Principen är att man tar hand om alla föräldralösa barn som man har något som helst släktskap till. Detta ifrågasätts aldrig, och jag har aldrig hört någon klaga över den växande försörjningsbörda detta oundvikligen medför.
Ingen bryr sig heller om att hålla reda på vilka som är ens egna – biologiska - barn. Begrepp som styvbarn eller adoptivbarn existerar inte.
Dom som åldersmässigt skulle kunna vara ens ”egna barn” är just det och inget annat. Dom minsta kallar man barnbarn eller kusiner. Det tog ett tag innan jag förstod detta system och jag förbryllades till en början över hur en 25-åring kunde ha en hel skock med barnbarn…
Men hur fattig man än är och hur många barn man än har så avvisar man aldrig en släkting. Denna regel är okränkbar och familjer hamnar bokstavligen i fattigdom för att dom växer okontrollerat.
Men dom håller ihop och tar hand om varandra.
Trots detta finns här många barn som inte har några vuxna släktingar att ty sig till. Därav uppstår det något märkliga fenomenet med familjer som bara består av barn. Den äldsta ”sonen” i familjen är ansvarig för att skaffa mat och äldsta ”dottern” är allas mamma.
…mamma är tolv år och pappa tio och ingen minns hur gamla kusinerna är.
Och slutligen finns det dom som inte ens har någon barn-familj att söka sig till, dom som inte har någon i hela världen att höra samman med. Jag varken vill eller kan föreställa mig omfattningen av en sådan ensamhet.
För dessa barn finns tre möjligheter:
- Att dö.
- Att överleva under omständigheter som är för grymma för att man ska orka tänka på det.
- Att ha turen att hamna på något av dom överfulla barnhem där en trygg sovplats och en daglig portion Nshima är högsta vinsten.
Jag har tagit bilder från Race Course. Där är vackert och det finns glädje och värme i fattigdomen. Men det finns andra platser som är hemska i sådan utsträckning att det inte går att hantera.
På dessa platser tar jag naturligtvis inga bilder och jag tror inte att jag någonsin kommer att ens vilja berätta om dom. Jag låtsas helt enkelt att dom inte finns.
Man måste låtsas väldigt hårt.
Jag resonerar att dessa platser inte borde finnas – alltså finns dom inte. Jag kallar det min amerikanska sida.
Men ibland när jag är en smula berusad fungerar inte förnekelsen och jag måste bli jättearg och sparka på alla stenar och lösa saker så att det dammar om den torra marken. I sådana dammoln kan det vara svårt att se ordentligt, vilket, om man har otur, leder till att man råkar sparka på något som man tror är en rostig burk men som i själva verket är den uppstickande delen av ett nedgrävt järnrör Och det kan göra förskräckligt ont om man har ett par Converse.
Jag vill varna för den detaljen.
Hur som helst är det bättre med blödande tår än ett blödande hjärta.
Därför är det viktigt att behålla ilskan. Ilskan är det enda sätt jag vet att hålla tillbaka den flodvåg av sorg som, om den tilläts komma, skulle föra mig så långt bort att jag nog aldrig skulle hitta tillbaka.
Men som sagt, det där är inget jag vill prata om.
Trots det underbara systemet med att alla gör vad dom kan för att ta hand om varandra och ingen blir avvisad, så är det uppenbarligen svårt att vara barn här. Därför är det förvånande, inte bara att så många barn överlever, men också, på något vis, lyckas lysa, som barn ska, och leka och busa (åtminstone lite grand) - utan annan hjälp än en portion Nshima då och då.
…men dom som inte ens får det, slocknar och går runt i en mellanvärld. Långt innan dom faktiskt dör har allt liv försvunnit ur deras ögon.
Och något av det sorgligaste jag vet, och som i sig är skäl nog att sparka sönder tre-fyra par skor, är ögonen hos ett barn som inte får äta.
I sådana ögon finns varken lek eller allvar, varken glädje eller sorg. Där finns inget hopp, ingen förtvivlan, ingen tillit, inget tvivel.
Där finns inget barn.
Svältens matta yta förmår inte ens reflektera ljuset av mitt bleka anlete.
Det är skrämmande att förlora sin spegelbild.
Det är obegripligt att ett barn kan rymma ett sådant mörker.
Kan man någonsin bli sig själv igen?
Vill man någonsin bli mig själv igen?
...dom tunga ögonlocken sjunker snart en sista gång och jag vet att någonting av mig blir kvar där inne. För den som en gång accepterat ansvaret att förvalta liv, den som en gång valt att bli förälder, kan inte gå tillbaka.
~~~
Jenny har varit hos kvinnorna vid floden idag och hon tummar på sin digitalkamera så att dom mest utsatta människorna i hela världen träder fram i displayen.
Jag ska dit på måndag.
Johan har skickat mig en länk med svarta vattenflaskor som absorberar tillräckligt med värme i solen för att vattnet ska bli steriliserat, eller i alla fall lite mindre giftigt, och jag har haft pysselverkstad och fått svart målarfärg på mina finaste byxor.
-Men den där lilla pojken kommer nog inte att finnas kvar på måndag, pekar Jenny, för han orkar inte många dagar till.
Och då längtar jag plötsligt jättemycket efter min välnärda, skolgående, sportiga och friska dotter från tunnbrödsrullesverige! För det är så oändligt mycket skönare att ha ett sånt barn än ett som dör av AIDS och undernäring.
Om man får välja.
~~~
Idag har jag sökt jobb som chef för en cementfabrik i Chingola. Mitt projekt i Mindolo tar slut den 22 december och jag börjar redan oroas över hotet om att skickas tillbaka till Sverige.
2 kommentarer:
Jag undrar...Hur orkar du se?? Men jag vill också se! Hur gör jag? Vad finns det för möjlighet att som lärare arbeta i Zambia?Känner mig idiotisk som frågar, att jag fastnar i "göra-en -insats-rädda-ett-barn" tänket. Precis det som du pratar om och - inte fungerar! Jag vill ta med mina egna två barn och visa dem hur världen ser ut. det krassa,verkliga, utanför playstation och Burger king. Har du något råd om var jag kan börja?
våga inte sluta blogga!
Många varma hälsningar, Cecilia
Cecilia. Möjligheterna att jobba som lärare här är oändliga. Och även om det ibland kan finnas över hundra elever i klasserna så tror jag att det är mer belönande att undervisa i Zambia än i Sverige för här ses det som en stor förmån att få gå i skolan, och alla vill verkligen lära sig. Lärare är dessutom förebilder som har status, och är respekterade, på ett sätt en svensk lärare knappast kan föreställa sig. Dock är det helt omöjligt för en svensk att leva på en zambisk lärarlön. Ofta finns det inte ens pengar till att betala dessa minimala löner och det är inte ovanligt att skolor stänger några dagar då och då för att lärarna ska kunna ge sig ut och söka efter andra inkomstkällor när inte skolan klarar att betala. Därför måste du hitta någon organisation som vill skicka ut dig. Det borde inte vara så svårt. De allra flesta biståndsprojekt här drivs av kyrkliga organisationer. Jag är ingen troende person men kyrkligheten och tron är otroligt stark här och det är nog väldigt svårt att göra något om man är direkt ”anti-kyrklig”. Jag skulle föreslå att du tar kontakt med någon kyrka som skickar ut volontärer. Dom blir säkert jätteglada över ditt intresse, och att här behövs lärare råder det ingen tvekan om…
Dock måste jag säga detta: I min blogg blir jag gärna lite sentimental och kanske ibland romantiserande. Jag försöker att vara så ärlig och saklig jag kan men det är väl någon slags överlevnadsmekanism som gör att man klamrar sig fast vid den lilla mening man till trots kan hitta. Sanningen är dock att fattigdomen och nöden är fruktansvärd. Det finns inget vackert i att människor dör av svält och behandlingsbara sjukdomar.
Jag tror också det är viktigt att man får en grundlig introduktion (Forum Syd har kurser) innan man reser ut. Det fick inte jag och jag höll på att helt tappa fotfästet dom första veckorna. Sedan tror jag det är viktigt att man ärligt funderar igenom varför man reser och vad man vill uppnå. Med allt för höga mål och ambitioner kan man nog dras ned i hopplösheten, för det är väldigt lite man verkligen kan göra (vilket naturligtvis inte är en anledning att låta bli!). Vill man verkligen göra en skillnad tror jag det är bättre att engagera sig politiskt, för det är Västvärlden som håller Afrika i ett strypgrepp och mycket av vårt överflöd har Afrikas fattigdom som förutsättning.
Hur som helst, tack för din kommentar och lycka till :-)
Skicka en kommentar