Yes Bwana!

Jag talar ofta om hur frustrerande det är möta inställningen att allt dom vita är och gör är bättre… Det är lite som när man möter en människa som har dom mest underbara egenskaper men så dåligt självförtroende att hon förminskar sig själv hela tiden… Man tänker, vad onödigt – se dig själv! Du är vacker och fantastiskt... Skillnaden är att här gäller det ett helt folk. Eller rättare, en hel massa folk, en hel kontinent.

Problemet är att om man kopierar det dom vita gör, utan att ha erövrarnas historia i ryggen, kommer man att begå samma misstag som dom vita gjorde på 200 år - men på mycket kortare tid. Följden blir administrativa och politiska haverier som ibland är så överväldigande att hela projektet måste ses som misslyckat.

Och med det förlorade tidsperspektivet kommer det dåliga självförtroendet, och sedan: Den Orimliga Beundran av Väst.

Vi försöker i olika biståndsinsatser, på vårt sätt och under våra villkor hjälpa dessa människor på traven mot vad som oundvikligen måste bli en västlig utveckling. Sällan söks på allvar en samhällsutveckling baserad på den afrikanska historien. Det kanske är förståligt. Men inte ens Afrikanerna själva (i alla fall inte särskilt många) verkar ta sin historia på allvar. Istället retirerar man allt som oftast till den bisarra idén att Väst är Bäst...

Jag tycker Väst lyckats ganska bra i mycket. Jag tycker dom flesta västliga demokratier är hyfsat demokratiska, och att de generellt antagna resolutionerna om människors lika rätt och värde är bra (visst, tillämpningen haltar på sina ställen). Men jag tycker detta utifrån min historia - min kulturella, etiska och religiösa bakgrund.

Det finns sådant vi uppfattar som förfärligt barbari i den Afrikanska kulturen. Men det finns också sidor av vår kultur, som ur ett afrikanskt perspektiv, är inhumana och obegripliga. Att t.ex. inte hjälpa någon som ber om hjälp, vore otänkbart för en afrikan (man vet aldrig när man själv kommer att behöva hjälp, säger dom) och det görs, mig veterligen, få avsteg ifrån denna princip.

Även på det ytligt planet förvirrar dom olika bakgrunderna: Det är för en Afrikan en grov förolämpning att bara gå förbi någon man känner. Som allra minst måste man hälsa och utbyta några hövlighetsfraser. Vill vederbörande berätta något måste man stanna och låta detta ta den tid det tar.

Det är klart att punktlighet inte fungerar i Afrika. Men frågan är: Vilket indikerar den högsta utvecklingsnivån – punktligheten eller vänligheten?

Det finns inte någon verklig grund för premissen att vårt västliga, vita sätt skulle vara bättre eller mer högtstående.

Mycket av överflödet och det vi ser som vår överlägsna utvecklingsnivå har dessutom blivit möjligt genom exploatering, kolonisation och slaveri. Sverige är inget undantag, den gamla svenska kolonin S:t Bartholome var en kommersiell knutpunkt och ett centrum för slavhandel på sin tid. Gör det oss ”bättre”? Är det med denna rätt vi fortsätter behandla Afrika som den efterblivna kusinen från landet?

Här i Afrika finns nöd och ofattbar misär och det känns inte som att det är till vår fördel, än mindre till stöd för tesen om vår ”högre utvecklingsnivå”, att det får fortgå.

Vad vore då det rätta sättet att hjälpa vår syster i nöd? Det vet naturligtvis inte jag men en bra början vore förmodligen att kolla med Afrikanerna… Om man tittar på nyhetsinslag från någon av alla konferenser om Afrikas framtid, kan man inte undgå att förundras över hur få afrikaner som deltar i dessa överläggningar… Och även om dom blir inbjudna bör man veta att för länder med fattigdom av ett omfång vi inte kan föreställa oss, är t.o.m. kostnaden för att skicka delegater ibland ett hinder.

Men oftast är faktiskt problemet att dom inte blir inbjudna, i synnerhet inte till dom slutna överläggningar där ämnen av känslig ekonomisk natur dryftas. (Det är kanske säkrast så. För visst vore det pinsamt om dom riktiga kannibalerna avslöjades..?)

Våra höga ideal avseende rättvisa, jämlikhet och solidaritet är uppenbarligen inte tillämpliga på internationell nivå. Men jag måste undra: Hur kan det finnas en solidaritet som bara gäller särskilt utvalda?