DN 18/11

Yes Bwana!

Jag talar ofta om hur frustrerande det är möta inställningen att allt dom vita är och gör är bättre… Det är lite som när man möter en människa som har dom mest underbara egenskaper men så dåligt självförtroende att hon förminskar sig själv hela tiden… Man tänker, vad onödigt – se dig själv! Du är vacker och fantastiskt... Skillnaden är att här gäller det ett helt folk. Eller rättare, en hel massa folk, en hel kontinent.

Problemet är att om man kopierar det dom vita gör, utan att ha erövrarnas historia i ryggen, kommer man att begå samma misstag som dom vita gjorde på 200 år - men på mycket kortare tid. Följden blir administrativa och politiska haverier som ibland är så överväldigande att hela projektet måste ses som misslyckat.

Och med det förlorade tidsperspektivet kommer det dåliga självförtroendet, och sedan: Den Orimliga Beundran av Väst.

Vi försöker i olika biståndsinsatser, på vårt sätt och under våra villkor hjälpa dessa människor på traven mot vad som oundvikligen måste bli en västlig utveckling. Sällan söks på allvar en samhällsutveckling baserad på den afrikanska historien. Det kanske är förståligt. Men inte ens Afrikanerna själva (i alla fall inte särskilt många) verkar ta sin historia på allvar. Istället retirerar man allt som oftast till den bisarra idén att Väst är Bäst...

Jag tycker Väst lyckats ganska bra i mycket. Jag tycker dom flesta västliga demokratier är hyfsat demokratiska, och att de generellt antagna resolutionerna om människors lika rätt och värde är bra (visst, tillämpningen haltar på sina ställen). Men jag tycker detta utifrån min historia - min kulturella, etiska och religiösa bakgrund.

Det finns sådant vi uppfattar som förfärligt barbari i den Afrikanska kulturen. Men det finns också sidor av vår kultur, som ur ett afrikanskt perspektiv, är inhumana och obegripliga. Att t.ex. inte hjälpa någon som ber om hjälp, vore otänkbart för en afrikan (man vet aldrig när man själv kommer att behöva hjälp, säger dom) och det görs, mig veterligen, få avsteg ifrån denna princip.

Även på det ytligt planet förvirrar dom olika bakgrunderna: Det är för en Afrikan en grov förolämpning att bara gå förbi någon man känner. Som allra minst måste man hälsa och utbyta några hövlighetsfraser. Vill vederbörande berätta något måste man stanna och låta detta ta den tid det tar.

Det är klart att punktlighet inte fungerar i Afrika. Men frågan är: Vilket indikerar den högsta utvecklingsnivån – punktligheten eller vänligheten?

Det finns inte någon verklig grund för premissen att vårt västliga, vita sätt skulle vara bättre eller mer högtstående.

Mycket av överflödet och det vi ser som vår överlägsna utvecklingsnivå har dessutom blivit möjligt genom exploatering, kolonisation och slaveri. Sverige är inget undantag, den gamla svenska kolonin S:t Bartholome var en kommersiell knutpunkt och ett centrum för slavhandel på sin tid. Gör det oss ”bättre”? Är det med denna rätt vi fortsätter behandla Afrika som den efterblivna kusinen från landet?

Här i Afrika finns nöd och ofattbar misär och det känns inte som att det är till vår fördel, än mindre till stöd för tesen om vår ”högre utvecklingsnivå”, att det får fortgå.

Vad vore då det rätta sättet att hjälpa vår syster i nöd? Det vet naturligtvis inte jag men en bra början vore förmodligen att kolla med Afrikanerna… Om man tittar på nyhetsinslag från någon av alla konferenser om Afrikas framtid, kan man inte undgå att förundras över hur få afrikaner som deltar i dessa överläggningar… Och även om dom blir inbjudna bör man veta att för länder med fattigdom av ett omfång vi inte kan föreställa oss, är t.o.m. kostnaden för att skicka delegater ibland ett hinder.

Men oftast är faktiskt problemet att dom inte blir inbjudna, i synnerhet inte till dom slutna överläggningar där ämnen av känslig ekonomisk natur dryftas. (Det är kanske säkrast så. För visst vore det pinsamt om dom riktiga kannibalerna avslöjades..?)

Våra höga ideal avseende rättvisa, jämlikhet och solidaritet är uppenbarligen inte tillämpliga på internationell nivå. Men jag måste undra: Hur kan det finnas en solidaritet som bara gäller särskilt utvalda?

Låt den stackaren smita i mellan...

Jag tog mig till Road & Traffic för att skaffa ett Zambiskt körkort. Och jag börjar förstå varför nästan ingen jag känner har körkort, även om alla kör bil.
Den Zambiska körkortsmyndigheten ligger en bra bit utanför stan och man måste ha bil för att komma dit.
Den lilla byggnaden har ingångar på alla sidor. Och ifrån alla dörrar slingrar sig långa köer. Jag går ett varv runt huset innan jag bestämmer mig för en ingång och tränger mig in. I ena änden av lokalen finns en informationsdisk. Jag försöker urskilja vilken av köerna som leder dit och ställer mig att vänta. När det återstår fem personer framför mig får biträdet syn på mitt rosa ansikte och börjar hojta något på bemba, plötsligt flyttar sig alla åt sidan och jag vinkas fram. Jag övervinner impulsen att påpeka att det fanns personer före mig, skrider fram till disken som en god musungu och framlägger mitt ärende.
Jag får ett formulär att fylla i, uppmanas bifoga en kopia av mitt europeiska körkort och gå med dokumenten till ”disken där borta…”
Mest av obstinat nyfikenhet frågar jag var jag kan ta en kopia och får veta att närmsta koiperingsställe är inne i Kitwe, ca 3 km härifrån.
Men jag har varit med förr.
Besöket på immigrationsmyndigheten i Lusaka var en grundlig lektion i byråkratiskt krångel och jag vet att man alltid måste bifoga kopior av olika slag. Så jag kommer laddad med kopior av pass, körkort, arbetstillstånd, visum och även ett allround-dokument på svenska med många stämplar och underskrifter. Det senare är en reservplan - om det är något särkilt intyg eller bevis jag inte kan få fram så häftar jag bara fast en vidimerad översättning med lämpligt innehåll och lämnar in detta officiösa dokument som ändå ingen kan läsa.

Jag går således med ifyllt formulär och bilagor och ställer mig i nästa kö. Den slingrar sig dock runt ett hörn precis innan disken och jag kommer inte att bli ”upptäckt” och framvinkad förrän jag redan är nästan framme. Jag skulle utan vidare kunna gå förbi alla och ställa mig längst fram, ingen skulle protestera. Men även om hettan är olidlig och jag är trött och irriterad förmår jag inte utnyttja detta prerogativ utan väntar snällt på min tur, vilket tar ca en timme. Väl framme får jag beskedet att jag stått i fel kö och måst ta mina papper till luckan bredvid. Men nu är mitt tålamod nästan slut och jag gör en ”liftkömanöver” (förlåt!-jag-är-så-dålig-på-att-bromsa-kanske-säkrast-att-jag-stannar-här) och blir stående på tredje plats. Jag blir snart framvinkad till luckan. Tjänstemannen tar mina papper, knappar in något på sin dator och blir sedan sittande med fisklik blick utan att göra något. Jag vet att det finns en slags variant av epilepsi där den drabbande blir sittande i världsfrånvänd trans och sedan plötsligt återvänder som om inget hade hänt… Men när jag tittar mig omkring ser jag att precis samma besynnerliga beteende upprepas vid alla diskar och det är ju inte troligt att hela personalen är epileptiker.
Efter kanske fem minuter av total overksamhet frågar jag vad vi väntar på..? Den frånvarande tjänstemannen hoppar till lite grand och svarar:
- Datorn… och faller sedan åter i trans.
Det visar sig att denna myndighet nyligen övergått från manuell hantering till ett modernt datorbaserat ärendesystem. Detta är orsaken till dom oändliga köerna. Efter varje inmatning följer en paus på 8-10 minuter.

När mina uppgifter är vederbörligen införda uppmanas jag gå till nästa anhalt för att bli fotograferad. Mitt foto kommer sedan, förklara biträdet med uppenbar stolthet, att lagras elektroniskt, och när jag sedan kommit fram till kassan (ny kö) för att betala, kommer allt redan att vara klart.
Vi får väl se, tänker jag.
Efter en dryg halvtimme i kön för fotografering hör jag plötsligt någon hojta Musungu. Jag blir invinkad i ett litet rum som är proppfullt med väntande Zambier. En liten korpulent tjänsteman rusar fram och jagar ut alla utom mig. Sitter jag bra? Det är väl inte för varmt?
Sedan stänger man för lunch.
Jag har fått nog.
Det är visserligen ofta poliskontroller här men knappast någon skulle komma på tanken att stoppa en musungu, så egentligen, vad ska jag med körkort till?

Är jag orättvis? Arrogant och överlägsen? Förmodligen… men det är så här det fungerar - eller inte fungerar. Som vit västerlänning kan man bli galen på ineffektiviteten, men det är en frustration som utgår ifrån att effektivitet är det viktigaste som finns. Afrikanerna blir inte irriterade som jag. Dom blir inte ens irriterade när jag blir framvinkad och får gå före hela kön, av den enda anledningen att jag är vit.
Annat är viktigt för dom.
Jag börjar tro att hela den här idiotrasistiska prylen med att få gå före för att man är vit inte är något annat än en eftergift åt den vite mannens otålighet.
Musungun klarar inte att vänta – låt den stackaren smita i mellan så han inte får ett nervöst sammanbrott…
Kan det vara så? Jag vill gärna tro att jag är en öppen och fritänkande person men ändå kommer jag på mig själv med att ha något slags överlägset kolonisatörsperspektiv titt som tätt. Kan det vara så att allt detta daltande är för att dom ser mig som svagare varelse som eljest inte skulle klara mig?

Herregud, människor ni vet väl att det är vi musungus som härskar i världen!?

Jag har dock läst mig till detta: När dom engelska imperialisterna trängde upp längs Nigerfloden och systematiskt krossade Igbofolkets mångtusenåriga kultur, ödelade dom en djupt demokratisk samhällsform som präglades av fredsträvan, samförstånd och respekt för mänskliga rättigheter. Det var så det över huvud taget blev möjligt: För Igbo var det nämligen självklart att dessa besynnerliga nykomlingar skulle ges plats.
Man förintade ett högfungerande samhälle med starkt medborgarinflytande och där t.ex. kvinnors politiska makt var på en nivå som det skulle dröja ytterligare 100 år (om ens då) innan vi lyckades uppnå i den västliga hemisfären.

Det är jättejobbigt att varje dag möta sådant som man först tycker är fel och dåligt för att i nästa sekund inse att det är utifrån mina referensramar och mitt aningslöst vita perspektiv som jag kommer till dessa omdömen.

Ur ett annat perspektiv är det dåliga gott, det ineffektiva effektivt och det knasiga helt rimligt.
Det känns som jag vet så pinsamt lite och det känns som jag har jättemycket fördomar och förutfattade meningar, och det är verkligen inte en självbild jag trivs med.
Men förmodligen är den skoningslöst sann.
Jag tyckte bättre om när jag var hemma och kunde förklara hur det låg till med saker och ting här i världen. Hemma visste jag så mycket. Okunskapen är som en glass. Den är jättegod och får en att bli glad och trivas med livet, men i den afrikanska solen smälter den fort.

Untill the fat lady sings...

Jag trodde att jag hade förlorat intensiteten; att alla upplevelser gjort mig döv, blind och otillgänglig som en somnad fot - så där borta så att det sticker och pirrar lite grand men inget känns på riktigt.
Men igår på Mona Lisa skickade DJ’n ner en mikrofon från sitt upphöjda bås till den tjockaste kvinnan i hela Afrika. Och hon sjöng.
Hon sjöng så att tapeterna lossnade från väggarna. Hon sjöng så att baren stängde, så att köket stängde, så att hela stället stängde, så att alla stod tysta och lyssnade och ingen ville, eller ens kunde, gå därifrån.
Och mitt förkalkade rökarhjärta slog så hårt att jag trodde det skulle höras i pauserna, i mellanrummen när man bara ville att hennes underbart stora och vemodiga röst skulle komma tillbaka.
Vad sjöng hon om? Hur skulle jag kunna veta? Men hon sjöng sig rakt in i denna förhärdade svensk som nästan hade slutat hoppas. Hon sjöng mig till barndomens sagoboksfantasier, till en värld mycket enklare, mycket renare och tydligare än den här.

Jag vet att jag sagt att jag aldrig tänker åka härifrån men det tänker jag.
Jag är trött nu.
Jag längtar efter förutsägbarhet. Jag längtar efter att frysa lite och att sova med täcke. Jag längtar efter överviktiga, blekrosa gnällsvenskar, jag längtar efter att förstå vad som händer. Jag längtar efter mina galna vänner i Candyland. Jag längtar efter en galenskap som är kontrollerad. Och frivillig.
Jag kommer att åka hem, äta tunnbrödsrullar med räksallad, titta på TV, skumpa runt några varv i stan med svindyra SL eller Connex eller vad kollektivutsugningen numera heter. Och sedan kommer jag att resa tillbaka.
För Zambia är som en vansinnig och passionerad förälskelse.
Därför måste jag tillbaka.
Och med samma lagbundenhet måste det sluta i katastrof.

Men när jag lämnar Sagolandet kommer mina starkaste minnen inte vara små trasiga, hungriga barn, det kommer inte vara dom dödsmärkta aidssjuka, det kommer inte vara kåkstädernas misär, det kommer inte vara något av det sorgliga. Det kommer heller inte vara den lättsamma semesterveckan med mamman och dottern, kryssningen upp för Zambezifloden eller safarin med den svindlande upplevelsen av att stå några meter från Kazungulas sista vita noshörningen, som med minsta möjliga marginal klarat sig från att tjuvskjutas och malas till verkningslöst afrodisiakum (vad är det med män och deras erektioner!?). Det kommer heller inte att vara Victoriafallens dånande majestät.

Det kommer att vara sången.

Och inte bara den underbara tjockisen på Mona Lisa, men också sången från dom överfulla lastbilsflaken, sången från köket med kastrullskrammel och brusande kranar, sången i kapellet om mornarna, sången från dom böjda kvinnorna som skyfflar sågspån i kolmilorna, sången från barnen i skoluniform som passerar utanför murarna på sin långa vandring till skolan.

Sången är vad jag kommer att minnas mest.

Men på Mona Lisa, igår, gick jag fram till tjockisen, när hon slutat sjunga och sa:
- Tack så jättemycket för att du sjöng sådär fint för jag var nästan utan hopp för en stund sedan men när din röst trängde in i den ölstinna patetikens kollappsande universum blev jag underbart berörd och håret på mina taniga Musunguarmar reste sig som en miljon soldater och jag ville krypa in mellan dina enorma bröst och ligga där i det varma och skvalpiga, nära källan, och bara lyssna, för du vet verkligen vad du sjunger om, fast jag vet ju i och för sig inte vad du sjunger om. Men jag är säker på att du vet vad du sjunger om, och att det är något alldeles underbart och viktigt står fullt klart, även ifrån mitt lite dimmiga perspektiv, sa jag med stor och uppriktig tacksamhet.

Men då hände såklart det som alltid händer. Tjockisen försökte äta upp mig. Hon omslöt mig som en hungrig Barbamamma, och nu var det ord och inga visor, för detta var hennes chans att fånga en egen musungu och jag tror inte ens hon hörde min bön om nåd. Jag fick kämpa mig fri och som mången gång förr, huvudstupa fly, likt en utrotningshotad vit noshörning. Och Bruce och Trust skrattade såklart, tills deras mörka anleten skiftade i vackert mahognyrött.

Ibland är jag trött på att vara rosa.

Tron på FN

Igen kommer jag hem och knäpper på TVn.
Huvudnyheten: Upplopp och gatukravaller i Lusaka på grund av vattenbrist. Fyra gånger i timmen bryts för ett meddelande från Zambias Vatten & Avloppsverk som manar till lugn och ber så väldigt mycket om ursäkt men på grund av tekniska problem är följande områden i Lusaka för tillfället utan vatten…

Det är märkligt att tänka sig människor råka i panik för att vattnet försvinner… Det kommer ju tillbaka… Det gör det väl alltid…? Så är det i alla fall hemma… Som sagt.

Sedan ett halvtimmeslångt program ägnat åt den nyligen antagna FN-resolutionen som erkänner den 14/11 som den internationella världsdiabetesdagen. Resolutionen läses upp i sin helhet av en allvarlig professor i statsvetenskap. Han har grå kostym och sitter på en enkel pinnstol framför den Zambiska flaggan.
Detta följs av lärda utläggningar om resolutionens faktiska utsträckning, eventuella oavsiktliga tolkningsutrymmen och djupare innebörd. Till sist, en medicinsk rapport om diabetes och ett inslag om hur man bör äta och leva för att förebygga diabetes…

Jag vet inte om det finns några diabetiker i Zambia. Jag skulle gissa att dom generna försvinner ganska snabbt i ett land som saknar allmän sjukvård och där folk dör av behandlingsbara struntsaker varje dag.

Men uppmärksamheten handlar knappast om diabetes, den handlar om FN. Allt som har den minsta anknytning till FN blir automatiskt huvudnyhet här.

Är det inte konstigt att det på den kontinent som tjänar absolut minst på det överstatliga ”samarbetet” hålls denna institution som högst? FN är pinnhållet under Gud. Och Dag Hammarskjöld är definitivt granne med Gud.
Ett anglopretentiöst kostymdagis som inte ens låtsas att alla länder är lika mycket värda. Vad gör FN så märkvärdigt?

Svaret jag får igen och igen:
- Fredsarbetet. För Afrikaner är fred den viktigaste egenskapen hos ett samhälle…
Men jag kan inte släppa ett så idiotiskt uttalande okommenterat och måste därför uppnosigt fråga:
- Och alla dessa blodiga stamkrig..?

- Just därför.

Oj.

Tanken på ett samhälle som är villigt att lära av sina misstag med en kortare reaktionstid än de vanliga 2-3 generationerna är hisnande. Och jag måste tystna en liten stund.

Som ett rättslöst barn...

Jag kommer hem en trött kväll. Stoppar in USB-kortet med analog TV-motagare i min överdådiga laptop. Det är Zambiska propagandakanalens nyhetstid och jag hamnar mitt i ett orimligt långt inslag om elevinflytande. Vid några försigkomna experimentskolor i Lusakaområdet har man infört elevråd.
Detta är nytt, det är stort och det är banbrytande.
Men som en intervjuad politiker uttrycker saken:
- Har man som trettonåring blivit familjeöverhuvud och ansvarig för en stor skara småsyskon, vilket är vanligt bland dessa ungdomar, bör man också tillåtas ett visst inflytande över sin studiesituation. Det är orimligt att på ett visst område åläggas stort ansvar och på ett annat behandlas som ett ”rättslöst barn”.

Dom uttrycker sig så formellt, dessa officiella Zambier.

Sedan kommer några välregisserade intervjuer med elevrådsaktiva ungdomar som förklarar att en av elevrådets viktigaste uppgifter kommer att bli att öka respekten för lärarna.

Därefter följer en intervju med en djärv ung tjej som kliver utanför det förväntade och tar upp en kritisk synpunkt. Tydligen inte värre än att den tillåts vara med i inslaget (å andra sidan skulle det inte förvåna mig om någon får sparken för detta). Hon säger:

- Några av oss går så långt som två mil till skolan varje morgon. Och sedan går vi två mil hem på eftermiddagen. Det är långt att gå. Det blir långa dagar. Och man blir trött. Särskilt om man inte har möjlighet att äta under dagen. Jag gick med i elevrådet för jag vill arbeta för gratis skolskjuts och kexpaket för dom som inte kan köpa lunch.

Det hörs att hon övat på detta anförande många gånger. Orden är säkra men rösten är skygg som väntade hon sig en örfil för sin fräckhet.

Jag börjar nästan gråta över denna modiga tonårings hopplösa vision. Å sedan börjar jag nästan gråta av lättnad över min välmående tonårsdotter som kämpar med skolbespisningen hemma i jultomtesverige för att även vegetarianer ska få en näringsriktig och varierad kost i lunchbespisningen. Men det kommer inga tårar på riktigt, för jag har slutat med sånt sentimentalt trams.

Rannsakan

Det var länge sedan jag bloggade. Det beror på att jag haft en off-linesemester, farit runt och turistat med min hitresta mor och dotter.
Det beror också på att sedan jag började skriva krönikor i DN har denna blogg plötsligt fått massor av läsare. Och det skrämmer mig.
Såklart.
Mina små introverta resonemang har huvudstupa kastats ut i offentlighetens skoningslösa ljus där varje skavank och repa blir plågsamt tydlig.
För mig har alltid texten föregått tanken. Om jag någon gång råkar gå tillbaka och läsa vad jag skrivit blir jag nästan alltid generad över hur insiktslös jag var.
Så det brukar jag undvika.

Alltihopa är egentligen en läroprocess, en resa – förhoppningsvis – mot större insikter. Just den här resan började jag från noll och det har gjort några läsare upprörda, tex. Katarina och Anonym. Jag hoppas dock att det ska finnas en utveckling i det jag skriver.

Frågan som obetingat inställer sig är: Får man göra en så privat process offentlig?
Jag måste komma fram till att det får man.
Enkannerligen i perspektiv av Big Brother, Baren, Bonde söker Blondin och allt vad det heter…

Så jag fortsätter ett tag till, dock med justeringen att jag framgent kommer vara mycket försiktigare när jag skriver om identifierbara personer. Det borde jag nog ha varit redan från början… men, som sagt, texten föregår tanken.