Fredag 31/8 Ps. Någon har ätit krokodilen

Någon har ätit upp krokodilen!
Det skakande beskedet får jag av en säkerhetsvakt som haffar mig i mörkret efter nattlig blogg. Jag har knutit åt huvan tills bara en liten springa över ögonen återstår och jag ser nog ganska skum ut. Men det är alldeles för mycket läskig afrikansk natt runt mitt huvud. Det är illa nog med allt som springer tvärs över fötterna och prasslande försvinner i det höga gräset.

Ät om ni måste men huvudet är mitt!

Den stackars säkerhetsvakten tar ett förfärat steg tillbaka när hans ser mitt oskyldiga rosa skinn tränga fram ur huvan och ber alldeles överväldigande mycket om ursäkt.
Jag förklarar oombedd att jag varit på kontoret och bloggat om mitt innehållsrika liv. Kanske är han intresserad av att höra ett lite stycke. Jag har skrivit på svenska men kan snabbt översätta om han vill…

Den stackars vakten vill bara få smita tillbaka in i sin kur, bort från detta misstag och, framför allt, denna uppenbart rubbade musungo…

Men jag håller honom skoningslöst kvar med mitt pladder.
- Jag bor där borta, tillkännager jag storslaget och pekar rätt ut i den becksvarta intigheten.
- ai, sir. Very well, sir. God eve…
- …och nu är jag på väg till dammen för att kasta pinnar på krokodilen, avbryter jag den kissnödiga vakten. Du kanske vill följa med?
- ama fraid iz to late, sir…
- to late for what?

Vad som hände...

Under en incident som involverar trädgårdsmästaren och krokodilen, och som bara kan sluta med att någon blir uppäten, har trädgårdsmästaren svimmat av skräck och i fallet lyckats köra lien rätt i fontanellen på det arma djuret.

Strax därpå skyndar trägårdsmästarens assistent fram för att lägga vantarna på skrovmålet samt försöka skaka liv i sin skräckfallne chef (i precis den ordningen). Och nu har dom båda männen råkat i osämja om hur köttet ska fördelas, vet vakten att berätta.

(Varför assistenten inte skrev om historien lite och gjorde sig själv till hjälte begriper jag inte. Då hade han ju kunnat komma undan med både krokodilen och äran)

- George… gnyr jag bedrövat.
- sir..?
- Krokodilen hette George! George W Croc! (måste man förklara allt!?)
- Wasn’t aware of that, sir.

Nu började vakten se nervös ut. Det ryckte lite i hans ena ögonlock och blicken dras mot batongen vid hans sida. Musungu eller inte, någonstans måste jag dra gränsen, ser han ut att tänka…
- Du kan gå, tillkännager jag generöst, men säg mig först: Hur smakar Krokodil?
- It wasn’t realy a krokodile, Sir, just a watermonitor, but we already had the sign, so…

~~~

Vissa dagar kan vara helt outhärdliga men man härdar ut ändå och precis när man tror att man klarat sig så kommer det en sak till.

Georges död är mer än jag orkar bära just ikväll.
Jag gör en liten båt av flamträdets avfallna bark som jag lastar med vildblommor och sjösätter i dammen som aldrig mer kommer att bli sig lik.

I morgon skriver vi den 1:a september. Snart börjar regnperioden. Jag vet att ingenting kommer att bli vad det var - för det mesta är det en skön tanke - men just ikväll gör den mig vemodig.

- Farväl George, för mig kommer du alltid att vara krokodil.

Fredag 31/8 Bara För Mig

… Man tror kanske inte att det finns en djupare misär men det gör det alltid, och därför var det en grupp elever på medialinjen som skulle göra ett reportage med några av dom oräkneliga mammor som lever med fullt utvecklad AIDS och har 5, 6, 7, eller 8 ungar att försörja men inte vet hur för dom får inte ens dom sämsta jobben i hela Zambia för dom är stigmatiserade - utanför till och med utanförskapet - och dom lever i en misär som är ungefär som vanlig misär fast lite värre och dom tömmer sina tarmar i gropar vid flodkanten fast jag inte kan begripa vad det finns att tömma men när vattnet stiger blir det en salig röra och det är ju det enda vattnet dom har och det förstår ju vem som helst att det inte är så bra och bussen kom dit fyra timmar för sent men alla mammorna hade väntat i den stekande hettan fast man i det här landet aldrig vet om någon verkligen kommer men dom hade väntat och väntat och väntat och när bussen kom sjöng dom och var så glada och gungade och vinkade och jag förstår inte hur alla kan hålla sig så rena och fina för jag kan grisa ihop till en Gollum på bara en helg eller kanske fyra dagar men dom är så måna om sitt yttre fast dom snart ska dö och så noggranna och sedan var det nåt jag inte förstod men som jag tror är en medicin som man får av Zambiska staten när man har AIDS som gör att man skakar och som heter Retrovirus, det var förvirrat men i vilket fall så satt dom och skakade fast det var drygt 100 grader varmt och jag tror att dom tänkte på maten som dom skulle få och som stod kvar i bussen och kallnade fast ingenting egentligen kan kallna i den här hettan men mammorna som satt och frös skakade hövligt och lyssnade på A som var så förtjust i sin egen röst att hon antagligen trodde att mammorna skakade av rörelse och ingen frågade efter maten eller ens tittade hungrigt på bussen där långpannorna stod och A pratade och pratade och pratade och var så ABSORBERAD av den vibrerande uppmärksamheten att jag helst hade velat trycka ner henne i en bajsgrop men det faller inte inom ramen för min uppdragsbeskrivning och här i Zambia är man ganska noga med formaliteter och jag tänkte att NU FÅR DET SNART VARA NOG och då kom äntligen, äntligen den kalla nshiman och de snålt tilltagna små torra kycklingvingarna men vissa musungus fattade inte att det här var ett VÄLDIGT BRA TILLFÄLLE ATT GE FAN I ATT ÄTA, möjligheten att avstå från ETT av dagens tre mål så att det blev lite mer till dom andra dök liksom inte upp i deras små soltorkade studenthjärnor men lik förbannat skulle det stannas och köpas munkar på vägen hem men dom skakande mammorna var tydligen klarare i skallen för dom stoppade diskret in sin mat under dom vackra blå klänningarna och då kom det en förbannat liten tår, annars har jag nästan helt slutat med sånt, och dom tackade och förklarade att dom var proppmätta och jag har tyvärr slutat röka för det känns orimligt att röka bland folk som svälter så därför är jag en smula IRRITERAD faktiskt och lättretlig det ska jag VERKLIGEN erkänna!

~~~

Det har gått nio dagar men känns som nio år.
Länge, länge har jag gömt mig på trygga campus, länge vårdat såren från första mötet.
I morgon blir det tufft på riktigt. Men det är mitt val.
För jag är stark. Stark som svarta lådan i ett flygplan. Och, såframt icke jag eller nätet ligger nere,
kommer jag att rännblogga tills sirenen från gruvan skrålar att nattskiftet får gå hem,
tills krokodilen bakom biblioteket kommer upp för lura till sig en frukosthund.
Det är den enda utvägen.
Inte för krokodilen alltså, bara för mig.

Bara För Mig.

Torsdag 30/8 Det är så det funkar här

Jag vaknar av det plötsliga ljudet av forsande vatten. Röjer runt i trasslet av svettiga lakan och myggnät och får tag i mobiltelefonen. Klockan är 05:30. Jag måste ha glömt en kran. Vattnet kopplas på på 05:30 och stängs av igen kl 09:00 och fantastiskt nog verkar det fungera med viss förutsägbarhet. I början var jag lite nervös och samlade på mig alla hinkar och kärl jag kunde hitta men nu, efter en dryg vecka, är det väldigt lite som kan göra mig orolig.
Innan jag reste sa alla jag känner, som vet nåt om biståndsarbete, att jag inte skulle ha för höga förväntningar.
-Tro inte att du kan åka iväg och rädda världen på 4 månader!

Att det var ett befogat råd tog inte många dagar att inse. Men hur stå ut med sin relativa obetydlighet? Jag vet att jag är en hopplös romantiker, men nu, på den åttonde dagen (när Gud har vilat ut och allt), känns det faktiskt som att Världen försöker rädda mig.

Jag går upp och stänger av kranen. Ligger sedan en stund och lyssnar till nattens ljud, reflekterar över hur detta äventyr inte på någon enda punkt har utvecklats till det jag förväntade. Så jag börjar skriva. Och jag tänker hur förvånande lätt det är att ta till sig den afrikanska verkligheten... den afrikanska märkligheten.

Resultatet av gårdagens arbete var ett löfte om att få en kopia av ett dokument - och jag är mycket nöjd med mig själv. Löftet kom dessutom från en kvinna, vilket i denna kultur innebär att det sannolikt kommer att införlivas. Jag förstår värdet av och respekterar den arbetsmarknadspolitiska prinipen om att så många människor som möjligt ska göra så lite som möjligt på så lång tid som möjligt. I denna kontext är det en vettig princip (på skolan där jag arbetar är det uppskattningsvis fem gånger fler personal än elever).
Men, kommandes från Prestationssverige kan man ibland bli lite frustrerad över att inget fungerar. Vad man då måste göra är att identifiera den, inom det aktuella området, närmast ansvariga kvinnan. Där finns lösningen.

Här är det nämligen så att det (relativt sett) lilla arbete som utförs, utförs av kvinnor. Männens prestationer är begränsade till att ge order samt utfärda instruktioner och styrdokument som ingen bryr sig om (de senare, bör tilläggas, skrivs naturligtvis ut av den kvinnliga sekreteraren).

Så, för att återvända till gårdagen: kopian jag blivit lovad är den av kontraktet mellan skolan och den lokala Internetleverantören. Jag behöver detta dokument för att göra något åt den obefintliga uppkopplingen. Här kan man inte ringa supporten och säga ”vår Internetanslutning fungerar inte”, ack nej! – Det krävs långa diskussioner i formella möten. Och utgången av dessa möten är inte på långa vägar given. Der kan mycket väl hända att jag har fel – att vår Internetuppkoppling visst fungerar. Men för att ens få till stånd ett möte måste jag först kunna uppvisa alla dom rätta dokumenten.

Frukten av en hel dags arbete var alltså utfästelsen om att jag kommer att få en kopia av skolans kontrakt med internetleverantören. Det sista papper jag behövde för att kunna köra huvudet i nästa vägg.

Och märkligt nog tycker jag inte att detta är det minsta absurt.

Hade jag varit svart hade det varit praktiskt omöjligt att komma så långt på en dag. Bara själva hänvisningsvalsen (…that would be Accounting, that would be Archive, that would be the Head of Administration, that would be Accounting but I’m afraid they have closed for today… osv) kan för en afrikan ta flera veckor - Som Musungu (vit) får man gå före i alla köer och får oftast prata direkt med högste chefen. Jag tyckte till en början att det var förskräckligt rasistiskt men eftersom ingen annan känner sig sårad eller ens ifrågasätter detta system måste jag komma till slutsatsen att det är så det fungerar här. Och jag vill inte ens tänkta tanken på vad som skulle hända om man börjar vända upp och ned på det lilla som faktiskt fungerar… Dessutom:
Om en svart afrikan skulle ha bråttom (vilket är åtminstone teoretiskt möjligt), kan han ta med sig en musungu för att få sitt ärende påskyndat. Företrädesprincipen gäller nämligen även ”medföljande och bekant till vit”.

Och nu när jag skriver detta slår det mig plötsligt att jag redan gör sådana inhopp dagligen! Min kollega Bruce tar t.ex alltid med mig när han ska ha möte med vår gemensamma chef – eftersom detta lite udda beteende väl kan motiveras utifrån den viktiga principen om strukturell ineffektivitet, har jag inte funderat närmare över saken. Jag trodde väl att han tog med mig för att vara vänlig eller för att hålla mig uppdaterad... men det är naturligtvis för att han ska slippa sitta och vänta hela dagen utanför chefens kontor!

Hur kan man annat än älska detta besynnerliga land där nästan allting går att lösa – bara man är beredd att krångla till det lite först!?

Det har hunnit ljusna och klockan är plötsligt tio i åtta! jag måste springa iväg till Kapellet. Och jag har inte ens berört det jag tänkte skriva om. Så ytterst afrikanskt av mig!

--------------------

Tillbaka: Några sömniga mornar har jag lekt med tanken på att inte gå till kapellet. Men jag tror att det skulle anses ohövligt… Dessutom: Så fort sången börjar kommer jag ihåg att den musikaliska upplevelsen i sig är anledning nog. I dag klappade kören några fantastiskt invecklade rytrmiska figurer, i ett halsbrytande men perfekt off-beat, för att inte den ljuva stämsången skulle bli för söt. Inte en chans att hänga på där inte. Och jag drar mig till minnes en rad ur Nordisk Familjebok: "Den negroida rasen kan hålla upp till sju olika rytmer i kroppen samtidigt och lämpar sig därför särskilt för trumspel", eller något liknande. Tintins Afrika har förhoppningsvis försvunnit ur det allmänna medvetandet vid det här laget. Men efter 8 dagar står min värld på huvudet och jag är inte på långa vägar så allmänorienterad som jag trodde.

Det jag egentligen tänkte skriva om idag var gårdagskvällens firande av det utlovade dokumentet. Sådant som: Om under vilka omständigheter en man bör niga; om ljuva Emelys sorgliga öde; om den lokala häxbrygden Pineapple Punsch som luktar gamla strumpor men smakar lösningsmedel; om mötet med Chimwemwes förre borgmästare och om krokodilen nedanför biblioteket. Kanske hinner jag ta upp dessa angelägna frågor senare. Nu står en värld för dörren och den väntar på att få rädda mig.

Tisdag 28/8 Snapshots

I Sagolandet finns inga barnböcker. Ärligt talat har jag knappt hittat några böcker över huvud taget…

I Dag Hammarskjöld Memorial Library kan man bara krafsa i de föråldrade och sönderlästa resterna av vad som en gång var Afrikas största bibliotek – numera ett litterärt mausoleum.
Detta ett av Afrikas största collage.

Nä, vet du vad! Hur kan det bara få vara så orättvist? utbrister Pippi.

Några barnböcker hade varit bra.
För detta är ett land av barn.

I Zambia är 40% av befolkningen under 16 år.
Den genomsnittliga livslängden är 37 år.
Av en befolkning på 11 miljoner är mer än 1 miljon föräldralösa barn.

Man får hoppas det blir bättre i Nangijala.

Förresten, Jennies sjuka lilla pojke kommer inte att behöva mina malariatabletter.
------------------------------------------------------------------

Dygnet runt hörs det utdragna ylandet från tåget som går med kopparmalm från gruvorna i Ndola till Kitwe. Jag frågade någon varför dom kör så långsamt och tutar så mycket.

Tutandet beror på att många människor går på spåren, särskilt på natten (det är närmast obegripligt för en blek konsult vilka sträckor folk promenerar i det här landet).

…en taxi från Stureplan hem till SoFo är väl ingen extravagans?

Men att tåget kör så långsamt är för att det inte är helt ovanligt att rälsen blir stulna.

Det tyckte jag var lite kul.
------------------------------------------------------------------

Kvinnorna som promenerar omkring med gigantiska paket balanserande på sina huvuden, dom är på riktigt! Inga kardborreband, självhäftande hattar eller andra hjälpmedel används.

Orsak och verkan: När jag var liten fanns det en myt som sa att man skulle få stolt och vacker hållning om man promenerade runt med en bok på huvudet…
Var kan den idén ha kommit från? (Verkar dock inte som att light-versionen funkade… ,-)
------------------------------------------------------------------

Måndag 27/8 – Tacksamhet och glädje

I kapellet i morse predikades tacksamhet och glädje. Och det är ju fin-fina egenskaper!

Men hur kommer det sig att den största tacksamhet och glädje jag någonsin mött är just här, i detta försummade hörn av skapelsen?

Den genuint svenska förmågan att gnälla över det dåliga utbudet på kabel-TV, skulle vara obegriplig i Zambia (i synnerhet som här bara finns en kanal. Den sänder statskontrollerad propaganda mellan 17:00-23:00 och då sitter alla som klistrade framför TVn).

~~~

Bland alla underbara människor jag möter händer det ibland att välviljan, vid närmare granskning, har ett motiv. Det är lite trist. Men jag kan verkligen inte förebrå dom.

Jag har tillika blivit varse att här finns en liten koloni av vita som håller sig för sig själva, och som jag är välkommen att ansluta mig till...

Jag kan egentligen inte förebrå dom heller.

Klart jag förstår att jag blir utnyttjad när jag plötsligt har en hel skåplast nya vänner som låter mig betala för allt.
Men jag har ett val.
Och jag sitter hellre här i det Zambiska mörkret med en ljummen öl än jag hänger med ett gäng kvarglömda kolonivrak och pimplar gin och tonic på en klubb i Kitwe, skramlar med isbitarna och låtsas att allt är Europa.
Eller ännu värre: Att allt är Zambia – på den gamla goda tiden.

Ok, nu är jag djupt orättvis. Jag har inte ens träffat dom. Men jag är här i fyra månader och har så mycket att lära. Jag hinner inte, helt enkelt.

~~~

Kväll: Jag har beslutat ta paus från intensivkursen i Zambisk fritdsliv och insisterar på att få bli avsläppt utanför campus, vilket jag, efter en del trugande, beviljas.
Jag ska ta hand om mig själv ikväll.

Vid grindarna:
- Good evening sir, how are you to night?
- I’m just fine, thank you. And you?
- Very well, thank you.
- Please!
Och vi klappar oss på bröstet (detta ersätter tum-hand-manövern vid hälsning på avstånd).

- Please!

- Thank you.

- Thank you very much.
Grindvakten hissar upp vägbommen åt mig, fast jag precis lika gärna kan gå runt.
- Jag bockar och klappar artigt i händerna.
- Thank you so much
- Thank you, sir.

Ha! -Jag börjar få kläm på det här nu. Hela ritualen flöt på utan avbrott!

Dessutom: Idag tackade jag nej till riset som är reserverat för bleka konsulter och tog Nshima, majsgröten, som alla andra äter. Jag avvisade också djärvt besticken som sträcktes fram mot mig.

Det var ingen tvekan om vem som var i uppmärksamhetens centrum denna lunch, till och med kökspersonalen kom ut för att titta. Och visst framkallade jag en hel del muntration där jag satt och kladdade, Bruce hade så roligt att han knappt fick i sig någon mat. Det bjuder jag på. Här hörs bara vänliga skratt.

När någon är annorlunda i Sverige krymper utrymmet.
När någon är annorlunda i Zambia växer det.

~~~

Då jag först kom hit och blev upplockad på den slarvigt tillplattade åker som går under det stolta namnet Ndola International Airport, tre timmar efter överenskommen tid, förklarade chauffören generöst att det fanns tid för ett stopp ”at the crash site”. Han tog för givet att jag visste vad han pratade om och att jag uppskattade detta erbjudande.
Jag antog att det skett en flygolycka nyligen och nu skulle dom morbida afrikanerna dit och gotta sig i eländet. Ja, ja…

Det som mötte oss at the crash site var en prunkande park mitt ute i ingenstans, med ett monument och, i den bortre änden av parken, ett märkligt litet museum med arkitektoniska referenser till en flygplanskropp - allt samman omgärdat av välskötta rabatter.

Och allt samman uppfört till ära av Dag Hammarskjöld.

En entusiastisk ung man öppnade museet för oss, trots att det var efter stängningsdags, och förevisade ivrigt de små värdelösa objekten samt en uppsättning urblekta, xeroxskopierade foton av den fornstore svensken.

Bakom museet stod en cykel. Några andra fordon syntes inte till. Vår guide måste av allt att döma, ha flera mil att cykla till och från jobbet varje dag, men han stannade och öppnade museet för oss.

Hade det kunnat hända i Sverige?

I Zambia finns inga skitjobb. Dom som har ett jobb utför det men värdighet och entusiasm, med tacksamhet och glädje.
Dom som inte har ett jobb har ändå en värdighet som gör att man måste känna en djup respekt.

Antecknar: "Tacksamhet och glädje" - OBS: försök få med lite till Sverige.

Bara en gång har jag hört klagan. Sen kväll på campus: En ung man (det finns inga andra), kanske lite över tretio år, har nyligen mist sin syster och sitt barnbarn (!) i en av de dagliga trafikolyckorna. Det var hela hans familj. Och den krossades under en Tanzanisk lastbil.
Nu blir han utslängd från campus, eftersom det var systerns tjänstebostad och han söker förtvivlat efter arbete och någon stans att ta vägen…

- A lost everathing, säger han med ett vänligt leende men blir genast ångerfull.
- Ama sorry, sir. Didna mean to… Han slår ut med armarna. …ya ama littla drunk, sir, urskuldar han sig och lommar sorgset iväg i mörkret.

Söndag 26/8 - Det vackra vilar i mitt hjärta

Det är söndag morgon och jag vaknar av den vackraste fågelsång jag någonsin hört, den skriver märkliga figurer högt uppe hos piccolaflöjten och faller sedan ner i kvarter, till en djup, vibrerande alt.

Jag inser att jag sovit med öppet fönster vilket inte är så bra eftersom jag lovat ge mina malariatabletter till en av Jennies sjuka pojkar. Jag får lösa det på något sätt. Kan nog köpa i Kitwe. Måste sluta vara vårdslös. Det sa Johan flera gånger:
- Se till att ta hand om dig själv!
Det är lätt att glömma. För ingenting som kan hända mig är tillräckligt hemskt för att spela någon roll här.

Och ändå är jag lite rädd - Rädd att tändstickspojkens benpipor ska tränga ut genom det strama skinnet, rädd för ögonen som berättar sådant ingen orkar höra, rädd för vem jag till slut ska bli… men bara lite - mest är jag glad.

Igår gick ett rykte om att Internet var uppe. Jag ska gå ned till SweZams lokal och se om jag kan logga på och kanske lägga ut mina små rapporter från Sagolandet… Plötsligt ger telefonen ifrån sig ett SMS-ljud och jag knappar nyfiket fram meddelandet som är från Rona(!) Jag har ingen aning om hur hon fått mitt nummer. Jag kan det inte själv, har precis köpt kortet.
Det är märkligt, men alla Zambier som lever bara lite, lite över den totala fattigdomen har en mobiltelefon.
Jag är klokare idag och svarar hövligt men klargör med stor tydlighet att det inte finns någon plats för henne i mitt liv.

Rona ska du också glömma.

Ännu ett SMS. Jag dröjer med att läsa det för jag tror att det är från Rona men det är från Den Underbart Vackra, henne vi lämnade djupt inne i kåkstadens stinkande misär…

Jag plockar ut simkortet och slänger det i soporna. Sorgen från igår kommer tillbaka i små vågor och enstaka tårar faller över tangentbordet men jag är glad idag. Jag märker att jag måste upprepa det många gånger, men det är inte för att jag tvivlar, det är för att det sorgliga tränger på – kräver att få berättas. Det vackra vilar i mitt hjärta.

You weren’t really prepared, were you?

Hur skulle jag kunnat vara beredd på allt som väntade i detta underbara land där fåglarna sjunger mig vaken, där livet aldrig känts tydligare och döden aldrig närmare?

Lördag 25/8 - De barmhärtiga

Och så var det morgon. Eller egentligen mitt på dagen och Liz, den brittiska missionären knackar på min dörr och frågar om jag vill följa med till Kitwe för att shoppa och jag säger tacksamt ja, för jag vill gärna spendera dagen med denna kultiverade, tédrickande genuint brittiska kvinna i 50-års åldern. Även om jag känner mig underbart hemma i mitt bleka utanförskap så blev det lite för mycket igår och jag längtar efter europeisk förutsägbarhet.

Men först går jag ett varv runt huset, förmodligen tittar jag efter Rona.
Med till Kitwe följer också Jennie – ännu en britt, som jag inte visste om. Det är så stort här. Jennie är en lätt ginmarinerad och hårdbarkad Metodist som är här på tre år med ett projekt för föräldralösa barn. Hon försöker hitta på olika sätt för dem att försörja sig med hjälp av ingenting och hon berättar om en spis hon gjord av en papperslåda som målats svart på insidan och fått en glasskiva på ovansidan. Man ställer den i solen och den svarta insidan absorberar så mycket värme att man kan steka, det man eventuellt hittar att äta, på ovansidan.

Hon har konstruerat en mängd finurliga saker, enbart baserat på sådant som kastas bort. Och det kräver en hel del kreativitet, för här är det lilla som kastas bort verkligen skräp. Jag känner mig skönt trygg med dessa två stabila kvinnor och vi tränger oss in den överfulla minibussen till Kitwe. När vi kommer fram kan jag inte längre stå på benen för jag har svettats ut all vätska jag hade i kroppen. Men mina rutinerade medresenärer har inte bara Jesus, utan också rejäla vattenförråd, i ryggsäckarna. Jag har aldrig tydligare upplevt innebörden i uttrycket att ”livsandarna återvänder”.

Efter detta banar vi oss in i marknadens myller av gångar och löst organiserade försäljningsställen där färggranna tyger samsas med kycklingar och små högar med stenar som Jennie berättar att man sväljer för att underlätta matsmältningen.

Någon säljer tomflaskor, en annan har tre små torra tomater att erbjuda. Och handeln med begagnade plastpåsar är en lokal näringsgren man inte ser så mycket av i Sverige.

Överallt i skuggan sitter kvinnor med barn hängande vid brösten, barn som jag kan se är alldeles för små men med stora mörka ögon - ögon som bottenlösa brunnar och jag måste titta bort för att inte ramla ned. Men alla är snälla och vänliga och nyfikna och ingenting känns farligt idag. Då kommer vi till ett område där det säljs begagnade kläder som mycket tydligt kommer ifrån väst. Jag tänker lite indignerat att det här är alltså resultatet av våra klädinsamlingar!? men inser sedan att det inte spelar någon roll. Det kommer ju ändå dom fattiga till godo. Vad spelar någonting för roll? Denna fattigdom är så obegripligt enorm att jag inte i mina friaste fantasier kan komma på någon lösning. Vemodet får lite extra bränsle av de många ansikten som skriver död.

Men alla är snälla och artiga. Dom visar sina små skatter men ingen tjatar, ingen ber mig om något, fast min runda mage och mitt rosa ansikte måste vara dagens bästa chans.
- You are a Zambian, utbrast Papi igår.
Men det vet jag att jag aldrig kan bli och jag vet också att min starka identifikation är en fet svensks patetiska fantasi om tillhörighet.
- You are my grandfather, utropar en ung man.
- …and you are my grandmother, tillägger han med blicken på den enbärsdoftande Metodisten. Vi ler smickrade och klappar artigt i händerna.

Gamla människor är nästan lika ovanliga som vita. Men här och där ser man en gammal kvinna - aldrig en man - med ansikte av bark. Där kan man läsa hela historien ifrån den första människan, som vetenskapen placerar något öster om där vi nu befinner oss, till idag och förbi… vidare mot slutet.
Dessa ansikten är fängslande berättelser och jag måste tvinga bort blicken. Jag vill inte lura någon. Jag kan inte rädda någon.

Sen går vi till Shoprite och fyller våra matkorgar. Köerna till kassorna i denna enda mataffär i Zambias näst största stad, slingrar sig ut i oändligheten och vi enas om att Liz och Jennie tar hand om min korg medan jag går mot utgången där det finns en särskild kassa för sprit och cigaretter. Jennie behöver nämligen fylla på ginförrådet och jag kommer efter viss tvekan till slutsatsen att jag nog också behöver något litet för nerverna.

Jag blir klar långt innan de båda brittiska välgörenhetsveteranerna, och går ut på gatan för att röka en cigarett och vänta. Under en affisch med en osannolikt ljus och äppelkindad liten afrobäbis som uppmanar till deltagande i "Johnsson’s Baby of the Year Competition" står en liten pojke så trasig och eländigt utmärglad att jag vill skjuta någon.

Med sin ena arm håller han upp en gammal kvinna med hundraårsansikte och ett par blinda, vitagrumliga marmorögon. Hans andra arm är håglöst utsträckt i en vädjande gest. Den ser ut som en bruten tändsticka och fast jag vet att det är fel och dumt och helt åt helvete meningslöst, lägger jag försiktigt 5.000 Kwatche i hans hand.

I nästa ögonblick står jag mitt i ett hav av trashankar, svältmärkta blodhostande barnspillror som ordlöst och uppgivet genomborrar mig från alla håll med sina vädjande blickar. Jag måste springa därifrån. Hur kunde dom plötsligt materialisera sig och omsluta mig från alla håll? Dom fanns inte där sekunden innan! Flaskorna klirrar i påsen när jag flåsar runt kvarteret. Ingen följer efter.

Kanske kan jag springa tills allting försvinner. Kanske.

När jag kommer tillbaka är trasbarnen borta - alla utom den lilla pojken och den blinda kvinnan. Han ler mot mig och klappar i händerna.
- My friend! hojtar han och klappar händer så hårt att jag är rädd att han ska gå sönder. Också den gamla kvinnan ler tacksamt mot något osynligt ungefär fyra meter till vänster om mig.
- You are my friend! Och hans ansikte lyser så att det svider i mitt rosa skinn.

Och Herren låte sitt ansikte lysa över oss…

Bilden av tändstickspojken förföljer mig och jag måste vara helt tyst under taxiresan hem till campus. Men Jennie som tror att det är den vansinniga trafiken som paralyserat mig talar lugnande från baksätet. Hon har åkt många gånger med just den här chauffören och det har alltid gått bra och han är jätteduktig och oftast nykter.

Hennes ord når mig men det låter som att hon pratar igenom ett rör.
Väl hemma bjuder Jennie in oss på té. Jag nickar tacksamt. Hennes hus är fullt med besynnerliga experiment. Fantastiska sopkonstruktioner som till och med Mattias skulle bli imponerad av. Hon har gjort en matskål av tidningspapper, varmt vatten och en tesked mjöl! Nu gäller det bara att komma på något sätt att impregnera den.

När jag försöker prata igen så är rösten inte helt pålitlig.
- Tar någon illa upp om jag tar mig en liten Wiskey?
Självklart inte!

Jag ser hur den lite härjade metodistens förhandlande blick sveper fram och tillbaka några gånger mellan ginflaskan och den strama praktbritten Liz. Men hon ger upp med en liten suck och té dukas fram och allt är väldigt brittiskt och civiliserat i ca 5 minuter.
Sedan går jag sönder.

Trots att jag håller emot allt vad jag orkar och biter ihop käkarna så att det gnisslar om tänderna, kan jag inte stoppa flödet. Sorgen rinner i floder ur mina ögon och de båda kvinnorna nickar igenkännande mot varandra.

Och som vore det en helt vanlig brittisk térittual hämtar Jennie en kartong pappersnäsdukar och ställer fram som alternativ till sconesen.

- I’m so sorry, är det enda jag får fram mellan hulkningarna.
- You weren’t really prepared, were you? Undrar Liz, uppriktigt medkännande.
- Don’t worry; we have all been there, försäkrar mig Jennie och brer hemmagjord apelsinmarmelad på en skorpa.

Dom är så underbart förstående, dessa religiösa höstlöv som valt att leva för andra och jag ångrar varje nedlåtande tanke jag tänkt och jag skulle vilja säga att ”Jag hejjar också på Gud!”. Men jag behöver inte säga något, dom vet precis vem jag är och dom ser mig och visar ingen vämjelse. Och för andra gången på två dagar känner jag mig så oerhört hemma och jag är lycklig och tacksam och vemodig. Och på kvällen när jag lagt mig på golvet för att känna stenens svalka och lyssna på mörkret i Sagolandet, knackar det på dörren.

Det är Liz, med en tallrik Chees’n Mac. Och jag vill bara omfamna henne, vilket naturligtvis vore djupt opassande så jag säger:
– How incredibly sweet of you! och ler mitt mest zambiska leende. Den silverhåriga missionären slår förläget ned blicken och förklarar att ”det var ju bara lite rester” innan hon skyndar iväg i mörkret.

Fredag 24/8 - Hemma

Zambia är gudomligt. Det är så vackert och så sorgligt att hjärtat vill brista och jag vill både sjunga och gråta på samma gång. Människorna är så ofattbart vänliga och välkomnande att man förstår hur lätt det måste varit - och fortfarande är - att kuva och plundra dem.

Jag kan bara beskriva. Knappt ens det. På morgonen: i det lilla kapellet, systrarna i grå dräkter och vita dok, alla som sjunger. Men inte som i svenska kyrkor, för alla sjunger vackert! Brister ut i spontana musikaliska figurer och stämmor så att man nästan måste bli religiös. Dom höjer sina armar. Där uppe finns Han. Dom sträcker sig högre och högre och dom är så troende och stolta och vackra. Systrarna står lite vid sidan om, lite mer återhållna. Alla sjunger fortfarande när vi går ut i den förlamande hettan och jag vet inte varför dom är så glada men det smittar av sig och jag skrattar och ler mot alla jag möter.
På dagen gör jag ingenting för ingen vill att jag ska göra något. Jag måste landa först, förklarar dom. Detta är den fjärde dagen och jag har nästan slutat bry mig om prestationslösheten i min närvaro. Och egentligen är det nog så att dessa människor inte behöver mig. Åtminstone inte tillnärmelsevis så mycket som jag behöver dom. Jag önskar att jag vore ung och klok, för här finns så ofantligt mycket att lära och jag hinner inte med –trots att allting går så olidligt långsamt.

Senare: På natten, när jag var den enda som var tillräckligt nykter (och det var jag verkligen inte) för att köra, och som aldrig kört i vänstertrafik, förut: Skjutsade hem Den Underbart Vackra. Långt in i kåkstadens ofattbara, skrämmande misär. På ofarbara vägar.
Längre och längre in.

Överallt i mörkret - människor. Svarta som den Zambiska natten. Och mitt i detta - den grisskära svensken som försöker väja för hundar och stenar och gropar och odefinierbara bylten. Vad händer om bilen stannar?

Och till slut: Alla skriker stanna-stanna-stanna! (Hur kan någon hitta här?) Lämnar Den Underbart Vackra vid dörren till något som en svensk hund inte skulle acceptera att bo i. Kanske har jag aldrig förut varit så rädd. Vad som helst kan komma fram ur detta mörker.

Och sedan: Tvungen att stanna på en bar, som tänker rasa samman när som helst. Ingen lyssnar till min vädjan om att åka hem. Aldrig förut har jag varit så långt ”hemifrån”. I rostiga oljefat brinner eldar och dom som har råd kan köpa en liten äcklig köttbit och lägga på elden, dom som inte har råd kan i alla fall köpa en öl och jag är så vit, så vit, som en skräckslagen Lucia. Men ingen vill mig illa.
Alla vill prata med mig och ta på mig, så vänliga och nyfikna men jag förstår inte vad dom säger, jag vet inte ens om dom pratar engelska eller Bemba eller Kaonde eller Mabwe-Lungu, för alla blandar språk och ord som inte finns, på ett sätt som inte finns. Ingen vill mig illa men alla vill mig något. Vem är jag? Vad är jag? En väg härifrån?

Efter ett tag är jag inte längre rädd. Bara skamsen över att ha så mycket - det Johan gärna retar mig för – ”den kollektiva skulden”. Jag blir tvungen att smaka lite på det äckliga köttet för det är väldigt ohövligt att tacka nej. Det finns så många koder som jag inte kan. Såhär hälsar man på en man, men absolut inte på en kvinna instruerar Papi. Möjligheterna till missförstånd är obegränsade men så mycket förstår jag att alla dom vackra kvinnorna inte älskar mig för min spirituella konversation och jag vet att jag inte får ta med dom hem. för det är farligt att göra det dom ber mig om när dom trycker sig emot mig med sina varma svarta kroppar i de vackraste tyger en fattig kan köpa i detta land där till och med myggorna är farliga. Men hon som heter Rona...

…är 24 år och så vacker att blodet pulserar som hammarslag och vissa delar nästan exploderar.

Och äntligen är jag tillbaka på det trygga campus med höga murar och beväpnade vakter, Rona har följt oss men hon får inte komma in till mig. I själva verket är hon redan djupt inne i mig… Dom andra skrattar och blinkar menande och klappar uppmuntrande i händerna men jag måste säga nej. Rona kräver att jag åtminstone ska kyssa henne god natt, men jag är osäker på om det är bra så jag måste tacka nej.
Hon är ju inne på Campus nu! Här är hon trygg och kan säkert hitta någon stans att sova, försöker jag resonera och skäms så att jag går från grisskär till tomatröd när jag skoningslöst stänger dörren efter mig. För även om alla här är snälla mot mig så är dom inte alltid så snälla mot sina kvinnor, har jag förstått, och det gör mig ledsen för det är nästan det enda som inte är underbart och perfekt i sagolandet.

Jag är trots allt glad att jag inte lät Mr. Nsofwa köra. Jag är glad att allt gick bra. Bara en gång tappade jag koncentrationen - svängde vänster ut på stora vägen och råkade hamna i höger körfält. Alla tutade och blinkade med helljusen men i min bil hördes bara skratt och applåder.

Sova nu. Jag kan fortfarande känna hettan i Ronas andedräkt. Orkar inte rigga upp det förbannade myggnätet som jag ändå bara trasslar in mig i - det får vara nog med försiktighet för idag! Och jag skrattar till i min ensamhet, för det är nog väldigt typiskt mig att resonera så. Nu har jag skrivit dessa rader och i lägenheten bredvid min bor en brittisk missionär och på något märkligt vis har jag aldrig förut känt mig så hemma.