Idag kom det till mig - inte som en plötslig insikt, utan smygande, det har varit på väg en tid, det har nästan uttalat sig i mina tankar men jag har slagit bort det. Idag framträdde hela den oundvikliga, omöjliga slutsatsen med sådan tydlighet att alla försök att blunda blev meningslösa.
Jag Kan Inte Åka Hem.
- Du kommer aldrig tillbaka, konstaterade Bea lakoniskt ett par dagar innan jag reste.
Och i onsdags fick jag erbjudande om en fast tjänst som kursansvarig för mediaprogrammet men jag avböjde mycket bestämt.
- Why not? Undrade Reverend Ruben Daka, skolans högste chef och tillika andlige ledare, med utseendet hos en stor svart padda (jag kan inte låt bli att snegla på hans jättelika händer, jag är nästan säker på att han har simhud mellan fingrarna).
Och första gången jag träffade honom dreglade han. Jag blev så generad så jag var tvungen att titta bort lite. Och just då hördes ett sådant där rappt, lite snärt-klaffsigt spla-datt-ljud som när en padda skickar ut 35 cm tunga och rullar in en fet fluga.
Jag SÅG naturligtvis aldrig själva tungan i flygande aktivitet men ljudet är bevis nog för mig.
- Why not? Bräkte Ruben med hela missnöjdheten hos en padda som kanske aldrig förut råkat ut för någon som sagt Nej…
- Därför att jag är alldeles för blek.
Ett problem är nämligen att nästa alla Zambier tror att det och dom som kommer från Väst är ”bättre”. Detta groteska missförstånd retar gallfeber på mig. Och jag fantiserar ibland om att skicka ett gäng Zambier till Blekinge så att dom kan få sig en dos, bigotteri, egoism, dörrvaktsrasism, trångsynthet och intolerans, avrundat med ett rejält snöoväder.
Det skulle nog få dem att tänka om!
Jag måste tacka nej, För här är i Landet Tvärt-Om är lärare förebilder - aktade, respekterade, beundrade auktoriteter. Och hur skulle det se ut om ledaren för en prestigefull utbildning vid en av södra Afrikas mest välrenommerade läroanstalter var en musungu..?
Färglöst?
Jag är naturligtvis på det klara med att min tid här gjort mig till rasist, men som alla rasister skyller jag på verkligheten - och mina svampiga, grisrosa anfäder känns inte som annat än misslyckade plagiat - slarviga piratkopior av dessa stolta människor. Så känns det.
- Du kommer aldrig tillbaka, konstaterade Bea.
Och det är klart att jag inte gör. Det finns ingen återvändo.
Jag har rest runt jorden, jag har haft en massa udda och besynnerliga jobb, jag har sovit i fyllceller och i palats, jag har prövat fler saker än jag borde, och haft alldeles för många kärlekar. Men detta är första gången i mitt långa, långa liv jag varit hemma. Att lämna det här måste vara att resa bort.
Och i onsdags fick jag erbjudande om en fast tjänst som kursansvarig för mediaprogrammet men jag avböjde mycket bestämt.
- Why not? Undrade Reverend Ruben Daka, skolans högste chef och tillika andlige ledare, med utseendet hos en stor svart padda (jag kan inte låt bli att snegla på hans jättelika händer, jag är nästan säker på att han har simhud mellan fingrarna).
Och första gången jag träffade honom dreglade han. Jag blev så generad så jag var tvungen att titta bort lite. Och just då hördes ett sådant där rappt, lite snärt-klaffsigt spla-datt-ljud som när en padda skickar ut 35 cm tunga och rullar in en fet fluga.
Jag SÅG naturligtvis aldrig själva tungan i flygande aktivitet men ljudet är bevis nog för mig.
- Why not? Bräkte Ruben med hela missnöjdheten hos en padda som kanske aldrig förut råkat ut för någon som sagt Nej…
- Därför att jag är alldeles för blek.
Ett problem är nämligen att nästa alla Zambier tror att det och dom som kommer från Väst är ”bättre”. Detta groteska missförstånd retar gallfeber på mig. Och jag fantiserar ibland om att skicka ett gäng Zambier till Blekinge så att dom kan få sig en dos, bigotteri, egoism, dörrvaktsrasism, trångsynthet och intolerans, avrundat med ett rejält snöoväder.
Det skulle nog få dem att tänka om!
Jag måste tacka nej, För här är i Landet Tvärt-Om är lärare förebilder - aktade, respekterade, beundrade auktoriteter. Och hur skulle det se ut om ledaren för en prestigefull utbildning vid en av södra Afrikas mest välrenommerade läroanstalter var en musungu..?
Färglöst?
Jag är naturligtvis på det klara med att min tid här gjort mig till rasist, men som alla rasister skyller jag på verkligheten - och mina svampiga, grisrosa anfäder känns inte som annat än misslyckade plagiat - slarviga piratkopior av dessa stolta människor. Så känns det.
- Du kommer aldrig tillbaka, konstaterade Bea.
Och det är klart att jag inte gör. Det finns ingen återvändo.
Jag har rest runt jorden, jag har haft en massa udda och besynnerliga jobb, jag har sovit i fyllceller och i palats, jag har prövat fler saker än jag borde, och haft alldeles för många kärlekar. Men detta är första gången i mitt långa, långa liv jag varit hemma. Att lämna det här måste vara att resa bort.
~ ~ ~
Trots mitt katastrofala fiasko förra lördagen återvänder jag som en envis fluga till Race Course. Jag behöver detta ställe. Jag behöver värmen, glädjen, musiken och energin. Och jag vill ta några bilder för att visa er.
Jag känner numera igen dom flesta barnen. Jag tittar länge efter flickan med den urtvättade klänningen som en gång haft ett mönster av blå blommor, men ser henne ingenstans.
Kanske är du för trött för att gå ut idag, lilla älva?.
Jag har tagit med mig Carmen till Race Course. Carmen är en nyanländ amerikansk musungupräst från Manhattan och hon är så obekväm här och så rädd för allting att jag känner mig tvungen att visa henne det vackraste jag vet.
Vi sitter med på Richards lektion och sedan går vi och tittar på barnen som samlas utanför den kommunala skolan på lördagar, för att dansa och sjunga. Vi ser ett litet dramauppförande som handlade om AIDS i familjen, och vi hälsar på massor av skrattande underbara ungar. Det går jättebra.
Men efteråt, när Richard bjuder hem oss till sitt hus, ser jag att Carmen tappar greppet lite grand, plötsligt börjar hon yra om hur fantastiskt fint dom bor och vilket förtjusande hem detta är och jag vill väldigt gärna att hon ska dämpa sin entusiasm lite, för Richard vet hur musungus bor och musungus sover inte fyra personer på golvet i ett litet, litet rum med bastmattor på som enda inredning.
Så väldigt Very Nice är det faktiskt inte.
Och när manhattanprästen hänfört beundrar familjens konstsamling, som består av en liten remsa mönstrat omslagspapper som ramats in och hängts på den skrovliga lerväggen, ber jag tyst till hennes gud att han ska lägga sordin på sin babblande tjänare.
Men inte förrän Richard frågar om vi vill ha något att äta, och jag inte vågar riskera att Carmen i sin översvallande välvilja ska tacka ja och aningslöst sätta i sig familjens middag, griper jag in och förklarar att vi har bråttom tillbaka.
Tillbaka?
- Du kommer aldrig tillbaka, ekar Bea.
Jag känner numera igen dom flesta barnen. Jag tittar länge efter flickan med den urtvättade klänningen som en gång haft ett mönster av blå blommor, men ser henne ingenstans.
Kanske är du för trött för att gå ut idag, lilla älva?.
Jag har tagit med mig Carmen till Race Course. Carmen är en nyanländ amerikansk musungupräst från Manhattan och hon är så obekväm här och så rädd för allting att jag känner mig tvungen att visa henne det vackraste jag vet.
Vi sitter med på Richards lektion och sedan går vi och tittar på barnen som samlas utanför den kommunala skolan på lördagar, för att dansa och sjunga. Vi ser ett litet dramauppförande som handlade om AIDS i familjen, och vi hälsar på massor av skrattande underbara ungar. Det går jättebra.
Men efteråt, när Richard bjuder hem oss till sitt hus, ser jag att Carmen tappar greppet lite grand, plötsligt börjar hon yra om hur fantastiskt fint dom bor och vilket förtjusande hem detta är och jag vill väldigt gärna att hon ska dämpa sin entusiasm lite, för Richard vet hur musungus bor och musungus sover inte fyra personer på golvet i ett litet, litet rum med bastmattor på som enda inredning.
Så väldigt Very Nice är det faktiskt inte.
Och när manhattanprästen hänfört beundrar familjens konstsamling, som består av en liten remsa mönstrat omslagspapper som ramats in och hängts på den skrovliga lerväggen, ber jag tyst till hennes gud att han ska lägga sordin på sin babblande tjänare.
Men inte förrän Richard frågar om vi vill ha något att äta, och jag inte vågar riskera att Carmen i sin översvallande välvilja ska tacka ja och aningslöst sätta i sig familjens middag, griper jag in och förklarar att vi har bråttom tillbaka.
Tillbaka?
- Du kommer aldrig tillbaka, ekar Bea.
~ ~ ~
Richard kom förresten till mig i veckan med tre handskrivna ark papper.
Under rubriken “Richard Lukamas Life Story” Tecknar han en berättelse så full av död, elände och utsatthet att jag inte orkar ta in det. Det värsta av allt kommer sist i berättelsen. Efter några rader om att han skulle vilja bli läkare avslutar han:
I would like, whom ever this concerns to contribute towards my sponsorship: My family and I are in great need. Please help us out of our predicament by helping us achieve our career goals.
Richard ber mig publicera berättelsen i min blogg men det kan jag inte göra.
Jag vet precis var detta kommer ifrån. Richard är Jennys pet project. Hon har fastnat för honom för att han är så smart, och någonstans i sitt ginmarinerade metodisthjärta inbillar hon sig att hon ska kunna rädda honom. Det gör mig förbannad att en vuxen, intelligent (om dock något intoxikerad) människa kan tillåta sig att ur den egna sentimentaliteten ingjuta hopp i en kille för vilken inget hopp finns. Visst, han är säkert intelligentare än de flesta läkarstudenter men han är också ensam ansvarig för sina syskon och sin gamla farmor och han är lika osannolik i en akademisk miljö som jag i Race Course.
Richar går i 11:e klass och är enligt Jenny skolan smartaste elev. Hans mål just nu är att få ihop pengar så att hans lillasyster ska kunna börja skolan. Hon är 16 år och knappt läskunnig. Jag har bestämt mig för att betala hennes skolavgift men ännu inte berättat det för Richard. Jag vill först komma på något jobb han kan göra för mig så att det blir en lön istället för en allmosa.
Men jag tänker inte publicera hans hemska berättelse. Det tänker jag inte.
Under rubriken “Richard Lukamas Life Story” Tecknar han en berättelse så full av död, elände och utsatthet att jag inte orkar ta in det. Det värsta av allt kommer sist i berättelsen. Efter några rader om att han skulle vilja bli läkare avslutar han:
I would like, whom ever this concerns to contribute towards my sponsorship: My family and I are in great need. Please help us out of our predicament by helping us achieve our career goals.
Richard ber mig publicera berättelsen i min blogg men det kan jag inte göra.
Jag vet precis var detta kommer ifrån. Richard är Jennys pet project. Hon har fastnat för honom för att han är så smart, och någonstans i sitt ginmarinerade metodisthjärta inbillar hon sig att hon ska kunna rädda honom. Det gör mig förbannad att en vuxen, intelligent (om dock något intoxikerad) människa kan tillåta sig att ur den egna sentimentaliteten ingjuta hopp i en kille för vilken inget hopp finns. Visst, han är säkert intelligentare än de flesta läkarstudenter men han är också ensam ansvarig för sina syskon och sin gamla farmor och han är lika osannolik i en akademisk miljö som jag i Race Course.
Richar går i 11:e klass och är enligt Jenny skolan smartaste elev. Hans mål just nu är att få ihop pengar så att hans lillasyster ska kunna börja skolan. Hon är 16 år och knappt läskunnig. Jag har bestämt mig för att betala hennes skolavgift men ännu inte berättat det för Richard. Jag vill först komma på något jobb han kan göra för mig så att det blir en lön istället för en allmosa.
Men jag tänker inte publicera hans hemska berättelse. Det tänker jag inte.
~ ~ ~
Här slutar jag för idag och ska istället försöka lägga upp lite text på Bloggen. Jag hoppas att jag lyckas få med några bilder men om inte så kommer dom senare.
Massor av kärlek och hälsningar från sagolandet! :-)
Massor av kärlek och hälsningar från sagolandet! :-)
Och till Bea: Hur kunde du veta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar