måndag 22 oktober 2007

Söndag 21/10 - Älgjägaren med hjärtat i Örnsköldsvik

Isac, en, efter Zambiska mått, gammal man sitter mitt emot mig i den mörka natten och försöker formulera sig på engelska.
- We call it extended family…
…How many kids I have? Han tittar uppfordrande på Agrippa, ett annat mörkt ansikte i mörkret.
Agrippa räknar tyst.
Sjutton eller arton, säger han till sist.
- You see? Undrar Isac. Moste of them don’t even know I’m not their real father. When my brothers and sisters died the kids were all very small.
Agrippan nickar tyst och respektfullt mot denne man som med sin lilla, lilla lön försörjer motsvarande ett svenskt dagis.

Agrippa är något så sällsynt som en Zambier som varit i Sverige och där nedlagt en Älg.
Efter ett antal obegripliga läten och många ambitiösa försök ger jag upp ansträngningarna att identifiera Var i Sverige han varit. Senare framgår emellertid att han var i Örnsköldsvik. Agrippa berättar om sin fantastiska resa som gick via Heathrow – ”en flygplats lika stor som hela campus”. Jag kväver ett uppbubblande skratt för Heathrow är minst 50 gånger större än campus.

- Sverige är fantastiskt! tillkännager denna levande reklampelare, men väldigt, väldigt kallt. Det går nästan inte att föreställa sig – man kan inte gå ut i bara T-shirt på kvällarna för då fryser man.
- När var du där undrar jag.
- I oktober.
Nej, då var nog inte T-shirt tillräckligt om kvällarna.
- Vad var så fantastiskt med Sverige?
- Alla var så snälla och hjälpsamma…
- Och du är säker på att det var i Sverige du var? måste jag undra…

Agrippa har en dröm att en gång återvända till Sverige.
Jag kan aldrig riktigt få ur honom varför ha tycker så mycket om Sverige men så småningom framgår att där fanns en kvinna.
Agrippa älskade en kvinna i Örnsköldsvik och av någon anledning önskar jag att hennes namn ska vara Henrietta.

- Men fanns det då inget som var dåligt med Sverige? Undrar jag.
- Nej, det är det bästa landet i världen.

- Det måste vara Henrietta, muttrar jag.
- Excuse me..?
Jag viftar bort hans undran. Jag vill inte veta vad hon heter på riktigt för då kommer jag bli tvungen att leta upp henne, berätta om denne reslige, ödmjuka man som lämnade sitt hjärta i Örnsköldsvik. Jag kommer antagligen inte få ro förrän jag sammanfört de unga tu – jag är en sån sentimental pajas ibland.
Dessutom: Henrietta bor säkert i radhus nu och oroas över avbetalningarna till Volvofinans och labradorens dåliga andedräkt.
Henrietta ska du också glömma.

Natten är så het, så het och jag är lite nervös när jag går hem för det är så många skumma saker som plötsligt springer över vägen.
Jag anstränger mig att behålla fattningen för även om man inte ser dom, finns det människor överallt i mörkret och jag vill helst inte göra bort mig. Men när nåt blött och kalt plötsligt landar på min sandalfot ger jag ifrån mig ett avgrundsskrik och sparkar den stackars lilla grodan säkert tjugometer upp i luften, trots att jag aldrig varit särskilt sportintresserad.
Sedan rodnar så jag tror att bilarna ute på stora vägen ska börja bromsa, men här i Zambia är det ingen som tar särskilt högtidligt på trafikljus och inget händer förutom att en luftburen och groda svischar fram genom den afrikanska natten…
Hemma antecknar jag i mitt block: Agrippa – ung, lång älgjägare med hjärtat i Örnsköldsvik.
Jag för dessa noteringar eftersom den första fråga jag alltid får när jag möter någon för andra gången är:
- You don’t remember me, do you?
Men dom blir jättesmickrade när jag säger att “of course I do, You are…”.
För jag vill helst inte bekräfta några förutfattade meningar.

Och till Henrietta i Örnsköldsvik (vad än du heter). Om du läser detta, skicka mig ett mail och låt mig hälsa till Agrippa, du kan vara lugn, Han kommer aldrig kunna återvända men sin dröm lär han bära i många år....

6 kommentarer:

Anonym sa...

Hej! Jag hittade din blogg genom DN tror jag det var? Hur som helst så tycker jag at du skriver jättebra och intressant. Jag läser kulturgeografi på stockholms universitet och vi pratar mycket om hur många olika bilder det finns av Afrika. Jätteintressant att ha din blogg att läsa utöver kurslitteraturen! Sara

Anonym sa...

hmm, jag är uppvuxen där i höga kusten , mina föräldrar kanske vet...de bor kvar. jag luskar...
Keep up the big beatiful work.

Dan Wistedt

Anonym sa...

Jag läste din krönika i DN:s helgbilaga och blev helt hookad! Du skriver BRA och det du skriver OM är både fasansfullt och underbart. Sluta INTE med de här små betraktelserna från en mycket annorlunda verklighet än den jag har här utanför fönstret, några mil utanför Stockholmia...

Anonym sa...

Kära Blekansikte,
varför tar det 10 år och omvägen via DN innan möjligheten att skicka lappar till varandra blev möjlig.
Antagligen för att våra vägar tog sig rejäla avstickar förbi allt som är viktigt och inte.
En stolthet smög sig på mig, när jag vet att du gör lite av allt det jag borde gjort ;-)
Jag samlar på pengar och du på hjärtan, och så har det alltid varit.
Kram Magda

Micke Rosén sa...

Skicka fler lappar, underbara Magda, och berätta om dit "rika" liv ;-) Min @-adr finns i profilen. Är det verkligen så långe sedan..?

Unknown sa...

Jag vill läsa mer om dig och ditt liv i Afrika, Zambia stort och smått, fattigt och rikt. Din DN-krönika berörde mig och jag vill ha mer! "Afrikaproblematiken" tar stor del av den rappotering som sker från detta enorma land. Glädjen och det vardagliga förbises. Jag är strax klar gymansielärare och finner många intressanta nyanser att ta upp med framtida elever.

//Marie