Fredag 31/8 Ps. Någon har ätit krokodilen

Någon har ätit upp krokodilen!
Det skakande beskedet får jag av en säkerhetsvakt som haffar mig i mörkret efter nattlig blogg. Jag har knutit åt huvan tills bara en liten springa över ögonen återstår och jag ser nog ganska skum ut. Men det är alldeles för mycket läskig afrikansk natt runt mitt huvud. Det är illa nog med allt som springer tvärs över fötterna och prasslande försvinner i det höga gräset.

Ät om ni måste men huvudet är mitt!

Den stackars säkerhetsvakten tar ett förfärat steg tillbaka när hans ser mitt oskyldiga rosa skinn tränga fram ur huvan och ber alldeles överväldigande mycket om ursäkt.
Jag förklarar oombedd att jag varit på kontoret och bloggat om mitt innehållsrika liv. Kanske är han intresserad av att höra ett lite stycke. Jag har skrivit på svenska men kan snabbt översätta om han vill…

Den stackars vakten vill bara få smita tillbaka in i sin kur, bort från detta misstag och, framför allt, denna uppenbart rubbade musungo…

Men jag håller honom skoningslöst kvar med mitt pladder.
- Jag bor där borta, tillkännager jag storslaget och pekar rätt ut i den becksvarta intigheten.
- ai, sir. Very well, sir. God eve…
- …och nu är jag på väg till dammen för att kasta pinnar på krokodilen, avbryter jag den kissnödiga vakten. Du kanske vill följa med?
- ama fraid iz to late, sir…
- to late for what?

Vad som hände...

Under en incident som involverar trädgårdsmästaren och krokodilen, och som bara kan sluta med att någon blir uppäten, har trädgårdsmästaren svimmat av skräck och i fallet lyckats köra lien rätt i fontanellen på det arma djuret.

Strax därpå skyndar trägårdsmästarens assistent fram för att lägga vantarna på skrovmålet samt försöka skaka liv i sin skräckfallne chef (i precis den ordningen). Och nu har dom båda männen råkat i osämja om hur köttet ska fördelas, vet vakten att berätta.

(Varför assistenten inte skrev om historien lite och gjorde sig själv till hjälte begriper jag inte. Då hade han ju kunnat komma undan med både krokodilen och äran)

- George… gnyr jag bedrövat.
- sir..?
- Krokodilen hette George! George W Croc! (måste man förklara allt!?)
- Wasn’t aware of that, sir.

Nu började vakten se nervös ut. Det ryckte lite i hans ena ögonlock och blicken dras mot batongen vid hans sida. Musungu eller inte, någonstans måste jag dra gränsen, ser han ut att tänka…
- Du kan gå, tillkännager jag generöst, men säg mig först: Hur smakar Krokodil?
- It wasn’t realy a krokodile, Sir, just a watermonitor, but we already had the sign, so…

~~~

Vissa dagar kan vara helt outhärdliga men man härdar ut ändå och precis när man tror att man klarat sig så kommer det en sak till.

Georges död är mer än jag orkar bära just ikväll.
Jag gör en liten båt av flamträdets avfallna bark som jag lastar med vildblommor och sjösätter i dammen som aldrig mer kommer att bli sig lik.

I morgon skriver vi den 1:a september. Snart börjar regnperioden. Jag vet att ingenting kommer att bli vad det var - för det mesta är det en skön tanke - men just ikväll gör den mig vemodig.

- Farväl George, för mig kommer du alltid att vara krokodil.