Skicka hem honom

Och nu har jag försökt knyta ihop trådarna. Jag har pratat med Carmen på Skype. Vi hade en liten videokonferens och när hon satt där i sitt nattlinne och talade om hur underbart det var i New York City såhär i juletider, och att hon bodde i det område som hade den högasta genomsnittsinkomsten i hela världen och att jag borde komma och hälsa på för att här var "tryggt och gott att vara", ville jag bara att hon skulle sluta pladdra och åtminstone klä av sig när vi nu åtminstone hade bandbredden. Men så blev det inte. Och sedan pratade jag med Jen (den Gin & Tonicpimplande missionären som jag hoppas att jag beskrivit på ett rättvist och kärleksfullt sätt). Och hon berättade om kvinnorna i Ipusukilo, om den senaste regnperioden där 60-70 ”hus” sveptes bort. Hon berättade om Klara som jag tror att jag kanske nämnde in bloggen ”lunch med tårar” (jag vägrar fortfarande att gå tillbaka och läsa vad jag skrivit – det skulle ta udden av hela detta uttryck). Hon berättade om Klara som hade fått en 5 månaders på halsen och som vägrade att låta honom amma eftersom han inte var positiv och hur hon (min sköna fyllmetodist) hade återuppfunnit tekniken för att göra soyamjölk till den lilla. Men ungen dog såklart.
Det får man inte hänga upp sig på.
Så måste det vara. Hela tiden i vackra vemodiga Zambia. Och sedan fick jag ett mail från min vän som var den som, i första rummet, fick mig att åka till Zambia. Han sitter på Arlanda mellan två flighter och några hundratusen räddade liv. Han har avsatt 45 minuter sin tid för en intervju med min dotter som numera går på medialinjen på nåt Kalle-Anka-gymnasium i ”wanna-be-staden” Hudiksvall.
Så hon –Emelie – kommer på skolans bekostnad ned till Stockholm och jag lånar ett par hundralappar av min inneboende för att köpa nån schysst vegetarisk mat inför detta lika oväntade som uppskattade besök. För det är numera min lyx – att kunna ge dottern en anständig middag. Lite så tror jag att Klara tänkte när hon vägrade ge sitt bröst. Och lite så tror jag att Jen tänkte när hon med 256Kb/s delat på 65 datorer surfade runt nätet för att återuppfinna soyamjölken. Och lite så tror jag det gick till när den lilla pojken tillslut dog. Men nu är jag löjlig. Patetisk och sentimental. Och berusad.
Men vännen vill som goda vänner vill, prata om fadern på fall.... Så full av välvilja är han att han medelst egna, skattade, pengar erbjudit sig skicka mig tillbaka, tillbaka hem till vackra vemodiga Zambia där jag var lyckligare än någonstans jag förut varit. En konstig känsla, så uppenbart omtänksam och samtidigt lite provocerande. För han förstår inte att jag inte kan återvända utan ett uppdrag. Man åker inte till Zambia som turist. Och det är aldrig så enkelt att man kan byta ort och plötsligt blir man lycklig. Lyckan bor i att få göra en skillnad.
Och det är kanske kärnan i hela probelmatiken. För det är betydligt fler som bryr sig än som förstår.
Och jag förstår eller vet ingenting utom detta: Lika mycket tid som Johan ägnat åt att rädda andra har jag ägnat åt rädda mig själv. Och lika framgångslösa har våra respektive projekt varit.
Förstår du?
Skillnad – likhet- allt liksom flyter ihop.
Men av omtanke måste vännen diskutera faderns galopperande framgångslöshet med dottern. Och jag känner mig som en labbråtta i en laburint. Här i det bleka, fin-fina Sverige som inte släpper nån jävel över bron. Men så är det om man är resultat- och lösningsorienterad , faktuell och snabbtänkt. "Vad ska vi göra med din fallande farsa?" står frågan. Och lika sjävklart kommer det professionellt omtänksamma svaret... - Vi skickar honom tillbaka till Zambia. Där stod han på två ben och gladdes åt varje morgon.
Ja, det är en bra idé, tycker min kärleksfulla dotter, så klart. Då kan jag komma och hälsa på honom där han var lycklig och inte som nu.

Men så enkelt är det inte.
Så enkelt är det aldrig.

O.S.V....

Varför ligger den här gamla dammiga bloggen kvar?
- Jo, för att det liksom aldrig blev av att ta bort den. Och för att jag fortfarande har en hel del läsare. Och för att jag ska tillbaka till Zambia. Denna gång bättre rustad för att göra någon liten skillnad. Men först en stor insamlingsfest PRELIMINÄRT den 27/2 på HAP med smaker, dofter färger och ljud från Afrika. Men som sagt, PRELIMINÄRT! Så håll utkik efter annonser för Concrete Aid.