Det är söndag morgon och jag vaknar av den vackraste fågelsång jag någonsin hört, den skriver märkliga figurer högt uppe hos piccolaflöjten och faller sedan ner i kvarter, till en djup, vibrerande alt.
Jag inser att jag sovit med öppet fönster vilket inte är så bra eftersom jag lovat ge mina malariatabletter till en av Jennies sjuka pojkar. Jag får lösa det på något sätt. Kan nog köpa i Kitwe. Måste sluta vara vårdslös. Det sa Johan flera gånger:
- Se till att ta hand om dig själv!
Det är lätt att glömma. För ingenting som kan hända mig är tillräckligt hemskt för att spela någon roll här.
Och ändå är jag lite rädd - Rädd att tändstickspojkens benpipor ska tränga ut genom det strama skinnet, rädd för ögonen som berättar sådant ingen orkar höra, rädd för vem jag till slut ska bli… men bara lite - mest är jag glad.
Igår gick ett rykte om att Internet var uppe. Jag ska gå ned till SweZams lokal och se om jag kan logga på och kanske lägga ut mina små rapporter från Sagolandet… Plötsligt ger telefonen ifrån sig ett SMS-ljud och jag knappar nyfiket fram meddelandet som är från Rona(!) Jag har ingen aning om hur hon fått mitt nummer. Jag kan det inte själv, har precis köpt kortet.
Det är märkligt, men alla Zambier som lever bara lite, lite över den totala fattigdomen har en mobiltelefon.
Jag är klokare idag och svarar hövligt men klargör med stor tydlighet att det inte finns någon plats för henne i mitt liv.
Rona ska du också glömma.
Ännu ett SMS. Jag dröjer med att läsa det för jag tror att det är från Rona men det är från Den Underbart Vackra, henne vi lämnade djupt inne i kåkstadens stinkande misär…
Jag plockar ut simkortet och slänger det i soporna. Sorgen från igår kommer tillbaka i små vågor och enstaka tårar faller över tangentbordet men jag är glad idag. Jag märker att jag måste upprepa det många gånger, men det är inte för att jag tvivlar, det är för att det sorgliga tränger på – kräver att få berättas. Det vackra vilar i mitt hjärta.
You weren’t really prepared, were you?
Hur skulle jag kunnat vara beredd på allt som väntade i detta underbara land där fåglarna sjunger mig vaken, där livet aldrig känts tydligare och döden aldrig närmare?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
efter bara en dag med den bleka konsulten mår jag så illa att jag nästan vill kräkas över vit självgodhet och nedlåtande romantiserande smörja om de som inte bara har det sämre utan också är sämre men ack så söta! en underbar dag kommer den vita världen förstå att bruna människor inte är underhållning - och inte heller sexuella leksaker. den mest outhärdliga rasisten är han som tror att han inte är det - som tycker ännu mer om bruna än vita därför att han projicerar och fantiserar. bevare mig, mina bröder och mina systrar från dig!
Oj, det var hårda ord! Jag försöker bara rapportera vad jag upplever, så sant och ärligt jag kan... Men självklart är det "världen sedd genom mina ögon", och jag har aldrig påstått att jag är fri från fördomar... Kanske gör jag mig skyldig till romantisering men att jag skulle vara "nedlåtande" och påstå att bruna människor "är sämre" är nog något som måste tillskrivas din tolkning.
Skicka en kommentar