Lödag 20/10 - Matblogg

Efter tillkännagivandet av min plan att låta denna blogg stilla somna in överrumplades jag av en massiv proteststorm från, tja… i alla fall en av mina läsare. Jag mottog även ett mail från min mor med frågan: ”Har du slutat skriva din blog, faktiskt?” Men mot bakgrund av decenniers erfarenhet av undertecknads oförmåga att sluta i tid, måste nog detta förstås som ett utryck av försiktig förhoppning.
Min mor kommer f.ö. på besök om en dryg vecka, tillsammans med min dotter, och hon frågade, med anledning av detta, om hon skulle ta med några ”barnböcker på engelska” (Snapshots) Det gjorde mig lite rörd. För visst vore det underbart att slå sig ned bland dom utsvultna trashankarna i Ipusukilo eller Race Course, som en tvättäkta Beppe och läsa om Max som inte vill ha sin gröt, om Pippi som äter gräddtårta med hela ansiktet och, vem var det? (Lina? Madicken?) som pillade upp en ärta i näsan…
Men man skulle nog få en del svåra frågor.

Richard som sköter mina matinköp var här igår och skrev sin lista.
- Do you eat cheese every day? undrade han.
Det var jag väl tvungen att tillstå…
- But what does it do for your body?
Trots att Richard är van att umgås med musungus och har god insikt i hur vi överflödsblekingar lever, kunde han tydligen inte släppa överlevnadsperspektivet och omfatta tanken på att äta något bara för att det är gott.
Richard och hans familj äter en gång om dagen, oftast bara Nshima, ibland med lite kål eller kokta pumpablad. Dom äter för att överleva.

Richard frågar försynt om han får ta hem dom ruttna potatisarna jag just slängde i soporna.
Han ber också att få den sura mjölken som jag är på väg att hålla ut.
Det är klart som fan att jag skäms.

Men Richard är en av dom gynnade.
I stan finns dom allra fattigaste. Dom som inte ens har ett skjul i slummen. Det är mest barn. Och en del gamla (oftast blinda) kvinnor, Vissa ungar slår sig ihop men en äldre kvinna. Jag vet inte varför. Kanske fungerar tiggandet bättre, kanske ger det en slags trygghet med en vuxen vid sin sida.
Om natten kryper dom in under någon byggnad för att söka skydd. Dom små flickorna blir våldtagna av äldre män. Detta ses inte som ett brott utan som en slags gratisprostitution. Och när männen rullat av och återvänt till sina familjer kommer myggorna.
Den afrikanska motsvarigheten till Kinder Egg:
Malaria, Aids och Undernäring - Tre överraskningar i en!

Men visst vore det trevligt med några barnböcker.
Visst vore det trevligt med något som liknar barndom.
I mina mest romantiska fantasier föreställer jag mig en lekpark med klätterställningar och gungor och rutschkanor.

~~~

När Adrian, den bortkomna nykomlingen, och jag var i stan idag fick vi en liten tiggarpojke efter oss:
- Bwana, Sir, please, some money for Nshima…
- Man vill bra gärna ge dom en liten slant, försöker Adrian.
- Nej! under inga omständigheter, väser jag mellan sammanbitna tänder.
- Boss, please, please, I’m so hungry…
- Men det är ju bara en och han är ju så liten, insisterar Adrian.
- Känn dig helt fri att göra vilka misstag du vill, fräser jag. - Faktiskt! Gå till bankomaten och ta ut hela ditt traktamente och ställ dig på torget och dela ut och se om du räddar världen. Jag tänker verkligen inte hindra dig!
Efter det orättvisa påhoppet tystnar den försynte engelska agrikulturella volontären. Men jag har fått upp ångan ordentligt nu och slår skoningslöst i den sista spiken:
- It was you and your ancestors who created this. It was you who raped and plundered this country and left this people in misery so don’t, - DO NOT – make me the bad guy, just start paying through your nose, Englishman!

Sen måste jag naturligtvis be om så hemskt jättemycket om ursäkt. Och fast jag inte vill, känner jag mig tvungen att berätta hur jag startade ett smärre upplopp när jag gav 5.000 Kwacha till en liten tiggarpojke, hur jag fick springa därifrån. Och hur något i mig gick så innihelvete jävla sönder så jag var tvungen att gråta flera timmar efteråt, och hur dom små blodhostande undernärda barntrasorna fortfarande jagar mig i drömmarna ibland, och att jag verkligen inte menade vad jag sa men att det kändes som att det var mitt fel att den lilla pojken inte fick äta och att det var därför jag tappade fattningen…

Och senare, hemma på Campus, knackar jag på med en försonigsflaska Whiskey.
- Thank you very much... But I don’t drink, avslöjar den snustorre kolonisatörsättlingen.

Men vi skrattade båda två, så jag tror att han förstod. Och förlät.
Jag hoppas det.

Zambia är underbart. Jag älskar detta land och dessa människor men man kan bli alldeles galen av vanmakt ibland och bland det värsta är okunskapen, omedvetenheten ”där hemma” om att vi fortfarande behandlar Afrika ifrån ett kollonisatörsperspektiv. Vi släpper inte in denna kontinent i ”Världen Ägd av Väst”. Det talas så lyriskt om dom fria marknadskrafternas allsaliggörande förmågor men vi litar tydligen inte tillräckligt på denna teori för att öppna dörren för Afrika. Jag har försökt undvika politiska resonemang i denna blogg eftersom jag kan och vet för lite. En gång (Ett mönster av Blå Blommor)gjorde jag ett avsteg från denna princip och proklamerade högtidligt att ”om bara Afrika fick vara med på samma villkor som resten av världen skulle det här vara över på en generation”. Jag fick då följande mail från min vän och mentor Johan von Schreeb:

”Det är klart att man måste vara politisk men kanske akta sig ngt
för svepande konstateranden, det blir lätt fel. - - - Det svåra är att det tar
sån tid. En viktig insats vore att ta bort OECDs jordbrukssubventioner som idag
uppgår till 300 miljarder USD medan jordbruksbiståndet är 2 miljarder USD.
Frågan är om det skulle ordna sig på ”en generation”, men på några generationer
kan det nog gå… Observera även att andelen fattiga i världen minskar men att den
totala mängden varit konstant runt 1,4 miljarder. Om det fortsätter som nu
kommer antalet i reella tal faktiskt minska rejält till år 2015. Det går bättre
för de flesta länder medan det för ett fåtal länder i konflikt, och/eller med en
HIV prevalens över 5% går sämre . De flesta av dess länder ligger i Afrika söder
om Sahara. Kolla in http://www.gapminder.org/ så kan du få fler
illustrationer av hur världen utvecklas, det är min chef som gjort programmen.”

Kursiveringarna är mina.
Fattigdomsgränsen går vid en inkomst motsvarande mindre än 1 USD per dag.
Zambia är ett av dom fattigaste länderna i världen och tillika ett av dom hårdast drabbade vad gäller HIV/Aids med närmare 20% prevalens i genomsnitt över befolkningen (15-49 år) och uppåt 40% i städerna.

Så, för att hålla mig till det språk som är mitt: Jag hatar EU-protektionismen, Världsbanken och USA. Jag hatar för att dom bara handlar om egoism. Hur svårt är det att se mänskligheten som en? Att se jorden som en? Jag önskar verkligen att Gud fanns kvar, han skulle aldrig ha tillåtit detta, åtminstone inte den rättrådiga (och något hämndlystna) Gud jag läst om i Bibeln.
Skulle han jaga runt Israels stammar under 40år i öknen för några struntsaker men låta George W Bush härja fritt? Knappast troligt, va!… Han skulle låta en rungande blixt slå ned i den silverhårige tyrannens ondskefulla hjässa. Inga Patriot-robotar skulle hinna i mellan.
Så som i himmelen, så ock på jorden.
Om Gud fanns, alltså.
Men min krassa slutsats är att den värld vi har är den värld vi skapar. Ingen annan att skylla på. Och jag önskar att jag kunde komma på ett sätt att säga detta så att folk blev berörda och gick med på att söka förändring, men mina ord är så arga att jag knappt själv kan ta dom på allvar - eller så är dom ledsna och balanserar på slak lina över patetikens avgrund.
Om någon från Sverige kunde skicka mig en låda lussebullar skulle nog allt bli bra igen.

http://www.face-it-act-now.org/Campaign/home