Den 5/10 – Kära dagbok…

Denna blogg närmar sig sitt slut.
Tror jag.
Jag började skriva för att bearbeta alla överväldigande intryck. Jag fortsatte skriva för att att jag hade läsare - och för att jag kände behov av att visa en annan Afrikabild än den fördomsfulla stereotyp som, åtminstone min generation, drabbades av i skolan.

Jag är inte och kommer aldrig att bli Zambier, men jag har funnit mitt lugn här, och min glädje - tanken på att resa tillbaka till Sverige lockar mig lika mycket som en rotfyllning. Jag söker jobb för att kunna stanna när mitt biståndsprojekt tar slut den 22 december. Om inget annat dyker upp kan jag sälja min lägenhet. Jag har räknat ut att, efter betalda lån, kommer jag då att kunna leva här med god standard i 95 år. Det borde räcka.

En historia finns i alla fall kvar att berätta, allt annat har jag slutit fred med, det är berättelsen om kvinnorna i Ipusukilo. Jag presenterade dom som hastigast den 31:a augusti under rubriken ”Bara för mig”. Jag har lovat mig själv att göra något för dom – jag vet ännu inte vad. Men jag måste också berätta om deras öde därför att det är dom mest utsatta människor jag någonsin träffat.

Dom är inte någon annan – dom är du och jag.

Kvinnorna i Ipusukilo är en skoningslös och plågsam vittnesbörd om hur det som värst kan gå för människor i Världen Som Vi Skapat.
Och även om detta bara är en liten viskande blogg i det gigantiska dånet av alla som har något på hjärtat, så är det min möjlighet att ge dom en röst.

Johan kommer att läsa. Och antagligen Mattias och Jean. Kanske Bea.

Andy Warhols ”15 minutes of fame” gäller inte dessa kvinnor.
Men dom finns. Och deras kamp handlar om sådant som att sälja en liten handknuten matta och sedan bestämma sig för om dom ska köpa mat till sina svältande barn... eller bromsmedicin till sig själva (så att barnen får behålla sin mamma ett tag till) - Ett riktigt knepigt litet dillemma som inte ofta dyker upp under söndagsbilagans ”kluringar”...

Den handlar också om hur man tätar sitt tak inför regnperioden. (Dom kan inte använda gräs för hatet och okunskapen sätter med jämna mellanrum deras små hyddor i brand).

~~~

Jag gick förbi matsalen vid kvart i två, straxt efter andra luchen. Vattnet hade tagit slut och personalen kunde inte diska. Vattnet kommer tillbaka. Det gör det alltid. Förr eller senare. Och då kommer dom att stå där och diska, för hand, tills allt är skinande rent. Sedan går dom hem utan ett ord om övertid eller OB-tillägg. Men nu kunde dom inte diska och alla andra sysslor var utförda.

Så dom sjöng.

I starka, vackra stämmor. Och med sådan innerlighet och glädje att jag aldrig mer vill få mina öron fyllda av:
”Tänk på avståndet mellan tåg och perrong”.
Visst, livet har sina risker också i Flytvästsverige men någonstans får det faktiskt vara nog.
Vi har blivit så besatta av att överleva att vi glömt hur man lever.
För även om man som hederlig skattebetalande icke-rökande svensk får sina förväntade 81,5 år så är livet kort.

Och det underbara är sällsynt.

Denna blogg närmar sig sitt slut och livet kan börja.