är det tack och adjö! Således stängs fönstret, om jag inte räknat fel, den 24:e januari.
Stort tack till alla er som läst.
Jag har haft en Google-statistic-koppling till bloggen och det visar sig att jag har läsare från fjorton länder.
Det måste man ju bli lite förvånad över.
Och bland dessa fjorton ingår en (1) läsare ifrån Nordamerika – det är förmodligen inte Geroge W Bush.
Jag tror snarare att det är min moster.
Min moster är, sin nationalitet till trots, en god människa som sysselsätter sig med att föda upp hästar och jag kan verkligen inte tro hon konspirerar mot demokratiska uttryck på den internationella arenan. Jag tror inte ens hon röstade på den lille rödglödgade ondskemaskin som kröp ut ur djävulens rektum för att ikläda sig ämbetet som chef för världens ledande producent av vapen och porr.
Har jag föresten sagt att jag inte är helt galen i USA?
Det är viktigt att man redogör sina personliga preferenser så att läsaren kan kritiskt ifrågasätta eventuella tendensiösa drag i texten.
Det håller jag hårt på.
Så för att undvika ev. missförstånd: Jag är inte jätteimponnerad av USA’s strävan att bekämpa demokratin var helst den sticker upp sitt fula tryne!
Nåväl.
Bland dessa läsare i fjorton nationer är det en läsare som särskilt förbryllar mig. Det är en person i Malaga (Spanien) som jag omöjligt kan härleda. Jag har många vänner från Spanien men ingen, vad jag vet, från Malaga. Så om någon kan förklara detta – snälla, skicka ett mail, eller skriv en kommentar, för min malagaianaska läsare är något som verkligen som förbryllar.
Eljest är det, som sagt, tack och adjö den 24:e January.
Jag är på väg mot semlornas hemland :-)
En blogg är en färskvara.
Jag borde egentligen stänga ner redan nu. Men så blir det inte, för jag har min lilla krönika i DN och där i by-linen står min bloggadress och det skulle kännas knäppt om hänvisningen ledde till ”page not found”.
Så jag låter dessa mina små funderingar ligga framme en stund till. Och när den sista krönikan klingat av – jag tänker i min självupptagna storvulenhet att det tar ca en vecka – är det tack och adjö! Således stängs fönstret, om jag inte räknat fel, den 24:e januari.
Stort tack till alla er som läst.
Jag har haft en Google-statistic-koppling till bloggen och det visar sig att jag har läsare från fjorton länder.
Det måste man ju bli lite förvånad över.
Och bland dessa fjorton ingår en (1) läsare ifrån Nordamerika – det är förmodligen inte Geroge W Bush.
Jag tror snarare att det är min moster.
Min moster är, sin nationalitet till trots, en god människa som sysselsätter sig med att föda upp hästar och jag kan verkligen inte tro hon konspirerar mot demokratiska uttryck på den internationella arenan. Jag tror inte ens hon röstade på den lille rödglödgade ondskemaskin som kröp ut ur djävulens rektum för att ikläda sig ämbetet som chef för världens ledande producent av vapen och porr.
Har jag föresten sagt att jag inte är helt galen i USA?
Det är viktigt att man redogör sina personliga preferenser så att läsaren kan kritiskt ifrågasätta eventuella tendensiösa drag i texten.
Det håller jag hårt på.
Så för att undvika ev. missförstånd: Jag är inte jätteimponnerad av USA’s strävan att bekämpa demokratin var helst den sticker upp sitt fula tryne!
Nåväl.
Bland dessa läsare i fjorton nationer är det en läsare som särskilt förbryllar mig. Det är en person i Malaga (Spanien) som jag omöjligt kan härleda. Jag har många vänner från Spanien men ingen, vad jag vet, från Malaga. Så om någon kan förklara detta – snälla, skicka ett mail, eller skriv en kommentar, för min malagaianaska läsare är något som verkligen som förbryllar.
Eljest är det, som sagt, tack och adjö den 24:e January.
Jag är på väg mot semlornas hemland :-)
Mina vänner
Scott
Liz
Keneekwa
Jenny
Carmen
Bruce
Richard
Adrian
Slutet närmar sig och jag vill visa människorna jag pratat om.
Liz
Keneekwa
Jenny
Carmen
Bruce
Richard
Adrian
Slutet närmar sig och jag vill visa människorna jag pratat om.
Adrian är den han är. Knappast någonsin har jag träffat någon som är så mycket den han är. Gud kallade honom till Zambia. Han sålde sin gård och reste hit.
Richard är min personlige grönsaksshoppare och rådgivare i romantiska frågor.
Richard är min personlige grönsaksshoppare och rådgivare i romantiska frågor.
Jenny är den gindrivna metodisten som man kan berätta samma historia för kväll efter kväll och hon kommer att skratta lika överraskat förvånad varje gång.
Sedan har vi Carmen den amerikanska prästen som jag aldrig fick knulla. Hon är något så osannolikt som en 29-årig oskuld - om man får tro henne själv. Och det gör jag. Jag fick emellertid kyssa hennes bröst. Hon tog av sig tröjan och sa att ”det här är så långt du någonsin kommer Swedish Mike” och jag var faktiskt ganska nöjd med det.
Sedan har vi Scott, den unge mannen som är allt jag önskat att jag hade varit i hans ålder – en osentimental, hälsosam, omtänksam 2 meter lång kanadensisk basketbollspelare.
En annan figur som förekommit i mina bloggar men som inte får var med i bild är Rona. Ett kort ögonblick fick hon mig att tro att jag var 28 år, snygg och vältränad. Men ganska snart kallades jag tillbaka till verkligheten. Ronas hjärta var inte fullt av kärlek för denna 44-årige, lönnfeta IT-konsult, hon längtade bara bort. Men trots att jag i min oro fick henne att gå och testa sig – och hon kom ut negativ – sov jag aldrig bredvid henne. Och det tror jag var bra gjort av mig. Eller inte gjort, om man säger så.
Vem finns kvar? Liz, förstås. Underbara, gudfruktiga Liz. Hon som kom med Mac'n Chees när jag låg på det kalla stengolvet och var helt förlorad i mina bubblande, kokande galna känslor. Hon har rest till norra provinsen och jobbar där som barnmorska utan vare sig el eller rinnande vatten.
Jag kommer inte på några fler…
Jo förresten, Keneekwa, Socialarbetaren i Race Course. Jag fixade ett jobb åt hennes fästman. Det var något jag kunde göra i min egenskap av musungu. För en musungus ord är inget man tar lätt på här. Och sedan måste jag också nämna underbara sorgliga lilla A… Tror inte jag skrivit om henne i bloggen, men jag vet att jag skrivit om henne i DN. Hon som älskade med hela sitt stora, varma hjärta och fick det förbannade, jävla HIV-viruset som minne. Det är klart att jag inte kan visa henne på bild. Hon heter inte ens nåt som börjar på A. Det är en rädd och olycklig liten flicka nu
Vem kvar? Jo, såklart Bruce. Min SweZamkollega som är så ung och snygg och hälsosam och kristen att alla måste älska honom. Under förberedelserna för World Aids day hade vi så mycket att göra att han bodde hos mig (för att slippa restiden tur-och-retur Kalalushi). Han kom då upp om morgnarna och käkade frukost i bar överkropp. Hans vältränade bruna bringa lös av liv och lust och jag ville verkligen ta en bild av honom men jag vågade inte för jag var rädd att han skulle tro att jag var bög och det är något som anses väldigt dåligt här i Zambia, och dom som blir påkomna i någon onämnbar bögaktivitet kastas skoningslös i fängelse. Så vad gäller Bruce får ni nöja er med ett påklätt porträtt.
Jag tror det var alla huvudpersoner. Jag hoppas ni ska älska dom nästan lika mycket som jag, för dom är alla väldigt underbara, anständiga och älskvärda människor.
Lunch med tårar
Jag är faktiskt, på något tillkrånglat vis, glad för den här dagen!
Men för att börja från början. Jag minns inte om jag redan skrivit om detta (och jag har som princip att aldrig gå tillbaka och läsa vad jag skrivit) men i Ipisukilo bor en grupp tappra underbara kvinnor som alla är döende i aids men, som till skillnad från de flesta ”positiva” zambier valt att vara öppna med sin sjukdom och för det straffas dom hårt.
Dom är allra, allra längst ned på skalan. Man kan göra vad man vill med dom. Dom är helt rättslösa och räknas knappt som människor.
En dag satt Jenny och jag på Mukwa Lodge och åt lunch. Mukwa är ett renodlat musunguställe. Dom Afrikaner man ser är serveringspersonal. Maten är väldigt bra och miljön, i skönt kolonial eskapistisk stil, med porlande fontäner. stora burar med färgglada fåglar, är ett underbart avbrott i den zambiska verkligheten. Man kan sitta i trädgården eller inne bland omsorgsfullt utvalda konstföremål i ljus och luftig miljö.
Jenny och jag satt i trädgården och åt lunch efter en dag av tröttsamt shoppande (jo visst problemen är så himla olika). Vi pratade om kvinnorna i Ipusikilo, hur vi skulle kunna hjälpa dom att få rent vatten under regnperioden, klortabletter, filter, bla, bla bla, då det plötsligt slår mig, mitt i en djup och girig klunk av importerad öl, att vi borde ta dom hit, till Mukwa, på en jullunch!
Jag fattar mycket väl att det handlar om skuldkänslor och att det är en romantisk dröm om att få vara god och bla, bla bla, men just då föreföll det som en fullständigt brilliant idé. Och Jenny som är om möjligt än mer sentimental än jag hakade genast på.
Jag är på väg hem. Snart lämnar jag sagolandet. När jag kliver ur planet på Arlanda kommer allt att vara som vanligt. Kanske, kanske – och det hoppas jag verkligen – kommer jag att lite mer uppskatta vad jag har, men kvinnorna i Ipisukilo kommer att blekna bort ur mitt minne och snart kommer jag börja oroa mig över kabel-TV- och bredbandsräkningar.
Jag är nog inte mer synisk än någon annan men jag tror att det är så vi människor fungerar. Man kan under en begränsad tid ta till sig någon annans lidande och man kan till och med anstränga sig, uppoffra sig, för att hjälpa dom som har det sämre. Men utgångspunkten är just att ”dom har det sämre”.
Jag skulle t.ex. kunna sälja min lägenhet i SoFo. För dom pengarna skulle kvinnorna i Ipisukilo alla kunna leva skönt och bekvämt för resten av sina (korta) liv.
Men det gör jag inte.
Usäkta, jag kommer från ämnet.
Så jag sa till Jenny:
- Jag vill bjuda kvinnorna i Ipusikilo på lunch här på Mukwa innan jag åker.
Sedan gav jag henne alla mina pengar för jag vet med mig, att hur väl jag än vill så är jag hopplös med pengar och om detta skulle bli möjligt gällde det att säkra upp resurserna omgående.
Sedan ringde jag Barbro, en svensk som kom hit på 70-talet med sin 8-årige son och blev kvar. Hon är restaurangchef på Mukwa.
En natt vaknade Barbro av att inbrottstjuvar tagit sig in i huset.
- Snälla, kan ni vara tysta, sa hon, min son skulle bli jätterädd om han vaknade.
Det lovade tjuvarna vara, för dom hade själva barn och visste vad hon talade om.
Barbro hjälpte till att packa stöldgodset i kartonger, sedan tackade tjuvarna för sig och tassade ut på tå.
Det är för mig Zambierna i ett nötskal.
Och jag kommer från ämnet ännu en gång.
Egentligen ville jag berätta om lunchen.
För den blev faktiskt av.
Men först: Jag ringde, som sagt, Barbro och berättade läget.
Till min förvåning började hon yra om att dom nog inte skulle tycka om den (mexikanska) menyn, att dom nog hellre åt Nshima - med händerna - osv. osv Men hon skulle ”fundera på saken och återkomma”.
Jag tänkte – hon ringer aldrig upp mig igen. Hon vill inte se dom här kvinnorna, på sin fina restaurang.
Barbro, om du läser detta, förlåt mig för mina förutfattade meningar.
Barbro ringde tillbaka redan dagen efter.
- Nu har jag satt ihop en meny som jag tror ska passa dessa kvinnor. Jag har förberett köksperonalen och allt är klart, men det är bra om ni kommer klockan 12, innan lunchrusningen, då får ni den bästa servicen.
Så kom dagen för vår Jullunch.
Agnes, kvinnornas ledare, hade organiserat hela gruppen från Ipisukilo till Shoprite, i stan. Jag vet inte riktigt varför det blev så, för det är ca 30 min promenad från Shoprite till Mukwa. Men där stod vi i alla fall och klockan var 11:30. Jag ville verkligen att vi skulle komma ”i tid” (det är ett koncept som inte ens finns i den här delen av världen – men det var vad jag ville) så jag föreslog att vi skulle ta några taxis. ”A” som är en riktig Zambier följde med mig som förhandlingsstöd när jag gick till taxistationen. Hon körde en stenhård strategi om 5000 Kwacha/bil men förhandlingarna drog ut på tiden och jag, som var lite nervös redan från början, sa tillslut:
- Säg 7.000 så vi kommer iväg någon jävla gång!
- Jag kunde ha fixat det för fem, förebrådde mig A. Och jag skämdes en smula över att ha slösat bort motsvarande 3 kr och 40 öre men jag var, som sagt, lite nervös.
Under promenaden till taxistationen passerade vi tre blinda män som sjöng och spelade på en gitarr och en tom plastdunk. Både A och jag fastnade en stund, för det var vackert,
Jag frågade A om det var meningen att man skulle ge dom pengar,
- Yeah, that is probably the idea, bucket head, svarade A, sarkastiskt…
- But how? Undrade jag. (att ta upp plånboken här är som att stå på akterdäck av en Ålandsbåt med en hink strömming). Och dom här nissarna var ju t.o.m blinda.
- What do u wanna give? Undrade A, och jag fiskade upp 10.000 Kwcha.
A tog sedeln och gick fram till snubben som spelade på tom vattendunk, följde hans arm ned till handen, nonchalerandes alla som stod runt omkring och försäkrade att dom var orkesterns revisorer. Hon släppte inte hans hand förrän han stoppat sedeln i fickan.
- Så gör man.
Jag filmade denna lilla orkester med min mobiltetelfon, Här finns inte bandbredd nog att lägga upp detta men när jag kommer hem till Sverige ska jag publicera min mobildokumentär.
Kommer bestämt från ämnet hela tiden.
Vi anlände slutligen Mokwa Lodge och vi leds in till ett dukat bord med precis alla dom komponenter som jag önskade skulle finnas.
Jag har fått mail från en högstadielärare som skriver att hon använder min blogg i undervisningen. Hon skriver att jag ger en ”autentisk och rättvis Afrikabild”. Först blev jag naturligtvis oerhört smickrad men sedan tänkte jag att det är ju helt sjukt att mina naiva och okunniga reflexioner får status av undervisningsmaterial.
Jag minns från min egen skolgång hur Afrika beskrevs som en kontinent av primitiva vildar med jättestora läppar och benpipor i öronsnibbarna. Men jag trodde verkligen inte att informationsbristen fortfarande var så allvarlig att en förstagångsbesökares förundrade och oerfarna iakttagelser kunde förvandlas till skolbok!
Snälla Sverige, kan vi inte bättre än så..?
Hur som helst.
Vi kommer till Mokwa. Allt är så fint och personalen är jättetrevlig.
Jag vet inte varför. Men jag håller på att explodera.
Jag pillar med mobiltelefonen. Hittar äntligen ”välj rington”-läget, Jag trycker på ”melody 1” och alla tror att min mobiltelefon ringer. Och för att inte var ohövlig skyndar jag ut från Mokwa lodge. Ut på gatan, där några bruna män arbetar med hackor och spadar, men jag skiter i det, och jag bara gråter och gråter och gråter och det sjuka är att jag inte ens vet varför. För alla andra är glada och hela projektet är jättelyckat. Och jag borde vara skitstolt. För alltihopa var min idé och jag till och med betalar för allt sammans (fast så blev det dock inte till slut, för Jenny och Adrian och jag delade hela monopol-låtsaspenagarnotan på tre).
Men utan att veta varför står jag utanför Mokwa Lodge, med ryggen mot en hög vit mur med glasslitter på toppen och grinar som ett barn.
Jag försöker rationalisera min sorg. Kanske är det att – åtminstone dom äldre – av dessa kvinnor kunde vara mina mammor. Men det är inte det. Och sedan tänker jag att när jag var en överbetald reklambyråpajas kunde jag ledigt göra av med mer pengar än vad hela det här kalaset kommer att kosta, bara på mig själv - en kväll på Café Opera. Men det är inte det heller.
Tillslut tänker jag att det kanske handlar om skuld, kollektiv skuld – det som Johan brukar retas för och som handlar om att vissa har så mycket när andra har så lite. Det kanske är det… Kanske - Jag vet verkligen inte men jag vill att det ska sluta.
Männen som arbetar på gatan tittar hövligt åt ett annat håll men här står, ta mig fan, en bölande musungu, och dom måste undra vad jag har att var ledsen över, med allt mitt bleka skinn.
Vad fan det än är så MÅSTE jag sluta grina - jag är faktiskt värd för det här kalaset! och förmodligen kommer ingen att börja äta förrän jag kommer tillbaka.
Bit ihop.
Vad mer är: Jag är den enda som är ledsen denna dag, och ur högtalarna hör Stilla Natt på italienska.
Jag kan inget annat ord på Italienska än Pizza och när jag äntligen återvänder till det väntande bordet slår jag ut med armarna i en urskuldande gest och säger ”Pizza”. Men ingen skrattar eller ens drar på munnen. Förmodligen vet dom inte ens att det är italienska. Så jag gör ett nytt försök och säger med tydlig adress till högtalarna: Musungu music och det anses lite lustigt och isen är bruten och alla börjar äta.
Men det är inget skämt, som dom käkar…
Barbro har dukat fram en buffé – ät så mycket du orkar! Ett gäng utsvultna långtradarchaffisar hade däckat i halvlek. Dessa små späda (med ett undantag) kvinnor lassar sina tallrikar till bredden. En och annan kycklingbit slinker nog ned i handväskan men det förklarar ändå inte den sanslösa åtgången,
Tänk dig en tallrik fylld med ris, kyckling, pasta, köttstuvning, cloeslaw osv. Tänk dig denna tallrik så fylld att den nästan inte går att bära. Och tänk dig detta igen och igen…
Jag är glad att dom gillar maten, men efter ett tag börjar jag bli generad. Jag har tagit ut en miljon zambiska pengar (ca 1.700 kr) Men kan dom inte sluta äta snart…? Jag säger till Jenny att ”jag går och tar ut lite mer pengar, snackar du med Barbro och säger att jag inte förutsåg detta men att jag självklart pröjsar för vad som går åt..?
Kvinnorna från Ipusukilo fortsätter äta.
Jag startade det här. Jag måste se det till slut, tänker jag.
Det är ca 20 min till närmsta bankomat men ingen märker att jag ger mig iväg. Jag har redan rusat ut och bölat så många gånger så dom nog vid det här laget tror att det är ett normalt musungulunchbeteende.
Halvvägs till bankomaten får jag ett SMS från Jenny: “I talked to Barb and this was expected, no need for extra money”
Jag vänder.
När jag kommer tillbaka står kvinnorna från Ipisukilo och skrapar långpannorna på det sista, lassar ner i ”doggy bags” av frigolit som uppenbarligen personalen tillhandahållit… Jag är mållös! (även om det förmodligen är den sämsta tänkbara metaforen i detta sammanhang).
Men kvinnorna från Ipisukilo är så mätta en människa möjligen kan bli och jag skickar en tacksam tanke till Barbro och hennes personal som, till skillnad från mig, förutsåg detta.
Jag har tröttnat.
Vill bara hem, Vart då hem, förresten?
Men då säger Agnes nåt på bemba och alla ställer sig upp och börjar sjunga och det är riktat mot mig och jag känner att jag behöver kräkas och jag känner att jag inte tycker om dom här jävla hungriga kärringarna längre och alla klappar händer till sången och jag ställer mig också upp också och försöker klappa med, men trots att jag gick musiklinjen på gymnasiet fixar jag inte takten och jag har ingen aning om hur jag ska bete mig och jag är jättegenerad och jag håller på att bli galen – på riktigt den här gången – av all uppmärksamheten. Men då utbrister – tack och lov – Jenny att det här var en julgåva från alla oss musungus (vilket, när notan kom, det faktiskt också blev) och jag låter mig uppslukas av tapeten som har nästan samma färg som mitt skinn och smiter så småningom ut på en av mina reguljära gråtrundor. Och när jag kommer tillbaka har Jenny redan betalat (hon hade mina pengar) och hela skiten är över.
Eller nästan över. Först måste jag kramas med allihop. Men jag har svettats av ångest och min T-shirt är dyngsur och jag ser deras lite besvärade miner och jag tänker ”det är faktiskt ni som har Aids och enligt gängse normer är det jag som ska vara rädd för era kroppsvätskor” men det säger jag naturligtvis inte utan jag försöker kramas med minsta möjliga kroppskontakt för att inte besvära.
Och nu är klockan 04:30 hemma på Campus och jag väntar otåligt på att vattnet ska kopplas på, inte för en dusch men för en kopp té.
Jag vet att det vi gjorde var bra. Inte för ett ögonblick tror jag att det gjorde någon skillnad. Men det faktum att dessa kvinnor, som lever i en slum av sådant slag att ingen svensk kan föreställa sig, om blott för ett par timmar, fick bli behandlade som respekterade fullvärdiga människor, var något gott. Ingen religiös jävla idiot eller flower power kommuist kommer någonsin att övertyga mig om att människor är lika mycket värda men jag är faktiskt (04:39 och fortfarande inget vatten!) glad att vi gjorde det vi gjorde och jag vet fortfarande inte varför jag behövde gråta. Nu behöver jag té.
Jag har hört pappa prata
Jag vet att jag kanske lämnar ut människor i mina bloggar men jag hoppas jag gör det med kärlek? Jag hoppas också att jag inte lämnar ut någon mer än jag lämnar ut mig själv? För det vore illa…
Jag har också fått kritik för att jag skriver saker min dotter eventuellt inte skulle vilja läsa - äckliga vuxensaker! Det tar jag emellertid mer lättvindigt. För Emelie läser inte min blogg. Hon säger:
- Jag har hört pappa prata. Det räcker.
Jag har också fått kritik för att jag skriver saker min dotter eventuellt inte skulle vilja läsa - äckliga vuxensaker! Det tar jag emellertid mer lättvindigt. För Emelie läser inte min blogg. Hon säger:
- Jag har hört pappa prata. Det räcker.
fredag 14 december 2007
Födelsedag...
Jag vet att det sägs om mig att jag är lite korkad, att jag går på nästan vad som helst… Det kanske är sant. Men riktigt så korkad är jag faktiskt inte, för när Anthony, min trädgårdsmästare, knackar på och, med milda, ärliga ögon berättar att det är hans födelsedag idag och att han så gärna skulle vilja fira detta på något vis med familjen …om jag kunde tänka mig att bidra? (annars blir det bara en pytteliten portion nshima), så säger jag, spydigt:
- Detta är din tredje födelsedag sedan augusti och jag börjar tvivla på att du är riktigt ärlig…
- Första gången du fyllde år sa du att du var fjorton. Är du alltså 16 nu?
Anthony skruvar lite förläget på sig och hänvisar mumlande till den abstrusa afrikanska tideräkningen.
Men jag vill plåga honom lite mer, för i torsdags skulle han överraska mig med att klippa gräset på baksidan av huset, dit ingen någonsin går, och där jag hade planterat några väldigt speciella örter. Fem ”pin” tyckte han kunde vara en själig ersättning för denna synnerligen oönskade insats.
- Nå Anthony, insisterar jag. Hur gammal är du idag?
- Jag tror jag går till den amerikanska prästen, svarar den lille trädgårdsmästaren och lommar purket iväg.
Senare på eftermiddagen tittar jag in hos Carmen. Hon har fullt upp med att baka en tårta.
- Anthony fyller år idag, förklarar Carmen, jag tror inte den lille stackaren ens vet vad en födelsedagstårta är… tillägger hon och plutar lite medlidsamt med sin amerikanska mun.
Carmen har vackra ögon och lite mjöl på näsan.
- Detta är din tredje födelsedag sedan augusti och jag börjar tvivla på att du är riktigt ärlig…
- Första gången du fyllde år sa du att du var fjorton. Är du alltså 16 nu?
Anthony skruvar lite förläget på sig och hänvisar mumlande till den abstrusa afrikanska tideräkningen.
Men jag vill plåga honom lite mer, för i torsdags skulle han överraska mig med att klippa gräset på baksidan av huset, dit ingen någonsin går, och där jag hade planterat några väldigt speciella örter. Fem ”pin” tyckte han kunde vara en själig ersättning för denna synnerligen oönskade insats.
- Nå Anthony, insisterar jag. Hur gammal är du idag?
- Jag tror jag går till den amerikanska prästen, svarar den lille trädgårdsmästaren och lommar purket iväg.
Senare på eftermiddagen tittar jag in hos Carmen. Hon har fullt upp med att baka en tårta.
- Anthony fyller år idag, förklarar Carmen, jag tror inte den lille stackaren ens vet vad en födelsedagstårta är… tillägger hon och plutar lite medlidsamt med sin amerikanska mun.
Carmen har vackra ögon och lite mjöl på näsan.
Dentalmetaforik
Swezams ungdomsklubb höll en tillställning med anledning av Internationella Aidsdagen. Det bjöds på diktuppläsning, dramaframställningar, dans, föreläsningar mm. Efteråt, just innan det var dags för tårta, kom dom obligatoriska avtackningarna. Jag gissar att genomsnittszambiern tillbringar ca: 20% av sin vakna tid med att uttrycka tacksamhet. När man kommer från Sverige där en säkert större tidsandel åtgår till att klaga och uttrycka missnöje, utgör detta lite av en kulturchock. Men det är så det är här.
När turen kom till publiken att uttrycka sin tacksamhet utsågs, traditionsenligt, den äldste, vilket var en kvinna, i starka klara färger. Hon gick fram till scenen, log ett stort, tandlöst leende och sade:
– Jag är femtioåtta år och har inga tänder. Ni dör med munnen fulla av tänder. Jag minns mycket väl hur frestande kärleken kan vara. Men snälla ni, tänk er för! Jag vet inte varför det blivit såhär; jag vet inte varför Gud sänt oss denna prövning; men i bibeln finns svaret på vad ni måste göra: Ni måste avhålla er från sex innan äktenskapet och ni måste förbli er partner trogna. Det är vad ni måste göra, om ni vill bli tandlösa som jag.
När turen kom till publiken att uttrycka sin tacksamhet utsågs, traditionsenligt, den äldste, vilket var en kvinna, i starka klara färger. Hon gick fram till scenen, log ett stort, tandlöst leende och sade:
– Jag är femtioåtta år och har inga tänder. Ni dör med munnen fulla av tänder. Jag minns mycket väl hur frestande kärleken kan vara. Men snälla ni, tänk er för! Jag vet inte varför det blivit såhär; jag vet inte varför Gud sänt oss denna prövning; men i bibeln finns svaret på vad ni måste göra: Ni måste avhålla er från sex innan äktenskapet och ni måste förbli er partner trogna. Det är vad ni måste göra, om ni vill bli tandlösa som jag.
måndag 3 december 2007
Svårt att svälja
Jag har märkt att Violet, som sköter min städning, går igenom soporna innan hon bär ut dom. Hon plockar på sig sådant hon tycker är ätbart. Därför har jag börjat bli noga med när och hur jag slänger saker. Jag lägger t.ex. inte ruttna grönsaker bland fimpar och äckliga snytpapper. Ska jag kasta några alldeles för gamla, mjukläbbiga potatisar så spar jag dom i kylskåpet till nästa tisdag (Violet kommer på tisdagar). Sedan ”slänger” jag en plastkasse som liksom råkar hamna som avdelare mot det äckliga i botten av sophinken. Ovanpå denna lägger jag dom utgångna potatisarna. Och om jag har en flaska mjölk som blivit sur så behåller jag den i kylen till tisdag morgon, och i stället för att hälla ut mjölken i vasken och slänga den tomma flaskan, ställer jag flaska med innehåll bredvid sophinken precis innan Violet kommer så det ser ut som att den liksom inte fick plats.
Hon tar hem den till sina barn.
Jag betalar Violet väldigt bra. Så bra att vissa tycker att det är opassande. Och jag har sagt henne att hon får äta allt hon hittar i kylskåpet - en förmån hon utnyttjar ytterst sparsamt (förmodligen rädd att bli av med jobbet). Men jag kan inte förmå mig till att säga ”varsågod lilla vän här får du en fin påse ruttna grönsaker och en halv limpa mögligt bröd att ta hem till dom små hjärteklimparna”. Det kan jag inte göra.
Så jag källsorterar.
Ätligt här och oätligt där.
Och hur hemskt jag än tycker att det är… så vet jag faktiskt inte hur jag skulle kunna göra något bättre av denna sorgliga och absurda situation.
Hon tar hem den till sina barn.
Jag betalar Violet väldigt bra. Så bra att vissa tycker att det är opassande. Och jag har sagt henne att hon får äta allt hon hittar i kylskåpet - en förmån hon utnyttjar ytterst sparsamt (förmodligen rädd att bli av med jobbet). Men jag kan inte förmå mig till att säga ”varsågod lilla vän här får du en fin påse ruttna grönsaker och en halv limpa mögligt bröd att ta hem till dom små hjärteklimparna”. Det kan jag inte göra.
Så jag källsorterar.
Ätligt här och oätligt där.
Och hur hemskt jag än tycker att det är… så vet jag faktiskt inte hur jag skulle kunna göra något bättre av denna sorgliga och absurda situation.
lördag 1 december 2007
Carmens vemod
Jag var hemma hos Carmen, den amerikanska musunguprästen, och åt middag. Hon har inte varit här mer än ett par månader men förändringen är tydlig. Hon längtar hem. Hon vill att det ska finnas ett slut. Några små sorgligheter tror jag hon hade hoppats på, men inte att det skulle vara så mycket.
När vi sätter oss till bords frågar jag om jag får läsa bordsbönen. Jag har aldrig förut i mitt liv läst bordsbön och Carmen, som hört mina ateistiska utläggningar hur många gånger som helst, häpnar.
Mest kommer sig detta infall av att jag vill smickra henne. Även om jag respekterar dom som verkligen tror, är Gud för mig, inget mer än en låtsaskamrat. Men jag vill muntra upp Carmen för jag ser att ljuset i hennes ögon har mattats. När hon först kom hit – direkt från Manhattan – strålade hon som en amerikansk julgran. Nu har hon falnat och skenet från hennes ögon flämtar som lågan hos en oljelampa i ett dragigt skjul i Chimwemwe.
Två månader lilla Carmen, två månader och du är redan trött?
Ändå kom hon nyligen tillbaka från en missionärsutflykt till Kenya som, efter vad hon berättade, lät mer som en charterresa. Där hade det solats och druckits drinkar och snorklats bland korallrev. Hon beskrev entusiastiskt det rika kulturutbudet, speciellt ”dom resliga och vackra Masaierna som spelade på trumma och dansade så fint i röda dräkter”…
Jag bad alltså att få läsa bordsbönen. Kan man göra någon glad så ska man. Det är inget manipulativt eller ohederligt i den saken. Om Carmen tror att jag håller på att bli omvänd, att hennes ord slutligen trängt i den svenske hedningens stenhjärta, ser jag ingen anledning att beröva henne den fantasin.
Mitt livs första bordsbön:
Så löd min bön. Och jag är faktiskt lite stolt, för jag tycker jag fick med det viktigaste utan att bli långrandig och jag menade vart enda ord. Men jag kände mig lite fånig för det där med ”hej då” – så brukar man inte säga, det liksom bara slank ur mig.
Men Carmen gillade det och jag mente nog att hon fick tillbaka lite ljus i ögonen.
Effekten var dock inte bestående. När vi ätit färdigt mörknade hon åter och därför halade jag upp en flaska Vodka ur ryggsäcken – en, enligt min erfarenhet, betydligt mer verkningsfull medicin mot tungsinne än religionen, och hon tackade ja till ett glas.
Det hör kanske till själva prästgrejen att inte ha groggvirke hemma så vi fick blanda vår vodka med någon slags amerikansk pulversaft som smakade syntetiska körsbär.
- Det här är den godaste saft jag vet, sa Carmen.
Pulversaften var portionsförpackad i små papperspåsar, ungefär som dom man får socker i på caféerna. Carmen visade mig en låda med säkert tvåhundra små portionsförpackningar.
Vem reser till andra sidan jorden, till ett land där man bara behöver sticka ut handen genom fönstret för att få tag på en färsk Mango, medförandes en årsförbrukning av pulversaft utan naturliga smakämnen?
- Jag längtar hem, sa Carmen.
- Jag vet, sa jag.
Jag satte mig i soffan, Carmen i fåtöljen mitt emot. Det eventuella ljus min bordsbön frammanat var helt försvunnet och det verkade inte ens som om körsbärsvodkan skulle få upp henne ur diket.
- Jag saknar mina vänner, sa Carmen.
- Jag vet, sa jag. Jag också! Jag får mail om vad som händer – spännande utställningar, installationer, galna och oförutsägbara upptåg...
- Och semlorna, babblade jag på, … kan inte minnas när jag senast åt en semla!
- Vad är en semla? undrade den melankoliska pulverprästen.
- Det är… det är... sammanbakat allt jag älskar med Sverige!
- Med pudersocker på locket och mandelmassa i mitten, tillade jag.
Jag hade nog trott att detta, avsiktligt lite knasiga, uttalande skulle provocera den unga Gudstjänarinnan till att följa med på en tokrolig, dadaistisk diskussion av det slag som så ofta är den enda utvägen när man känner sig vemodig i Zambia.
- Swedish Mike (hon kallar mig så), jag saknar inga upptåg, jag saknar tryggheten, det vanliga och det kända.
Jag tror att jag blivit en öppnare människa av att vara i Zambia, för här sitter jag - en svensk ateist som hatar USA, med en amerikansk präst som längtar hem. Och jag känner inget annat än sann och uppriktig medkänsla med denna vilsna predikant som rest runt jorden med en låda pulversaft.
Jag tänker också på Jenny, den hårdbarkade metodisten som sjunger psalmer till sin lilla Casio-orgel, pimplar gin och tonic och somnar ifrån stearinljuset, men inte alls är så hårdbarkad, när allt kommer omkring, utan håller sig nykter och vaken en hel natt (i alla fall vaken) och lagar så mycket mat som hennes blygsamma arvode från metodistkyrkan medger, för att sedan ta en taxi dit nästan ingen taxi vill köra och dela med sig bland dom som inget har.
Hur kan man annat än älska henne?
Och Adrian, den kufiske bonden från södra England som knappt förut ens varit i London och som plötsligt en morgon vaknade, övertygad om att Gud sagt till honom att sälja gården och fara till Afrika - han som går runt i sin gigantiska solhatt med hakband, och varje morgon smörjer in näsan med solskyddsfaktor 15, och som förmodligen aldrig i sitt liv sagt något nedlåtande om en annan människa.
Hur kan man känna annat än djup och uppriktig respekt inför en sådan person?
Till och med Scott, den tjugofyraårige Canadensiska överklassvalpen som avbrutit sina läkarstudier och lämnat all bekvämlighet för att leva på 400.000 kwacha i månaden (ca 700:-) och varje morgon cyklar till Race Course för att lära slummens vinddrivna och föräldralösa att spela fotboll med en, inte särskilt klotformad, boll, stoppad med hopknölat gräs och tidningspapper.
Dom är alla lika osannolikt udda och enastående och jag älskar var enda en, men jag vet att jag aldrig skulle ägnat någon av dom ens fem minuter av mitt superviktiga liv innan jag kom hit.
Så jag tror att jag blivit en öppnare människa av att vara i Zambia.
Tonen i vår lilla kontingent är kärleksfull men ganska rå. Det finns dock en outtalad överenskommelse att när galghumorn och sarkasmen inte räcker till, får man undantagsvis bli allvarlig. Då gäller plötsligt helt nya regler. Man får prata hur länge man vill utan att bli avbruten, man kan säga vad som helst utan att riskera sarkastiska mothugg. Och sedan, säger den oskrivna regelboken, är det den vemodige som bestämmer när allt ska bli som vanligt igen. Detta markerar man t.ex. genom att slänga ur sig någon rå och absurd kommentar.
- Men va fan, det var ju bara en liten negerunge, det hade varit förskräckligt om det varit en liten vaniljdoftande musungubäbis!
Och vips är allt som vanligt igen och igen låtsas om att man fortfarande är rödögd och har en rinnande näsa. Det är väldigt skönt att det fungerar så. för vissa saker går inte att skämta bort. Jag, som är en fjunig nybörjare i denna skara, hamnar titt som tätt i avgrunden, men även dom riktigt rutinerade faller ibland. Just ikväll är det Carmen som håller på att slukas av sitt vemod. När jag inser detta stoppar jag snabbt undan semlor och sarkasmer och häller upp en rejäl vodka med bara en liten nypa syntetsaft. Detta är första gången Carmen bett mig slänga ned ett rep, och det absolut sista jag vill är att slarva bort förtroendet, även om det bara gäller en amerikansk präst. Så jag tystnar och lyssnar.
Detta var vad Carmen behövde berätta:
”Det kom in en flicka idag. Bara 21 år. Hon bad att få något att äta och visade upp ett gigantiskt ärr över magen. Hon var stomiopererad och använde en plastkasse från Shoprite som stomipåse. Hon var väldigt sjuk. Öppningen på magen var sårig och svårt infekterad och det hela var hemskt. Så jag gick och hämtade vår läkare. Läkaren frågade vem som gjort operationen. Det visade sig att en amerikanisk familj hade bekostat ingreppet som utförts på ett riktigt sjukhus. När den amerikanska familjen reste hem lämnade dom pengar till flickans familj för uppföljande kontroller och sjukvårdsmateriel men pengarna hade behövts till annat och dessutom hade det visat sig att hennes belägenhet var en tillgång när hon tiggde pengar i Kitwe.”
- Det här är mycket allvarligt, sa läkaren, du behöver omgående komma till sjukhus.
- Nej det kan jag inte, jag vill bara ha en smörgås, hade hon svarat.
- Jag tror inte du förstår hur allvarligt, hade läkaren insisterat, du kommer att vara död inom 48 timmar om du inte får vård. Men vi ska hjälpa dig, vi betalar alla kostnader.
-Kyrkan betalar allt, hade Carmen entusiastiskt förtydligat. Du får gratis vård. Det kostar dig ingenting.
- Jag kan inte. Det finns människor som behöver mig.
Och sedan hade hon börjat gå mot Race Course, för det var där hon bodde.
Promenaden från MEF till Race Cource tar ca 40 minuter. Är man stomiopererad med en Shopritepåse på magen tar det förmodligen längre.
- Vår läkare är ingen sentimental typ, berättade Carmen vidare, han överdriver aldrig, snarare tvärt om.
- Skulle knappast tro att hon kommer fram, hade läkare sagt och hastat iväg till något brådskande ärende.
"Hennes engelska var inte särskilt bra… och hon var bara 21 år och… och… av någon anledning gör det mig ledsen att jag… aldrig… aldrig kommer att se henne igen. Och det värsta var att i all uppståndelse glömde jag att ge henne en smörgås. Hon gick utan ens ha fått en smörgås och det gör mig så väldigt, väldigt ledsen" snörvlade den amerikanska prästen lite osammanhängande, fast hon knappt hade rört sin drink.
-Inte ledsen sa jag, "vemodig", vemodig är det rätta ordet.
Sedan satt vi en lång stund och bara tittade på varandra. Det kändes att det där med smörgåsen betydde mycket för Carmen. Förmodligen var det någon prästgrej – sista måltiden och alltihop... Jag ska dock inte sticka under stol med att också jag kände mig en smula modfälld. Även om jag sällan ger mig utanför Stockholms tullar tycker jag dock om att se mig själv som stadig, robust svensk med rötterna i fjällnära urskog. Därför hostade jag några gånger. Man kan bli lite glansig i ögonen av att hosta. Det vet alla.
Sen gick det liksom över.
I alla fall för mig.
Men Carmen var fortsatt tyst.
Jag är förmodligen helt sjuk, men min nästa tanke var att jag kanske borde förföra henne. Jag tror inte det hade varit svårt. Vi var båda vemodiga, och långt, långt hemifrån. Det stod bara ett litet soffbord mellan oss, knappt ens det. Jag har f.ö. aldrig knullat en präst och det vore fint att ha i CVn.
Men mitt i den fantasin dök den stomiopererade flickan upp, liggande ensam och döende på en stig bland termitstackarna, någonstans mellan MEF och Race Course och det tog liksom ner mig.
Dessutom har jag sett många Hollywoodfilmer, och så mycket vet jag om amerikansk kultur att den är dikotomisk: Dom man inte älskar skjuter man – och oavsett vilket, hade det varit mer än jag var beredd att gå med på just denna kväll.
Så jag beslöt att avstå, sade i stället: God natt Carmen.
Och senare: God natt lilla döda flicka utan namn, jag hoppas att du får din smörgås snart.
När vi sätter oss till bords frågar jag om jag får läsa bordsbönen. Jag har aldrig förut i mitt liv läst bordsbön och Carmen, som hört mina ateistiska utläggningar hur många gånger som helst, häpnar.
Mest kommer sig detta infall av att jag vill smickra henne. Även om jag respekterar dom som verkligen tror, är Gud för mig, inget mer än en låtsaskamrat. Men jag vill muntra upp Carmen för jag ser att ljuset i hennes ögon har mattats. När hon först kom hit – direkt från Manhattan – strålade hon som en amerikansk julgran. Nu har hon falnat och skenet från hennes ögon flämtar som lågan hos en oljelampa i ett dragigt skjul i Chimwemwe.
Två månader lilla Carmen, två månader och du är redan trött?
Ändå kom hon nyligen tillbaka från en missionärsutflykt till Kenya som, efter vad hon berättade, lät mer som en charterresa. Där hade det solats och druckits drinkar och snorklats bland korallrev. Hon beskrev entusiastiskt det rika kulturutbudet, speciellt ”dom resliga och vackra Masaierna som spelade på trumma och dansade så fint i röda dräkter”…
Jag bad alltså att få läsa bordsbönen. Kan man göra någon glad så ska man. Det är inget manipulativt eller ohederligt i den saken. Om Carmen tror att jag håller på att bli omvänd, att hennes ord slutligen trängt i den svenske hedningens stenhjärta, ser jag ingen anledning att beröva henne den fantasin.
Mitt livs första bordsbön:
Käre gode Gud, tack så hemskt mycket för att vi får sitta här i kväll och äta
god mat med hela kostcirkeln representerad. Man uppskattar verkligen den saken
när man är i Zambia där nästan ingen får äta sig mätt och ännu färre får äta så
gott som vi. Jag hoppas du har tid att påminna mig och Carmen, när vi rest här
ifrån, om hur mycket vi har att vara tacksamma för, så vi inte glömmer bort den
saken när vi är på ställen där alla får äta gott och mycket.
Tja, det var väl det hela.
Hejdå.
Amen.
Så löd min bön. Och jag är faktiskt lite stolt, för jag tycker jag fick med det viktigaste utan att bli långrandig och jag menade vart enda ord. Men jag kände mig lite fånig för det där med ”hej då” – så brukar man inte säga, det liksom bara slank ur mig.
Men Carmen gillade det och jag mente nog att hon fick tillbaka lite ljus i ögonen.
Effekten var dock inte bestående. När vi ätit färdigt mörknade hon åter och därför halade jag upp en flaska Vodka ur ryggsäcken – en, enligt min erfarenhet, betydligt mer verkningsfull medicin mot tungsinne än religionen, och hon tackade ja till ett glas.
Det hör kanske till själva prästgrejen att inte ha groggvirke hemma så vi fick blanda vår vodka med någon slags amerikansk pulversaft som smakade syntetiska körsbär.
- Det här är den godaste saft jag vet, sa Carmen.
Pulversaften var portionsförpackad i små papperspåsar, ungefär som dom man får socker i på caféerna. Carmen visade mig en låda med säkert tvåhundra små portionsförpackningar.
Vem reser till andra sidan jorden, till ett land där man bara behöver sticka ut handen genom fönstret för att få tag på en färsk Mango, medförandes en årsförbrukning av pulversaft utan naturliga smakämnen?
- Jag längtar hem, sa Carmen.
- Jag vet, sa jag.
Jag satte mig i soffan, Carmen i fåtöljen mitt emot. Det eventuella ljus min bordsbön frammanat var helt försvunnet och det verkade inte ens som om körsbärsvodkan skulle få upp henne ur diket.
- Jag saknar mina vänner, sa Carmen.
- Jag vet, sa jag. Jag också! Jag får mail om vad som händer – spännande utställningar, installationer, galna och oförutsägbara upptåg...
- Och semlorna, babblade jag på, … kan inte minnas när jag senast åt en semla!
- Vad är en semla? undrade den melankoliska pulverprästen.
- Det är… det är... sammanbakat allt jag älskar med Sverige!
- Med pudersocker på locket och mandelmassa i mitten, tillade jag.
Jag hade nog trott att detta, avsiktligt lite knasiga, uttalande skulle provocera den unga Gudstjänarinnan till att följa med på en tokrolig, dadaistisk diskussion av det slag som så ofta är den enda utvägen när man känner sig vemodig i Zambia.
- Swedish Mike (hon kallar mig så), jag saknar inga upptåg, jag saknar tryggheten, det vanliga och det kända.
Jag tror att jag blivit en öppnare människa av att vara i Zambia, för här sitter jag - en svensk ateist som hatar USA, med en amerikansk präst som längtar hem. Och jag känner inget annat än sann och uppriktig medkänsla med denna vilsna predikant som rest runt jorden med en låda pulversaft.
Jag tänker också på Jenny, den hårdbarkade metodisten som sjunger psalmer till sin lilla Casio-orgel, pimplar gin och tonic och somnar ifrån stearinljuset, men inte alls är så hårdbarkad, när allt kommer omkring, utan håller sig nykter och vaken en hel natt (i alla fall vaken) och lagar så mycket mat som hennes blygsamma arvode från metodistkyrkan medger, för att sedan ta en taxi dit nästan ingen taxi vill köra och dela med sig bland dom som inget har.
Hur kan man annat än älska henne?
Och Adrian, den kufiske bonden från södra England som knappt förut ens varit i London och som plötsligt en morgon vaknade, övertygad om att Gud sagt till honom att sälja gården och fara till Afrika - han som går runt i sin gigantiska solhatt med hakband, och varje morgon smörjer in näsan med solskyddsfaktor 15, och som förmodligen aldrig i sitt liv sagt något nedlåtande om en annan människa.
Hur kan man känna annat än djup och uppriktig respekt inför en sådan person?
Till och med Scott, den tjugofyraårige Canadensiska överklassvalpen som avbrutit sina läkarstudier och lämnat all bekvämlighet för att leva på 400.000 kwacha i månaden (ca 700:-) och varje morgon cyklar till Race Course för att lära slummens vinddrivna och föräldralösa att spela fotboll med en, inte särskilt klotformad, boll, stoppad med hopknölat gräs och tidningspapper.
Dom är alla lika osannolikt udda och enastående och jag älskar var enda en, men jag vet att jag aldrig skulle ägnat någon av dom ens fem minuter av mitt superviktiga liv innan jag kom hit.
Så jag tror att jag blivit en öppnare människa av att vara i Zambia.
Tonen i vår lilla kontingent är kärleksfull men ganska rå. Det finns dock en outtalad överenskommelse att när galghumorn och sarkasmen inte räcker till, får man undantagsvis bli allvarlig. Då gäller plötsligt helt nya regler. Man får prata hur länge man vill utan att bli avbruten, man kan säga vad som helst utan att riskera sarkastiska mothugg. Och sedan, säger den oskrivna regelboken, är det den vemodige som bestämmer när allt ska bli som vanligt igen. Detta markerar man t.ex. genom att slänga ur sig någon rå och absurd kommentar.
- Men va fan, det var ju bara en liten negerunge, det hade varit förskräckligt om det varit en liten vaniljdoftande musungubäbis!
Och vips är allt som vanligt igen och igen låtsas om att man fortfarande är rödögd och har en rinnande näsa. Det är väldigt skönt att det fungerar så. för vissa saker går inte att skämta bort. Jag, som är en fjunig nybörjare i denna skara, hamnar titt som tätt i avgrunden, men även dom riktigt rutinerade faller ibland. Just ikväll är det Carmen som håller på att slukas av sitt vemod. När jag inser detta stoppar jag snabbt undan semlor och sarkasmer och häller upp en rejäl vodka med bara en liten nypa syntetsaft. Detta är första gången Carmen bett mig slänga ned ett rep, och det absolut sista jag vill är att slarva bort förtroendet, även om det bara gäller en amerikansk präst. Så jag tystnar och lyssnar.
Detta var vad Carmen behövde berätta:
”Det kom in en flicka idag. Bara 21 år. Hon bad att få något att äta och visade upp ett gigantiskt ärr över magen. Hon var stomiopererad och använde en plastkasse från Shoprite som stomipåse. Hon var väldigt sjuk. Öppningen på magen var sårig och svårt infekterad och det hela var hemskt. Så jag gick och hämtade vår läkare. Läkaren frågade vem som gjort operationen. Det visade sig att en amerikanisk familj hade bekostat ingreppet som utförts på ett riktigt sjukhus. När den amerikanska familjen reste hem lämnade dom pengar till flickans familj för uppföljande kontroller och sjukvårdsmateriel men pengarna hade behövts till annat och dessutom hade det visat sig att hennes belägenhet var en tillgång när hon tiggde pengar i Kitwe.”
- Det här är mycket allvarligt, sa läkaren, du behöver omgående komma till sjukhus.
- Nej det kan jag inte, jag vill bara ha en smörgås, hade hon svarat.
- Jag tror inte du förstår hur allvarligt, hade läkaren insisterat, du kommer att vara död inom 48 timmar om du inte får vård. Men vi ska hjälpa dig, vi betalar alla kostnader.
-Kyrkan betalar allt, hade Carmen entusiastiskt förtydligat. Du får gratis vård. Det kostar dig ingenting.
- Jag kan inte. Det finns människor som behöver mig.
Och sedan hade hon börjat gå mot Race Course, för det var där hon bodde.
Promenaden från MEF till Race Cource tar ca 40 minuter. Är man stomiopererad med en Shopritepåse på magen tar det förmodligen längre.
- Vår läkare är ingen sentimental typ, berättade Carmen vidare, han överdriver aldrig, snarare tvärt om.
- Skulle knappast tro att hon kommer fram, hade läkare sagt och hastat iväg till något brådskande ärende.
"Hennes engelska var inte särskilt bra… och hon var bara 21 år och… och… av någon anledning gör det mig ledsen att jag… aldrig… aldrig kommer att se henne igen. Och det värsta var att i all uppståndelse glömde jag att ge henne en smörgås. Hon gick utan ens ha fått en smörgås och det gör mig så väldigt, väldigt ledsen" snörvlade den amerikanska prästen lite osammanhängande, fast hon knappt hade rört sin drink.
-Inte ledsen sa jag, "vemodig", vemodig är det rätta ordet.
Sedan satt vi en lång stund och bara tittade på varandra. Det kändes att det där med smörgåsen betydde mycket för Carmen. Förmodligen var det någon prästgrej – sista måltiden och alltihop... Jag ska dock inte sticka under stol med att också jag kände mig en smula modfälld. Även om jag sällan ger mig utanför Stockholms tullar tycker jag dock om att se mig själv som stadig, robust svensk med rötterna i fjällnära urskog. Därför hostade jag några gånger. Man kan bli lite glansig i ögonen av att hosta. Det vet alla.
Sen gick det liksom över.
I alla fall för mig.
Men Carmen var fortsatt tyst.
Jag är förmodligen helt sjuk, men min nästa tanke var att jag kanske borde förföra henne. Jag tror inte det hade varit svårt. Vi var båda vemodiga, och långt, långt hemifrån. Det stod bara ett litet soffbord mellan oss, knappt ens det. Jag har f.ö. aldrig knullat en präst och det vore fint att ha i CVn.
Men mitt i den fantasin dök den stomiopererade flickan upp, liggande ensam och döende på en stig bland termitstackarna, någonstans mellan MEF och Race Course och det tog liksom ner mig.
Dessutom har jag sett många Hollywoodfilmer, och så mycket vet jag om amerikansk kultur att den är dikotomisk: Dom man inte älskar skjuter man – och oavsett vilket, hade det varit mer än jag var beredd att gå med på just denna kväll.
Så jag beslöt att avstå, sade i stället: God natt Carmen.
Och senare: God natt lilla döda flicka utan namn, jag hoppas att du får din smörgås snart.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)