När vi sätter oss till bords frågar jag om jag får läsa bordsbönen. Jag har aldrig förut i mitt liv läst bordsbön och Carmen, som hört mina ateistiska utläggningar hur många gånger som helst, häpnar.
Mest kommer sig detta infall av att jag vill smickra henne. Även om jag respekterar dom som verkligen tror, är Gud för mig, inget mer än en låtsaskamrat. Men jag vill muntra upp Carmen för jag ser att ljuset i hennes ögon har mattats. När hon först kom hit – direkt från Manhattan – strålade hon som en amerikansk julgran. Nu har hon falnat och skenet från hennes ögon flämtar som lågan hos en oljelampa i ett dragigt skjul i Chimwemwe.
Två månader lilla Carmen, två månader och du är redan trött?
Ändå kom hon nyligen tillbaka från en missionärsutflykt till Kenya som, efter vad hon berättade, lät mer som en charterresa. Där hade det solats och druckits drinkar och snorklats bland korallrev. Hon beskrev entusiastiskt det rika kulturutbudet, speciellt ”dom resliga och vackra Masaierna som spelade på trumma och dansade så fint i röda dräkter”…
Jag bad alltså att få läsa bordsbönen. Kan man göra någon glad så ska man. Det är inget manipulativt eller ohederligt i den saken. Om Carmen tror att jag håller på att bli omvänd, att hennes ord slutligen trängt i den svenske hedningens stenhjärta, ser jag ingen anledning att beröva henne den fantasin.
Mitt livs första bordsbön:
Käre gode Gud, tack så hemskt mycket för att vi får sitta här i kväll och äta
god mat med hela kostcirkeln representerad. Man uppskattar verkligen den saken
när man är i Zambia där nästan ingen får äta sig mätt och ännu färre får äta så
gott som vi. Jag hoppas du har tid att påminna mig och Carmen, när vi rest här
ifrån, om hur mycket vi har att vara tacksamma för, så vi inte glömmer bort den
saken när vi är på ställen där alla får äta gott och mycket.
Tja, det var väl det hela.
Hejdå.
Amen.
Så löd min bön. Och jag är faktiskt lite stolt, för jag tycker jag fick med det viktigaste utan att bli långrandig och jag menade vart enda ord. Men jag kände mig lite fånig för det där med ”hej då” – så brukar man inte säga, det liksom bara slank ur mig.
Men Carmen gillade det och jag mente nog att hon fick tillbaka lite ljus i ögonen.
Effekten var dock inte bestående. När vi ätit färdigt mörknade hon åter och därför halade jag upp en flaska Vodka ur ryggsäcken – en, enligt min erfarenhet, betydligt mer verkningsfull medicin mot tungsinne än religionen, och hon tackade ja till ett glas.
Det hör kanske till själva prästgrejen att inte ha groggvirke hemma så vi fick blanda vår vodka med någon slags amerikansk pulversaft som smakade syntetiska körsbär.
- Det här är den godaste saft jag vet, sa Carmen.
Pulversaften var portionsförpackad i små papperspåsar, ungefär som dom man får socker i på caféerna. Carmen visade mig en låda med säkert tvåhundra små portionsförpackningar.
Vem reser till andra sidan jorden, till ett land där man bara behöver sticka ut handen genom fönstret för att få tag på en färsk Mango, medförandes en årsförbrukning av pulversaft utan naturliga smakämnen?
- Jag längtar hem, sa Carmen.
- Jag vet, sa jag.
Jag satte mig i soffan, Carmen i fåtöljen mitt emot. Det eventuella ljus min bordsbön frammanat var helt försvunnet och det verkade inte ens som om körsbärsvodkan skulle få upp henne ur diket.
- Jag saknar mina vänner, sa Carmen.
- Jag vet, sa jag. Jag också! Jag får mail om vad som händer – spännande utställningar, installationer, galna och oförutsägbara upptåg...
- Och semlorna, babblade jag på, … kan inte minnas när jag senast åt en semla!
- Vad är en semla? undrade den melankoliska pulverprästen.
- Det är… det är... sammanbakat allt jag älskar med Sverige!
- Med pudersocker på locket och mandelmassa i mitten, tillade jag.
Jag hade nog trott att detta, avsiktligt lite knasiga, uttalande skulle provocera den unga Gudstjänarinnan till att följa med på en tokrolig, dadaistisk diskussion av det slag som så ofta är den enda utvägen när man känner sig vemodig i Zambia.
- Swedish Mike (hon kallar mig så), jag saknar inga upptåg, jag saknar tryggheten, det vanliga och det kända.
Jag tror att jag blivit en öppnare människa av att vara i Zambia, för här sitter jag - en svensk ateist som hatar USA, med en amerikansk präst som längtar hem. Och jag känner inget annat än sann och uppriktig medkänsla med denna vilsna predikant som rest runt jorden med en låda pulversaft.
Jag tänker också på Jenny, den hårdbarkade metodisten som sjunger psalmer till sin lilla Casio-orgel, pimplar gin och tonic och somnar ifrån stearinljuset, men inte alls är så hårdbarkad, när allt kommer omkring, utan håller sig nykter och vaken en hel natt (i alla fall vaken) och lagar så mycket mat som hennes blygsamma arvode från metodistkyrkan medger, för att sedan ta en taxi dit nästan ingen taxi vill köra och dela med sig bland dom som inget har.
Hur kan man annat än älska henne?
Och Adrian, den kufiske bonden från södra England som knappt förut ens varit i London och som plötsligt en morgon vaknade, övertygad om att Gud sagt till honom att sälja gården och fara till Afrika - han som går runt i sin gigantiska solhatt med hakband, och varje morgon smörjer in näsan med solskyddsfaktor 15, och som förmodligen aldrig i sitt liv sagt något nedlåtande om en annan människa.
Hur kan man känna annat än djup och uppriktig respekt inför en sådan person?
Till och med Scott, den tjugofyraårige Canadensiska överklassvalpen som avbrutit sina läkarstudier och lämnat all bekvämlighet för att leva på 400.000 kwacha i månaden (ca 700:-) och varje morgon cyklar till Race Course för att lära slummens vinddrivna och föräldralösa att spela fotboll med en, inte särskilt klotformad, boll, stoppad med hopknölat gräs och tidningspapper.
Dom är alla lika osannolikt udda och enastående och jag älskar var enda en, men jag vet att jag aldrig skulle ägnat någon av dom ens fem minuter av mitt superviktiga liv innan jag kom hit.
Så jag tror att jag blivit en öppnare människa av att vara i Zambia.
Tonen i vår lilla kontingent är kärleksfull men ganska rå. Det finns dock en outtalad överenskommelse att när galghumorn och sarkasmen inte räcker till, får man undantagsvis bli allvarlig. Då gäller plötsligt helt nya regler. Man får prata hur länge man vill utan att bli avbruten, man kan säga vad som helst utan att riskera sarkastiska mothugg. Och sedan, säger den oskrivna regelboken, är det den vemodige som bestämmer när allt ska bli som vanligt igen. Detta markerar man t.ex. genom att slänga ur sig någon rå och absurd kommentar.
- Men va fan, det var ju bara en liten negerunge, det hade varit förskräckligt om det varit en liten vaniljdoftande musungubäbis!
Och vips är allt som vanligt igen och igen låtsas om att man fortfarande är rödögd och har en rinnande näsa. Det är väldigt skönt att det fungerar så. för vissa saker går inte att skämta bort. Jag, som är en fjunig nybörjare i denna skara, hamnar titt som tätt i avgrunden, men även dom riktigt rutinerade faller ibland. Just ikväll är det Carmen som håller på att slukas av sitt vemod. När jag inser detta stoppar jag snabbt undan semlor och sarkasmer och häller upp en rejäl vodka med bara en liten nypa syntetsaft. Detta är första gången Carmen bett mig slänga ned ett rep, och det absolut sista jag vill är att slarva bort förtroendet, även om det bara gäller en amerikansk präst. Så jag tystnar och lyssnar.
Detta var vad Carmen behövde berätta:
”Det kom in en flicka idag. Bara 21 år. Hon bad att få något att äta och visade upp ett gigantiskt ärr över magen. Hon var stomiopererad och använde en plastkasse från Shoprite som stomipåse. Hon var väldigt sjuk. Öppningen på magen var sårig och svårt infekterad och det hela var hemskt. Så jag gick och hämtade vår läkare. Läkaren frågade vem som gjort operationen. Det visade sig att en amerikanisk familj hade bekostat ingreppet som utförts på ett riktigt sjukhus. När den amerikanska familjen reste hem lämnade dom pengar till flickans familj för uppföljande kontroller och sjukvårdsmateriel men pengarna hade behövts till annat och dessutom hade det visat sig att hennes belägenhet var en tillgång när hon tiggde pengar i Kitwe.”
- Det här är mycket allvarligt, sa läkaren, du behöver omgående komma till sjukhus.
- Nej det kan jag inte, jag vill bara ha en smörgås, hade hon svarat.
- Jag tror inte du förstår hur allvarligt, hade läkaren insisterat, du kommer att vara död inom 48 timmar om du inte får vård. Men vi ska hjälpa dig, vi betalar alla kostnader.
-Kyrkan betalar allt, hade Carmen entusiastiskt förtydligat. Du får gratis vård. Det kostar dig ingenting.
- Jag kan inte. Det finns människor som behöver mig.
Och sedan hade hon börjat gå mot Race Course, för det var där hon bodde.
Promenaden från MEF till Race Cource tar ca 40 minuter. Är man stomiopererad med en Shopritepåse på magen tar det förmodligen längre.
- Vår läkare är ingen sentimental typ, berättade Carmen vidare, han överdriver aldrig, snarare tvärt om.
- Skulle knappast tro att hon kommer fram, hade läkare sagt och hastat iväg till något brådskande ärende.
"Hennes engelska var inte särskilt bra… och hon var bara 21 år och… och… av någon anledning gör det mig ledsen att jag… aldrig… aldrig kommer att se henne igen. Och det värsta var att i all uppståndelse glömde jag att ge henne en smörgås. Hon gick utan ens ha fått en smörgås och det gör mig så väldigt, väldigt ledsen" snörvlade den amerikanska prästen lite osammanhängande, fast hon knappt hade rört sin drink.
-Inte ledsen sa jag, "vemodig", vemodig är det rätta ordet.
Sedan satt vi en lång stund och bara tittade på varandra. Det kändes att det där med smörgåsen betydde mycket för Carmen. Förmodligen var det någon prästgrej – sista måltiden och alltihop... Jag ska dock inte sticka under stol med att också jag kände mig en smula modfälld. Även om jag sällan ger mig utanför Stockholms tullar tycker jag dock om att se mig själv som stadig, robust svensk med rötterna i fjällnära urskog. Därför hostade jag några gånger. Man kan bli lite glansig i ögonen av att hosta. Det vet alla.
Sen gick det liksom över.
I alla fall för mig.
Men Carmen var fortsatt tyst.
Jag är förmodligen helt sjuk, men min nästa tanke var att jag kanske borde förföra henne. Jag tror inte det hade varit svårt. Vi var båda vemodiga, och långt, långt hemifrån. Det stod bara ett litet soffbord mellan oss, knappt ens det. Jag har f.ö. aldrig knullat en präst och det vore fint att ha i CVn.
Men mitt i den fantasin dök den stomiopererade flickan upp, liggande ensam och döende på en stig bland termitstackarna, någonstans mellan MEF och Race Course och det tog liksom ner mig.
Dessutom har jag sett många Hollywoodfilmer, och så mycket vet jag om amerikansk kultur att den är dikotomisk: Dom man inte älskar skjuter man – och oavsett vilket, hade det varit mer än jag var beredd att gå med på just denna kväll.
Så jag beslöt att avstå, sade i stället: God natt Carmen.
Och senare: God natt lilla döda flicka utan namn, jag hoppas att du får din smörgås snart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar