Nu har jag kommit på vad jag ska göra! Det är så perfekt.
Jag insåg tidigt att jag måste bli kvar här, men jag visste inte hur eller varför. Och så plötsligt, i går, när jag traskade runt med Jennie på marknaden och letade efter material för att reparera husen i Ipusukilo, fick jag en uppenbarelse av sådan dimension att det skulle fått Jeanne d'Arc att framstå som en hallucinerande fjolla i jämförelse…
Jag ska bygga en lekplats åt barnen i Race Course.
Gungor, klätterställningar, rutschkanor, kanske en linbana – byggmaterial kostar inte mycket här.
Det är möjligt.
Jag har krupit runt på golvet hela eftermiddagen, lagt en mosaik av ritningar och beräkningar. Material, transporter, hyra av svets och betongblandare, mitt uppehälle och ”presenter” till eventuella tjänstemän vars tillstånd behöver inhämtas – kan enligt mina kalkyler klaras av på i storleksordningen 60.000 kr.
SEK 60.000!
Det är bara den lilla detaljen som behöver lösas.
Om någon som läser detta har förslag på en lämplig sponsor, snälla, skriv ett mail!
I fattiga Zambia finns inget utrymme för moraliskt koketteri. Vill någon göra något gott så tar man på sig T-shirten utan att knussla. Polisen har jackorna fulla med sponsorernas varumärken, Coca Cola leder kampen mot Aids och svenska Sandvik åker runt med tankbilar och sprutar kåkstäderna med myggmedel. (Nästan lite tyskvarning på det beteendet men det är faktiskt en bra grej, för Malaria är den vanligaste dödsorsaken i Zambia).
Det finns liksom inte utrymme att ifrågasätta motiven när någon vill hjälpa.
T.o.m. den ur djävulens arsle utkrupna ondskemaskinen George W Bush har donerat 200.000 myggnät till Zambia, hörde jag här om dagen. Men dom har tydligen blivit liggande i ett förråd någonstans, för, som kollegan Bruce uttryckte saken: ”Någonting skumt är det så klart…”
Men en lekpark ska jag faktiskt bygga.
(Och då, Mattias, måste du komma hit och hjälpa till, för det står recycling och skrotkonst på schemat. Och du har ju byggt lekplatser och andra underbara saker av nästan ingenting. ;-)
Apropå myggnätskonspiratorikern Bruce…
Jag måste berätta en insiktsdrivande och besynnerlig händelse.
Förra söndagen hade jag en krönika i DN. Jag vet inte hur det riktigt gick till. Det fanns en tid då jag kunnat göra vad som helst för att bli publicerad på så prominent plats. Men nu fick jag ett mail från en redaktör som läst min blogg och undrande om jag ville skriva en provtext till dom. Jag blev inte förvånad. Det är klart att den här världen är intressant - annars skulle den inte ha hållits dold för oss så länge... Jag fick dock bara skriva 2.400 tecken. Men om jag gjorde bra ifrån mig så skulle jag få skriva en ny krönika var fjärde vecka.
Så jag skrev en liten, liten text.
Väldigt liten.
Och nu har jag alltså fått tillgång till detta lilla men underbara utrymme var fjärde vecka.
Dessutom får jag betalt! Och pengarna ska jag naturligtvis använda till att bygga lekplats.
Hur som helst, min kollega Bruce har tjatat på mig hela veckan att jag ska översätta min DN-krönika åt honom och i fredags gjorde jag det (DN 21/7).
Innan jag kunde sätta igång var jag dock tvungen att förklara några begrepp: Astrid Lindgrens Värld, Tunbnbrödsrullar, Prozac, Rågsved och Överflödssverige krävde en del utredning.
Därefter översatte jag rakt upp och ned från början till slut. Och jag svär att i denna starke och stolta mans kastanjebruna ögon framträdde ett glansigt vemod som fullkomligt tog mig med överraskning.
Det var ju hans vardag jag berättade om!
Jag har gråtit över detta. Men för Bruce är det ju den mest kända verkligheten, hans liv. Hur kunde han bli så berörd…?
Då plötsligt gick det upp för mig att Bruce och miljoner andra Zambier visserligen lever denna verklighet, men det betyder inte att dom inte förstår hur det skulle kunna vara.
I Zambia dör var femte bäbis innan fem år ålder. Men för den skull blir inte Zambiska föräldrar mindre ledsna än svenska.
Jag har redan, under min korta tid här, två gånger, på nära håll mött sådan outhärdligt meningslös död.
Och jag lever i en väldigt skyddad miljö.
En sen kväll på Slussens tunnelbanestation såg jag en familj, som förmodligen kom från Ålandsfärjan, där mamman och pappan var så jävla fulla att dom inte kunde stå på benen. Dom två små barnen (kanske fem och sju år gamla) var så nervösa och oroliga och försökte i sin ångesttyngda maktlöshet hålla ihop det hela.
I Zambia finns det över en miljon föräldralösa barn som skulle göra vad som helst för att byta plats med dessa små stackare.
Alltså: På nåt märkligt vis har jag vant mig så mycket vid hur det är här, att jag inte trodde att en Zambier kunde bli sorgsen av mina små observationer om 2.400 tecken (inkl blanksteg).
Det som förvirrar är att vardagen är så full av död och lidande att ingen hinner sörja färdigt. Mitt i alltihopa dör nästa. Och nästa.
Jag skäms att tillstå, men glädjen, värmen och styrkan hos dessa underbara människor har på något ogenomtänkt plan fått mig att tro att dom faktiskt står ut med det hela. Helt rasistiskt har jag lyckats inbilla mig att dessa människor tar allt med en klackspark och muntert sjunger sig ur skiten.
Så är det naturligtvis inte.
Detta är deras land. Som Sverige är mitt. Och dom älskar Zambia. Som jag älskar Sverige. Men dom är också väldigt, väldigt ledsna för att allting är så orättvist, för att deras barn dör, för att föräldrarna dör, för att nästan ingen får äta sig mätt och för att dom inte rår på dessa orättvisor hur hårt dom än sliter, hur hårt dom än försöker.
Och mitt i detta kåserar jag om studenter som dansar så att tofsarna på deras doktorshattar skumpar i lustig rumbatakt…
Jag ska nog starta en ny blogg: Den Aningslösa Turisten.
-----------
Epilog: när jag i mitten av denna text skrev att ”mamman och pappan var så jävla fulla att dom inte kunde stå på benen”, fick jag ett sånt där grönt streck under ”jävla” och gjorde en nyfiken högerklickning för att utröna vilken synd jag begått…
”Beakta ordformen ’jävla’. Den kan ge ett talspråkligt eller vardagligt intryck i skriven text…”
Och då tänker jag att vilken jävla bra vardaglighet vi svenskar, trots allt har.
söndag 28 oktober 2007
lördag 27 oktober 2007
fredag 26 oktober 2007
Fredag 26/10 - Den blomstertid nu kommen...
I fredags var det examensdag på skolan. Det var högtidligt som en nobelfest, samtidigt uppsluppet och ystert som ett barnkalas. En procession akademiker i fotsida svarta kappor och doktorshattar, med tofsar och allt, dansande och sjöng sig fram till podiet för att hämta sina diplom. Dom djupa, suggestiva trummorna omslöt den svängande församlingen, och i de högre frekvenserna fylldes luften av tremolon från snabba afrikanska glädjetjut. (Jag måste be någon lära mig låta på det viset… det är som en slags höghastighetsjoddling i falsett eller kanske snarare som tjutet från en säkerhetsventil hos någon som håller på att explodera av glädje.)
Jag tog några bilder av dessa lärde män och kvinnor som högtidligt accepterade sina utmärkelser, i ett bubblande glädjerus och med ett kroppsspråk som skulle få Elvis att framstå som en stelopererad katolsk präst.
Jag ska försöka publicera dessa bilder när bandbredden räcker till, för det såg väldigt roligt ut och det var underbart annorlunda mot det intellektuella allvaret i västvärldens akademiska tradition.
Jag tog några bilder av dessa lärde män och kvinnor som högtidligt accepterade sina utmärkelser, i ett bubblande glädjerus och med ett kroppsspråk som skulle få Elvis att framstå som en stelopererad katolsk präst.
Jag ska försöka publicera dessa bilder när bandbredden räcker till, för det såg väldigt roligt ut och det var underbart annorlunda mot det intellektuella allvaret i västvärldens akademiska tradition.
onsdag 24 oktober 2007
Onsdag 24/10 - Sen kväll
Mitt i den mest förlamande hettan kommer så plötsligt det underbara, efterlängtade, svala, befriande regnet.
Jag hör det från min kammare där jag precis öppnat ett tomt Word-dokument.
Måste ut på trappen och känna.
Jag sträcker ut tungan för att fånga några droppar.
Med utsträckt tunga gapar jag lyckligt mot månen och glömmer att mörkret alltid är fullt av människor…
- Good evening sir, enjoying the blessing are we?
Jag hör det från min kammare där jag precis öppnat ett tomt Word-dokument.
Måste ut på trappen och känna.
Jag sträcker ut tungan för att fånga några droppar.
Med utsträckt tunga gapar jag lyckligt mot månen och glömmer att mörkret alltid är fullt av människor…
- Good evening sir, enjoying the blessing are we?
måndag 22 oktober 2007
Söndag 21/10 - Älgjägaren med hjärtat i Örnsköldsvik
Isac, en, efter Zambiska mått, gammal man sitter mitt emot mig i den mörka natten och försöker formulera sig på engelska.
- We call it extended family…
…How many kids I have? Han tittar uppfordrande på Agrippa, ett annat mörkt ansikte i mörkret.
Agrippa räknar tyst.
Sjutton eller arton, säger han till sist.
- You see? Undrar Isac. Moste of them don’t even know I’m not their real father. When my brothers and sisters died the kids were all very small.
Agrippan nickar tyst och respektfullt mot denne man som med sin lilla, lilla lön försörjer motsvarande ett svenskt dagis.
Agrippa är något så sällsynt som en Zambier som varit i Sverige och där nedlagt en Älg.
Efter ett antal obegripliga läten och många ambitiösa försök ger jag upp ansträngningarna att identifiera Var i Sverige han varit. Senare framgår emellertid att han var i Örnsköldsvik. Agrippa berättar om sin fantastiska resa som gick via Heathrow – ”en flygplats lika stor som hela campus”. Jag kväver ett uppbubblande skratt för Heathrow är minst 50 gånger större än campus.
- Sverige är fantastiskt! tillkännager denna levande reklampelare, men väldigt, väldigt kallt. Det går nästan inte att föreställa sig – man kan inte gå ut i bara T-shirt på kvällarna för då fryser man.
- När var du där undrar jag.
- I oktober.
Nej, då var nog inte T-shirt tillräckligt om kvällarna.
- Vad var så fantastiskt med Sverige?
- Alla var så snälla och hjälpsamma…
- Och du är säker på att det var i Sverige du var? måste jag undra…
Agrippa har en dröm att en gång återvända till Sverige.
Jag kan aldrig riktigt få ur honom varför ha tycker så mycket om Sverige men så småningom framgår att där fanns en kvinna.
Agrippa älskade en kvinna i Örnsköldsvik och av någon anledning önskar jag att hennes namn ska vara Henrietta.
- Men fanns det då inget som var dåligt med Sverige? Undrar jag.
- Nej, det är det bästa landet i världen.
- Det måste vara Henrietta, muttrar jag.
- Excuse me..?
Jag viftar bort hans undran. Jag vill inte veta vad hon heter på riktigt för då kommer jag bli tvungen att leta upp henne, berätta om denne reslige, ödmjuka man som lämnade sitt hjärta i Örnsköldsvik. Jag kommer antagligen inte få ro förrän jag sammanfört de unga tu – jag är en sån sentimental pajas ibland.
Dessutom: Henrietta bor säkert i radhus nu och oroas över avbetalningarna till Volvofinans och labradorens dåliga andedräkt.
Henrietta ska du också glömma.
Natten är så het, så het och jag är lite nervös när jag går hem för det är så många skumma saker som plötsligt springer över vägen.
Jag anstränger mig att behålla fattningen för även om man inte ser dom, finns det människor överallt i mörkret och jag vill helst inte göra bort mig. Men när nåt blött och kalt plötsligt landar på min sandalfot ger jag ifrån mig ett avgrundsskrik och sparkar den stackars lilla grodan säkert tjugometer upp i luften, trots att jag aldrig varit särskilt sportintresserad.
Sedan rodnar så jag tror att bilarna ute på stora vägen ska börja bromsa, men här i Zambia är det ingen som tar särskilt högtidligt på trafikljus och inget händer förutom att en luftburen och groda svischar fram genom den afrikanska natten…
Hemma antecknar jag i mitt block: Agrippa – ung, lång älgjägare med hjärtat i Örnsköldsvik.
Jag för dessa noteringar eftersom den första fråga jag alltid får när jag möter någon för andra gången är:
- You don’t remember me, do you?
Men dom blir jättesmickrade när jag säger att “of course I do, You are…”.
För jag vill helst inte bekräfta några förutfattade meningar.
Och till Henrietta i Örnsköldsvik (vad än du heter). Om du läser detta, skicka mig ett mail och låt mig hälsa till Agrippa, du kan vara lugn, Han kommer aldrig kunna återvända men sin dröm lär han bära i många år....
- We call it extended family…
…How many kids I have? Han tittar uppfordrande på Agrippa, ett annat mörkt ansikte i mörkret.
Agrippa räknar tyst.
Sjutton eller arton, säger han till sist.
- You see? Undrar Isac. Moste of them don’t even know I’m not their real father. When my brothers and sisters died the kids were all very small.
Agrippan nickar tyst och respektfullt mot denne man som med sin lilla, lilla lön försörjer motsvarande ett svenskt dagis.
Agrippa är något så sällsynt som en Zambier som varit i Sverige och där nedlagt en Älg.
Efter ett antal obegripliga läten och många ambitiösa försök ger jag upp ansträngningarna att identifiera Var i Sverige han varit. Senare framgår emellertid att han var i Örnsköldsvik. Agrippa berättar om sin fantastiska resa som gick via Heathrow – ”en flygplats lika stor som hela campus”. Jag kväver ett uppbubblande skratt för Heathrow är minst 50 gånger större än campus.
- Sverige är fantastiskt! tillkännager denna levande reklampelare, men väldigt, väldigt kallt. Det går nästan inte att föreställa sig – man kan inte gå ut i bara T-shirt på kvällarna för då fryser man.
- När var du där undrar jag.
- I oktober.
Nej, då var nog inte T-shirt tillräckligt om kvällarna.
- Vad var så fantastiskt med Sverige?
- Alla var så snälla och hjälpsamma…
- Och du är säker på att det var i Sverige du var? måste jag undra…
Agrippa har en dröm att en gång återvända till Sverige.
Jag kan aldrig riktigt få ur honom varför ha tycker så mycket om Sverige men så småningom framgår att där fanns en kvinna.
Agrippa älskade en kvinna i Örnsköldsvik och av någon anledning önskar jag att hennes namn ska vara Henrietta.
- Men fanns det då inget som var dåligt med Sverige? Undrar jag.
- Nej, det är det bästa landet i världen.
- Det måste vara Henrietta, muttrar jag.
- Excuse me..?
Jag viftar bort hans undran. Jag vill inte veta vad hon heter på riktigt för då kommer jag bli tvungen att leta upp henne, berätta om denne reslige, ödmjuka man som lämnade sitt hjärta i Örnsköldsvik. Jag kommer antagligen inte få ro förrän jag sammanfört de unga tu – jag är en sån sentimental pajas ibland.
Dessutom: Henrietta bor säkert i radhus nu och oroas över avbetalningarna till Volvofinans och labradorens dåliga andedräkt.
Henrietta ska du också glömma.
Natten är så het, så het och jag är lite nervös när jag går hem för det är så många skumma saker som plötsligt springer över vägen.
Jag anstränger mig att behålla fattningen för även om man inte ser dom, finns det människor överallt i mörkret och jag vill helst inte göra bort mig. Men när nåt blött och kalt plötsligt landar på min sandalfot ger jag ifrån mig ett avgrundsskrik och sparkar den stackars lilla grodan säkert tjugometer upp i luften, trots att jag aldrig varit särskilt sportintresserad.
Sedan rodnar så jag tror att bilarna ute på stora vägen ska börja bromsa, men här i Zambia är det ingen som tar särskilt högtidligt på trafikljus och inget händer förutom att en luftburen och groda svischar fram genom den afrikanska natten…
Hemma antecknar jag i mitt block: Agrippa – ung, lång älgjägare med hjärtat i Örnsköldsvik.
Jag för dessa noteringar eftersom den första fråga jag alltid får när jag möter någon för andra gången är:
- You don’t remember me, do you?
Men dom blir jättesmickrade när jag säger att “of course I do, You are…”.
För jag vill helst inte bekräfta några förutfattade meningar.
Och till Henrietta i Örnsköldsvik (vad än du heter). Om du läser detta, skicka mig ett mail och låt mig hälsa till Agrippa, du kan vara lugn, Han kommer aldrig kunna återvända men sin dröm lär han bära i många år....
söndag 21 oktober 2007
Söndag 21/10 - Söndag, helt enkelt
Om man går nästan ett helt liv med klump i magen. Om man aldrig känner sig riktig hemma, alltid undrar vad man gör fel och varför man inte är som dom andra julklappssvenskarna bland tussilagon i folkhemshagen. Och om man en dag plötsligt kommer till Afrika, i vanlig ordning utan att veta varför eller hur man hamnade där, så blir man plötsligt lugn och glad. Det kan jag faktiskt lova.
lördag 20 oktober 2007
Lödag 20/10 - Matblogg
Efter tillkännagivandet av min plan att låta denna blogg stilla somna in överrumplades jag av en massiv proteststorm från, tja… i alla fall en av mina läsare. Jag mottog även ett mail från min mor med frågan: ”Har du slutat skriva din blog, faktiskt?” Men mot bakgrund av decenniers erfarenhet av undertecknads oförmåga att sluta i tid, måste nog detta förstås som ett utryck av försiktig förhoppning.
Min mor kommer f.ö. på besök om en dryg vecka, tillsammans med min dotter, och hon frågade, med anledning av detta, om hon skulle ta med några ”barnböcker på engelska” (Snapshots) Det gjorde mig lite rörd. För visst vore det underbart att slå sig ned bland dom utsvultna trashankarna i Ipusukilo eller Race Course, som en tvättäkta Beppe och läsa om Max som inte vill ha sin gröt, om Pippi som äter gräddtårta med hela ansiktet och, vem var det? (Lina? Madicken?) som pillade upp en ärta i näsan…
Men man skulle nog få en del svåra frågor.
Richard som sköter mina matinköp var här igår och skrev sin lista.
- Do you eat cheese every day? undrade han.
Det var jag väl tvungen att tillstå…
- But what does it do for your body?
Trots att Richard är van att umgås med musungus och har god insikt i hur vi överflödsblekingar lever, kunde han tydligen inte släppa överlevnadsperspektivet och omfatta tanken på att äta något bara för att det är gott.
Richard och hans familj äter en gång om dagen, oftast bara Nshima, ibland med lite kål eller kokta pumpablad. Dom äter för att överleva.
Richard frågar försynt om han får ta hem dom ruttna potatisarna jag just slängde i soporna.
Han ber också att få den sura mjölken som jag är på väg att hålla ut.
Det är klart som fan att jag skäms.
Men Richard är en av dom gynnade.
I stan finns dom allra fattigaste. Dom som inte ens har ett skjul i slummen. Det är mest barn. Och en del gamla (oftast blinda) kvinnor, Vissa ungar slår sig ihop men en äldre kvinna. Jag vet inte varför. Kanske fungerar tiggandet bättre, kanske ger det en slags trygghet med en vuxen vid sin sida.
Om natten kryper dom in under någon byggnad för att söka skydd. Dom små flickorna blir våldtagna av äldre män. Detta ses inte som ett brott utan som en slags gratisprostitution. Och när männen rullat av och återvänt till sina familjer kommer myggorna.
Den afrikanska motsvarigheten till Kinder Egg:
Malaria, Aids och Undernäring - Tre överraskningar i en!
Men visst vore det trevligt med några barnböcker.
Visst vore det trevligt med något som liknar barndom.
I mina mest romantiska fantasier föreställer jag mig en lekpark med klätterställningar och gungor och rutschkanor.
Min mor kommer f.ö. på besök om en dryg vecka, tillsammans med min dotter, och hon frågade, med anledning av detta, om hon skulle ta med några ”barnböcker på engelska” (Snapshots) Det gjorde mig lite rörd. För visst vore det underbart att slå sig ned bland dom utsvultna trashankarna i Ipusukilo eller Race Course, som en tvättäkta Beppe och läsa om Max som inte vill ha sin gröt, om Pippi som äter gräddtårta med hela ansiktet och, vem var det? (Lina? Madicken?) som pillade upp en ärta i näsan…
Men man skulle nog få en del svåra frågor.
Richard som sköter mina matinköp var här igår och skrev sin lista.
- Do you eat cheese every day? undrade han.
Det var jag väl tvungen att tillstå…
- But what does it do for your body?
Trots att Richard är van att umgås med musungus och har god insikt i hur vi överflödsblekingar lever, kunde han tydligen inte släppa överlevnadsperspektivet och omfatta tanken på att äta något bara för att det är gott.
Richard och hans familj äter en gång om dagen, oftast bara Nshima, ibland med lite kål eller kokta pumpablad. Dom äter för att överleva.
Richard frågar försynt om han får ta hem dom ruttna potatisarna jag just slängde i soporna.
Han ber också att få den sura mjölken som jag är på väg att hålla ut.
Det är klart som fan att jag skäms.
Men Richard är en av dom gynnade.
I stan finns dom allra fattigaste. Dom som inte ens har ett skjul i slummen. Det är mest barn. Och en del gamla (oftast blinda) kvinnor, Vissa ungar slår sig ihop men en äldre kvinna. Jag vet inte varför. Kanske fungerar tiggandet bättre, kanske ger det en slags trygghet med en vuxen vid sin sida.
Om natten kryper dom in under någon byggnad för att söka skydd. Dom små flickorna blir våldtagna av äldre män. Detta ses inte som ett brott utan som en slags gratisprostitution. Och när männen rullat av och återvänt till sina familjer kommer myggorna.
Den afrikanska motsvarigheten till Kinder Egg:
Malaria, Aids och Undernäring - Tre överraskningar i en!
Men visst vore det trevligt med några barnböcker.
Visst vore det trevligt med något som liknar barndom.
I mina mest romantiska fantasier föreställer jag mig en lekpark med klätterställningar och gungor och rutschkanor.
~~~
När Adrian, den bortkomna nykomlingen, och jag var i stan idag fick vi en liten tiggarpojke efter oss:
- Bwana, Sir, please, some money for Nshima…
- Man vill bra gärna ge dom en liten slant, försöker Adrian.
- Nej! under inga omständigheter, väser jag mellan sammanbitna tänder.
- Boss, please, please, I’m so hungry…
- Men det är ju bara en och han är ju så liten, insisterar Adrian.
- Känn dig helt fri att göra vilka misstag du vill, fräser jag. - Faktiskt! Gå till bankomaten och ta ut hela ditt traktamente och ställ dig på torget och dela ut och se om du räddar världen. Jag tänker verkligen inte hindra dig!
Efter det orättvisa påhoppet tystnar den försynte engelska agrikulturella volontären. Men jag har fått upp ångan ordentligt nu och slår skoningslöst i den sista spiken:
- It was you and your ancestors who created this. It was you who raped and plundered this country and left this people in misery so don’t, - DO NOT – make me the bad guy, just start paying through your nose, Englishman!
Sen måste jag naturligtvis be om så hemskt jättemycket om ursäkt. Och fast jag inte vill, känner jag mig tvungen att berätta hur jag startade ett smärre upplopp när jag gav 5.000 Kwacha till en liten tiggarpojke, hur jag fick springa därifrån. Och hur något i mig gick så innihelvete jävla sönder så jag var tvungen att gråta flera timmar efteråt, och hur dom små blodhostande undernärda barntrasorna fortfarande jagar mig i drömmarna ibland, och att jag verkligen inte menade vad jag sa men att det kändes som att det var mitt fel att den lilla pojken inte fick äta och att det var därför jag tappade fattningen…
Och senare, hemma på Campus, knackar jag på med en försonigsflaska Whiskey.
- Thank you very much... But I don’t drink, avslöjar den snustorre kolonisatörsättlingen.
Men vi skrattade båda två, så jag tror att han förstod. Och förlät.
Jag hoppas det.
Zambia är underbart. Jag älskar detta land och dessa människor men man kan bli alldeles galen av vanmakt ibland och bland det värsta är okunskapen, omedvetenheten ”där hemma” om att vi fortfarande behandlar Afrika ifrån ett kollonisatörsperspektiv. Vi släpper inte in denna kontinent i ”Världen Ägd av Väst”. Det talas så lyriskt om dom fria marknadskrafternas allsaliggörande förmågor men vi litar tydligen inte tillräckligt på denna teori för att öppna dörren för Afrika. Jag har försökt undvika politiska resonemang i denna blogg eftersom jag kan och vet för lite. En gång (Ett mönster av Blå Blommor)gjorde jag ett avsteg från denna princip och proklamerade högtidligt att ”om bara Afrika fick vara med på samma villkor som resten av världen skulle det här vara över på en generation”. Jag fick då följande mail från min vän och mentor Johan von Schreeb:
”Det är klart att man måste vara politisk men kanske akta sig ngt
för svepande konstateranden, det blir lätt fel. - - - Det svåra är att det tar
sån tid. En viktig insats vore att ta bort OECDs jordbrukssubventioner som idag
uppgår till 300 miljarder USD medan jordbruksbiståndet är 2 miljarder USD.
Frågan är om det skulle ordna sig på ”en generation”, men på några generationer
kan det nog gå… Observera även att andelen fattiga i världen minskar men att den
totala mängden varit konstant runt 1,4 miljarder. Om det fortsätter som nu
kommer antalet i reella tal faktiskt minska rejält till år 2015. Det går bättre
för de flesta länder medan det för ett fåtal länder i konflikt, och/eller med en
HIV prevalens över 5% går sämre . De flesta av dess länder ligger i Afrika söder
om Sahara. Kolla in http://www.gapminder.org/ så kan du få fler
illustrationer av hur världen utvecklas, det är min chef som gjort programmen.”
Kursiveringarna är mina.
Fattigdomsgränsen går vid en inkomst motsvarande mindre än 1 USD per dag.
Zambia är ett av dom fattigaste länderna i världen och tillika ett av dom hårdast drabbade vad gäller HIV/Aids med närmare 20% prevalens i genomsnitt över befolkningen (15-49 år) och uppåt 40% i städerna.
Så, för att hålla mig till det språk som är mitt: Jag hatar EU-protektionismen, Världsbanken och USA. Jag hatar för att dom bara handlar om egoism. Hur svårt är det att se mänskligheten som en? Att se jorden som en? Jag önskar verkligen att Gud fanns kvar, han skulle aldrig ha tillåtit detta, åtminstone inte den rättrådiga (och något hämndlystna) Gud jag läst om i Bibeln.
Skulle han jaga runt Israels stammar under 40år i öknen för några struntsaker men låta George W Bush härja fritt? Knappast troligt, va!… Han skulle låta en rungande blixt slå ned i den silverhårige tyrannens ondskefulla hjässa. Inga Patriot-robotar skulle hinna i mellan.
Så som i himmelen, så ock på jorden.
Om Gud fanns, alltså.
Men min krassa slutsats är att den värld vi har är den värld vi skapar. Ingen annan att skylla på. Och jag önskar att jag kunde komma på ett sätt att säga detta så att folk blev berörda och gick med på att söka förändring, men mina ord är så arga att jag knappt själv kan ta dom på allvar - eller så är dom ledsna och balanserar på slak lina över patetikens avgrund.
Om någon från Sverige kunde skicka mig en låda lussebullar skulle nog allt bli bra igen.
http://www.face-it-act-now.org/Campaign/home
torsdag 11 oktober 2007
Bilder, Ipusukilo
Violet
Agnes
Barn i Ipusukilo
Bilden är från förra veckan. Den lilla pojken lever inte längre.
Kvinnorna i Ipusukilo
(Självklart har jag frågat om lov innan jag la ut dessa bilder)
måndag 8 oktober 2007
Måndag 8/10 - Kvinnorna i Ipusukilo
Ipusukilo är Bemba och betyder Den Sista Tillflykten.
I Ipusukilo bor en grupp kvinnor som alla har fullt utvecklad Aids. Dom har också det gemensamt att dom är dom sista levande vuxna i sin familj och således ansvarar för en massa småbarn. Några av barnen har Aids men inte alla. Kvinnorna är utstötta och föraktade. Dom får inga arbeten och deras enda inkomst kommer från handarbeten dom sällan lyckas sälja. Zambiska staten ger dom gratis Aidsmedicin (ARV) men övriga mediciner måste dom själva betala. ARV fungerar dessutom inte särskilt bra om man inte äter ordentligt. Bristen på rent vatten är också ett stort problem för såväl vuxna som barn.
I Ipusukilo bor en grupp kvinnor som alla har fullt utvecklad Aids. Dom har också det gemensamt att dom är dom sista levande vuxna i sin familj och således ansvarar för en massa småbarn. Några av barnen har Aids men inte alla. Kvinnorna är utstötta och föraktade. Dom får inga arbeten och deras enda inkomst kommer från handarbeten dom sällan lyckas sälja. Zambiska staten ger dom gratis Aidsmedicin (ARV) men övriga mediciner måste dom själva betala. ARV fungerar dessutom inte särskilt bra om man inte äter ordentligt. Bristen på rent vatten är också ett stort problem för såväl vuxna som barn.
~~~
Kvinnorna väntar på oss i skuggan under den övergivna MTN-byggnadens plåttak. Vi är naturligtvis sena men dom visar ingen irritation, bara tacksamhet över att vi är här. Extra smickrade är dom över min närvaro. På alla svåra platser finns det kvinnor som kämpar för att hjälpa dom utsatta, men en man… Det är något extra! I synnerhet här!
Här där allt hopp är ute och där inga lysande framgångar någonsin kommer att rapporteras till hemmaorganisationen.
Kvinnorna i Ipusukilo är inget för en misärkarriärist, dom har hamnat utanför allt. Chet, en organisation för Aidssjuka i Zambia driver enligt uppgift något litet oengagerat program för dessa stigmatiserade och utstött kvinnor men det är allt.
Jag tänker på en term från finansvärlden: Cut your loses…
Och därför är dom nu alltså tacksamma över att få besök av en halvgalen ginpimplande metodist och en totalt oerfaren IT-konsult som precis blivit av med sin U-landsoskuld. Det är inte klokt.
Det är totalt 12 kvinnor i gruppen men tre av dem är inte här idag. Dom är för sjuka. Jag konstaterar tacksamt att inga barn är med denna gång. Är det nåt som verkligen går mig på nerverna så är det undernärda Aidssjuka barn. Särskilt dom där som inte reagerar på någonting, hur mycket man än pillar på dom eller gullar med dom eller kittlar dom. Tillslut vill man bara ta dom i fötterna och dänga dom i väggen så det en gång för alla blir slut på eländet.
Det vill jag naturligtvis inte göra på riktigt, men ibland kan maktlösheten och den stekande hettan få en konsulthjärna att koka. Och är det en sak jag lärt mig i Zambia så är det att psykologsnacket om att möta sina rädslor, bejaka sorgen o.s.v. nog kan funka när man är deppig över att flickvännen gjort slut eller att chefen är orättvis… här vore det en självmordsstrategi.
Vissa sorger är helt enkelt för stora för en människa att bära. Och är det något som inte behövs i Ipusukilo så är det en musungu som ligger i diket och snyftar att världen är orättvis.
Huvudfrågan för dagen är vattensituationen. Jag har hållit på hela veckan och laborerat med olika reningsmetoder och har faktiskt kommit fram till vad jag tror är en hyfsad lösning. Eftersom kvinnorna inte har några pengar och ingen välgörenhetsorganisation förbarmat sig över dom måste allting bygga på sådant som kan hittas i soporna.
Detta är vad jag pysslat ihop:
Man tar en petflaska och målar den svart till tre fjärdedelar. Sedan gräver man en skålformad grop i marken, som en parabolantenn riktad mot solen. Gropen klär man med insidan av isärsprättade chipspåsar (aluminiumfoli eller något annat högreflekterande material man kan hitta) sedan ställer man flaskan i mitten av gropen. Den svarta ytan hjälper till att ta upp värmen, både den direktstrålande och den reflekterade. Med denna metod kommer man snabbt upp i över 70 grader Celcius. Gropen minskar dessutom avkylningen från vinden. Genom den omålade övre fjärdedelen av flaskan kan UV-strålar tränga ned och skjuta sönder en del bakterier.
Vad jag inte lyckats lösa är den svarta färgen. Efter att flera gånger varit nära att bli överkörd under mina försök att skarpa fram något användbart ur den solmjuka asfalten kom Jennie och jag överens om att istället ta egna pengar och köpa en livsranson med svart målarfärg åt gruppen.
Det blir ju inte fråga om några större mängder…
Men just som jag står där och ritar och berättar inför dom tacksamt lyssnande kvinnorna blir jag plötsligt jättenervös och börjar stamma och min hand skakar så jag inte kan dra ett rakt sträck längre...
Jag har ju för fan inte en aning om vad jag håller på med!
Några skoltrötta minnen från gymnasiefysiken är allt jag lutar mig mot. Jag är en okunnig, bortskämd IT-konsult som fått ledigt en dag från datorerna för att åka och besöka dessa tappra kvinnor som lever under förhållanden som skulle knäcka mig på en dag; och som, trots att dom alla är döende, fortsätter kämpa för att deras sex, sju eller åtta barn ska hinna bli lite, lite äldre innan dom lämnas i total ensamhet.
…och nu skakar även mina knän!
Jag tittar skräckslaget på Jennie som tack och lov är tillräckligt nykter för att känna in läget och stadigt tar över från den hyperventilerande IT-konsulten.
Andas djupt och lugnt:
Om inte vi vore här vore ingen här.
Faktiskt!
Även om min kompetents kan ifrågasättas kommer mina idéer inte gör något sämre.
Så det så!
Vi har rejält med mat med oss och det är åtminstone något jag vet att dom behöver.
Minsann!
…djupa långa andetag,
in genom näsan,
ut genom munnen…
Under rekalmåren stod jag ofta och pladdrade om sådant jag inte hade en aning om. Utan att darra på stämman gav jag stora feta företagsledare och marknadschefer del av min ofantliga visdom och förklarade vad dom skulle göra med sina mångmiljonbudgetar. Jag erbjöd tröst och bekräftelse och förkunnade mammons evangelium:
- Mina Herrar, gör som jag föreslår så skall inget fattas er. Ett regn av guld skall falla över era tunnhåriga hjässor och era konkurrenter skall för evig förpassas till de dalande försäljningssiffrornas osaliga ängder.
Vad hände med den självsäkerheten?
Jag minns att det kändes som en lek.
Det här är något annat. Det är allvar.
Jennie demonstrerar sina matskålar som är gjorda av tidningspapper, hett vatten och en tesked mjöl. Kvinnorna blir mycket entusiastiska över denna finurlighet och Jennie lyser av stolthet.
Jag återfår fattningen (i den mån jag någonsin haft någon) och fortsätter mitt anförande. Kvinnornas milda leenden tycks säga: Ta det lugnt lille vän, ta den tid du behöver, vi vet vem du är…
Maten dukas fram. Trots att jag sett det många gånger vid det här laget, fascineras jag fortfarande av att det aldrig blir något stök eller hets när man delar ut mat. Inte ens bland små barn. Hur hungriga dom än är väntar dom snällt på sin tur och ingen börjar äta förrän alla fått.
Jag tänker på en svensk skolbespisning.
Agnes som är gruppens ledare är en imponerande person. Hon översätter blixtsnabbt för dom som inte kan engelska, hon tar anteckningar, styr upp diskussionen om det blir för svamligt, håller koll på alla…
Det pratas så mycket om bristen på kompetent ledarskap i Afrika. Jag tror att det stora problemet är att nästan inga kvinnor tillåts bli ledare.
Sedan är det matdags. Jag håller vattenflaskan och låter en tunnstråle av det dyrbara vattnet rinna över de framsträckta händerna. Det känns symboliskt på något sätt och en våg av rörelse strömmar igenom mig och kommer ut i små, små osynliga tårar men mina ögon rinner aldrig över. Jag är så tacksamhet över att få uppleva allt detta.
Jag hoppas verkligen att jag inte håller på att bli religiös…
Jennie och jag tar varsin liten symbolisk portion och så äter vi.
Bredvid mig sitter Violet som jag gissar är i 30-35 årsåldern. Hon tittar på mig när hon tror att jag inte ser men så fort jag tittar tillbaka fäller hon ned blicken. Det syns att hon har varit en mycket vacker ung kvinna. En gång kunde hon förföra vem som helst. En gång sprang hon skrattande över den gula slätten med dom vackra tygerna fladdrande i vinden, lekte ta fatt med sin älskade, rullade runt i det torra gräset och drömde om världen.
Nu dör hon för den kärleken. Allt som skulle bli hennes liv är borta. Inget kommer någonsin igen att vara enkelt för Violet. Men hon tittar på mig med sin dödsmärkta, vemodiga blick och jag tror att hon drömmer.
Jag är säkert den första man på mycket länge som i henne sett en fullvärdig människa, som mött henne utan förakt, som tagit hennes hand utan rädsla.
Det är klart att hon tittar på mig.
Tanken slår mig att uppmuntra hennes verklighetsflykt, kanske flirta lite, men jag avfärdar genast den idén. Det vore förmodligen bara grymt och jag är redan ute på djupt, djupt vatten…
Det är svårt att veta hur man ska orientera sig i allt detta fruktansvärda. Att hjälpa utan att väcka falska förhoppningar; att beröras utan att förtäras. Och: Att släppa det man inte kan göra något åt… det betyder att släppa nästan allt.
Jag vet inte varför jag är här - jag menar inte här i Zambia, utan här i Ipusukilo. Det har inget med dom förbannade vattenflaskorna att göra, så mycket är klart; och det handlar heller inte om maten vi delar ut – för den gör vare sig till eller från i långa loppet. Jag tror att det kanske handlar om respekt. För mig är det är nämligen helt omöjligt att möta dessa modiga kvinnor utan att känna djup beundra och respekt. Och om dom ser att jag ser dom kanske dom blir lite starkare, orkar lite till, åstadkommer ännu en liten skillnad.
Jag önskar i alla fall att det är så.
Det kan naturligtvis också vara så att är jag här uteslutande för min egen skull.
Kvinnorna i Ipusukilo är inget för en misärkarriärist, dom har hamnat utanför allt. Chet, en organisation för Aidssjuka i Zambia driver enligt uppgift något litet oengagerat program för dessa stigmatiserade och utstött kvinnor men det är allt.
Jag tänker på en term från finansvärlden: Cut your loses…
Och därför är dom nu alltså tacksamma över att få besök av en halvgalen ginpimplande metodist och en totalt oerfaren IT-konsult som precis blivit av med sin U-landsoskuld. Det är inte klokt.
Det är totalt 12 kvinnor i gruppen men tre av dem är inte här idag. Dom är för sjuka. Jag konstaterar tacksamt att inga barn är med denna gång. Är det nåt som verkligen går mig på nerverna så är det undernärda Aidssjuka barn. Särskilt dom där som inte reagerar på någonting, hur mycket man än pillar på dom eller gullar med dom eller kittlar dom. Tillslut vill man bara ta dom i fötterna och dänga dom i väggen så det en gång för alla blir slut på eländet.
Det vill jag naturligtvis inte göra på riktigt, men ibland kan maktlösheten och den stekande hettan få en konsulthjärna att koka. Och är det en sak jag lärt mig i Zambia så är det att psykologsnacket om att möta sina rädslor, bejaka sorgen o.s.v. nog kan funka när man är deppig över att flickvännen gjort slut eller att chefen är orättvis… här vore det en självmordsstrategi.
Vissa sorger är helt enkelt för stora för en människa att bära. Och är det något som inte behövs i Ipusukilo så är det en musungu som ligger i diket och snyftar att världen är orättvis.
Huvudfrågan för dagen är vattensituationen. Jag har hållit på hela veckan och laborerat med olika reningsmetoder och har faktiskt kommit fram till vad jag tror är en hyfsad lösning. Eftersom kvinnorna inte har några pengar och ingen välgörenhetsorganisation förbarmat sig över dom måste allting bygga på sådant som kan hittas i soporna.
Detta är vad jag pysslat ihop:
Man tar en petflaska och målar den svart till tre fjärdedelar. Sedan gräver man en skålformad grop i marken, som en parabolantenn riktad mot solen. Gropen klär man med insidan av isärsprättade chipspåsar (aluminiumfoli eller något annat högreflekterande material man kan hitta) sedan ställer man flaskan i mitten av gropen. Den svarta ytan hjälper till att ta upp värmen, både den direktstrålande och den reflekterade. Med denna metod kommer man snabbt upp i över 70 grader Celcius. Gropen minskar dessutom avkylningen från vinden. Genom den omålade övre fjärdedelen av flaskan kan UV-strålar tränga ned och skjuta sönder en del bakterier.
Vad jag inte lyckats lösa är den svarta färgen. Efter att flera gånger varit nära att bli överkörd under mina försök att skarpa fram något användbart ur den solmjuka asfalten kom Jennie och jag överens om att istället ta egna pengar och köpa en livsranson med svart målarfärg åt gruppen.
Det blir ju inte fråga om några större mängder…
Men just som jag står där och ritar och berättar inför dom tacksamt lyssnande kvinnorna blir jag plötsligt jättenervös och börjar stamma och min hand skakar så jag inte kan dra ett rakt sträck längre...
Jag har ju för fan inte en aning om vad jag håller på med!
Några skoltrötta minnen från gymnasiefysiken är allt jag lutar mig mot. Jag är en okunnig, bortskämd IT-konsult som fått ledigt en dag från datorerna för att åka och besöka dessa tappra kvinnor som lever under förhållanden som skulle knäcka mig på en dag; och som, trots att dom alla är döende, fortsätter kämpa för att deras sex, sju eller åtta barn ska hinna bli lite, lite äldre innan dom lämnas i total ensamhet.
…och nu skakar även mina knän!
Jag tittar skräckslaget på Jennie som tack och lov är tillräckligt nykter för att känna in läget och stadigt tar över från den hyperventilerande IT-konsulten.
Andas djupt och lugnt:
Om inte vi vore här vore ingen här.
Faktiskt!
Även om min kompetents kan ifrågasättas kommer mina idéer inte gör något sämre.
Så det så!
Vi har rejält med mat med oss och det är åtminstone något jag vet att dom behöver.
Minsann!
…djupa långa andetag,
in genom näsan,
ut genom munnen…
Under rekalmåren stod jag ofta och pladdrade om sådant jag inte hade en aning om. Utan att darra på stämman gav jag stora feta företagsledare och marknadschefer del av min ofantliga visdom och förklarade vad dom skulle göra med sina mångmiljonbudgetar. Jag erbjöd tröst och bekräftelse och förkunnade mammons evangelium:
- Mina Herrar, gör som jag föreslår så skall inget fattas er. Ett regn av guld skall falla över era tunnhåriga hjässor och era konkurrenter skall för evig förpassas till de dalande försäljningssiffrornas osaliga ängder.
Vad hände med den självsäkerheten?
Jag minns att det kändes som en lek.
Det här är något annat. Det är allvar.
Jennie demonstrerar sina matskålar som är gjorda av tidningspapper, hett vatten och en tesked mjöl. Kvinnorna blir mycket entusiastiska över denna finurlighet och Jennie lyser av stolthet.
Jag återfår fattningen (i den mån jag någonsin haft någon) och fortsätter mitt anförande. Kvinnornas milda leenden tycks säga: Ta det lugnt lille vän, ta den tid du behöver, vi vet vem du är…
Maten dukas fram. Trots att jag sett det många gånger vid det här laget, fascineras jag fortfarande av att det aldrig blir något stök eller hets när man delar ut mat. Inte ens bland små barn. Hur hungriga dom än är väntar dom snällt på sin tur och ingen börjar äta förrän alla fått.
Jag tänker på en svensk skolbespisning.
Agnes som är gruppens ledare är en imponerande person. Hon översätter blixtsnabbt för dom som inte kan engelska, hon tar anteckningar, styr upp diskussionen om det blir för svamligt, håller koll på alla…
Det pratas så mycket om bristen på kompetent ledarskap i Afrika. Jag tror att det stora problemet är att nästan inga kvinnor tillåts bli ledare.
Sedan är det matdags. Jag håller vattenflaskan och låter en tunnstråle av det dyrbara vattnet rinna över de framsträckta händerna. Det känns symboliskt på något sätt och en våg av rörelse strömmar igenom mig och kommer ut i små, små osynliga tårar men mina ögon rinner aldrig över. Jag är så tacksamhet över att få uppleva allt detta.
Jag hoppas verkligen att jag inte håller på att bli religiös…
Jennie och jag tar varsin liten symbolisk portion och så äter vi.
Bredvid mig sitter Violet som jag gissar är i 30-35 årsåldern. Hon tittar på mig när hon tror att jag inte ser men så fort jag tittar tillbaka fäller hon ned blicken. Det syns att hon har varit en mycket vacker ung kvinna. En gång kunde hon förföra vem som helst. En gång sprang hon skrattande över den gula slätten med dom vackra tygerna fladdrande i vinden, lekte ta fatt med sin älskade, rullade runt i det torra gräset och drömde om världen.
Nu dör hon för den kärleken. Allt som skulle bli hennes liv är borta. Inget kommer någonsin igen att vara enkelt för Violet. Men hon tittar på mig med sin dödsmärkta, vemodiga blick och jag tror att hon drömmer.
Jag är säkert den första man på mycket länge som i henne sett en fullvärdig människa, som mött henne utan förakt, som tagit hennes hand utan rädsla.
Det är klart att hon tittar på mig.
Tanken slår mig att uppmuntra hennes verklighetsflykt, kanske flirta lite, men jag avfärdar genast den idén. Det vore förmodligen bara grymt och jag är redan ute på djupt, djupt vatten…
Det är svårt att veta hur man ska orientera sig i allt detta fruktansvärda. Att hjälpa utan att väcka falska förhoppningar; att beröras utan att förtäras. Och: Att släppa det man inte kan göra något åt… det betyder att släppa nästan allt.
Jag vet inte varför jag är här - jag menar inte här i Zambia, utan här i Ipusukilo. Det har inget med dom förbannade vattenflaskorna att göra, så mycket är klart; och det handlar heller inte om maten vi delar ut – för den gör vare sig till eller från i långa loppet. Jag tror att det kanske handlar om respekt. För mig är det är nämligen helt omöjligt att möta dessa modiga kvinnor utan att känna djup beundra och respekt. Och om dom ser att jag ser dom kanske dom blir lite starkare, orkar lite till, åstadkommer ännu en liten skillnad.
Jag önskar i alla fall att det är så.
Det kan naturligtvis också vara så att är jag här uteslutande för min egen skull.
~~~
Vi besöker Agnes lilla hus som är gjort av sten och lera. Taket består av några asbestplattor. Hon visar oss det pyttelilla rum där hon, alla hennes barn och tre kycklingar bor. Jag förstår inte hur dom får plats. Dessutom är det olidligt varmt här inne.
- Det är för att taket är så lågt, förklarar Agnes.
Jag frågar varför en av väggarna är annorlunda mot dom övriga. Agnes pekar och förklarar. Förra regnperioden rasade husets ena sida in, krossade alla hennes kycklingar.
Och ett av hennes barn.
Typiskt att jag alltid ska fråga så mycket!
Jag känner hur sparkreflexen börjar tränga på men jag är fortfarande öm i tårna efter incidenten med järnröret och behärskar mig.
- Isn’t that terrible?, ojar sig den sentimentala metodisten vars mentala hälsa jag starkt börjar ifrågasätta.
- Tycker du? svarar jag på spydig svenska, hon har ju ändå så många barn…
Vissa saker behöver verkligen inte sägas.
Agnes har fött tre döttrar och två söner. Hon har begravt dom allihop. Nu har hon hand om 7 barnbarn men siffran sjunker. Hon har ett ytterligare barnbarn i Lusaka som bor på nåder hos någon avlägsen släkting. Hon känner inte familjen och har aldrig varit där men har fått en vägbeskrivning och håller på att samla ihop till resan. Hon visar en burk som innehåller mindre pengar än jag lägger på cigaretter på en dag.
Du modiga starka gamla kvinna!
När vi går ut ur det lilla kyffet vill jag råka tappa 50.000 Kwacha innanför dörren men det blir stökigt och jag fumlar, Agnes stänger dörren och hela planen misslyckas.
Agnes har inte alltid haft det så här fattigt. När hennes man dog kom hans familj och tog ifrån henne allt hon hade. Det är så det går till här. Detta håller dock på att förändras berättar vår chaufför Banock, senare, när vi är på väg hem. En änka kan numera gå till domstol och kräva att få behålla hus och hem. Men problemet är att mannens familj då brukar se till att få en förbannelse uttalad över henne och barnen, därför är det är nästan ingen som vågar använda sig av denna möjlighet…
- Tror du på sådant, frågar jag Banock
- Tror på? – Det finns och det händer!
- Det är för att taket är så lågt, förklarar Agnes.
Jag frågar varför en av väggarna är annorlunda mot dom övriga. Agnes pekar och förklarar. Förra regnperioden rasade husets ena sida in, krossade alla hennes kycklingar.
Och ett av hennes barn.
Typiskt att jag alltid ska fråga så mycket!
Jag känner hur sparkreflexen börjar tränga på men jag är fortfarande öm i tårna efter incidenten med järnröret och behärskar mig.
- Isn’t that terrible?, ojar sig den sentimentala metodisten vars mentala hälsa jag starkt börjar ifrågasätta.
- Tycker du? svarar jag på spydig svenska, hon har ju ändå så många barn…
Vissa saker behöver verkligen inte sägas.
Agnes har fött tre döttrar och två söner. Hon har begravt dom allihop. Nu har hon hand om 7 barnbarn men siffran sjunker. Hon har ett ytterligare barnbarn i Lusaka som bor på nåder hos någon avlägsen släkting. Hon känner inte familjen och har aldrig varit där men har fått en vägbeskrivning och håller på att samla ihop till resan. Hon visar en burk som innehåller mindre pengar än jag lägger på cigaretter på en dag.
Du modiga starka gamla kvinna!
När vi går ut ur det lilla kyffet vill jag råka tappa 50.000 Kwacha innanför dörren men det blir stökigt och jag fumlar, Agnes stänger dörren och hela planen misslyckas.
Agnes har inte alltid haft det så här fattigt. När hennes man dog kom hans familj och tog ifrån henne allt hon hade. Det är så det går till här. Detta håller dock på att förändras berättar vår chaufför Banock, senare, när vi är på väg hem. En änka kan numera gå till domstol och kräva att få behålla hus och hem. Men problemet är att mannens familj då brukar se till att få en förbannelse uttalad över henne och barnen, därför är det är nästan ingen som vågar använda sig av denna möjlighet…
- Tror du på sådant, frågar jag Banock
- Tror på? – Det finns och det händer!
~~~
Här och där ser man en affisch med en söt liten flicka i 8-9 års åldern. ”Having sex with me wont cure you from Aids”, står det…
Tror på?
Det finns.
Och det händer.
Tror på?
Det finns.
Och det händer.
söndag 7 oktober 2007
Söndag 7/10 - Snapshots III
En lustig detalj i den afrikanske kulturen är vanan att röra vid varandra. Står man och pratar så håller man varandra i händerna. Det är heller inte ovanligt att se vuxna män hålla varandra i handen när dom är ute och går, eller klappa varandra på huvudet.
En av mina första dagar var jag i Kitwe för att ta ut pengar då jag plötsligt får syn på två poliser som kommer strosande ned för gatan, hand i hand och med K-pistarna käckt dinglande på ryggen som ett par skolväskor.
Det här är bara sååå Village People, fnittrade jag tyst för mig själv.
En annan oförglömlig bild är Adrian utanför kapellet. Adrian är en stel och reserverad metodist och tillika jordbrukskonsult från södra England. Han kom för ett par dagar sedan och ser fantastiskt bortkommen och malplacerad ut var han än befinner sig. Adrian som är ogift och i femtioårsålder går alltid runt med en stor solhatt och tjockt med solkyddskräm på sin rosa näsa. Vi har precis kommit ut från morgonandakten då Henry kommer fram för att hälsa på Adrian och önska honom välkommen. Efter det inledande handslaget vill Adrian ha tillbaka sin hand men Henry vägrar att släppa, istället tar han en stadig tvåhandsfattning och drar kärleksfullt jordbruksexperten allt närmare sig. Adrian ser så olycklig ut att jag måste börja skratta. Detta drar till sig Jennys och Liz uppmärksamhet men inte ens dom kan hålla sig när dom ser jordbruksexperten, stel som ett krattskaft och så djupt olycklig - hade han haft tillgång till en yxa hade han garanterat huggit av sig armen och sprungit därifrån. Men Henry bara pladdrar på, i tillsynes omedveten välvilja.
Annorlunda är också att det anses väldigt fint att vara tjock i detta land av magra människor. Uttalanden som ”Du ser ut att ha gått upp i vikt” eller ”vad tjock du är” uppfattas som komplimanger.
- Men var försiktig med att säga till en kvinna att hon är tjock, varnar Bruce, för hon kan tro att du flirtar med henne…
En av mina första dagar var jag i Kitwe för att ta ut pengar då jag plötsligt får syn på två poliser som kommer strosande ned för gatan, hand i hand och med K-pistarna käckt dinglande på ryggen som ett par skolväskor.
Det här är bara sååå Village People, fnittrade jag tyst för mig själv.
En annan oförglömlig bild är Adrian utanför kapellet. Adrian är en stel och reserverad metodist och tillika jordbrukskonsult från södra England. Han kom för ett par dagar sedan och ser fantastiskt bortkommen och malplacerad ut var han än befinner sig. Adrian som är ogift och i femtioårsålder går alltid runt med en stor solhatt och tjockt med solkyddskräm på sin rosa näsa. Vi har precis kommit ut från morgonandakten då Henry kommer fram för att hälsa på Adrian och önska honom välkommen. Efter det inledande handslaget vill Adrian ha tillbaka sin hand men Henry vägrar att släppa, istället tar han en stadig tvåhandsfattning och drar kärleksfullt jordbruksexperten allt närmare sig. Adrian ser så olycklig ut att jag måste börja skratta. Detta drar till sig Jennys och Liz uppmärksamhet men inte ens dom kan hålla sig när dom ser jordbruksexperten, stel som ett krattskaft och så djupt olycklig - hade han haft tillgång till en yxa hade han garanterat huggit av sig armen och sprungit därifrån. Men Henry bara pladdrar på, i tillsynes omedveten välvilja.
Annorlunda är också att det anses väldigt fint att vara tjock i detta land av magra människor. Uttalanden som ”Du ser ut att ha gått upp i vikt” eller ”vad tjock du är” uppfattas som komplimanger.
- Men var försiktig med att säga till en kvinna att hon är tjock, varnar Bruce, för hon kan tro att du flirtar med henne…
lördag 6 oktober 2007
Lördag 6/10 - It’s all about Trust
Sa jag att det var slutbloggat?
Nåväl, jag har även sagt att jag slutat röka….
Innan jag lägger tangentbordet på hyllan vill jag berätta om Mona-Lisa, om Trust och om den osannolika återuppståndelsen av Rona.
Min kollega Bruce som är en belevad ung man med utpräglat västerländska maner har en kompis som heter Trust. Trust har länge tjatat på Bruce om att få träffa hans musungukollega. Bruce är lite besvärad över situationen men har lovat Trust att fråga om jag vill följa med dom ut på lördag.
Det vill jag så klart.
Ännu har jag (förhoppningsvis) inte lagt mig till med några divalater och om det kan vara Bruce till gagn att låna ut musungun en kväll tänker inte jag snåla med min bleka nimbus.
Bruce och Trust ska hämta mig på Campus kl 19 med Trusts bil. Jag, som numera anpassat mig till den Afrikanska tidsrelativismen, börjar göra mig klar för utgång strax efter åtta. En halvtimme senare är jag färdig och funderar på vad jag ska ta mig för medan jag väntar Det kommer att dröja minst en timme till innan dom dyker upp så jag promenerar iväg till The Social Club för en öl.
Solen har redan gått ned och i mörkret ser alla Afrikaner likadana ut – i alla fall på avstånd - så jag hälsar med spelad igenkänning mot alla små grupper som sitter utspridda i mörkret. Jag köper en Castle och försöker bestämma mig för vilken grupp jag ska ta sikte på.
.
- The Musungo! Hör jag plötsligt Henrys bekanta stämma, och jag pinnar iväg med min öl över gräsplanen. En stol ställs fram och jag ansluter mig till den lilla skaran som diskuterar vad man ska göra åt ”dom förbannade amerikanerna som tror att dom ska styra hela världen”. Det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och jag gör mig redo att avfyra en svavelosande litania över ondskans hantlangare då jag plötsligt får syn på Rona.
Rona som jag inte sett sedan den där natten precis i början och som jag så skoningslöst avvisade vid min dörr.
Våra blickar möts och hon försöker se lite ointresserat sarkastisk ut men det lyckas inte – hon lyser och lockar som en elektrisk semla i mörkret och jag försöker att inte stirra.
Diskussionen har nu glidit över till att handla om Mugabe. Det är uppenbart att den västliga bilden av denna man som tyrann och despot inte delas av dessa människor. Jag kan för lite för att delta i samtalet menlyssnar intresserat för jag tror inte längre på något av det jag ”visste” om Afrika och jag har utvecklat en djup skepticism mot den ”fria” pressens rapportering ifrån denna kontinent.
En massiv flyktingström flyter för närvarande från Mugabes Zimbabwe till Zambia och varje dag hör jag människor diskutera hur man bäst ska ta emot och hjälpa dessa människor. Inte en enda gång har jag hört någon argumentera för en begränsad flyktingmottagning, inte en enda gång har jag hört någon beklaga sig eller ifrågasätta deras rätt att komma hit. Zambia är ett av världens absolut fattigaste länder men solidaritet har dom råd att hålla sig med.
Rona tilltalar mig plötsligt och ber att få låna min telefon. Jag räcker den till henne så obesvärat jag kan och låtsas vara uppslukad av den pågående diskussionen.
Under en kort lucka i samtalet annonserar jag att jag snart kommer att lämna sällskapet. (Man måste säga till i förväg om en sådan sak för det är väldigt ohövligt att bara resa sig upp och gå.)
Diskussionen fortsätter.
Jag har fått tillbaka min telefon och stoppat ned den i jeansen.
Efter en liten stund darrar det till i fickan och jag antar att jag fått SMS från Bruce om att dom är lite sena… Jag fiskar upp telefonen och klickar fram meddelandet:
i want 2 come with u, pliz /rona
Så det var därför hon ville låna min telefon. Jag tittar på Rona men hon är just nu är väldigt upptagen av samtalet och väldigt omedveten om mina blickar. Jag har helt klart förlorat förståndet och knappar in:
Ok…
Under resten av diskussionen sitter jag med frånvarande blick och funderar över vad det är som gör att jag tvångsmässigt måste försätta mig i hopplösa situationer.
Mina tankar avbryts av ett samtal från Bruce som meddelar att dom är på väg. Jag ber dom möta mig hemma. Under tiden försvinner Rona obemärkt i mörkret.
Jag letar mig upp i till vägen där Rona väntar, jag låter henne lite stelt fatta min hand och vi börjar ordlöst promenera hemåt. Grodorna bräker, cirrikadorna gnisslar, det prasslar i buskar och snår och jag tänker att det är skönt att den afrikanska natten är så högljudd att den överröstar mitt bultande hjärta.
Sedan kommer Bruce och Trust. Trust är alldeles till sig av förtjusning och skakar min hand länge och innerligt innan vi stiger in i hans nya fina bil. Trust är en riktig player och den första Zambier jag träffat som inte är fattig.
- Har ni det bra där bak frågar han mig och Rona medan han stolt skruvar på inställningarna för AC:n.
- Är musiken lagom hög?
- Det är perfekt! skriker jag..
Trust nickar nöjt och kör mot Park Lane som är Kitwes motsvarighet till Djursholm. Vi är på väg till Mona Lisa, ett ställe jag hört talas om men aldrig besökt.
Vi parkerar vid ett litet centrum med 3-4 barer i halvmåneform bredvid varandra. Allting badar i ljus. Detta är det mest upplysta ställe jag sett sedan jag kom till Afrika.
Trust går före in på Mona Lisa, pekar och berättar i stora yviga gester med en stolthet som om han själv byggt alltsammans. Vi banar oss in till baren. Alla hälsar på Trust och viker respektfullt åt sidan för vårt lilla sällskap.
- Ägaren är en italiensk konstsamlare, förklara Trust Han har döpt stället efter sin favorittavla... där hänger den föresten, upplyser han kunnigt och pekar på en inramad Mona Lisa högt ovanför baren.
- Jag förstår dock inte varför han är så förtjust i den, tillägger Trust med sänkt röst. Hon är ju inte ens särskilt snygg… men tydligen är den mycket värdefull.
- Jag har heller aldrig förstått vad som gör den så märkvärdig, instämmer jag.
- Har du varit här förut!? Undrar Trust med lika delar besvikelse och förvåning.
- Nä, men jag har sett originalet, är jag på väg att utbrista men hejdar mig eftersom jag inte vill göra honom generad. Resten av samtalet försvinner i sorlet.
Mona Lisa är ett övermåttan pretentiöst ställe, ett Zambiskt Café Opera som kryllar av musungus. Trust har uppenbarligen tagit oss hit för att imponera med vad som måste var det flottaste stället i hela Copper Belt men allt är precis som hemma… Och allt känns lika plagierat som den flinande tanten ovanför baren, Jag ser minst 15 vita vilket är den största musunguflock jag stött på sedan jag kom till Zambia.
Rona lyser med ögonen som ett barn på julafton. Bruce dricker en 7up med likgiltig min och jag sitter och surar med en Gin & Tonic och vägrar hälsa på alla musungus som nickar välkomnande mot mig men uppenbarligen inte ser mina kamrater. Trust far runt som en speedad programledare, bjuder alla på drinkar och släpar fram den ena ”kollegan” efter den andra för att hälsa på hans ”gamle vän från Sverige”.
Ovanför baren hänger en plasmaskärm som visar eurosport. Just nu är det Road Racing och jag förlorar mig i MC-körningens underbara värld. Plötsligt är det en förare som får en high side och står på öronen rejält. Jag vet precis hur det känns och mitt ansikte förvrids i ett plågat uttryck. Då ser jag hur minst tretio blickar nyfiket vänds mot TV:n!
Till och med här, på det mest västerländska stället i regionen är jag i uppmärksamhetens centrum och jag får en aning av hur det måste kännas att vara filmstjärna.
Ingenting jag gör är osynligt.
Trust fortsätter fara omkring och köpa drinkar åt alla samt presentera mig till höger och vänster. Rona har blivit lite berusad och dansar för sig själv vid baren.
Traditionell afrikansk dans är ganska yvig och använder gärna stora uttryck. Men när afrikanerna dansar ”socialt” är idealet att röra sig så lite som möjligt. Aldrig att man ser någon markera på åttondelarna, knappt ens på fjärdedelar. Med underarmarna lätt lyfta från armbågen och med nedslagen blick står man och gungar med höfterna, i mjuka svepande rörelser utan att flytta fötterna och utan att röra på överkroppen. Ämnet dans har f.ö. kommit upp flera gånger under kvällen och Trust har anförtrott mig att han inte kan dansa offentligt, i synnerhet inte på ett ställe som detta.
- Jag skulle starta ett upplopp, förklarar han allvarsamt, jag rör mig så sexigt att vad som helst kan hända… människor skulle få hämtas härifrån med ambulans.
Bruce himlar med ögonen och beställer en ny 7up.
Senare på kvällen lyckas jag dock övertala Trust att ge oss ett smakprov av sin danskonst. Efter en hel del trugande ställer han sig en i Elvisliknande position med en ena foten framför den andra, böjer ned sitt huvud som för bön och knycker i små, små spastiska rörelser med bäckenpartiet medan resten av kroppen förblir blickstilla. Detta pågår i ca 30 sekunder varefter han med förväntansfull blick tittar upp och säger, utan ett spår av ironi:
- Du förstår nu varför jag inte kan ta risken att fortsätta…
Bruce himlar åter med ögonen medan Rona verkar ha fallit i trans och är helt absorberad av sitt eget långsamma gungande.
Trust skyndar iväg. Han står aldrig still. Det lilla dansnumret var det mest återhållna jag sett av honom på hela kvällen.
Jag sitter bredbent på barnstolen med klackarna upphängda på en liten kant 30 cm övergolvet och med lätt böjda knän. Plötsligt märker jag hur Rona, med små, hasande steg, håller på att baklänges gunga sig in mellan mina ben. Jag vet att jag borde slå ihop knäna men lyckas inte mobilisera tillräcklig moralisk styrka och snart står hon mellan mina ben och gungar och det känns som att alla murar håller på att falla. Hennes tröja har glidit upp ur byxlinningen och jag börjar förstå allt snack om svart magi för det är helt klart inte min medvetna vilja som styr handen in till den mjuka bruna huden.
Trust har kommit överens med en kompis om att få låna hans lastbil för hemfärden eftersom han inte vill köra sin nya fina bil när han är full. Rona hoppar in med Trust i förarhytten och Bruce och jag sätter oss på flaket. Trust har uppenbara problem att komma ut från parkeringsplatsen. Tillslut ger han upp och kör istället tvärsigenom rabatter och planteringar, mejar ned en papperkorg och dunsar klumpigt ut på vägen medan växellådan skriker av smärta. Jag tittar på Bruce som är spiknykter.
- Are you sure this is a good idea? undrar jag.
- He’s a very good driver, försäkrar mig Bruce.
Men ute på stora vägen går det väldigt fort och jag sneglar åter oroat på Bruce som dock sorglöst pillar med sin mobiltelefon. Efter ett tag börjar det lukta skumt och jag ser att rök kommer från lastbilen underrede. Jag bankar på förarhytten för att påkalla Trusts uppmärksamhet men han sticker bara ut huvudet genom sidorutan och ylar som en varg varpå han ökar farten ytterligare. När vi äntligen stannar i ett stinkande moln av rök visar det sig att Trust glömt släppa på handbromsen.
Jag har tagit reda på var Rona bor. Det är inte långt ifrån mig och eftersom jag vill inte åka längre än nödvändigt med Trust hoppar jag av för att följa henne till dörren.
Gud, giv mig styrka.
Vi kommer runt en husknut och stannar framför ett litet rangligt skjul, bristfälligt tätat med trasor och hopvikta kartonger så lågt att det inte ens kan vara ståhöjd dör inne.
- Är det här du bor frågar jag och anstränger mig att inte låta förfärad.
Hon tittar på mig frågande och brister sedan ut i skratt.
- Nej det där är pappas hönshus, knäppa musungu.
Måhända är jag knäpp men jag har faktiskt sett människor bo betydligt sämre än så, tänker jag lättat och försöker frigöra mig ur hennes grepp.
– Aren’t you at least going to kiss me good night? klagar hon och trycker sig uppfodrande mot mig.
Jag skakar stumt på huvudet…
- Don’t you find me attractive..?
Mina kroppsliga reaktioner gör det omöjligt att ljuga.
- I do, I very much do! But you might have HIV, tilläger jag skoningslöst och försöker krångla mig loss,
- I might…, svarar Rona lugnt, but if that’s what worries you, why don’t we go together and take the test…? On Monday, after work?
- …on Monday, ekar jag.
Musungun vandrar hem i natten med pannan i djupa veck.
------------------------
På morgonen knackar Richard på min dörr, Han har hört att jag har slut på cigaretter och undrar om han ska gå och handla åt mig. (Hur kunde han veta?)
Jag accepterar tacksamt erbjudandet men ber honom först komma in på ett glas saft och en macka.
Jag måste lätta mitt hjärta och jag spiller ut hela gårdagen, i synnerhet Rona, över den unge mannen som lyssnar artigt.
Hon är ju så ung och vacker…
- Well you see, we have here in Zambia something called objectification, undervisar Richard allvarsamt, it means that sometimes people fall in love with a person’s possessions or the color of their skin rather than the actual person…
Allt för väl vet jag väl det, min unge vän. Jag hade bara hoppats att du skulle säga något annat…
- But of course, tillägger han snabbt när han ser min plågade min, it would be very good for her if you married her!
Det var dock inte I första hand äktenskap jag hade I tankarna denna söndagsmorgon.
Nåväl, jag har även sagt att jag slutat röka….
Innan jag lägger tangentbordet på hyllan vill jag berätta om Mona-Lisa, om Trust och om den osannolika återuppståndelsen av Rona.
Min kollega Bruce som är en belevad ung man med utpräglat västerländska maner har en kompis som heter Trust. Trust har länge tjatat på Bruce om att få träffa hans musungukollega. Bruce är lite besvärad över situationen men har lovat Trust att fråga om jag vill följa med dom ut på lördag.
Det vill jag så klart.
Ännu har jag (förhoppningsvis) inte lagt mig till med några divalater och om det kan vara Bruce till gagn att låna ut musungun en kväll tänker inte jag snåla med min bleka nimbus.
Bruce och Trust ska hämta mig på Campus kl 19 med Trusts bil. Jag, som numera anpassat mig till den Afrikanska tidsrelativismen, börjar göra mig klar för utgång strax efter åtta. En halvtimme senare är jag färdig och funderar på vad jag ska ta mig för medan jag väntar Det kommer att dröja minst en timme till innan dom dyker upp så jag promenerar iväg till The Social Club för en öl.
Solen har redan gått ned och i mörkret ser alla Afrikaner likadana ut – i alla fall på avstånd - så jag hälsar med spelad igenkänning mot alla små grupper som sitter utspridda i mörkret. Jag köper en Castle och försöker bestämma mig för vilken grupp jag ska ta sikte på.
.
- The Musungo! Hör jag plötsligt Henrys bekanta stämma, och jag pinnar iväg med min öl över gräsplanen. En stol ställs fram och jag ansluter mig till den lilla skaran som diskuterar vad man ska göra åt ”dom förbannade amerikanerna som tror att dom ska styra hela världen”. Det är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat och jag gör mig redo att avfyra en svavelosande litania över ondskans hantlangare då jag plötsligt får syn på Rona.
Rona som jag inte sett sedan den där natten precis i början och som jag så skoningslöst avvisade vid min dörr.
Våra blickar möts och hon försöker se lite ointresserat sarkastisk ut men det lyckas inte – hon lyser och lockar som en elektrisk semla i mörkret och jag försöker att inte stirra.
Diskussionen har nu glidit över till att handla om Mugabe. Det är uppenbart att den västliga bilden av denna man som tyrann och despot inte delas av dessa människor. Jag kan för lite för att delta i samtalet menlyssnar intresserat för jag tror inte längre på något av det jag ”visste” om Afrika och jag har utvecklat en djup skepticism mot den ”fria” pressens rapportering ifrån denna kontinent.
En massiv flyktingström flyter för närvarande från Mugabes Zimbabwe till Zambia och varje dag hör jag människor diskutera hur man bäst ska ta emot och hjälpa dessa människor. Inte en enda gång har jag hört någon argumentera för en begränsad flyktingmottagning, inte en enda gång har jag hört någon beklaga sig eller ifrågasätta deras rätt att komma hit. Zambia är ett av världens absolut fattigaste länder men solidaritet har dom råd att hålla sig med.
Rona tilltalar mig plötsligt och ber att få låna min telefon. Jag räcker den till henne så obesvärat jag kan och låtsas vara uppslukad av den pågående diskussionen.
Under en kort lucka i samtalet annonserar jag att jag snart kommer att lämna sällskapet. (Man måste säga till i förväg om en sådan sak för det är väldigt ohövligt att bara resa sig upp och gå.)
Diskussionen fortsätter.
Jag har fått tillbaka min telefon och stoppat ned den i jeansen.
Efter en liten stund darrar det till i fickan och jag antar att jag fått SMS från Bruce om att dom är lite sena… Jag fiskar upp telefonen och klickar fram meddelandet:
i want 2 come with u, pliz /rona
Så det var därför hon ville låna min telefon. Jag tittar på Rona men hon är just nu är väldigt upptagen av samtalet och väldigt omedveten om mina blickar. Jag har helt klart förlorat förståndet och knappar in:
Ok…
Under resten av diskussionen sitter jag med frånvarande blick och funderar över vad det är som gör att jag tvångsmässigt måste försätta mig i hopplösa situationer.
Mina tankar avbryts av ett samtal från Bruce som meddelar att dom är på väg. Jag ber dom möta mig hemma. Under tiden försvinner Rona obemärkt i mörkret.
Jag letar mig upp i till vägen där Rona väntar, jag låter henne lite stelt fatta min hand och vi börjar ordlöst promenera hemåt. Grodorna bräker, cirrikadorna gnisslar, det prasslar i buskar och snår och jag tänker att det är skönt att den afrikanska natten är så högljudd att den överröstar mitt bultande hjärta.
Sedan kommer Bruce och Trust. Trust är alldeles till sig av förtjusning och skakar min hand länge och innerligt innan vi stiger in i hans nya fina bil. Trust är en riktig player och den första Zambier jag träffat som inte är fattig.
- Har ni det bra där bak frågar han mig och Rona medan han stolt skruvar på inställningarna för AC:n.
- Är musiken lagom hög?
- Det är perfekt! skriker jag..
Trust nickar nöjt och kör mot Park Lane som är Kitwes motsvarighet till Djursholm. Vi är på väg till Mona Lisa, ett ställe jag hört talas om men aldrig besökt.
Vi parkerar vid ett litet centrum med 3-4 barer i halvmåneform bredvid varandra. Allting badar i ljus. Detta är det mest upplysta ställe jag sett sedan jag kom till Afrika.
Trust går före in på Mona Lisa, pekar och berättar i stora yviga gester med en stolthet som om han själv byggt alltsammans. Vi banar oss in till baren. Alla hälsar på Trust och viker respektfullt åt sidan för vårt lilla sällskap.
- Ägaren är en italiensk konstsamlare, förklara Trust Han har döpt stället efter sin favorittavla... där hänger den föresten, upplyser han kunnigt och pekar på en inramad Mona Lisa högt ovanför baren.
- Jag förstår dock inte varför han är så förtjust i den, tillägger Trust med sänkt röst. Hon är ju inte ens särskilt snygg… men tydligen är den mycket värdefull.
- Jag har heller aldrig förstått vad som gör den så märkvärdig, instämmer jag.
- Har du varit här förut!? Undrar Trust med lika delar besvikelse och förvåning.
- Nä, men jag har sett originalet, är jag på väg att utbrista men hejdar mig eftersom jag inte vill göra honom generad. Resten av samtalet försvinner i sorlet.
Mona Lisa är ett övermåttan pretentiöst ställe, ett Zambiskt Café Opera som kryllar av musungus. Trust har uppenbarligen tagit oss hit för att imponera med vad som måste var det flottaste stället i hela Copper Belt men allt är precis som hemma… Och allt känns lika plagierat som den flinande tanten ovanför baren, Jag ser minst 15 vita vilket är den största musunguflock jag stött på sedan jag kom till Zambia.
Rona lyser med ögonen som ett barn på julafton. Bruce dricker en 7up med likgiltig min och jag sitter och surar med en Gin & Tonic och vägrar hälsa på alla musungus som nickar välkomnande mot mig men uppenbarligen inte ser mina kamrater. Trust far runt som en speedad programledare, bjuder alla på drinkar och släpar fram den ena ”kollegan” efter den andra för att hälsa på hans ”gamle vän från Sverige”.
Ovanför baren hänger en plasmaskärm som visar eurosport. Just nu är det Road Racing och jag förlorar mig i MC-körningens underbara värld. Plötsligt är det en förare som får en high side och står på öronen rejält. Jag vet precis hur det känns och mitt ansikte förvrids i ett plågat uttryck. Då ser jag hur minst tretio blickar nyfiket vänds mot TV:n!
Till och med här, på det mest västerländska stället i regionen är jag i uppmärksamhetens centrum och jag får en aning av hur det måste kännas att vara filmstjärna.
Ingenting jag gör är osynligt.
Trust fortsätter fara omkring och köpa drinkar åt alla samt presentera mig till höger och vänster. Rona har blivit lite berusad och dansar för sig själv vid baren.
Traditionell afrikansk dans är ganska yvig och använder gärna stora uttryck. Men när afrikanerna dansar ”socialt” är idealet att röra sig så lite som möjligt. Aldrig att man ser någon markera på åttondelarna, knappt ens på fjärdedelar. Med underarmarna lätt lyfta från armbågen och med nedslagen blick står man och gungar med höfterna, i mjuka svepande rörelser utan att flytta fötterna och utan att röra på överkroppen. Ämnet dans har f.ö. kommit upp flera gånger under kvällen och Trust har anförtrott mig att han inte kan dansa offentligt, i synnerhet inte på ett ställe som detta.
- Jag skulle starta ett upplopp, förklarar han allvarsamt, jag rör mig så sexigt att vad som helst kan hända… människor skulle få hämtas härifrån med ambulans.
Bruce himlar med ögonen och beställer en ny 7up.
Senare på kvällen lyckas jag dock övertala Trust att ge oss ett smakprov av sin danskonst. Efter en hel del trugande ställer han sig en i Elvisliknande position med en ena foten framför den andra, böjer ned sitt huvud som för bön och knycker i små, små spastiska rörelser med bäckenpartiet medan resten av kroppen förblir blickstilla. Detta pågår i ca 30 sekunder varefter han med förväntansfull blick tittar upp och säger, utan ett spår av ironi:
- Du förstår nu varför jag inte kan ta risken att fortsätta…
Bruce himlar åter med ögonen medan Rona verkar ha fallit i trans och är helt absorberad av sitt eget långsamma gungande.
Trust skyndar iväg. Han står aldrig still. Det lilla dansnumret var det mest återhållna jag sett av honom på hela kvällen.
Jag sitter bredbent på barnstolen med klackarna upphängda på en liten kant 30 cm övergolvet och med lätt böjda knän. Plötsligt märker jag hur Rona, med små, hasande steg, håller på att baklänges gunga sig in mellan mina ben. Jag vet att jag borde slå ihop knäna men lyckas inte mobilisera tillräcklig moralisk styrka och snart står hon mellan mina ben och gungar och det känns som att alla murar håller på att falla. Hennes tröja har glidit upp ur byxlinningen och jag börjar förstå allt snack om svart magi för det är helt klart inte min medvetna vilja som styr handen in till den mjuka bruna huden.
Trust har kommit överens med en kompis om att få låna hans lastbil för hemfärden eftersom han inte vill köra sin nya fina bil när han är full. Rona hoppar in med Trust i förarhytten och Bruce och jag sätter oss på flaket. Trust har uppenbara problem att komma ut från parkeringsplatsen. Tillslut ger han upp och kör istället tvärsigenom rabatter och planteringar, mejar ned en papperkorg och dunsar klumpigt ut på vägen medan växellådan skriker av smärta. Jag tittar på Bruce som är spiknykter.
- Are you sure this is a good idea? undrar jag.
- He’s a very good driver, försäkrar mig Bruce.
Men ute på stora vägen går det väldigt fort och jag sneglar åter oroat på Bruce som dock sorglöst pillar med sin mobiltelefon. Efter ett tag börjar det lukta skumt och jag ser att rök kommer från lastbilen underrede. Jag bankar på förarhytten för att påkalla Trusts uppmärksamhet men han sticker bara ut huvudet genom sidorutan och ylar som en varg varpå han ökar farten ytterligare. När vi äntligen stannar i ett stinkande moln av rök visar det sig att Trust glömt släppa på handbromsen.
Jag har tagit reda på var Rona bor. Det är inte långt ifrån mig och eftersom jag vill inte åka längre än nödvändigt med Trust hoppar jag av för att följa henne till dörren.
Gud, giv mig styrka.
Vi kommer runt en husknut och stannar framför ett litet rangligt skjul, bristfälligt tätat med trasor och hopvikta kartonger så lågt att det inte ens kan vara ståhöjd dör inne.
- Är det här du bor frågar jag och anstränger mig att inte låta förfärad.
Hon tittar på mig frågande och brister sedan ut i skratt.
- Nej det där är pappas hönshus, knäppa musungu.
Måhända är jag knäpp men jag har faktiskt sett människor bo betydligt sämre än så, tänker jag lättat och försöker frigöra mig ur hennes grepp.
– Aren’t you at least going to kiss me good night? klagar hon och trycker sig uppfodrande mot mig.
Jag skakar stumt på huvudet…
- Don’t you find me attractive..?
Mina kroppsliga reaktioner gör det omöjligt att ljuga.
- I do, I very much do! But you might have HIV, tilläger jag skoningslöst och försöker krångla mig loss,
- I might…, svarar Rona lugnt, but if that’s what worries you, why don’t we go together and take the test…? On Monday, after work?
- …on Monday, ekar jag.
Musungun vandrar hem i natten med pannan i djupa veck.
------------------------
På morgonen knackar Richard på min dörr, Han har hört att jag har slut på cigaretter och undrar om han ska gå och handla åt mig. (Hur kunde han veta?)
Jag accepterar tacksamt erbjudandet men ber honom först komma in på ett glas saft och en macka.
Jag måste lätta mitt hjärta och jag spiller ut hela gårdagen, i synnerhet Rona, över den unge mannen som lyssnar artigt.
Hon är ju så ung och vacker…
- Well you see, we have here in Zambia something called objectification, undervisar Richard allvarsamt, it means that sometimes people fall in love with a person’s possessions or the color of their skin rather than the actual person…
Allt för väl vet jag väl det, min unge vän. Jag hade bara hoppats att du skulle säga något annat…
- But of course, tillägger han snabbt när han ser min plågade min, it would be very good for her if you married her!
Det var dock inte I första hand äktenskap jag hade I tankarna denna söndagsmorgon.
fredag 5 oktober 2007
Den 5/10 – Kära dagbok…
Denna blogg närmar sig sitt slut.
Tror jag.
Jag började skriva för att bearbeta alla överväldigande intryck. Jag fortsatte skriva för att att jag hade läsare - och för att jag kände behov av att visa en annan Afrikabild än den fördomsfulla stereotyp som, åtminstone min generation, drabbades av i skolan.
Jag är inte och kommer aldrig att bli Zambier, men jag har funnit mitt lugn här, och min glädje - tanken på att resa tillbaka till Sverige lockar mig lika mycket som en rotfyllning. Jag söker jobb för att kunna stanna när mitt biståndsprojekt tar slut den 22 december. Om inget annat dyker upp kan jag sälja min lägenhet. Jag har räknat ut att, efter betalda lån, kommer jag då att kunna leva här med god standard i 95 år. Det borde räcka.
En historia finns i alla fall kvar att berätta, allt annat har jag slutit fred med, det är berättelsen om kvinnorna i Ipusukilo. Jag presenterade dom som hastigast den 31:a augusti under rubriken ”Bara för mig”. Jag har lovat mig själv att göra något för dom – jag vet ännu inte vad. Men jag måste också berätta om deras öde därför att det är dom mest utsatta människor jag någonsin träffat.
Dom är inte någon annan – dom är du och jag.
Kvinnorna i Ipusukilo är en skoningslös och plågsam vittnesbörd om hur det som värst kan gå för människor i Världen Som Vi Skapat.
Och även om detta bara är en liten viskande blogg i det gigantiska dånet av alla som har något på hjärtat, så är det min möjlighet att ge dom en röst.
Johan kommer att läsa. Och antagligen Mattias och Jean. Kanske Bea.
Andy Warhols ”15 minutes of fame” gäller inte dessa kvinnor.
Men dom finns. Och deras kamp handlar om sådant som att sälja en liten handknuten matta och sedan bestämma sig för om dom ska köpa mat till sina svältande barn... eller bromsmedicin till sig själva (så att barnen får behålla sin mamma ett tag till) - Ett riktigt knepigt litet dillemma som inte ofta dyker upp under söndagsbilagans ”kluringar”...
Den handlar också om hur man tätar sitt tak inför regnperioden. (Dom kan inte använda gräs för hatet och okunskapen sätter med jämna mellanrum deras små hyddor i brand).
Tror jag.
Jag började skriva för att bearbeta alla överväldigande intryck. Jag fortsatte skriva för att att jag hade läsare - och för att jag kände behov av att visa en annan Afrikabild än den fördomsfulla stereotyp som, åtminstone min generation, drabbades av i skolan.
Jag är inte och kommer aldrig att bli Zambier, men jag har funnit mitt lugn här, och min glädje - tanken på att resa tillbaka till Sverige lockar mig lika mycket som en rotfyllning. Jag söker jobb för att kunna stanna när mitt biståndsprojekt tar slut den 22 december. Om inget annat dyker upp kan jag sälja min lägenhet. Jag har räknat ut att, efter betalda lån, kommer jag då att kunna leva här med god standard i 95 år. Det borde räcka.
En historia finns i alla fall kvar att berätta, allt annat har jag slutit fred med, det är berättelsen om kvinnorna i Ipusukilo. Jag presenterade dom som hastigast den 31:a augusti under rubriken ”Bara för mig”. Jag har lovat mig själv att göra något för dom – jag vet ännu inte vad. Men jag måste också berätta om deras öde därför att det är dom mest utsatta människor jag någonsin träffat.
Dom är inte någon annan – dom är du och jag.
Kvinnorna i Ipusukilo är en skoningslös och plågsam vittnesbörd om hur det som värst kan gå för människor i Världen Som Vi Skapat.
Och även om detta bara är en liten viskande blogg i det gigantiska dånet av alla som har något på hjärtat, så är det min möjlighet att ge dom en röst.
Johan kommer att läsa. Och antagligen Mattias och Jean. Kanske Bea.
Andy Warhols ”15 minutes of fame” gäller inte dessa kvinnor.
Men dom finns. Och deras kamp handlar om sådant som att sälja en liten handknuten matta och sedan bestämma sig för om dom ska köpa mat till sina svältande barn... eller bromsmedicin till sig själva (så att barnen får behålla sin mamma ett tag till) - Ett riktigt knepigt litet dillemma som inte ofta dyker upp under söndagsbilagans ”kluringar”...
Den handlar också om hur man tätar sitt tak inför regnperioden. (Dom kan inte använda gräs för hatet och okunskapen sätter med jämna mellanrum deras små hyddor i brand).
~~~
Jag gick förbi matsalen vid kvart i två, straxt efter andra luchen. Vattnet hade tagit slut och personalen kunde inte diska. Vattnet kommer tillbaka. Det gör det alltid. Förr eller senare. Och då kommer dom att stå där och diska, för hand, tills allt är skinande rent. Sedan går dom hem utan ett ord om övertid eller OB-tillägg. Men nu kunde dom inte diska och alla andra sysslor var utförda.
Så dom sjöng.
I starka, vackra stämmor. Och med sådan innerlighet och glädje att jag aldrig mer vill få mina öron fyllda av:
”Tänk på avståndet mellan tåg och perrong”.
Visst, livet har sina risker också i Flytvästsverige men någonstans får det faktiskt vara nog.
Vi har blivit så besatta av att överleva att vi glömt hur man lever.
För även om man som hederlig skattebetalande icke-rökande svensk får sina förväntade 81,5 år så är livet kort.
Och det underbara är sällsynt.
Denna blogg närmar sig sitt slut och livet kan börja.
I starka, vackra stämmor. Och med sådan innerlighet och glädje att jag aldrig mer vill få mina öron fyllda av:
”Tänk på avståndet mellan tåg och perrong”.
Visst, livet har sina risker också i Flytvästsverige men någonstans får det faktiskt vara nog.
Vi har blivit så besatta av att överleva att vi glömt hur man lever.
För även om man som hederlig skattebetalande icke-rökande svensk får sina förväntade 81,5 år så är livet kort.
Och det underbara är sällsynt.
Denna blogg närmar sig sitt slut och livet kan börja.
torsdag 4 oktober 2007
tisdag 2 oktober 2007
Tisdag 2/10 - Något av mig blir kvar därinne
Jag har hittils inte stött på en enda afrikansk kärnfamilj. Varenda familj har några extra ungar som blivit kvar i tomheten efter alla vuxna som försvunnit.
Principen är att man tar hand om alla föräldralösa barn som man har något som helst släktskap till. Detta ifrågasätts aldrig, och jag har aldrig hört någon klaga över den växande försörjningsbörda detta oundvikligen medför.
Ingen bryr sig heller om att hålla reda på vilka som är ens egna – biologiska - barn. Begrepp som styvbarn eller adoptivbarn existerar inte.
Dom som åldersmässigt skulle kunna vara ens ”egna barn” är just det och inget annat. Dom minsta kallar man barnbarn eller kusiner. Det tog ett tag innan jag förstod detta system och jag förbryllades till en början över hur en 25-åring kunde ha en hel skock med barnbarn…
Men hur fattig man än är och hur många barn man än har så avvisar man aldrig en släkting. Denna regel är okränkbar och familjer hamnar bokstavligen i fattigdom för att dom växer okontrollerat.
Men dom håller ihop och tar hand om varandra.
Trots detta finns här många barn som inte har några vuxna släktingar att ty sig till. Därav uppstår det något märkliga fenomenet med familjer som bara består av barn. Den äldsta ”sonen” i familjen är ansvarig för att skaffa mat och äldsta ”dottern” är allas mamma.
…mamma är tolv år och pappa tio och ingen minns hur gamla kusinerna är.
Och slutligen finns det dom som inte ens har någon barn-familj att söka sig till, dom som inte har någon i hela världen att höra samman med. Jag varken vill eller kan föreställa mig omfattningen av en sådan ensamhet.
För dessa barn finns tre möjligheter:
Principen är att man tar hand om alla föräldralösa barn som man har något som helst släktskap till. Detta ifrågasätts aldrig, och jag har aldrig hört någon klaga över den växande försörjningsbörda detta oundvikligen medför.
Ingen bryr sig heller om att hålla reda på vilka som är ens egna – biologiska - barn. Begrepp som styvbarn eller adoptivbarn existerar inte.
Dom som åldersmässigt skulle kunna vara ens ”egna barn” är just det och inget annat. Dom minsta kallar man barnbarn eller kusiner. Det tog ett tag innan jag förstod detta system och jag förbryllades till en början över hur en 25-åring kunde ha en hel skock med barnbarn…
Men hur fattig man än är och hur många barn man än har så avvisar man aldrig en släkting. Denna regel är okränkbar och familjer hamnar bokstavligen i fattigdom för att dom växer okontrollerat.
Men dom håller ihop och tar hand om varandra.
Trots detta finns här många barn som inte har några vuxna släktingar att ty sig till. Därav uppstår det något märkliga fenomenet med familjer som bara består av barn. Den äldsta ”sonen” i familjen är ansvarig för att skaffa mat och äldsta ”dottern” är allas mamma.
…mamma är tolv år och pappa tio och ingen minns hur gamla kusinerna är.
Och slutligen finns det dom som inte ens har någon barn-familj att söka sig till, dom som inte har någon i hela världen att höra samman med. Jag varken vill eller kan föreställa mig omfattningen av en sådan ensamhet.
För dessa barn finns tre möjligheter:
- Att dö.
- Att överleva under omständigheter som är för grymma för att man ska orka tänka på det.
- Att ha turen att hamna på något av dom överfulla barnhem där en trygg sovplats och en daglig portion Nshima är högsta vinsten.
Jag har tagit bilder från Race Course. Där är vackert och det finns glädje och värme i fattigdomen. Men det finns andra platser som är hemska i sådan utsträckning att det inte går att hantera.
På dessa platser tar jag naturligtvis inga bilder och jag tror inte att jag någonsin kommer att ens vilja berätta om dom. Jag låtsas helt enkelt att dom inte finns.
Man måste låtsas väldigt hårt.
Jag resonerar att dessa platser inte borde finnas – alltså finns dom inte. Jag kallar det min amerikanska sida.
Men ibland när jag är en smula berusad fungerar inte förnekelsen och jag måste bli jättearg och sparka på alla stenar och lösa saker så att det dammar om den torra marken. I sådana dammoln kan det vara svårt att se ordentligt, vilket, om man har otur, leder till att man råkar sparka på något som man tror är en rostig burk men som i själva verket är den uppstickande delen av ett nedgrävt järnrör Och det kan göra förskräckligt ont om man har ett par Converse.
Jag vill varna för den detaljen.
Hur som helst är det bättre med blödande tår än ett blödande hjärta.
Därför är det viktigt att behålla ilskan. Ilskan är det enda sätt jag vet att hålla tillbaka den flodvåg av sorg som, om den tilläts komma, skulle föra mig så långt bort att jag nog aldrig skulle hitta tillbaka.
Men som sagt, det där är inget jag vill prata om.
Trots det underbara systemet med att alla gör vad dom kan för att ta hand om varandra och ingen blir avvisad, så är det uppenbarligen svårt att vara barn här. Därför är det förvånande, inte bara att så många barn överlever, men också, på något vis, lyckas lysa, som barn ska, och leka och busa (åtminstone lite grand) - utan annan hjälp än en portion Nshima då och då.
…men dom som inte ens får det, slocknar och går runt i en mellanvärld. Långt innan dom faktiskt dör har allt liv försvunnit ur deras ögon.
Och något av det sorgligaste jag vet, och som i sig är skäl nog att sparka sönder tre-fyra par skor, är ögonen hos ett barn som inte får äta.
I sådana ögon finns varken lek eller allvar, varken glädje eller sorg. Där finns inget hopp, ingen förtvivlan, ingen tillit, inget tvivel.
Där finns inget barn.
Svältens matta yta förmår inte ens reflektera ljuset av mitt bleka anlete.
Det är skrämmande att förlora sin spegelbild.
Det är obegripligt att ett barn kan rymma ett sådant mörker.
Kan man någonsin bli sig själv igen?
Vill man någonsin bli mig själv igen?
...dom tunga ögonlocken sjunker snart en sista gång och jag vet att någonting av mig blir kvar där inne. För den som en gång accepterat ansvaret att förvalta liv, den som en gång valt att bli förälder, kan inte gå tillbaka.
~~~
Jenny har varit hos kvinnorna vid floden idag och hon tummar på sin digitalkamera så att dom mest utsatta människorna i hela världen träder fram i displayen.
Jag ska dit på måndag.
Johan har skickat mig en länk med svarta vattenflaskor som absorberar tillräckligt med värme i solen för att vattnet ska bli steriliserat, eller i alla fall lite mindre giftigt, och jag har haft pysselverkstad och fått svart målarfärg på mina finaste byxor.
-Men den där lilla pojken kommer nog inte att finnas kvar på måndag, pekar Jenny, för han orkar inte många dagar till.
Och då längtar jag plötsligt jättemycket efter min välnärda, skolgående, sportiga och friska dotter från tunnbrödsrullesverige! För det är så oändligt mycket skönare att ha ett sånt barn än ett som dör av AIDS och undernäring.
Om man får välja.
~~~
Idag har jag sökt jobb som chef för en cementfabrik i Chingola. Mitt projekt i Mindolo tar slut den 22 december och jag börjar redan oroas över hotet om att skickas tillbaka till Sverige.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)